Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

Vill du gästblogga? Kontakta oss på hubbeshundkurser@outlook.com

2021 > 08

Denna vecka har vi landat hemma igen, husse och matte efter 4 veckor i Spanien och tjejerna från sitt egna sommarkollo.
När vi ska iväg lämnar vi alltid tjejerna hos Miriam på Hundpensionat Soläng, de älskar att vara där- kan släppa dem vid bilen nästan och de rusar in till ”sitt rum”. Miriam behandlar sina gäster som sina egna och man kan lämna och känna sig helt trygg! Jag har världens kontrollbehov och när jag lämnar mina kärlekar till någon utan att känna oro- ja bättre betyg kan man inte få… Men det svåraste med att lämna sina små kärlekar är de många åsikter som andra, säkert utan att tänka sig för, säger till oss -HUR kan vi lämna bort hundarna hela sommaren?
Det finns så många som ger sig rätt att tycka, kritisera mm.

För att JAG ska bli den bästa versionen av matte är jag i behov av semester, hundarna är med mig eller husse så gott som alla dygnets timmar då husse har förmånen att kunna ha med sig tjejerna på jobbet. Min tro är att mår husse och matte bra så mår även hundarna bra! Nu till det viktiga- Det som passar oss i vår familj funkar kanske inte i din och vice versa! Man måste hitta det som är bäst just för DIN familj och flock! Men vi måste bli bättre på att tänka oss för innan vi kommer med åsikter och hur vi framför dem!

En bra sak med semester är att man får lite tid att tänka i lugn och ro, och det har jag minsann gjort liggandes i en solstol och tittat på medelhavet rulla in på stranden! Vad har jag då klurat på? Jo MIG och MIN roll i vår relation! Vad mina kontrollbehov ger för konsekvenser för Esther och Hedda? Jag har en förmåga att analysera och överanalysera, göra upp olika scenarier i mitt huvud låååångt innan vi är i situationen. Som för exempel när vi ska iväg på tävling; jag läser startlistan och kollar vad vi har för hundar före och efter oss- lilla gul kan reagera på mindre hundar och skälla och göra små utfall av osäkerhet.
Jag inser ju mer och mer att det mesta av detta sker ju också för att jag redan har förutsett det, förberett mig på det och genom det naturligtvis även gjort Esther medveten om att ”håll dig beredd nu kommer det nån/händer det något”.
Jag skapar massa hinder på vägen som lägger krokben för oss och glädjen i det vi gör. Jag tänker mycket på vad andra ska tycka och tänka när de ser oss flyga runt. Men vet ni vad- det ska det bli ändring på!!!!

Det är mitt och vårt stora mål framöver- sluta TÄNK, ha roligt ihop! Vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker???
Jag älskar min tokiga, galna och samtidigt supercoola lilla gul! Hon är en stjärna och hennes matte ska verkligen jobba på att ge henne rätt förutsättningar att lyckas!!!! Jag arbetar ju som förskollärare och där skapar vi miljöer och arbetssätt för att alla barn ska ges möjlighet att lyckas och utvecklas utifrån sina förutsättningar- blir så trött på mig själv som inte gör det samma i mitt samarbete med hundarna!
Alla ekipage är unika och har sina egna vägar att nå sina mål!

Nästa vecka ska vi göra NW2 debut- jösses!
Ska bli sååå skönt att göra debuten på ”hemmaplan” på Hubbes, Ni läser mellan raderna va ;) japp analyserat det också, trygg miljö etc etc.. Men jaja, beteenden har växt sig starka under många år och går inte att förändra över natt, men min medvetenhet om det är ett steg på rätt väg!
Så släpp kontrollen är mitt nya motto- skit i vad andra tycker och tänker, våga skratta om det blir tokigt och bjud på dig själv!
 

Läs hela inlägget »

Är det verkligen så himla viktigt att ha en Certifierad Diabeteshund eller inte?
Att få möjligheten att ha en Diabeteshund vid sin sida gör livet som diabetiker ibland så mycket enklare. Det är en livskamrat som aldrig lämnar dig, som du är trygg med och som du alltid kan lita på.

Men vad innebär det egentligen att ha just en Certifierad Diabeteshund? Skillnaden är att en Certifierad Diabeteshund har ett täcke med id-kort som visar att den är i tjänst. Det innebär att hunden är undantagen Livsmedelslagens paragraf 18 och får vistas på de flesta offentliga lokaler där det normalt är hundförbud.

En diabeteshund jobbar 24/7 med sin matte/husse.
Den har ett stort ansvar och kunskap, att ha koll på matte/husse och larma vi behov, passivitet, klara hantering av andra människor, kunna gå på olika material, gå i trappor, åka hiss osv, osv.
Min tidigare hund, en Cavaljer King Charles Spaniel, var en Certifierade Diabeteshund och min plan var att även Leo skulle utbildas till detta.
Redan i valpstadiet introducerades Leo av mina dofter såsom högt och lågt blodsocker och då jag tidigare haft en Certifierad Diabeteshund så visste jag vilka kriterier som krävdes, därför började jag tidigt med miljöträning, passivitet, grundlydnad osv.

Man utbildar hunden själv och till sin hjälp blir man tilldelad en instruktör som hjälper och stöttar längs vägen men innan man kommer så långt krävs det att man har en dokumenterad funktionsnedsättning och att hunden är frisk.
Valet av ras, en Kromfohrländer, var just av det skälet att det är en ras som är lojal till sin ägare.
En Kromfohrländer är väldigt familjekär men kan tyvärr vara mer eller mindre reserverad mot främlingar. Detta går att träna bort men man får aldrig glömma att varje hund är en enskild individ.

I vårt fall så har just Leo haft väldigt svårt att acceptera främlingar. Leo är idag 4 år och har börjat acceptera det mer och mer men jag vill inte stressa fram något bara för att egentligen få ett täcke och id-kort. Leo är helt fantastisk, han är mitt allt, larmar mig på både högt och lågt blodsocker, även om han inte är en Certifierad Diabeteshund. Jag har också förmånen, att idag, ha ett jobb dit Leo kan följa med, utan täcke.

Om Leo är certifierad eller inte har ingen betydelse för mig.
Han jobbar för och med mig och tillsammans motiverar och inspirerar vi varandra dagligen. Att ha honom vid min sida varje dag gör mig trygg men även människor runt omkring mig blir trygga när Leo är med.

Vad är då viktigast, att ha en certifierad diabeteshund eller ”bara” en diabeteshund? Ja, valet är individuellt och ibland passar inte alla hundar till att bli certifierade men det är fortfarande samma hund och han är min. Leo jobbar som min diabeteshund och den glädje och relation vi har tillsammans kan ingen ta ifrån oss.

Önskar er alla en fortsatt trevlig sensommar!

Läs hela inlägget »

För exakt 1 år och 3 dagar sedan förlorade jag min bästa vän, Miloo.
Det är den absolut största sorg jag haft och fortfarande har, det går inte en dag utan att jag tänker på honom och jag kan inte prata om honom utan att tårarna kommer. Man älskar alla sina djur men vissa får en större plats i ens hjärta så är det bara.

Jag tränade och tävlade lydnad med Miloo.
Vi åkte land och rike runt för att träna för dom bästa.
Anteckningsboken var med överallt, jag planerade innan träning, skrev stödord under träningen och sammanfattade efter träningen……..många böcker blev det.
Miloo var en Bordercollie, man skulle ju liksom ha det om man ville slåss med dom bästa i toppen, hur svårt kan det vara tänkte jag.
Jag slet mitt hår varje dag i ett år, ringde mina träningskompisar och frågade vad jag gjorde för fel, jag fick liksom ingen kontakt med honom –överlev första året så blir det bättre, fick jag till svar. Vi överlevde och jag bokade in lektioner för olika instruktörer, tränade i stort sett varje ledig stund.

Problemet som jag ser det är att många tror att man skaffar en lyxbil när man skaffar en bc. Såååå så fel dom har. I lydnaden tränar man millimeterprecision, hundens position, fart, gripande mm.
Gör man fel för många gånger lär sig hunden det och det kan vara svårt att lära om speciellt med en bc.
Miloo var en fantastisk hund som ville vara mig till lags, han ställde upp på allt jag bad honom om samtidigt som han var en svår hund att träna, otroligt het och galen. Moment som var lite långsamma tex fjärrdirigering var inte alls lika roliga som moment med fart.
Lyckan att få springa ut och krascha in i vittringspinnarna så dom flög var det bästa. Konstigt nog kom han alltid in med rätt pinne oavsett om det legat 6 pinnar eller 30 dock var det ju inte så momentet skulle se ut så det var bara att försöka klura ut hur jag skulle få honom att behålla den otroliga farten men bromsa i tid och göra ett fint gripande.

Då jag har en stor familj och är egenföretagare hade jag ofta svårt att få tiden och gå ihop men samtidigt behövde jag något eget, inte bara vara mamma och jobba, då var ju hundintresset perfekt och min familj har alltid stöttat mig i det.
Man kan ju träna hund på olika nivåer och jag förstår att inte alla vill eller kan lägga ner så mycket tid som jag gjorde men det gav mig så otroligt mycket tillbaka.
Jag åkte även runt och tittade på mycket tävlingar och vid en rankingtävling förra våren fick jag mig en riktig tankeställare.
På startlistan var det i stort sett bara bc, vi satt på läktaren och titta och givetvis var pennan och boken med. Jag vill poängtera att det är inget fel i hur man är eller hur man förbereder sig , man måste få göra det som känns bäst för en själv.
Det jag vill komma till är att många ekipage i toppen är otroligt proffsiga man har liksom ett team runt sig, proffsiga kläder, det filmas mm mm.
I slutet av tävlingen kommer det in en äldre dam med en liten hund, en udda ras som jag inte vet rasen på men hon hade smutsiga jeans och en trasig flanellskjorta på sig och givetvis stack detta ekipage ut.
Tävlingen hon genomförde var något utav det häftigaste jag sett.

Så kom då dagen då min bästa vän fick somna in, han blev sjuk och jag var tvungen att fatta ett beslut. Miloo hann precis fylla 7 år, vi skulle ju haft minst 7 fina år kvar. Jag blev helt knäckt, jag grät och jag grät och till slut sa min man –så här kan vi inte ha det, du måste skaffa en ny hund.
Jag började fundera, vill jag ens träna hund mer och vilken ras för det ända jag visste var att det skulle inte bli en ny bc. Jag har alltid älskat frallor, mopsar och Boston så till slut hittade jag en uppfödare utanför Kungälv.
Sagt och gjort, jag åkte dit och hälsade på jag kunde ju inget om rasen.
Å där var hon Always Extra Ordinary Lilly……men i mina ögan var hon en Qlura.

Qlura flyttade hem till oss när hon var 9 veckor, jag hade ont i magen när vi skulle hämta henne, vad gav jag mig in på, fixar jag det här……men vilken solstråle.
Dock har vi inte hittat det riktiga suget att träna lydnad utan vi har fastnat för nosework.
Det är ett helt annat sätt att träna och tänka och vi bara älskar det.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men vi är ju bara i starten av en förhoppningsvis lång karriär så Tack för denna gång och på återseende…….

Ulrika & Qlura

Tusen tack för ett superfint blogginlägg Ulrika & Qlura & stort Grattis!
Må hända att ni är i startgropparna men igår klara ni doftprovet & med era abitioner, mål & framförallt sunda träningstänk så kommer ni komma hur långt som helst!
Jag/Vi är sjukt stolta över er!

Läs hela inlägget »

2021 > 08

Denna vecka har vi landat hemma igen, husse och matte efter 4 veckor i Spanien och tjejerna från sitt egna sommarkollo.
När vi ska iväg lämnar vi alltid tjejerna hos Miriam på Hundpensionat Soläng, de älskar att vara där- kan släppa dem vid bilen nästan och de rusar in till ”sitt rum”. Miriam behandlar sina gäster som sina egna och man kan lämna och känna sig helt trygg! Jag har världens kontrollbehov och när jag lämnar mina kärlekar till någon utan att känna oro- ja bättre betyg kan man inte få… Men det svåraste med att lämna sina små kärlekar är de många åsikter som andra, säkert utan att tänka sig för, säger till oss -HUR kan vi lämna bort hundarna hela sommaren?
Det finns så många som ger sig rätt att tycka, kritisera mm.

För att JAG ska bli den bästa versionen av matte är jag i behov av semester, hundarna är med mig eller husse så gott som alla dygnets timmar då husse har förmånen att kunna ha med sig tjejerna på jobbet. Min tro är att mår husse och matte bra så mår även hundarna bra! Nu till det viktiga- Det som passar oss i vår familj funkar kanske inte i din och vice versa! Man måste hitta det som är bäst just för DIN familj och flock! Men vi måste bli bättre på att tänka oss för innan vi kommer med åsikter och hur vi framför dem!

En bra sak med semester är att man får lite tid att tänka i lugn och ro, och det har jag minsann gjort liggandes i en solstol och tittat på medelhavet rulla in på stranden! Vad har jag då klurat på? Jo MIG och MIN roll i vår relation! Vad mina kontrollbehov ger för konsekvenser för Esther och Hedda? Jag har en förmåga att analysera och överanalysera, göra upp olika scenarier i mitt huvud låååångt innan vi är i situationen. Som för exempel när vi ska iväg på tävling; jag läser startlistan och kollar vad vi har för hundar före och efter oss- lilla gul kan reagera på mindre hundar och skälla och göra små utfall av osäkerhet.
Jag inser ju mer och mer att det mesta av detta sker ju också för att jag redan har förutsett det, förberett mig på det och genom det naturligtvis även gjort Esther medveten om att ”håll dig beredd nu kommer det nån/händer det något”.
Jag skapar massa hinder på vägen som lägger krokben för oss och glädjen i det vi gör. Jag tänker mycket på vad andra ska tycka och tänka när de ser oss flyga runt. Men vet ni vad- det ska det bli ändring på!!!!

Det är mitt och vårt stora mål framöver- sluta TÄNK, ha roligt ihop! Vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker???
Jag älskar min tokiga, galna och samtidigt supercoola lilla gul! Hon är en stjärna och hennes matte ska verkligen jobba på att ge henne rätt förutsättningar att lyckas!!!! Jag arbetar ju som förskollärare och där skapar vi miljöer och arbetssätt för att alla barn ska ges möjlighet att lyckas och utvecklas utifrån sina förutsättningar- blir så trött på mig själv som inte gör det samma i mitt samarbete med hundarna!
Alla ekipage är unika och har sina egna vägar att nå sina mål!

Nästa vecka ska vi göra NW2 debut- jösses!
Ska bli sååå skönt att göra debuten på ”hemmaplan” på Hubbes, Ni läser mellan raderna va ;) japp analyserat det också, trygg miljö etc etc.. Men jaja, beteenden har växt sig starka under många år och går inte att förändra över natt, men min medvetenhet om det är ett steg på rätt väg!
Så släpp kontrollen är mitt nya motto- skit i vad andra tycker och tänker, våga skratta om det blir tokigt och bjud på dig själv!
 

Läs hela inlägget »

Är det verkligen så himla viktigt att ha en Certifierad Diabeteshund eller inte?
Att få möjligheten att ha en Diabeteshund vid sin sida gör livet som diabetiker ibland så mycket enklare. Det är en livskamrat som aldrig lämnar dig, som du är trygg med och som du alltid kan lita på.

Men vad innebär det egentligen att ha just en Certifierad Diabeteshund? Skillnaden är att en Certifierad Diabeteshund har ett täcke med id-kort som visar att den är i tjänst. Det innebär att hunden är undantagen Livsmedelslagens paragraf 18 och får vistas på de flesta offentliga lokaler där det normalt är hundförbud.

En diabeteshund jobbar 24/7 med sin matte/husse.
Den har ett stort ansvar och kunskap, att ha koll på matte/husse och larma vi behov, passivitet, klara hantering av andra människor, kunna gå på olika material, gå i trappor, åka hiss osv, osv.
Min tidigare hund, en Cavaljer King Charles Spaniel, var en Certifierade Diabeteshund och min plan var att även Leo skulle utbildas till detta.
Redan i valpstadiet introducerades Leo av mina dofter såsom högt och lågt blodsocker och då jag tidigare haft en Certifierad Diabeteshund så visste jag vilka kriterier som krävdes, därför började jag tidigt med miljöträning, passivitet, grundlydnad osv.

Man utbildar hunden själv och till sin hjälp blir man tilldelad en instruktör som hjälper och stöttar längs vägen men innan man kommer så långt krävs det att man har en dokumenterad funktionsnedsättning och att hunden är frisk.
Valet av ras, en Kromfohrländer, var just av det skälet att det är en ras som är lojal till sin ägare.
En Kromfohrländer är väldigt familjekär men kan tyvärr vara mer eller mindre reserverad mot främlingar. Detta går att träna bort men man får aldrig glömma att varje hund är en enskild individ.

I vårt fall så har just Leo haft väldigt svårt att acceptera främlingar. Leo är idag 4 år och har börjat acceptera det mer och mer men jag vill inte stressa fram något bara för att egentligen få ett täcke och id-kort. Leo är helt fantastisk, han är mitt allt, larmar mig på både högt och lågt blodsocker, även om han inte är en Certifierad Diabeteshund. Jag har också förmånen, att idag, ha ett jobb dit Leo kan följa med, utan täcke.

Om Leo är certifierad eller inte har ingen betydelse för mig.
Han jobbar för och med mig och tillsammans motiverar och inspirerar vi varandra dagligen. Att ha honom vid min sida varje dag gör mig trygg men även människor runt omkring mig blir trygga när Leo är med.

Vad är då viktigast, att ha en certifierad diabeteshund eller ”bara” en diabeteshund? Ja, valet är individuellt och ibland passar inte alla hundar till att bli certifierade men det är fortfarande samma hund och han är min. Leo jobbar som min diabeteshund och den glädje och relation vi har tillsammans kan ingen ta ifrån oss.

Önskar er alla en fortsatt trevlig sensommar!

Läs hela inlägget »

För exakt 1 år och 3 dagar sedan förlorade jag min bästa vän, Miloo.
Det är den absolut största sorg jag haft och fortfarande har, det går inte en dag utan att jag tänker på honom och jag kan inte prata om honom utan att tårarna kommer. Man älskar alla sina djur men vissa får en större plats i ens hjärta så är det bara.

Jag tränade och tävlade lydnad med Miloo.
Vi åkte land och rike runt för att träna för dom bästa.
Anteckningsboken var med överallt, jag planerade innan träning, skrev stödord under träningen och sammanfattade efter träningen……..många böcker blev det.
Miloo var en Bordercollie, man skulle ju liksom ha det om man ville slåss med dom bästa i toppen, hur svårt kan det vara tänkte jag.
Jag slet mitt hår varje dag i ett år, ringde mina träningskompisar och frågade vad jag gjorde för fel, jag fick liksom ingen kontakt med honom –överlev första året så blir det bättre, fick jag till svar. Vi överlevde och jag bokade in lektioner för olika instruktörer, tränade i stort sett varje ledig stund.

Problemet som jag ser det är att många tror att man skaffar en lyxbil när man skaffar en bc. Såååå så fel dom har. I lydnaden tränar man millimeterprecision, hundens position, fart, gripande mm.
Gör man fel för många gånger lär sig hunden det och det kan vara svårt att lära om speciellt med en bc.
Miloo var en fantastisk hund som ville vara mig till lags, han ställde upp på allt jag bad honom om samtidigt som han var en svår hund att träna, otroligt het och galen. Moment som var lite långsamma tex fjärrdirigering var inte alls lika roliga som moment med fart.
Lyckan att få springa ut och krascha in i vittringspinnarna så dom flög var det bästa. Konstigt nog kom han alltid in med rätt pinne oavsett om det legat 6 pinnar eller 30 dock var det ju inte så momentet skulle se ut så det var bara att försöka klura ut hur jag skulle få honom att behålla den otroliga farten men bromsa i tid och göra ett fint gripande.

Då jag har en stor familj och är egenföretagare hade jag ofta svårt att få tiden och gå ihop men samtidigt behövde jag något eget, inte bara vara mamma och jobba, då var ju hundintresset perfekt och min familj har alltid stöttat mig i det.
Man kan ju träna hund på olika nivåer och jag förstår att inte alla vill eller kan lägga ner så mycket tid som jag gjorde men det gav mig så otroligt mycket tillbaka.
Jag åkte även runt och tittade på mycket tävlingar och vid en rankingtävling förra våren fick jag mig en riktig tankeställare.
På startlistan var det i stort sett bara bc, vi satt på läktaren och titta och givetvis var pennan och boken med. Jag vill poängtera att det är inget fel i hur man är eller hur man förbereder sig , man måste få göra det som känns bäst för en själv.
Det jag vill komma till är att många ekipage i toppen är otroligt proffsiga man har liksom ett team runt sig, proffsiga kläder, det filmas mm mm.
I slutet av tävlingen kommer det in en äldre dam med en liten hund, en udda ras som jag inte vet rasen på men hon hade smutsiga jeans och en trasig flanellskjorta på sig och givetvis stack detta ekipage ut.
Tävlingen hon genomförde var något utav det häftigaste jag sett.

Så kom då dagen då min bästa vän fick somna in, han blev sjuk och jag var tvungen att fatta ett beslut. Miloo hann precis fylla 7 år, vi skulle ju haft minst 7 fina år kvar. Jag blev helt knäckt, jag grät och jag grät och till slut sa min man –så här kan vi inte ha det, du måste skaffa en ny hund.
Jag började fundera, vill jag ens träna hund mer och vilken ras för det ända jag visste var att det skulle inte bli en ny bc. Jag har alltid älskat frallor, mopsar och Boston så till slut hittade jag en uppfödare utanför Kungälv.
Sagt och gjort, jag åkte dit och hälsade på jag kunde ju inget om rasen.
Å där var hon Always Extra Ordinary Lilly……men i mina ögan var hon en Qlura.

Qlura flyttade hem till oss när hon var 9 veckor, jag hade ont i magen när vi skulle hämta henne, vad gav jag mig in på, fixar jag det här……men vilken solstråle.
Dock har vi inte hittat det riktiga suget att träna lydnad utan vi har fastnat för nosework.
Det är ett helt annat sätt att träna och tänka och vi bara älskar det.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men vi är ju bara i starten av en förhoppningsvis lång karriär så Tack för denna gång och på återseende…….

Ulrika & Qlura

Tusen tack för ett superfint blogginlägg Ulrika & Qlura & stort Grattis!
Må hända att ni är i startgropparna men igår klara ni doftprovet & med era abitioner, mål & framförallt sunda träningstänk så kommer ni komma hur långt som helst!
Jag/Vi är sjukt stolta över er!

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter