Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

Vill du gästblogga? Kontakta oss på hubbeshundkurser@outlook.com

2021 > 06

Jag brukar tänka på den där scenen i Solsidan ibland. När Anna sitter med en mammagrupp där det jämförs vad deras barn äter, vem som redan står upp, att någon inte har tid att sova för den “är så nyfiken på livet” medans någon annans barn sover tio timmar per natt. “Anna, har Wilma börjat med smakportioner?” frågar en av kvinnorna i gruppen som får tillbaka svaret att det nog är en tidsfråga innan hon gör det. Jag är Anna.
Fast jag har inte ett barn utan jag har en sex månader gammal valp.
En valp där ingenting riktigt blev vad vi trodde från början.
En valp som nådde en nivå av stress på väldigt kort tid och de träningsplaner vi hade fick läggas på hold.
En valp som krävde betydligt mer arbete än vad vi någonsin hade tänkt oss. “Min 15-veckors valp kan både lämna dummies, gå perfekt fotgående och är jättebra på stadga, hur går det för er?” - Ja.. Hon kan ju sitt och ligg.
Det där att stanna kvar är hon inte så bra på, men vi har äntligen fått henne att sluta skälla på oss när hon har tråkigt.

Från början var allt som det ska vara.
Vår valp hade mycket energi men sov betydligt mindre. Hon var lätt att få rumsren och att lära in sitt och ligg.
Vi var ute i skog och mark där hon fick vara lös, det gick finemang.
Men så började skällandet på kvällarna, svårigheter att slappna av och att hon var extremt mycket överallt och ingenstans.

Det var då vi hittade till Hubbes, underbara Hubbes.
Det var också då vi insåg att hon har en hög stressnivå som behövs läggas ner. Och två månader senare har vi en hund som knappt skäller och som numera kan gå till ett separat rum för att sova.
För mig som lider av prestationsångest var det svårt att sänka ribban 15 nivåer och börja om på noll. Börja om på en punkt där jag skulle lära min valp att ha tråkigt och kunna koppla av. Jag hade sett framför mig hur vi också kastade dummies och apporterade. Eller åkte spårvagn åt höger till vänster i staden och bara var.
Precis som jag har sett att “alla andra” gör på sociala medier med sina små. S
å som jag gjorde med min förra valp.

I början skämdes jag för att vi inte har kommit lika långt som de där andra men nu är jag stolt. Stolt över att jag har insett vad som är viktigt för min hund och vår relation.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Men den resa vi gör nu är betydligt häftigare och mer lärorik än vad den hade varit om vi gled på en räkmacka alá Gothia Towers.
Resan mot att bli världens bästa team.
Karin och Alice (samt sambon Felix) heter vi förresten.
Alice är en 6 månader gammal jaktlabrador och tillsammans är vi ett av Hubbes Sponsorekipage i kategorin vardagslydnad.
För den där vardagslydnaden är betydligt viktigare än vad vi tror, framförallt när det kommer till att hitta en balans i det hela.
Det har vi fått lära oss den hårda vägen.
Vill ni följa oss vidare så finns vi på instagram, där heter vi @thelabalice.
På återseende!

Ps; om ni inte vet vilken scen i Solsidan jag pratar om så hittar ni den här; https://www.facebook.com/watch/?v=10156699132195204

Läs hela inlägget »

Hej på er!

Först ut bland 2021 års nya sponsorekipage att presentera oss är vi; Anna & Esther. I detta första inlägg här tänkte jag berätta lite om vilka vi är och hur resan hit där vi är idag har varit.

Esther har en storasyster, Hedda som också är labrador 5,5 år och det är vår första hund. Jag har alltid varit nästintill livrädd för hundar men husse har växt upp med labradorer och det var en ”så lätt ras”-men ojojoj det har han fått äta upp, haha. Hedda utmanade oss verkligen och vi kunde ju absolut ingenting om hundar och träning! Hon hade massa energi och gick lätt upp i stress, vi gick valp- och unghundskurser som jag knappt kommer ihåg nåt av då det mesta av tiden gick ut på att hindra henne från att försöka ta sig till de andra ekipagen för att leka.. Insåg att vi behövde hjälp, våra vägar korsades med Lena Gunnarsson som lärde mig att ha roligt i hundträningen, skratta när det blir lite tokigt och belöningsbaserad träning plus att använda klicker.
Vi har regelbundet tränat med Lena sedan Hedda var 8 mån, till en början vardagsgrunder som utvecklats till jaktapporteringsträning.

Esther kom in i våra liv i feb 2018, ännu ett energiknippe ;) Vår uppfödare frågade om vi ville vara med på valpnosework och det ville vi såklart!
Vi gick även apporteringskurs för valp och la grunderna.
Doftprov gjorde vi i okt 2018 men efter det så rann det lite ut i sanden tills våra kompisar Ulrika & Freja gjorde sitt doftprov och vi började träna lite ihop och gick några nw kurser.
Vi fortsatte med att åka på lite clearrounder och på den vägen kom vi ut till Hubbes och redan på färjan hem bokade vi in en privatlektion med Michaela- och där å då startade nog vår nw ”karriär” på riktigt.
Vi hade aldrig varit där vi är idag om våra vägar inte korsats där ute på Hönö!
Den glädje och värme som mötte oss, vi blev sedda som individer och fick pepp och engagemang utifrån vilka vi är i vårt team och det hade vi aldrig mött på samma sätt tidigare.

Vi startade vår första officiella TSM 28/6 2020 med 75p, vi fick vårt första diplom 19/9, det andra den 20/9 och det tredje och sista 18/10.
Galet när man ser det så här i text!
Det viktiga här är inte resultaten- jag var precis lika galet glad och stolt över 75 poäng som 100, känslan när jag ser lilla gul jobba och ha kul ihop med mig, den är ovärderlig!
Jag har stoooora tävlingshorn och får jobba hårt för att inte pressa mig att prestera, för det känner min känsliga lilla gul och då tappar vi glädjen.
Och det är ju för den vi faktiskt håller på!
Så att få vara en del av detta fantastiska team nu som hjälpte oss nå hit känns fantastiskt!
Vi har haft vår första teamträff med en heldags nw träning där alla ges lika mycket utrymme, vi motiverar & inspireras av varandra- med andra ord en galet bra dag!

I morgon är det dags för första officiella tävlingen på läääänge- håll tummarna!

/Anna & Esthe
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Tusen tack Anna & Esther, vi är så glada att ni vill vara en del av oss på Hubbe's!

Läs hela inlägget »

Sikta mot stjärnorna var temat och oj, vilken raket det blev!
Tre dagar som redan innan helgen drog igång med teoretiska uppgifter.
Ena delen handlade om känslan man har runt sin träning. Något man inte kan värdera nog högt. Vad är positivt i träningen, vad vill jag ha mer av och vad skulle jag vilja bli av med. Och andra delen bl a om vad våra styrkor och klurigheter som team är och fundera på delmål för att nå dit vi siktar. Jag kan tycka det är riktigt svårt att säga vad jag, min hund eller vi som team är bra på, det är mycket lättare att säga vad man inte är så bra på, eller som vi säger nu vad vi behöver jobba vidare med.
Hela helgen präglades av respekt för de unika team vi är, vi jobbade med motivation och relation, sökstrategier, att våga fatta beslut. Men framför allt att ha riktigt kul tillsammans och våga utmana sig en gnutta till. Vi fick med oss individuella uppgifter att träna vidare på hemma.

Under helgen var vi indelade i små grupper som höll ihop hela tiden genom alla olika moment, det kändes tryggt och man lär känna varandra och kan peppa, stödja och tipsa varandra än mer när man följs åt genom alla övningar.
Vad har jag då tagit med mig? Jo, våga utmana oss som team, sikta framåt, uppåt och tänka utanför boxen. Överraska, var knasig och ha riktigt härliga belöningar. Några favoritövningar som jag tar med mig.
Markeringsträning, hur crazy kan jag vara eller hur långt kan jag backa och hunden ändå står kvar.
Jobba mer med finsöket, tätt och hörn blir klurigt. Våga tomsöka, där lär jag mig läsa min hund, här är det ngt, här är det klart, här var det tomt.
Skojsa till det med belöningarna, Izzys (labrador och översocial) all time high var nog när instruktör och alla som tittade på fick en drös med godis och belöningen vid hittad gömma var: Spring till alla du vill och käka all gotta du kan! Som en dröm.

Min all time high var nog stafetten. Vi var två och två. En hink full med gotta, en minut på sig att hitta en gömma, springa till hinken hämta godis och mata på. Sätta sig med ryggen mot sökområdet och förklara för sin kompanjon var man hittade gömman (utan att titta sig över axeln).
Vi turades om med detta i 12 minuter. Det är mycket svårare än man tror och något jag verkligen behöver öva på, att vara närvarande i sökområdet, var har jag varit vad har jag kvar.
Nedan ser ni Izzy markera fint, när jag beskriver för min lagkamrat var gömman var så är den ”på golvet, bredvid den gröna stolpen till vänster” perfekt beskrivning, eller hur?!
/Camilla & Izzy
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tack Camilla för de fina orden & ett väldigt fint blogginlägg!

Läs hela inlägget »

2021 > 06

Jag brukar tänka på den där scenen i Solsidan ibland. När Anna sitter med en mammagrupp där det jämförs vad deras barn äter, vem som redan står upp, att någon inte har tid att sova för den “är så nyfiken på livet” medans någon annans barn sover tio timmar per natt. “Anna, har Wilma börjat med smakportioner?” frågar en av kvinnorna i gruppen som får tillbaka svaret att det nog är en tidsfråga innan hon gör det. Jag är Anna.
Fast jag har inte ett barn utan jag har en sex månader gammal valp.
En valp där ingenting riktigt blev vad vi trodde från början.
En valp som nådde en nivå av stress på väldigt kort tid och de träningsplaner vi hade fick läggas på hold.
En valp som krävde betydligt mer arbete än vad vi någonsin hade tänkt oss. “Min 15-veckors valp kan både lämna dummies, gå perfekt fotgående och är jättebra på stadga, hur går det för er?” - Ja.. Hon kan ju sitt och ligg.
Det där att stanna kvar är hon inte så bra på, men vi har äntligen fått henne att sluta skälla på oss när hon har tråkigt.

Från början var allt som det ska vara.
Vår valp hade mycket energi men sov betydligt mindre. Hon var lätt att få rumsren och att lära in sitt och ligg.
Vi var ute i skog och mark där hon fick vara lös, det gick finemang.
Men så började skällandet på kvällarna, svårigheter att slappna av och att hon var extremt mycket överallt och ingenstans.

Det var då vi hittade till Hubbes, underbara Hubbes.
Det var också då vi insåg att hon har en hög stressnivå som behövs läggas ner. Och två månader senare har vi en hund som knappt skäller och som numera kan gå till ett separat rum för att sova.
För mig som lider av prestationsångest var det svårt att sänka ribban 15 nivåer och börja om på noll. Börja om på en punkt där jag skulle lära min valp att ha tråkigt och kunna koppla av. Jag hade sett framför mig hur vi också kastade dummies och apporterade. Eller åkte spårvagn åt höger till vänster i staden och bara var.
Precis som jag har sett att “alla andra” gör på sociala medier med sina små. S
å som jag gjorde med min förra valp.

I början skämdes jag för att vi inte har kommit lika långt som de där andra men nu är jag stolt. Stolt över att jag har insett vad som är viktigt för min hund och vår relation.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Men den resa vi gör nu är betydligt häftigare och mer lärorik än vad den hade varit om vi gled på en räkmacka alá Gothia Towers.
Resan mot att bli världens bästa team.
Karin och Alice (samt sambon Felix) heter vi förresten.
Alice är en 6 månader gammal jaktlabrador och tillsammans är vi ett av Hubbes Sponsorekipage i kategorin vardagslydnad.
För den där vardagslydnaden är betydligt viktigare än vad vi tror, framförallt när det kommer till att hitta en balans i det hela.
Det har vi fått lära oss den hårda vägen.
Vill ni följa oss vidare så finns vi på instagram, där heter vi @thelabalice.
På återseende!

Ps; om ni inte vet vilken scen i Solsidan jag pratar om så hittar ni den här; https://www.facebook.com/watch/?v=10156699132195204

Läs hela inlägget »

Hej på er!

Först ut bland 2021 års nya sponsorekipage att presentera oss är vi; Anna & Esther. I detta första inlägg här tänkte jag berätta lite om vilka vi är och hur resan hit där vi är idag har varit.

Esther har en storasyster, Hedda som också är labrador 5,5 år och det är vår första hund. Jag har alltid varit nästintill livrädd för hundar men husse har växt upp med labradorer och det var en ”så lätt ras”-men ojojoj det har han fått äta upp, haha. Hedda utmanade oss verkligen och vi kunde ju absolut ingenting om hundar och träning! Hon hade massa energi och gick lätt upp i stress, vi gick valp- och unghundskurser som jag knappt kommer ihåg nåt av då det mesta av tiden gick ut på att hindra henne från att försöka ta sig till de andra ekipagen för att leka.. Insåg att vi behövde hjälp, våra vägar korsades med Lena Gunnarsson som lärde mig att ha roligt i hundträningen, skratta när det blir lite tokigt och belöningsbaserad träning plus att använda klicker.
Vi har regelbundet tränat med Lena sedan Hedda var 8 mån, till en början vardagsgrunder som utvecklats till jaktapporteringsträning.

Esther kom in i våra liv i feb 2018, ännu ett energiknippe ;) Vår uppfödare frågade om vi ville vara med på valpnosework och det ville vi såklart!
Vi gick även apporteringskurs för valp och la grunderna.
Doftprov gjorde vi i okt 2018 men efter det så rann det lite ut i sanden tills våra kompisar Ulrika & Freja gjorde sitt doftprov och vi började träna lite ihop och gick några nw kurser.
Vi fortsatte med att åka på lite clearrounder och på den vägen kom vi ut till Hubbes och redan på färjan hem bokade vi in en privatlektion med Michaela- och där å då startade nog vår nw ”karriär” på riktigt.
Vi hade aldrig varit där vi är idag om våra vägar inte korsats där ute på Hönö!
Den glädje och värme som mötte oss, vi blev sedda som individer och fick pepp och engagemang utifrån vilka vi är i vårt team och det hade vi aldrig mött på samma sätt tidigare.

Vi startade vår första officiella TSM 28/6 2020 med 75p, vi fick vårt första diplom 19/9, det andra den 20/9 och det tredje och sista 18/10.
Galet när man ser det så här i text!
Det viktiga här är inte resultaten- jag var precis lika galet glad och stolt över 75 poäng som 100, känslan när jag ser lilla gul jobba och ha kul ihop med mig, den är ovärderlig!
Jag har stoooora tävlingshorn och får jobba hårt för att inte pressa mig att prestera, för det känner min känsliga lilla gul och då tappar vi glädjen.
Och det är ju för den vi faktiskt håller på!
Så att få vara en del av detta fantastiska team nu som hjälpte oss nå hit känns fantastiskt!
Vi har haft vår första teamträff med en heldags nw träning där alla ges lika mycket utrymme, vi motiverar & inspireras av varandra- med andra ord en galet bra dag!

I morgon är det dags för första officiella tävlingen på läääänge- håll tummarna!

/Anna & Esthe
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Tusen tack Anna & Esther, vi är så glada att ni vill vara en del av oss på Hubbe's!

Läs hela inlägget »

Sikta mot stjärnorna var temat och oj, vilken raket det blev!
Tre dagar som redan innan helgen drog igång med teoretiska uppgifter.
Ena delen handlade om känslan man har runt sin träning. Något man inte kan värdera nog högt. Vad är positivt i träningen, vad vill jag ha mer av och vad skulle jag vilja bli av med. Och andra delen bl a om vad våra styrkor och klurigheter som team är och fundera på delmål för att nå dit vi siktar. Jag kan tycka det är riktigt svårt att säga vad jag, min hund eller vi som team är bra på, det är mycket lättare att säga vad man inte är så bra på, eller som vi säger nu vad vi behöver jobba vidare med.
Hela helgen präglades av respekt för de unika team vi är, vi jobbade med motivation och relation, sökstrategier, att våga fatta beslut. Men framför allt att ha riktigt kul tillsammans och våga utmana sig en gnutta till. Vi fick med oss individuella uppgifter att träna vidare på hemma.

Under helgen var vi indelade i små grupper som höll ihop hela tiden genom alla olika moment, det kändes tryggt och man lär känna varandra och kan peppa, stödja och tipsa varandra än mer när man följs åt genom alla övningar.
Vad har jag då tagit med mig? Jo, våga utmana oss som team, sikta framåt, uppåt och tänka utanför boxen. Överraska, var knasig och ha riktigt härliga belöningar. Några favoritövningar som jag tar med mig.
Markeringsträning, hur crazy kan jag vara eller hur långt kan jag backa och hunden ändå står kvar.
Jobba mer med finsöket, tätt och hörn blir klurigt. Våga tomsöka, där lär jag mig läsa min hund, här är det ngt, här är det klart, här var det tomt.
Skojsa till det med belöningarna, Izzys (labrador och översocial) all time high var nog när instruktör och alla som tittade på fick en drös med godis och belöningen vid hittad gömma var: Spring till alla du vill och käka all gotta du kan! Som en dröm.

Min all time high var nog stafetten. Vi var två och två. En hink full med gotta, en minut på sig att hitta en gömma, springa till hinken hämta godis och mata på. Sätta sig med ryggen mot sökområdet och förklara för sin kompanjon var man hittade gömman (utan att titta sig över axeln).
Vi turades om med detta i 12 minuter. Det är mycket svårare än man tror och något jag verkligen behöver öva på, att vara närvarande i sökområdet, var har jag varit vad har jag kvar.
Nedan ser ni Izzy markera fint, när jag beskriver för min lagkamrat var gömman var så är den ”på golvet, bredvid den gröna stolpen till vänster” perfekt beskrivning, eller hur?!
/Camilla & Izzy
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tack Camilla för de fina orden & ett väldigt fint blogginlägg!

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter