Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

Vill du gästblogga? Kontakta oss på hubbeshundkurser@outlook.com

2021

Livet med hund.......

Izzy är familjens första hund.
Att skaffa hund var något vi funderade på länge, länge innan vi bestämde oss. Inte för att vi tvekade om vi ville utan för att ordentligt tänka igenom och föreställa sig hur livet kanske skulle bli. Kommer den nya lilla varelsen få de bästa förutsättningarna hos oss, en hund är en familjemedlem och inget tillfälligt intresse man kan tröttna på eller byta ut om man är missnöjd, inte i vår värld i alla fall.
Varför vill vi ha hund, hur ser jobbsituationen ut, fritid, resor, vill alla i familjen ta ansvar osv.
Vi landade alltid i samma känsla, JAAA det är klart vi ska ha hund.
Så var beslutet fattat och vi fick kontakt med en fantastisk uppfödare som såg just oss och efter några besök valde ut den perfekta lilla tjejen till oss.
Det var kärlek vid första ögonkastet, även om vi inte visste vilken av karamellerna som skulle bli vår just då.

Nu har Izzy funnits vid vår sida i 8 ½ år. Jag kan knappt föreställa mig hur det var innan. Tänk så mycket vi har lärt oss och upplevt tillsammans.
Så många inspirerande kurser vi gått på allihop, tävlingar, träningar, uppvisningar vi varit med om. Och för att inte tala om alla härliga människor man träffar.
Men en sak som genomsyrar vårt tänk är den goda relationen.
Jag hade nog inte funderat på det så mycket innan men ju mer jag lär mig om hundträning desto viktigare blir relationen och glädjen i hundlivet för mig.
Vi gör det vi gör tillsammans, för att det är roligt.
Kan jag inte motivera och inspirera just idag, nämen då slappar vi, det är också mysigt. Eller så tramsar vi oss bara och leker jage hela dagen.
Tänk att vi inte behöver vara vuxna tråkiga bara för att barnet är vuxet, vi busar och leker och skrattar varje dag.

Hon är perfekt, visst det har rykt en nybakad kaka någon gång, tomatodlingen går inte säker, återvinningen hämtas och slickas det på, det äts lite gräs på tävlingsplanen och säkert en miljard andra saker som någon annan inte skulle uppskatta. Men hon gör oss glada, hon hjälper oss dagligen med små göromål.
Hon ser till att man kommer ut även om man har en dålig dag.
Jag kan inte tänka mig livet utan hund idag.
Vi kanske inte lärt oss uppskatta det kalla hällregnet en mörk novemberkväll ännu, men det kanske krävs en hund till för det.

Camilla & Izzy med familj

Läs hela inlägget »

Freja och jag har haft en tävlingsperiod med flera TEM1 och debut i TSM2, en period som gett oss många lärdomar, tankar och funderingar. Förberedelser med att packa väskan, ta fram rätt saker, sele, godis i massor, vatten, silverduk m.m. Freja fullkomligt älskar detta och förväntan är skyhög. Inte sällan samåker vi med våra träningsvänner och Freja flyger ut som en kanonkula och studsar upp i bilen och är redo för att åka.
Väl på tävlingsplatsen bygger vi vår bubbla, våra rutiner och vanor, att vara i tid för ordentlig rastning, lukta av sig, tomsök, lek och bus för att sen varva ner, hitta vår kemi.
Men det är också här mina stora grubblerier börjar. Som jag tidigare skrev så älskar Freja nosework, att få dundra in i ett sökområde och få använda sin suveräna nos, att söka högt och lågt, att finna "skatten" är bland det bästa hon vet...
Men den stress som byggs upp av all hennes förväntan är den bara positiv? Eller kan den eskalera och bli negativ för henne?
För mig handlar det just nu mycket om HUR jag kan hjälpa henne på bästa sätt att hantera den förväntan och därmed stress som kommer inför tävlingsstart. Det allra viktigaste är att hon mår bra när hon får göra det hon älskar allra mest.

Vi jobbar på vår "bubbla" med rutiner som jag tror mig fungera för oss, vi lägger till, drar ifrån, ändrar, förlänger vissa delar och kortar ner andra. När vi nu fick möjligheten att delta i flera tävlingar under en period kom jag till insikt i vikten av att lyssna på våra behov och vad som är viktigt för oss, att jag tar ansvar och skapar de bästa förutsättningarna för Freja! Det är min skyldighet! Att vi oavsett startordning har rätt till vår tid och våra rutiner inför söken, eller som en domare sa till mig "alla har betalt lika mycket för att få starta så ni har lika stor rätt till er tid som andra".
Detta är något jag måste jobba med, har väldigt lätt att lyssna och ta hänsyn till andra, vad de tycker och tänker.
Jag har den hund jag har, vi är det team vi är och det är bara vi, Freja och jag som kan göra vår grej.

Jag ska lita mer på henne och låta henne få göra sina sök. Hon är en Ferrari, söker i ett rasande tempo och det går ofta väldigt fort, för fort! Men hon är doftsäker och hon söker med glädje och entusiasm, när hon får göra sin grej och jag följer henne så blir det oftast väldigt bra. Ofta använder jag det jag hör och ser av andra när jag skapar min målbild och ibland glömmer jag bort att fråga Freja om hon håller med om den målbild jag har skapat åt oss.
Vi ska ju jobba tillsammans!
För det bästa jag vet är när vi efter vår perfekta uppladdning går förväntansfulla och ivriga, men med ett lugn inombords, in mot sökområdet och Freja får göra det hon älskar allra mest. Den lycka vi känner där och då, är mitt lyckopiller! Den glada studsboll som gör känguruhopp ut från sökområdet fullkomligt älskar jag! Och det gör att alla sök gör oss till vinnare!
Förra helgen var vi iväg med vänner, övernatta, umgicks, skratta, tävla, motiverade, inspirerade och blev inspirerade och hitta vår bubbla!
Jag känner mig redan som en vinnare, vilken rikedom att få göra allt detta tillsammans med den man älskar så mycket!

Kram Ulle & Freja

Läs hela inlägget »

Så var det då dags för mig att presentera mig och mina hundar.
Mitt hundintresse började väldigt väldigt tidigt. Första hunden i min ägo kom in i mitt liv i slutet av 50 talet, (en beg underbar tax).
Men jag har alltid längtat efter pudel och efter 1 tax, 2 stövare och 1 blodhund så blev det äntligen pudel. Storpudel TILDA 1978-1994 från Hildehaus, tävlade lite lydnad men mest var vi bara tillsammans i stallet o ute på ridturer.
Sen kom vit storpudel ALMA-COGAN 1990-2004, den tjejen var en underbar diva och var mest med husse, därefter kom brun storpudel HJÖRDIS 1994-2007 från Husaren’s. Vi tävlade upp till elit i lydnad, hon var en underbar och speciell tjej, och hon behöll sin härliga bruna färg hela livet, under tiden kom vit storpudel SIGNE 1997-2011 från Estang’s, vi tävlade också upp till elit i lydnad, och hon var en riktig arbetsmyra, sen kom även vit storpudel HEDVIG 2004-2018 från Carolines’s, att träna olika grejer var inte så kul, men i agility tog vi oss till klass2, dock var hon mer för det flärdfulla livet som att åka cab.
Vit storpudel TURE 2007-2018 kom från Estang’s då 8 mån gammal hem till oss.
Vi tävlade agility men inte med någon vidare framgång, men Ture och jag var själsfränder och hade väldigt roligt, och den som sett Ture på agilityplanen minns honom säkert.
Han är också fotomodell på Nya Varvets Hundskolas planscher.
Det har som ni förstår varit flera hundar samtidigt i familjen, som mest 4 st.

Mina pudlar idag är GÖSTA född 2013 brun mellanpudel från Esswalds, viltspårschampion, tävlar klass 3 i agility och klass 2 i hopp, har tävlat SM i agility lag, älskar att spåra.
HASSE aprikosröd storpudel från Vita de Cane född -18 kom då vi längtade efter en storpudel igen,
Viltspårschampion, tränar agility, NW och Hoopers, utställd med framgång.
Hasse är en härlig, vänlig och helt underbar kille och vi kommer att ha mkt roligt tillsammans.
Så har vi förstås TAGE aprikosröd mellanpudel från Happy Life 2016 viltspårschampion, tävlar klass 2 i agility och Hopp klass 3. I NW är det klass 2 TSM och klass 1 i TEM, tävlar lite i specialsök.
Tage älskar att träna och tävla, oavsett vad vi ger oss in på, ibland tror jag att han har ett sjätte sinne, han har stenkoll på de mesta.

Tage är ju den pudel som är med mig i Hubbes härliga sponsorteam.
Vi är väldigt glada att vara med där, och vi har fått ett positivare tänk eller snarare tänket ha roligt, går det bra så är det ännu roligare.
På de senaste tävlingar har jag fått positiva kommentarer för mitt lugn och inte stressar fram något beslut från Tage utan låter honom jobba, vilket känns sååå bra och stärker även mitt självförtroende.

Vi ser verkligen fram emot det kommande året med HUBBES härliga gäng!

Ewa & alla pudlarna

Läs hela inlägget »

Vilken helg! Vilken fantastisk helg!

Lilla Y & jag har varit på äventyr, ett sånt där nyp mig i armen äventyr, vi har varit & tävlat första gången sedan covid knacka på dörra & dessutom spenderat en natt på hotell, helt på tumanhand utan storebor, utan farsan & det tillsammans med vännerna Jonna & Tuva.

För att förstå känslan i detta inlägg måste man förstå Lilla Y & den unika individ han är samt den magiska resa han gjort, Lilla Y är liksom jag otrolikgt känslostyrd, allt handlar om dagsform & att acceptera varje liten åsikt, varje utryck & verkligen ta tillvara på det han förmedlar. 
Att vara iväg med Y kräver så otroligt mycket ifrån mig, det är fokus, fokus på honom & för att göra honom rättvisa så handlar det inte om 100% narvarande utan 200%.
Jag hade kunnat skriva ett långt inlägg om vem lilla Y är, egentligen är det vad som krävs för att helheten i detta inlägg ska bli rättvist & för att förståelsen för känslan kring helhet, kring individer, kring prestation osv ska förstås på rätt sätt men jag tänker att det får komma via en vlogg, känslan kring denna lilla varelse vill jag förmedla i uttryck som är onåbart via text.

Okej, dags att börja sumera en helg full av glädje, full av känslor, tårar & tacksamhet!

Lördagsmorgon, klockan ringer, vi stiger upp, tar en lång promenad med brorsan, äter en god frukost tillsammans & börjar sedan packa bilen, jag & Lilla Y ska iväg & tävla, inte bara en dag utan två dagar i Bengtsfors, vi ska bo på hotell, vi ska hänga med Jonna, Tuva & nästan hela team Hubbe's som är på plats, jag är redo, är Y redo?
Med Y handlar ALLT om dagsform & att skapa de bästa av förutsättningar. 
Med Y handlar det om att se helheten i allt som sker, ALLT! & jag kommer ta det steg för steg.
Vi sätter oss i bilen, jag har med mig allt vad vi behöver, har planerat så vi hinner stanna på vägen upp & även hinna landa på tävlingsplats en stund innan samling & start.
Min målbild för helgen var att ta oss till tävlingsplats & att han ska känna sig trygg, sedd & hörd, mitt mål var att se om jag haft rätt, om vi kommit såpas långt att han är helt okej med att befinna sig på ett område med för honom hög rullians av hundar & människor.
Mitt mål var även att han skulle få gå in i varje område & känna sig som en kung, OAVSETT funna gömmor eller ej så skulle han få lämna som KUNG YMER! 
Jag säger ofta att han är Batman & jag är Robin, jag menar som jag ser på det så finns ju Robin alltid där för att stötta & kämpa med läderlappen, det är teamwork, det är känsla & det är precis det jag vill ha.

Vi är på plats, allt känns bra, han är chill, vi möts av våra team kamrater, vi ser banvandring & jag känner "YES, det är Y vänliga områden" förutsättningarna är de bästa för honom med öppna ytor & både domare & tidtagare kan hålla gott avstånd. 
Tänker ni på det? Att det är skillnad på områden & områden? 
Att det är skillnad på inomhussök & inomhussök & hur olika miljöer kan åverka även den bästa av sökhundar? 
Iallafall, förutsättningarna var de bästa, målet var en trygg liten kille på tävlingsplats & med sökområden som dessa så kände jag att osvett om han hittar gömmor eller ej så kommer han göra ett fantastiskt jobb & det är precis det jag sträva efter i arbetet, att hitta gömmor är ett pluss men att se ett fint arbete med hög motivation det är så mycket guldstjäna i det!
Vi startar inomhus, går till väntplats & där gör jag ett litet tomsök, nu spände vi bågen, Y hade precis rört sig förbi hundar & människor som om han aldrig gjort annat & eftersom jag känner denna lilla så väl så vet jag vad som sker om osäkerhet, trötthet eller någon typ av känsla börjar bolma upp, ja då börjar han klia sig & det är något som visar sig även i arbete om motivationen inte är på topp & han inte hamnar i doftmoln hyfsat snabbt. Så jag spände bågen, tomsök & jag visste där & då, motivationen var på topp, inget kli, bara jobb & fokus här & nu.
Inomhus & Behållare, sjukt nöjd, sjuuukt nöjd, han var bara så magisk, jag kunde inte annat än att skrika rakt ut & överösa honom med bananpannkakor.
Jag såg på Jonna som var med & titta & utan ett ord kunde vi tyda varandra, Ymer är dagens vinnare & det var precis vad vi sa påvgen ut, målet är uppnått, vi gjorde det, Lilla Y gjorde det & gick in som om han aldrig gjort annat, han har vunnit & de sista söken kommer enbart vara en test på hur långt han orkar.
För er som inte hängt med sedan start med Y så förstår jag att det är svårt att förstå men jämför med en ADHD hjärna, jag jämför med min & det blir på så sätt så lätt att förstå helheten & hur mycket det tar på kropp & knopp att sortera intryck & hålla ihop.
Nåväl, paus, det börjar ösregna, ÖSREGNA!
Y avskyr regn trotts att han är en labrador, men med mitt mindset att vi bara ska lattja & beträda nya marker så gick vi för att ge det en chans & om det blev en chans, det blev DIPLOM, kan n i förstå?
I ösregn tog han de sista tre gömmorna & han var så välförtjänt ujtav det, han jobbade som han aldrig gjort förr, vi jobbade, det var teamwork, jag såg honom, han tog mina anvisningar med högt förtroende & han gjorde det!
Diplom, två SSE & jag v ar helt upprymd, överväldigad & ja tom på ord!
Min lilla gjorde det & med full pott utan några fel blev han totalvinnare & som han förtjänade det!

Efter tävling begav vi oss till hotellet & jag vill verkligen poängtera att hela resan, hela äventyret är en påfrestning för Y, även om han liksom jag njuter av att vara iväg & hänga tillsammans så är det för en ADHD hjärna så otrolugt mycket att sortera, en natt på hotell tar mer än vad man kanske kan förstå.
På hotllet firades det med gött att käka & dricka, vi hade mycket att fira & då handlar det i grund & botten inte om diplom, det handlar om känslan, om att känna hur rätt man är, hur härligt det känns att verkligen vara ett med sin hund, att träna med känsla & låta känslan avgöra för hur vi går vidare.
Men det firades tillsammans med Jonna & Tuva som även de tog diplom, SSE diplom dvs en utmärkelse, något av det finaste man kan få enligt mig. 
Tårarna rann, jag är så tacksam & rörd, jag är så stolt över dem & hur långt de kommit, hur långt vi kommit & här kommer en skryt rad.
Det är otroligt få SSE utmärkelser utdelade men två av dem är från team på Hubbe's, Tuva & Ymer, ja ibland får man skryta & jag tycker det är synd att utmärkelser & diplom inte ärdesätts mer än tidshetsen i olika moment för i min värld så visst kul att stå på prispallen men jag värdesätter ett fint arbete i 2 minuter mer än ett 4 sekunderssök & jag ser inte att man är bättre för att man är såkallat snabb, allt handlar om olika förutsättningar, raser, sökstrategier osv.
I mitt tycke, hylla Diplom & Utmärkelser, jag anser att NW är en sport där vi tävlar mot oss själva tillsammans med alla andra.

Firandet blev dock inte så långt, alla var vi trötta & efter mat, bubbel & tuggben så var det nattinatti, eller just ja, det blev en lång tur i skogen med, något som jag värdesätter högt när vi är iväg.

Söndag, Y väcker mig med en stor varm kram, som jag älskar denna ärta!
07:00, dags för en tur med Tuvis & Jonna, det är en ny dag & vi laddar för de bästa av förutsättningar men redan på morgonen var det tydligt, Y var trött, vilket jag förstod & tröttae skulle han hinna bli i väntan på att starta under eftermiddagen vilket även gjorde mig trött, jag stod i valet & kvalet, åka hem eller ge det en chans men Jona skrev "Kör, det är Y vänliga områden"
Sagt & gjort, vi åkte till tävlingsplats med målet att ta oss igenom med goa känslor, bryta om han behöver det & bara njuta.

Mot första start, Y började nästan omgående pocka på min uppmärksamhet, jag viste där & då att n u handlar det om att strka honom, att låta han göra sitt & belöna för bra jobb. Inga reaktioner & en trygg kille på området men attg hålla ihop i sökområdet blev för tufft & som ovan nämnt kom kli ganska omgående.
Jag satte mig ner, klappa om, sa hur bra han var & sen satte han av, tog en gömma, kände sig som kung Ymer & sen satte han av igen för att vilja bli lyft upp på avsatser & annat. Självklart lyfter jag upp & stöttar, nosen var på & även om jag inser att det är högsr orimlgt att placera en gömma där så låter jag honom fortsätta, det handlar om att stärka, för som sagt Robin följer Batman.

Vidare till fordon, nej nej nej säger Y, kli kli kli & jag kände att det är dags att vara snabbtänkt då jag inte vill bryta mitt i kli utan få igång nos & strax därefter säga färdigt så han får betalt för nos på & bra jobb men här hade vi värdlens magiska tur, jag sprang mot släp & anvisade rakt en gömma, markerat & innan jag viste ordet av det så tog han gömma två som var närliggande, vilket resulterade i ett färdig & fasiken vilken boozt det blev för Y, ibland handlar det om tur & det hade vi här.

Det blev en kort paus & jag hade bestämt mg för att ge honom en chans, att våga spänna bågen i de sista söken för att utvärdera & med områden som var Y vänliga var det värsta som kunde hända att jag skulle bryta, jag var förberädd på att säga till Marie att berätta vart en gömma var så jag kunde belöna & få det bästa av avslut.
Men taggad till tusen blev denna lilla när han såg behållarna & jag tor han gjorde sitt snyggaste behållarsök ever, pang, pang, & SSE, vilket sök, men det var här han lade sina sista krafter för direkt därefter kom skallen & nosduttarna på benet, här borde jag ha sagt att nu avbryter vi.
Sista söket, Y tappade hela hållningen, motivationen gick ner & helt plötsligt en cob, en markering & där & då tog han slut, markeringen var lite för långt ifrån & inget konstigt med det, så rättvist bedömt & Y som med hela sin kropp & attityd sade stopp, han orka inte mer.
Jag lät honom reda ut gömman & pang belöna, vi gick ut & Y bleb jätte upprörd, alltså tänke er en ungdom som känner sig missförstådd, han skällde & sa "Hur tydlig ska jag vara, nu åker vi hem" & det orde vi kanske ha gjort, kanske spände jag bågen lite väl mycket med två dagar men samtidigt så blev det för mig det finaste av kvitton, en felmarkering blev det finaste av kvitton tillsammans med hela hans sätt att hantera sök efter sök.
Jag älskar att snacka med denna lilla kille, jag älskar att vi förstår varandra trotts att v i talar olika språk, jag älskar att han är så tydlig i sitt sätt att säga nu kör vi jag älskar dig liksom morsan för helvete nu blev det inte bra, jag älskar att han utrycker allt han känner genom ord & handling.

Ymer skall hela vägen till bilen, även inne i bilen & tydligare kan det inte bli, han ville åka. Vi starta motorn, satte på Metallica, höjde volymen & han sov som en stock hela vägen hem, han sover fortfarande.

Summa sumarum!
Att tävla handlar om så  mycket mer än en fin prestation på pappret.
För att prestatinen ska kännas genuin så ska känslan vara den rätta & då spelar det ingen roll vad resultatet säger.
Alla har vi olika mål, alla har vi olika förutsättningar, något vi aldrig får glömma.
Så fina områden, så rättvisa & välplanerade gömmor, vilka dagar!

Men nu, de sista orden, ord som jag vill tillägna mitt team på Hubbe's, FY FAN VAD JAG ÄR STOLT ÖVER ER! 
Ni peppar, n i inspirerar, ni motiverar & det med fokus på glädje & relation.
Gemenskapen är helt magisk & något jag värdesätter så högt!
Stort GRATTIS till Camilla & Sonny som tog sitt första Diplom i TSM NW2, blev totalvinnare & var så fucking jävla välförtjänta detta diplom! 
Stort GRATTIS även till Jonna & Tuva som fock den finaste av utmärkelser med 4 SSE & äve då så jävla välförtjänt!
Förlåt att jag svär med det sätter liksom avstamp för hur jävla bra de är!
Stort Grattis & så bra jobbat även till resten av teamet som nådde sina delmål, blev booztade till att spänna bågen & allt därtill, ni är grymma hela bunten!

Stort GRATTIS även till min lilla, min Ymer som tgog sitt förts TSM NW2 Diplom med 3 SSE under helgen som gick, jag är så stolt över denna lilla & som sagt så är jag skyldig honom det största av tack för den genuina & ärliga individ han är.
En felmarkering blev som sagt den finaste av kvitto jag har fått!

(Yes, I know, han blev placerad totalvinnare ena dagen, vinnare i behållarsöket andra dagen men som ovan nämnt, för mig så orelevant & mindre viktigt, vi är stolta över vårt diplom & våra SSE men utöver det så handlar NW varken om snabbaste tid eller på papret en fin prestation, det handlar om känsla, teamwork & att vara här & nu)
 

Läs hela inlägget »

Som vi hade längtat efter att få komma ut på tävlingsbanorna igen efter denna långdragna pandemi. Vi började tävlingsåret på Öland där vi var taggade till tusen. Men väntan blev för lång och hettan blev för het, 70 poäng och en totalplacering i botten. Inte en så bra början på tävlingsåret.
Sedan följde tre tävlingar i Norrland. Vem älskar inte att tävla i Norrland?! Stämningen är fantastisk, deltagarna är peppande, arrangemangen är helt fantastiska och domarna likaså. Vi tog 7/8 gömmor på två tävlingar och lyckades kamma hem en andra plats i totalen på en av tävlingarna.

MEN, där stod jag på pallplats och kände mig noll stolt.
Jag skämdes och önskade att någon annan tagit vår plats. Jag skämdes inte pga. vårt resultat, utan jag skämdes för att JAG inte kände någon stolthet eller glädje. Jag hade helt enkelt tappat glädjen för att tävla. Detta trots att vi på två tävlingar kammat hem ett 1:a pris i inomhussök med SSE, ett silver i behållarsök, och tillslut ett silver i totalen. Men när jag stod där på söndagens prisutdelning och tog emot pokalen så önskade jag att det inte var vi som stod där.

När nästa tävling närmade sig så hade jag en klump i magen. Hur ska jag kunna tävla och vara rättvis mot Tuva och mig själv om jag innerstinne inte kan vara nöjd över 7/8 och en silvermedalj? Borde vi ens tävla? Jag tvekade in i det sista men bestämde mig för att åka. Att jag inte avbokade berodde helt på att tävlingen var på hemmaplan. Det var nämligen Hubbes som arrangerade, och det på Öckerö.

Tuva var taggad, jag hade ont i magen.
Vi kommer till tävlingsplats, jag tror att Michaela ser/känner/vet med att det är något som är på tok. För när vi ses där på fredagsmorgon så är det en björnkram jag möts av. Där och då vände det, där och då kände jag att det spelar ju verkligen ingen roll. Vi är omgivna av vänner som imponeras av oss, som älskar oss och även om jag gör ett uselt jobb som förare så hejar de på oss och är genuint imponerade av hur långt vi har kommit. Och kanske var det just den kramen som ledde till vårt första klass-två-diplom. Ett diplom jag för alltid kommer att vara stolt över. Inte för att vi stod längst upp på pallen, utan för att vi är omgivna av människor (ni vet vilka ni är!) som peppar oss och som delar glädjen med oss.
För oss (för mig) betyder det allt, placeringar i all ära men att vara omgiven av grymma ekipage som peppar oss i ur och skur betyder mer än en placering i ett enskilt sök.

Nästa helg är det dags igen, TSM2 i Dalsland och denna gång ser vi fram emot att tävla! Vi ska göra vår grej, och vi siktar såklart på diplom. Men det tog oss 2år att ta vårt första klass-två diplom, så vi är ödmjuka och hoppas mest på att vi ska samla på oss fler erfarenheter.
Men viktigast av allt är att vi nu känner glädje i att tävla igen!
För när vi inte kan glädjas åt våra sök, även om det är tävling eller träning, så är det dags att tänka om. Om glädjen inte finns där, är det värt det?

Jag vill med detta inlägg rikta ett stort tack till Maria, A-L, Michaela, Elisabeth Ulrika, tidtagare nummer 2 och hela team Hubbes som hejade fram oss till vårat första klass-två diplom, NI är ”glädje, relation, inspiration och motivation” för oss!

/Jonna & Tuva

Läs hela inlägget »

Äntligen tävling! 

Idag var det dags att tävla TSM 2 igen, efter att inte ha gjort det på nästan två år!
Maken tävlade TSM 1 med Ebba med fina resultat under gårdagen så uppladdningen kändes kanon!
Min plan för dagen var att låta Ebba jobba så självständigt som möjligt, tipsa när det behövdes och inte dra på oss några felmarkeringar.

När vi gick banvandringen blev jag helt nervöskissig av första området - ett inomhussök i ett gammalt svinstall. Jättestort område och 4,5 minut. Kändes helt enormt och jättesvårt. Sök två var fordonssöket, 2,5 minut och två fordon varav en stor grävare (eller vad det kan tänkas heta?).
Sök nr tre var behållare, en favorit men med massa väskor så där blev jag lite nervös igen, många behållare men 3,5 minut och det kändes helt okej. Sist ut ett utomhussök där söktiden också var 3,5 minut och det låg mellan två ladugårdsväggar.

Vi började i svinstallet och där kunde jag ha Ebba lös. Och vilket jäkla sök hon gjorde! Metodiskt och fint med näsan på från start. Efter första gömman blev hon lite frustrerad, men jobbade på jättefint och strax hittade hon även gömma två.
På fordon fick hon en snabb träff på ena skopan, jobbade vidare längs grävaren och kom till skopa två. Där tyckte hon att matte var trög och inte fattade så, då blev det lite krafs i marken och 2 fel innan jag fick ur mig ett "markerat!"
Men så fint jobb av henne!

Därefter hade vi en kort paus med vatten och lite häng i bilen innan det var dags för del två av våra sök.

Först ut var behållarsöket och jag tänkte glatt att det fixar vi! En hyfsat snabb träff i en plåtburk och sedan gick vi vidare. Inget intresse förrän vi kom till en stor gammal resväska. Ebba var jääättteintresserad, och då blev jag också jääättteintresserad. Och då blev hon givetvis ännu mer intresserad. Markerat! Tjoff - en felmarkering.
Jag gjorde exakt så som jag inte skulle. Stannade upp, studerade henne lite för noga och framkallade en felmarkering.

Vidare till sista söket, utomhus. Där kunde vi verkligen inte jobbat annorlunda. Ebba fick jobba självständigt vilket hon gjorde kalasfint. Hon fick lite tips och råd av mig för att söka uppåt på några ställen, men tyvärr var vi fel ute. En gömma hann vi ta innan tiden gick ut.

Supertrevlig tävling, men ganska svår. Inga diplom utdelade idag, men bra domare och roliga sökområden.
Jag kunde inte varit mer nöjd med vår hund, men bakläxa till matte.
Jag gjorde exakt det jag inte skulle, glömde att ha is i magen och framkallade den där felmarkeringen alldeles själv!
Extremt roligt att vara igång i klass 2 igen i alla fall.
Tre tävlingar till har vi kommit med på i höst - och det ser vi fram emot!

/Sofia och SuperEbba

Läs hela inlägget »

Denna vecka har vi landat hemma igen, husse och matte efter 4 veckor i Spanien och tjejerna från sitt egna sommarkollo.
När vi ska iväg lämnar vi alltid tjejerna hos Miriam på Hundpensionat Soläng, de älskar att vara där- kan släppa dem vid bilen nästan och de rusar in till ”sitt rum”. Miriam behandlar sina gäster som sina egna och man kan lämna och känna sig helt trygg! Jag har världens kontrollbehov och när jag lämnar mina kärlekar till någon utan att känna oro- ja bättre betyg kan man inte få… Men det svåraste med att lämna sina små kärlekar är de många åsikter som andra, säkert utan att tänka sig för, säger till oss -HUR kan vi lämna bort hundarna hela sommaren?
Det finns så många som ger sig rätt att tycka, kritisera mm.

För att JAG ska bli den bästa versionen av matte är jag i behov av semester, hundarna är med mig eller husse så gott som alla dygnets timmar då husse har förmånen att kunna ha med sig tjejerna på jobbet. Min tro är att mår husse och matte bra så mår även hundarna bra! Nu till det viktiga- Det som passar oss i vår familj funkar kanske inte i din och vice versa! Man måste hitta det som är bäst just för DIN familj och flock! Men vi måste bli bättre på att tänka oss för innan vi kommer med åsikter och hur vi framför dem!

En bra sak med semester är att man får lite tid att tänka i lugn och ro, och det har jag minsann gjort liggandes i en solstol och tittat på medelhavet rulla in på stranden! Vad har jag då klurat på? Jo MIG och MIN roll i vår relation! Vad mina kontrollbehov ger för konsekvenser för Esther och Hedda? Jag har en förmåga att analysera och överanalysera, göra upp olika scenarier i mitt huvud låååångt innan vi är i situationen. Som för exempel när vi ska iväg på tävling; jag läser startlistan och kollar vad vi har för hundar före och efter oss- lilla gul kan reagera på mindre hundar och skälla och göra små utfall av osäkerhet.
Jag inser ju mer och mer att det mesta av detta sker ju också för att jag redan har förutsett det, förberett mig på det och genom det naturligtvis även gjort Esther medveten om att ”håll dig beredd nu kommer det nån/händer det något”.
Jag skapar massa hinder på vägen som lägger krokben för oss och glädjen i det vi gör. Jag tänker mycket på vad andra ska tycka och tänka när de ser oss flyga runt. Men vet ni vad- det ska det bli ändring på!!!!

Det är mitt och vårt stora mål framöver- sluta TÄNK, ha roligt ihop! Vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker???
Jag älskar min tokiga, galna och samtidigt supercoola lilla gul! Hon är en stjärna och hennes matte ska verkligen jobba på att ge henne rätt förutsättningar att lyckas!!!! Jag arbetar ju som förskollärare och där skapar vi miljöer och arbetssätt för att alla barn ska ges möjlighet att lyckas och utvecklas utifrån sina förutsättningar- blir så trött på mig själv som inte gör det samma i mitt samarbete med hundarna!
Alla ekipage är unika och har sina egna vägar att nå sina mål!

Nästa vecka ska vi göra NW2 debut- jösses!
Ska bli sååå skönt att göra debuten på ”hemmaplan” på Hubbes, Ni läser mellan raderna va ;) japp analyserat det också, trygg miljö etc etc.. Men jaja, beteenden har växt sig starka under många år och går inte att förändra över natt, men min medvetenhet om det är ett steg på rätt väg!
Så släpp kontrollen är mitt nya motto- skit i vad andra tycker och tänker, våga skratta om det blir tokigt och bjud på dig själv!
 

Läs hela inlägget »

Är det verkligen så himla viktigt att ha en Certifierad Diabeteshund eller inte?
Att få möjligheten att ha en Diabeteshund vid sin sida gör livet som diabetiker ibland så mycket enklare. Det är en livskamrat som aldrig lämnar dig, som du är trygg med och som du alltid kan lita på.

Men vad innebär det egentligen att ha just en Certifierad Diabeteshund? Skillnaden är att en Certifierad Diabeteshund har ett täcke med id-kort som visar att den är i tjänst. Det innebär att hunden är undantagen Livsmedelslagens paragraf 18 och får vistas på de flesta offentliga lokaler där det normalt är hundförbud.

En diabeteshund jobbar 24/7 med sin matte/husse.
Den har ett stort ansvar och kunskap, att ha koll på matte/husse och larma vi behov, passivitet, klara hantering av andra människor, kunna gå på olika material, gå i trappor, åka hiss osv, osv.
Min tidigare hund, en Cavaljer King Charles Spaniel, var en Certifierade Diabeteshund och min plan var att även Leo skulle utbildas till detta.
Redan i valpstadiet introducerades Leo av mina dofter såsom högt och lågt blodsocker och då jag tidigare haft en Certifierad Diabeteshund så visste jag vilka kriterier som krävdes, därför började jag tidigt med miljöträning, passivitet, grundlydnad osv.

Man utbildar hunden själv och till sin hjälp blir man tilldelad en instruktör som hjälper och stöttar längs vägen men innan man kommer så långt krävs det att man har en dokumenterad funktionsnedsättning och att hunden är frisk.
Valet av ras, en Kromfohrländer, var just av det skälet att det är en ras som är lojal till sin ägare.
En Kromfohrländer är väldigt familjekär men kan tyvärr vara mer eller mindre reserverad mot främlingar. Detta går att träna bort men man får aldrig glömma att varje hund är en enskild individ.

I vårt fall så har just Leo haft väldigt svårt att acceptera främlingar. Leo är idag 4 år och har börjat acceptera det mer och mer men jag vill inte stressa fram något bara för att egentligen få ett täcke och id-kort. Leo är helt fantastisk, han är mitt allt, larmar mig på både högt och lågt blodsocker, även om han inte är en Certifierad Diabeteshund. Jag har också förmånen, att idag, ha ett jobb dit Leo kan följa med, utan täcke.

Om Leo är certifierad eller inte har ingen betydelse för mig.
Han jobbar för och med mig och tillsammans motiverar och inspirerar vi varandra dagligen. Att ha honom vid min sida varje dag gör mig trygg men även människor runt omkring mig blir trygga när Leo är med.

Vad är då viktigast, att ha en certifierad diabeteshund eller ”bara” en diabeteshund? Ja, valet är individuellt och ibland passar inte alla hundar till att bli certifierade men det är fortfarande samma hund och han är min. Leo jobbar som min diabeteshund och den glädje och relation vi har tillsammans kan ingen ta ifrån oss.

Önskar er alla en fortsatt trevlig sensommar!

Läs hela inlägget »

För exakt 1 år och 3 dagar sedan förlorade jag min bästa vän, Miloo.
Det är den absolut största sorg jag haft och fortfarande har, det går inte en dag utan att jag tänker på honom och jag kan inte prata om honom utan att tårarna kommer. Man älskar alla sina djur men vissa får en större plats i ens hjärta så är det bara.

Jag tränade och tävlade lydnad med Miloo.
Vi åkte land och rike runt för att träna för dom bästa.
Anteckningsboken var med överallt, jag planerade innan träning, skrev stödord under träningen och sammanfattade efter träningen……..många böcker blev det.
Miloo var en Bordercollie, man skulle ju liksom ha det om man ville slåss med dom bästa i toppen, hur svårt kan det vara tänkte jag.
Jag slet mitt hår varje dag i ett år, ringde mina träningskompisar och frågade vad jag gjorde för fel, jag fick liksom ingen kontakt med honom –överlev första året så blir det bättre, fick jag till svar. Vi överlevde och jag bokade in lektioner för olika instruktörer, tränade i stort sett varje ledig stund.

Problemet som jag ser det är att många tror att man skaffar en lyxbil när man skaffar en bc. Såååå så fel dom har. I lydnaden tränar man millimeterprecision, hundens position, fart, gripande mm.
Gör man fel för många gånger lär sig hunden det och det kan vara svårt att lära om speciellt med en bc.
Miloo var en fantastisk hund som ville vara mig till lags, han ställde upp på allt jag bad honom om samtidigt som han var en svår hund att träna, otroligt het och galen. Moment som var lite långsamma tex fjärrdirigering var inte alls lika roliga som moment med fart.
Lyckan att få springa ut och krascha in i vittringspinnarna så dom flög var det bästa. Konstigt nog kom han alltid in med rätt pinne oavsett om det legat 6 pinnar eller 30 dock var det ju inte så momentet skulle se ut så det var bara att försöka klura ut hur jag skulle få honom att behålla den otroliga farten men bromsa i tid och göra ett fint gripande.

Då jag har en stor familj och är egenföretagare hade jag ofta svårt att få tiden och gå ihop men samtidigt behövde jag något eget, inte bara vara mamma och jobba, då var ju hundintresset perfekt och min familj har alltid stöttat mig i det.
Man kan ju träna hund på olika nivåer och jag förstår att inte alla vill eller kan lägga ner så mycket tid som jag gjorde men det gav mig så otroligt mycket tillbaka.
Jag åkte även runt och tittade på mycket tävlingar och vid en rankingtävling förra våren fick jag mig en riktig tankeställare.
På startlistan var det i stort sett bara bc, vi satt på läktaren och titta och givetvis var pennan och boken med. Jag vill poängtera att det är inget fel i hur man är eller hur man förbereder sig , man måste få göra det som känns bäst för en själv.
Det jag vill komma till är att många ekipage i toppen är otroligt proffsiga man har liksom ett team runt sig, proffsiga kläder, det filmas mm mm.
I slutet av tävlingen kommer det in en äldre dam med en liten hund, en udda ras som jag inte vet rasen på men hon hade smutsiga jeans och en trasig flanellskjorta på sig och givetvis stack detta ekipage ut.
Tävlingen hon genomförde var något utav det häftigaste jag sett.

Så kom då dagen då min bästa vän fick somna in, han blev sjuk och jag var tvungen att fatta ett beslut. Miloo hann precis fylla 7 år, vi skulle ju haft minst 7 fina år kvar. Jag blev helt knäckt, jag grät och jag grät och till slut sa min man –så här kan vi inte ha det, du måste skaffa en ny hund.
Jag började fundera, vill jag ens träna hund mer och vilken ras för det ända jag visste var att det skulle inte bli en ny bc. Jag har alltid älskat frallor, mopsar och Boston så till slut hittade jag en uppfödare utanför Kungälv.
Sagt och gjort, jag åkte dit och hälsade på jag kunde ju inget om rasen.
Å där var hon Always Extra Ordinary Lilly……men i mina ögan var hon en Qlura.

Qlura flyttade hem till oss när hon var 9 veckor, jag hade ont i magen när vi skulle hämta henne, vad gav jag mig in på, fixar jag det här……men vilken solstråle.
Dock har vi inte hittat det riktiga suget att träna lydnad utan vi har fastnat för nosework.
Det är ett helt annat sätt att träna och tänka och vi bara älskar det.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men vi är ju bara i starten av en förhoppningsvis lång karriär så Tack för denna gång och på återseende…….

Ulrika & Qlura

Tusen tack för ett superfint blogginlägg Ulrika & Qlura & stort Grattis!
Må hända att ni är i startgropparna men igår klara ni doftprovet & med era abitioner, mål & framförallt sunda träningstänk så kommer ni komma hur långt som helst!
Jag/Vi är sjukt stolta över er!

Läs hela inlägget »

Tröstehunden.
Så tänker jag på henne ibland.  
Som förstagångshunddägare försökte vi läsa på innan hon kom, gick på föreläsningar, läste böcker, tittade på tv-program.
Bokade valpkurs innan hon ens kommit.  Allt för att vara så förberedda som möjligt. Men sen är det ju ändå så att man inte vet vilken personlighet man får hem och det går inte att läsa sig till hur det är att ha valp. Det upptäcker man… Jag konstaterade ganska tidigt att det är bra mycket jobbigare med valp än med bäbisar.  

Det som förundrade mig mycket i början var hur fort hon lärde sig och hur roligt hon tyckte det var att göra saker ihop med oss. Det var liksom hennes bästa, ja och kanske mat också. 
Åren gick och mycket gjorde hon tillsammans med hela familjen. 
Visst var jag förstummad över allt hon kunde lära sig men det var en sak som vi inte lärt henne utan som hon bara gjorde. Det utkristalliserade sig mer när hon kommit över valp och unghundsåldern. Vet inte riktigt när det slog oss på riktigt att det faktiskt är det hon gör, tröstar. På sitt sätt, inte som en välutbildad terapihund med hakan i knät. Nej, hon har helt andra maner. Är man en glad labbe som älskar människor och är självlärd då tar man nog till med de metoderna. Upp och ställa sig med tassarna mot bröstet, slicka en i ansiktet, sitter man på golvet, då får man en labbekram så man ramlar omkull, eller så slår hon en kullerbytta i ens knät samtidigt som hon tittar uppfordrande på en, kom igen nu brottas vi. 
Vem kan vara ledsen då eller tänka på vardagsbekymmer, nej då kramas man skrattar, kanske gråter en skvätt för hon är så söt och så tar man nya tag. 

Det har hänt att kompisar kommit och hon börjar bete sig så, liksom mer än bara glad över besöket. Då kan man faktiskt fråga, är allt ok är det ngt som hänt.
Eller tvärtom hon har betett sig så och jag inte frågat men sen kommer det fram och jag kan säga ja, jag förstod att det var ngt.  
Men det kan också handla om att man är stressad eller att man kanske är lite butter på sin partner. Nä så kan vi inte ha det, då kommer hon emellan, hoppar på den som verkar mest upprörd som en påminnelse, du ta det lugnt vi gör det här tillsammans. 

Men det absolut största som hänt och som då kände näst intill livsavgörande var den gången min dotter gjorde en fruktansvärt stor och komplicerad operation.
Hon låg på sjukhuset med miljarder infarter med smärtillande, dropp och annat. Allt gjordes med stora smärtor och hon tynade nästan bort, vi var helt förtvivlade. Izzy är utbildad servicehund och vi frågad om hon inte kunde få komma till sjukhuset och hälsa på Elin. Fick ett tveksamt ok, om vi körde ut sängen med alla apparater i korridoren kunde hon få komma. Och det var som ett mirakel!
Izzy hoppade upp i sängen (bland alla sladdar) pussade vår dotter i ansiktet som grät glädjetårar över att se henne, underbart! 
Väl tillbaka i rummet säger hon, jag vill hem. 
Där och då vände det, alltmer smärtstillande kunde plockas bort, hon började äta, aktivera sig. Tre dagar senare var hon hemma.
Och det kan jag med säkerhet säga är Izzys förtjänst. 
Tröstehunden!

 

Läs hela inlägget »

Snipp Snapp Snut så var denna vår & sommartermin slut!

Vilken helg & vilket avslut på terminen & det är nu dags för oss att tacka för en härlig vårtermin tillsammans för nu tar vi……… SEMESTER!

Sista kurs & lägerhelgen för denna termin är nu förbi, en helg som visade sig bli mer betydelsefull än vad jag/vi kunnat ana, vi tar det från början.

Dag 1, deltagarna kommer med hemuppgiften de fått, en uppgift som handlar om att gå in på djupet, en uppgift som handlar mer om känslor än någonting annat & det är här vi börjar öppna upp & får en större förståelse för vilka vi är, vem är min hund & vilka är vi tillsammans. Det är även här vi går in på djupet av oss själva, rannsakar oss & börjar fundera på om vi gör på ett visst sätt för att det är vad vi tror förväntas utav oss.
Det är även här vi lyfter frågeställningar om vad som är viktigt för dig, för din hund & för er som team. Det är även här vi påbörjar resan om att se sitt egna unika jag & utgå från det & ingenting annat, vi inspireras av varandra, finner motivation, men vi jämför inte med varandra, återigen, hitta ert egna unika jag/vi.
Ångestladdat, ja, det är det, med mycket prestationsångest som sveper genom rummet, en ångest som vi själva skapat baserat på vad man tror att andra ska tycka & tänka, vad man tror förväntas & för att inte tala om alla ”inten”

Vart kommer detta ifrån? Vart kommer alla dessa ideer om att det finns en färdig mall för träning oavsett vad det är vi gör? VI ÄR OLIKA, VÅRA HUNDAR ÄR OLIKA!

Ex.
Du får inte prata med din hund i söket?
- Klart du får snacka med din hund, det är skillnad på att peppa & att tjata! Om din hund behöver pepp, ge pepp, om din hund blir störd av pepp, var tyst. Behöver din hund en micropaus i området för att peppas igång, peppa då igång med en snurr eller liknande & kör på nytt, istället för att bli irriterad & börja peka men kom ihåg, funnen gömma eller ej, ett bra jobb ska belönas, PUNK!

Anvisningar? Min hund ska ju vara självständig?
- Det är skillnad på att peka & trycka på mot gömma än att komma med tips om vart vi ska & vad som är värt att kolla av. Se anvisningen som en typ av nystart, vi anvisar ju mot fordon, mot behållare så varför inte anvisa mot en soffa vi missat i söket, anvisa & backa, ibland ger anvisningen utdelning i snabb träff, ibland hittar vi inget alls. Vi tar inte bort självständigheten hos hunden genom att tipsa, vi tar inte bort självständigheten hos hunden genom att kliva in i ett komplext område & bekräfta att hunden är på rätt väg, det handlar om att ge & ta, se sin hund, vad behöver min hund, vilka är vi som team, det handlar om teamwork!

Du måste starta vid tröskeln!
- Jo jo, jag köper det, har vi som mål att ta oss uppåt i klasserna så måste vi söka av tröskeln MEN om det skapar en ”konflikt” mellan dig & din hund, dvs hunden vill in in in, ni säger här här här & blir stressade & något irriterade, är det inte bättre att starta, passera tröskeln, gå in ett par meter & vända upp för att täcka av? Vad är viktigt för er? Vem är er hund?

De är så bra, de är så snabba!
- Superkul att det gick snabbt, det är skitkul att hamna på prispallen men det finns inget som imponerar så mycket som team som fokuserar på känsla & relation före tider. Även här, hur kan vi säga att någon är bättre baserat på tid? Kolla på våra raser, alla unika & olika raser, se de olika förutsättningarna de har för att ta sig fram, se hur olika de jobbar. Vi kan inte jämför en labrador med en fralla & tro att de jobbar på samma sätt eller att de uppnår samma tider, vad de däremot kan göra är ett lika fantastiskt sökarbete hela vägen fram till gömman. Inspirera andra med er inställning till söket, till arbetet & gläds åt de dagar då att stämde, när man hamnar på topp.

Ja det finns så otroligt mycket att säga men det jag egentligen bara vill säga är
- Det finns ingen färdig mall för hur det ska se ut
- Det finns ingen färdig mall för hur vi når våra mål
- Ni är unika, två som fyrbent

Dag 2, regnet öser ner, prestationsångesten ligger kvar, det är dags att skapa MAGI!
Ja jag tror på magi, jag tror på att lyfta det positiva jag ser, jag tror på att lyfta det & däremellan komma med smarta tips om att våga spänna bågen & samtidigt inte vara rädd för att backa bandet.
Med tick tack övningar, microområden, zick zack från behållare till utomhus & det under tidspress tog vi oss igenom en fullspäckad dag & liksom regnet avtog började även de spända axlarna att falla ner, MAGI, det är fantastiska att få uppleva!

Dag 3, ALLA kommer med högt självförtroende & ett brett leende på läpparna, vi ladda för en heldag med belöningsutveckling & områdesnärvaro för att sedan avsluta med träningstävling.
Just ja, jag L & Y var uppe redan 04:15 för en 2 timmars promenad där vi ladda för morgonens skattjakt där lagen åkte runt på egen hand till utvalda platser för att dokumentera fynd, SKITKUL, vi vill också vara med, det är min känsla!
Men dag 3, vad jag känner att vi uppnått, det är något utöver det vanliga & samtliga 14 team lämnade med en större tro på sig själva & framförallt med känslan av att de är unika & att det finns inget viktigare än att våga prova nytt men att alltid, ALLTID, lyssna till sitt hjärta & se glädjen i allt det vi gör med våra hundar, A & O är relation.
Jag hoppas & tror att samtliga fick med sig hur fantastiska de är & att de fortsättningsvis inte sätter för höga krav på sig själva baserat på vad andra ska tycka & tänka.

Jag vet att vi på Hubbe’s kan framstå som knasiga & ibland fullständigt galna men vad gör det när det är vår syn på livet som speglar sig i allt vi gör & livet ska vara fullt av glädje, livet med hund & hundägarskap handlar för oss om relation där hunden är din bästa vän eller som i mitt fall mina barn.
Ser man hunden som en spelpjäs på ett schackbräde där allt som spelar roll är prestation, ja då är det inte Hubbe's man ska vända sig till.

Jag tror på att finna glädje i allt vi gör, att våga göra annorlunda & framförallt att kunna skratta, även de dagar då regnet faller!

Njut av sommaren kompisar!

Läs hela inlägget »

Time Will Tell är min hunds kennelnamn och det stämmer så himla bra in på just oss, min bästa vän Freja och mej!
Olika omständigheter gjorde att just våra vägar korsades och för detta har vi våra fina träningskompisar Anna och Esther, att tacka!
Vad Freja och jag skulle komma att upptäcka tillsammans fick tiden utvisa! 
Vi fann nosework och med den kom en massa underbara vänner, läger, kurser och mycket mycket mer!
Allt handlar om att ha roligt tillsammans med min bästa vän, bygga relation och motivation och vi inspireras av likasinnade.
Nu har vi fått den fantastiska möjligheten att vara en del av Team Hubbes vilket känns jättekul att få ingå i ett lika ”nördigt” gäng, att få diskutera gömmor, klurigheter, se sökområden överallt där man är, få samt ge feedback av vänner, skratta tillsammans och ha vansinnigt kul ihop!
Alltid med utgångspunkt i glädje, relation, motivation och inspiration!

Freja lär mig så mycket hela tiden! Hon älskar att jobba i allmänhet och med nosework i synnerhet och det smittar av sig på mig! Att få tillbringa min tid med henne ger mig så mycket glädje, energi och gråa hår!
Jag brukar kalla henne min svarta Ferrari, allting går i ett rasande tempo, jag ska bara lära mig att ”köra”henne! Men vi har så kul i hop och jag är så tacksam att jag fått möjlighet att ha henne i mitt liv. 
Vi jobbar på att hitta den där fina balansen mellan samarbete och självständighet, att skapa vår bubbla där bara vi två finns, där vi är lyhörda för varandras känslor, signaler och bara har ögon för varandra. 

Freja är 3år och enormt livsglad labrador med mottot ”jag älskar livet och alla, då älskar alla mig!
Vi är uppflyttade i NW2 TSM men ej fått möjlighet att starta än och i NW1 TEM har vi tagit några diplom i utomhus och fordon än så länge.
Just nu har vi lite skön semester men kommer snart att ge oss ut på tävlingsplatserna igen.
För er som vill följa oss på vår resa så finns vi på Instagram @frejalabrador.

Önskar er en fin sommar!

Tusen tack Ulrika & Freja för ett fint blogginlägg, vi är så tacksamma för er!

Läs hela inlägget »

Jag brukar tänka på den där scenen i Solsidan ibland. När Anna sitter med en mammagrupp där det jämförs vad deras barn äter, vem som redan står upp, att någon inte har tid att sova för den “är så nyfiken på livet” medans någon annans barn sover tio timmar per natt. “Anna, har Wilma börjat med smakportioner?” frågar en av kvinnorna i gruppen som får tillbaka svaret att det nog är en tidsfråga innan hon gör det. Jag är Anna.
Fast jag har inte ett barn utan jag har en sex månader gammal valp.
En valp där ingenting riktigt blev vad vi trodde från början.
En valp som nådde en nivå av stress på väldigt kort tid och de träningsplaner vi hade fick läggas på hold.
En valp som krävde betydligt mer arbete än vad vi någonsin hade tänkt oss. “Min 15-veckors valp kan både lämna dummies, gå perfekt fotgående och är jättebra på stadga, hur går det för er?” - Ja.. Hon kan ju sitt och ligg.
Det där att stanna kvar är hon inte så bra på, men vi har äntligen fått henne att sluta skälla på oss när hon har tråkigt.

Från början var allt som det ska vara.
Vår valp hade mycket energi men sov betydligt mindre. Hon var lätt att få rumsren och att lära in sitt och ligg.
Vi var ute i skog och mark där hon fick vara lös, det gick finemang.
Men så började skällandet på kvällarna, svårigheter att slappna av och att hon var extremt mycket överallt och ingenstans.

Det var då vi hittade till Hubbes, underbara Hubbes.
Det var också då vi insåg att hon har en hög stressnivå som behövs läggas ner. Och två månader senare har vi en hund som knappt skäller och som numera kan gå till ett separat rum för att sova.
För mig som lider av prestationsångest var det svårt att sänka ribban 15 nivåer och börja om på noll. Börja om på en punkt där jag skulle lära min valp att ha tråkigt och kunna koppla av. Jag hade sett framför mig hur vi också kastade dummies och apporterade. Eller åkte spårvagn åt höger till vänster i staden och bara var.
Precis som jag har sett att “alla andra” gör på sociala medier med sina små. S
å som jag gjorde med min förra valp.

I början skämdes jag för att vi inte har kommit lika långt som de där andra men nu är jag stolt. Stolt över att jag har insett vad som är viktigt för min hund och vår relation.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Men den resa vi gör nu är betydligt häftigare och mer lärorik än vad den hade varit om vi gled på en räkmacka alá Gothia Towers.
Resan mot att bli världens bästa team.
Karin och Alice (samt sambon Felix) heter vi förresten.
Alice är en 6 månader gammal jaktlabrador och tillsammans är vi ett av Hubbes Sponsorekipage i kategorin vardagslydnad.
För den där vardagslydnaden är betydligt viktigare än vad vi tror, framförallt när det kommer till att hitta en balans i det hela.
Det har vi fått lära oss den hårda vägen.
Vill ni följa oss vidare så finns vi på instagram, där heter vi @thelabalice.
På återseende!

Ps; om ni inte vet vilken scen i Solsidan jag pratar om så hittar ni den här; https://www.facebook.com/watch/?v=10156699132195204

Läs hela inlägget »

Hej på er!

Först ut bland 2021 års nya sponsorekipage att presentera oss är vi; Anna & Esther. I detta första inlägg här tänkte jag berätta lite om vilka vi är och hur resan hit där vi är idag har varit.

Esther har en storasyster, Hedda som också är labrador 5,5 år och det är vår första hund. Jag har alltid varit nästintill livrädd för hundar men husse har växt upp med labradorer och det var en ”så lätt ras”-men ojojoj det har han fått äta upp, haha. Hedda utmanade oss verkligen och vi kunde ju absolut ingenting om hundar och träning! Hon hade massa energi och gick lätt upp i stress, vi gick valp- och unghundskurser som jag knappt kommer ihåg nåt av då det mesta av tiden gick ut på att hindra henne från att försöka ta sig till de andra ekipagen för att leka.. Insåg att vi behövde hjälp, våra vägar korsades med Lena Gunnarsson som lärde mig att ha roligt i hundträningen, skratta när det blir lite tokigt och belöningsbaserad träning plus att använda klicker.
Vi har regelbundet tränat med Lena sedan Hedda var 8 mån, till en början vardagsgrunder som utvecklats till jaktapporteringsträning.

Esther kom in i våra liv i feb 2018, ännu ett energiknippe ;) Vår uppfödare frågade om vi ville vara med på valpnosework och det ville vi såklart!
Vi gick även apporteringskurs för valp och la grunderna.
Doftprov gjorde vi i okt 2018 men efter det så rann det lite ut i sanden tills våra kompisar Ulrika & Freja gjorde sitt doftprov och vi började träna lite ihop och gick några nw kurser.
Vi fortsatte med att åka på lite clearrounder och på den vägen kom vi ut till Hubbes och redan på färjan hem bokade vi in en privatlektion med Michaela- och där å då startade nog vår nw ”karriär” på riktigt.
Vi hade aldrig varit där vi är idag om våra vägar inte korsats där ute på Hönö!
Den glädje och värme som mötte oss, vi blev sedda som individer och fick pepp och engagemang utifrån vilka vi är i vårt team och det hade vi aldrig mött på samma sätt tidigare.

Vi startade vår första officiella TSM 28/6 2020 med 75p, vi fick vårt första diplom 19/9, det andra den 20/9 och det tredje och sista 18/10.
Galet när man ser det så här i text!
Det viktiga här är inte resultaten- jag var precis lika galet glad och stolt över 75 poäng som 100, känslan när jag ser lilla gul jobba och ha kul ihop med mig, den är ovärderlig!
Jag har stoooora tävlingshorn och får jobba hårt för att inte pressa mig att prestera, för det känner min känsliga lilla gul och då tappar vi glädjen.
Och det är ju för den vi faktiskt håller på!
Så att få vara en del av detta fantastiska team nu som hjälpte oss nå hit känns fantastiskt!
Vi har haft vår första teamträff med en heldags nw träning där alla ges lika mycket utrymme, vi motiverar & inspireras av varandra- med andra ord en galet bra dag!

I morgon är det dags för första officiella tävlingen på läääänge- håll tummarna!

/Anna & Esthe
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Tusen tack Anna & Esther, vi är så glada att ni vill vara en del av oss på Hubbe's!

Läs hela inlägget »

Sikta mot stjärnorna var temat och oj, vilken raket det blev!
Tre dagar som redan innan helgen drog igång med teoretiska uppgifter.
Ena delen handlade om känslan man har runt sin träning. Något man inte kan värdera nog högt. Vad är positivt i träningen, vad vill jag ha mer av och vad skulle jag vilja bli av med. Och andra delen bl a om vad våra styrkor och klurigheter som team är och fundera på delmål för att nå dit vi siktar. Jag kan tycka det är riktigt svårt att säga vad jag, min hund eller vi som team är bra på, det är mycket lättare att säga vad man inte är så bra på, eller som vi säger nu vad vi behöver jobba vidare med.
Hela helgen präglades av respekt för de unika team vi är, vi jobbade med motivation och relation, sökstrategier, att våga fatta beslut. Men framför allt att ha riktigt kul tillsammans och våga utmana sig en gnutta till. Vi fick med oss individuella uppgifter att träna vidare på hemma.

Under helgen var vi indelade i små grupper som höll ihop hela tiden genom alla olika moment, det kändes tryggt och man lär känna varandra och kan peppa, stödja och tipsa varandra än mer när man följs åt genom alla övningar.
Vad har jag då tagit med mig? Jo, våga utmana oss som team, sikta framåt, uppåt och tänka utanför boxen. Överraska, var knasig och ha riktigt härliga belöningar. Några favoritövningar som jag tar med mig.
Markeringsträning, hur crazy kan jag vara eller hur långt kan jag backa och hunden ändå står kvar.
Jobba mer med finsöket, tätt och hörn blir klurigt. Våga tomsöka, där lär jag mig läsa min hund, här är det ngt, här är det klart, här var det tomt.
Skojsa till det med belöningarna, Izzys (labrador och översocial) all time high var nog när instruktör och alla som tittade på fick en drös med godis och belöningen vid hittad gömma var: Spring till alla du vill och käka all gotta du kan! Som en dröm.

Min all time high var nog stafetten. Vi var två och två. En hink full med gotta, en minut på sig att hitta en gömma, springa till hinken hämta godis och mata på. Sätta sig med ryggen mot sökområdet och förklara för sin kompanjon var man hittade gömman (utan att titta sig över axeln).
Vi turades om med detta i 12 minuter. Det är mycket svårare än man tror och något jag verkligen behöver öva på, att vara närvarande i sökområdet, var har jag varit vad har jag kvar.
Nedan ser ni Izzy markera fint, när jag beskriver för min lagkamrat var gömman var så är den ”på golvet, bredvid den gröna stolpen till vänster” perfekt beskrivning, eller hur?!
/Camilla & Izzy
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tack Camilla för de fina orden & ett väldigt fint blogginlägg!

Läs hela inlägget »

-> LÅT OSS PRESENTERA <-

2 onlinekurser i
- Relations utveckling - du & din hund emellan samt
- Team utveckling - träning & tävling

2 kurser som fortlöper online under 4 veckors tid med bla kursvideos, livesändningar med frågestund samt teoretiska uppgifter som tar er med på en åktur likt en tur i uppskjutet på Liseberg.
2 kurser med fokus på relation liksom glädje motivation & inspiration.

- Relations utveckling riktar sig till dig som vill förändra känslan kring hundägarskapet, en känsla som är byggd på andra människors åsikter så som
”Har du ingen pli på din hund”
”Oj vad han skäller”
”Måste din hund följa med”
En kurs där vi fokuserar på det som är viktigt för dig, för din hund, för er.
En kurs där vi väljer in alla positiva aspekter & skakar av oss energitjuvar eller moment som för er inte är speciellt viktigt.
Är det viktigt att hunden går fint i kopplet?
För vem?
För dig eller dina medmänniskor?
Kursen handlar om att stärka dig, din hund & er relation i vardagen utan att påverkas av andra.

-Team Utveckling riktar sig till dig som tränar & tävlar aktivt, som vill förändra känslan kring hela momenten, känslan kring att alltid känna att man måste prestera på topp, känslan kring ett misslyckande, för vad är ett misslyckande?
Vad händer om vi tänker annorlunda & ser varje träning & tävling som ett kvitto?
Ett kvitto på vart vi är i träningen liksom tävling?
Vad sker om vi förändrar hela känslan & låter oss inspireras av andra utan att jämföra oss med varandra & samtidigt ser vårt team som unikt?
Vad är en prestation om inte känslan är den rätta?
Vad spelar placeringar & tider för roll om vi aldrig är nöjda med vår prestation under träning som tävling?
Under denna kurs vill jag förändra er känsla där målet är att tävla med andra team men endast mot er själva & era hundar han individuella mål.

Eftersom detta blir startskottet för denna typ av onlinekurs startar vi såklart med ett pangpris på 1000:- ordinarie pris 1900:-
I kursmaterialet ingår en sluten grupp på facebook, 2 kursvideos, 2 livesändning tillfällen med frågestund samt teoretiska uppgifter att jobba på hemma.
Diplom till samtliga som följer upp med utförliga uppgifter & deltar i diskussioner samt livesändningar.

Klicka in via länk för bokning. Begränsat antal platser.
https://www.hubbeshundkurser.se/store/category/online-317384

Läs hela inlägget »

Vi gjorde det, VI GJORDE DET!
Jag & mina tjejer, mina vänner, mina teamkamrater, VI gjorde det & skapade ett läger utan dess like, ett läger som kan sammanfattas med en enda mening ->
Vi hade också velat vara med!

Visst är det en vinst, när man känner att det man gör är meningsfullt på så sätt att man skänker glädje & inspiration, att det man gör & skapar är unikt för varje kurs, varje läger men framförallt för varje individ som står framför oss.
Jag är så otroligt stolt över både Jonna & Camilla, jag är så stolt över oss som team & så tacksam över en vänskap som deras.

Hubbe’s är & kommer alltid förbli den lilla personliga plattform där utbildningar, meriter, diplom & pallplatser spelar lika lite roll som om du är i klass 1 eller 3, hos oss är alla välkomna, vi är alla lika värda, vi är alla unika & genom att träna utifrån oss själva med personliga målsättningar liksom tävla med varandra men mot oss själva som vi utvecklas.
Så släpp alla jämförelser, Du är unik, Din hund är unik, Ni är unika!
Tre instruktörer, tre grupper, tre dagar & woaw, vilken helg vi haft tillsammans!
Det har varit öppet, det har varit ärligt, det har varit personligt, det har varit unikt för varje grupp liksom varje individ.
Hos Camilla stod markeringar & belöningsutveckling på schemat medans Jonna höll i övningar som sökstrategi, ge & ta dvs förtroende övningar & förarens del i arbetet medans jag peppade med stärkande motivation & relationsövningar i stafett där föraren samtidigt sattes på prov & såklart tick tack övningar & att läsa hund, är det tomt, spot-on eller oåtkomligt?

Tusen miljoner tack till samtliga som besökt oss under helgen för ett läger där vi siktar mot stjärnorna med fokus på glädje, relation, motivation & inspiration!

TACK!!!!

Såhär säger några av kursdeltagarna:

Hubbe's lägerhelg blev lika fantastiskt rolig/givande/utmanande som jag hade hoppats på... nästan bättre faktiskt
Verktygslådan är full med nya strategier, tankar och insikter kring nosework. Alla tre instruktörer Camilla, Jonna och Mikaela har verkligen lyckats få oss att "spänna bågen" och att tänka lite nytt och annorlunda. Vill passa på att tacka min grupp för härlig samarbete, ni är så grymma!! Älsk på den magkänslan jag har nutrötta killar och matte checkar ut
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Stort tack Milla, Jonna och Michaela för en mycket givande och boostande helg så mycket bra träningstips och ideer som nu ska mogna och förverkligas på hemmaplan tack alla deltagare för trevliga pratstunder goa skratt vi ses !/ Camilla & Lizzie
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Wow, vilken helg!
Vi har fått med oss massor med härliga känslor, tips och saker vi absolut kommer ta med oss i vår fortsatta träning!
Och framförallt har vi haft sååå roligt!!!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
En fantastisk helg med superduktiga och inspirerande instruktörer goa deltagare särskilt tack till min grupp med Jeanette, Camilla, Camilla och Erik.
Tage och jag har vuxit under denna helgen och är på god väg tillbaka till vår tidigare goa känsla och självförtroende
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Tusen Tack för en superrolig och inspirerandet helgTack Jonna, Mikaela och MillaNi är guld värda som får oss att tänka utanför boxen, som hittar på så roliga och knasiga övningar och som hela tiden ser våra positiva sidor samtidigt som ni stöttar och hjälper när det behövs. Nizze och jag har vuxit denna helg och vi åkte hem med en go känsla. Tack oxå gruppen Johanna, Lena, Anita och Camilla. Jag känner på mig att vi ses igen

loading...
Läs hela inlägget »

Du är unik, din hund är unik, tillsammans ett unikt team, ett team ojämförbart med någon annan, det är er resa & er resa endast, jämför er inte med någon, låt er inspireras, plocka russinen ur kakan, var mottaglig & omfamna det som passar er & gör er av med negativa tankar & energitjuvar.
Jag vill verkligen lyfta detta, det är ett ytterst viktigt ämne & något som vi fokuserar på under denna lägerhelg på Hubbe’s.
Vem är du?
Vem är din hund?
Vilka är ni som team?
Vad är en vinst?
Vad är ett misslyckande?
Hur är din känsla?
Omfamna allt det du har, det som är viktigt för dig & din hund, i er relation men så även under träning.
Men vänta nu STOP!
Går inte relation & träning hand i hand?
Blir du arg på din hund när det inte blir som tänkt?
Blir du arg & besviken på din hund när ni inte hamnar på prispallen?
Nej, klart du inte blir, så vi vänder på frågan, varför blir du så arg & besviken på dig själv?
Vart kommer känslan ifrån att om man inte presterar på topp, om man inte plockar alla gömmor, om man inte är snabb nog, om man inte tar diplom, om man inte hamnar på prispallen så är man dålig, då är man som en urvriden blöt socka?
Vad händer med oss när vi börjar jämföra oss med andra?
Vad överför vi till hunden när vår känsla är att vi inte duger?

En uppgift gänget har är att göra sin alldeles egna träningsmatris vilket kortfattat går ut på att gå in på djupet i relation, träning, känsla & allt vad det medför.
I mitten ritar de allt det som är positivt i deras träning vilket är allt från ett fordon till en lina & den där älskvärda träningskompisen men så även abstrakta saker som kärlek, trygghet, glädje m.m & skriv stödord till det som behövs.
Till höger, uppe i hörnet ritar vi allt det vi vill ha in i vår träning vilket kan vara allt från en viss instruktör, kanske är det mer relation eller varför inte behållare.
Här finns inga begränsningar, ALLT det ni vill boozta er träning med ska in här, allt är möjligt.
Runt dessa symboler & stödord ritar vi ett hjärta som fylls med hjärteblod ökar vår medvetenhet om vad vi vill, vart vi är påväg & återigen med hjärteblod uppryms vi av känslan ALLT ÄR MÖJLIGT!
Längst ner till vänster lägger vi till symboler på sånt du vill förändra, bli av med & är färdig med. Precis som ovan ska allt in, allt från en jobbig känsla till en person som begränsar dig & din hund, skriv stödord & rita sedan två svarta vingar & låt det flyga iväg!

Det kan låta löjligt, vadå träningsmatris?
Men såhär är det, att om vi bara går ut & slänger ut en gömma här, en gömma där helt planlöst med enda målet att hunden ska ta alla gömmor, att det är gömman (endast gömman) som är det viktiga, då sker ingen utveckling.
Om vi omger oss av kamrater som på något sätt får oss att känna oss mindre värda eller mindre bra, varför fortsätta träna med dem då?
Varför fortsätta traggla med att hunden ska starta vid tröskeln om det enbart skapar en negativ känsla hos dig & en ”konflikt” uppstår dvs hunden vill in du vill starta vid tröskel?
Är tröskeln viktigt? ÄR DEN VIKTIG?
Vänd på det, låt hunden gå in i söket & jobba tillbaka till tröskel.
Skapa bästa möjliga förutsättningen för en toppenkänsla för både dig & din hund.
Det finns ingen mall, vi på Hubbe’s tror inte på en färdig mall, vi jobbar med allt annat än mallar oavsett om det är grundkurs eller klass 3 träning, vi utgår från er, som individer & som team, det är inte lika för alla, inte ens för två individer av samma ras.
Jag är så otroligt stolt & tacksam över mitt team som liksom jag tror på individen & teamet.
Jag är så tacksam all glädje som finns runt Hubbe’s, fokuset som ligger på relationen & motivationen & att vi har möjligheten att lyfta individer liksom team, att öppna upp deras ögon & få dem att glittra när de ser allt det magiska de har i sig själva & i sin relation till varandra.

Vi må jobba mycket ”outeside the box”, vi må vara vad några skulle kalla galna men vad vi har är en plattform för alla med öppet sinne som brinner för relationen med sin hund.

Jag kan bara relatera till mig själv & Lilla Y, vilken resa, vilket äventyr & jag är så glad & så stolt över mig själv som vägrat lyssna på de som bara snackar forskning, resultat & mallar när hjärtat skriker fel fel fel, det funkar inte för Y & istället valt vägar, vänner & instruktörer som ser honom & mig för de vi är.
Vi väljer bort & väljer in men går alltid in med öppet sinne, plockar russinen ur kakan, omfamnar det som passar oss & att välja bort något eller någon är aldrig något personligt utan snarare ett val vi gör efter de individer vi är.
En del gillar grillchips medans andra vill ha popcorn, jag vill ha båda men väljer bort de utan krydda.

Vad jag egentligen vill säga är……
- Tro på er själva!
- Jämför er inte med andra!
- Ni är unika!
& efter varje pass glöm inte att anteckna allt det ni är bra på, allt det som var utmärkande för dagen & inte bara det ni behöver jobba vidare med.

P.S Byt ut orden ”vi är dåliga på” till orden ”detta jobbar vi vidare med”

Läs hela inlägget »

2021

Livet med hund.......

Izzy är familjens första hund.
Att skaffa hund var något vi funderade på länge, länge innan vi bestämde oss. Inte för att vi tvekade om vi ville utan för att ordentligt tänka igenom och föreställa sig hur livet kanske skulle bli. Kommer den nya lilla varelsen få de bästa förutsättningarna hos oss, en hund är en familjemedlem och inget tillfälligt intresse man kan tröttna på eller byta ut om man är missnöjd, inte i vår värld i alla fall.
Varför vill vi ha hund, hur ser jobbsituationen ut, fritid, resor, vill alla i familjen ta ansvar osv.
Vi landade alltid i samma känsla, JAAA det är klart vi ska ha hund.
Så var beslutet fattat och vi fick kontakt med en fantastisk uppfödare som såg just oss och efter några besök valde ut den perfekta lilla tjejen till oss.
Det var kärlek vid första ögonkastet, även om vi inte visste vilken av karamellerna som skulle bli vår just då.

Nu har Izzy funnits vid vår sida i 8 ½ år. Jag kan knappt föreställa mig hur det var innan. Tänk så mycket vi har lärt oss och upplevt tillsammans.
Så många inspirerande kurser vi gått på allihop, tävlingar, träningar, uppvisningar vi varit med om. Och för att inte tala om alla härliga människor man träffar.
Men en sak som genomsyrar vårt tänk är den goda relationen.
Jag hade nog inte funderat på det så mycket innan men ju mer jag lär mig om hundträning desto viktigare blir relationen och glädjen i hundlivet för mig.
Vi gör det vi gör tillsammans, för att det är roligt.
Kan jag inte motivera och inspirera just idag, nämen då slappar vi, det är också mysigt. Eller så tramsar vi oss bara och leker jage hela dagen.
Tänk att vi inte behöver vara vuxna tråkiga bara för att barnet är vuxet, vi busar och leker och skrattar varje dag.

Hon är perfekt, visst det har rykt en nybakad kaka någon gång, tomatodlingen går inte säker, återvinningen hämtas och slickas det på, det äts lite gräs på tävlingsplanen och säkert en miljard andra saker som någon annan inte skulle uppskatta. Men hon gör oss glada, hon hjälper oss dagligen med små göromål.
Hon ser till att man kommer ut även om man har en dålig dag.
Jag kan inte tänka mig livet utan hund idag.
Vi kanske inte lärt oss uppskatta det kalla hällregnet en mörk novemberkväll ännu, men det kanske krävs en hund till för det.

Camilla & Izzy med familj

Läs hela inlägget »

Freja och jag har haft en tävlingsperiod med flera TEM1 och debut i TSM2, en period som gett oss många lärdomar, tankar och funderingar. Förberedelser med att packa väskan, ta fram rätt saker, sele, godis i massor, vatten, silverduk m.m. Freja fullkomligt älskar detta och förväntan är skyhög. Inte sällan samåker vi med våra träningsvänner och Freja flyger ut som en kanonkula och studsar upp i bilen och är redo för att åka.
Väl på tävlingsplatsen bygger vi vår bubbla, våra rutiner och vanor, att vara i tid för ordentlig rastning, lukta av sig, tomsök, lek och bus för att sen varva ner, hitta vår kemi.
Men det är också här mina stora grubblerier börjar. Som jag tidigare skrev så älskar Freja nosework, att få dundra in i ett sökområde och få använda sin suveräna nos, att söka högt och lågt, att finna "skatten" är bland det bästa hon vet...
Men den stress som byggs upp av all hennes förväntan är den bara positiv? Eller kan den eskalera och bli negativ för henne?
För mig handlar det just nu mycket om HUR jag kan hjälpa henne på bästa sätt att hantera den förväntan och därmed stress som kommer inför tävlingsstart. Det allra viktigaste är att hon mår bra när hon får göra det hon älskar allra mest.

Vi jobbar på vår "bubbla" med rutiner som jag tror mig fungera för oss, vi lägger till, drar ifrån, ändrar, förlänger vissa delar och kortar ner andra. När vi nu fick möjligheten att delta i flera tävlingar under en period kom jag till insikt i vikten av att lyssna på våra behov och vad som är viktigt för oss, att jag tar ansvar och skapar de bästa förutsättningarna för Freja! Det är min skyldighet! Att vi oavsett startordning har rätt till vår tid och våra rutiner inför söken, eller som en domare sa till mig "alla har betalt lika mycket för att få starta så ni har lika stor rätt till er tid som andra".
Detta är något jag måste jobba med, har väldigt lätt att lyssna och ta hänsyn till andra, vad de tycker och tänker.
Jag har den hund jag har, vi är det team vi är och det är bara vi, Freja och jag som kan göra vår grej.

Jag ska lita mer på henne och låta henne få göra sina sök. Hon är en Ferrari, söker i ett rasande tempo och det går ofta väldigt fort, för fort! Men hon är doftsäker och hon söker med glädje och entusiasm, när hon får göra sin grej och jag följer henne så blir det oftast väldigt bra. Ofta använder jag det jag hör och ser av andra när jag skapar min målbild och ibland glömmer jag bort att fråga Freja om hon håller med om den målbild jag har skapat åt oss.
Vi ska ju jobba tillsammans!
För det bästa jag vet är när vi efter vår perfekta uppladdning går förväntansfulla och ivriga, men med ett lugn inombords, in mot sökområdet och Freja får göra det hon älskar allra mest. Den lycka vi känner där och då, är mitt lyckopiller! Den glada studsboll som gör känguruhopp ut från sökområdet fullkomligt älskar jag! Och det gör att alla sök gör oss till vinnare!
Förra helgen var vi iväg med vänner, övernatta, umgicks, skratta, tävla, motiverade, inspirerade och blev inspirerade och hitta vår bubbla!
Jag känner mig redan som en vinnare, vilken rikedom att få göra allt detta tillsammans med den man älskar så mycket!

Kram Ulle & Freja

Läs hela inlägget »

Så var det då dags för mig att presentera mig och mina hundar.
Mitt hundintresse började väldigt väldigt tidigt. Första hunden i min ägo kom in i mitt liv i slutet av 50 talet, (en beg underbar tax).
Men jag har alltid längtat efter pudel och efter 1 tax, 2 stövare och 1 blodhund så blev det äntligen pudel. Storpudel TILDA 1978-1994 från Hildehaus, tävlade lite lydnad men mest var vi bara tillsammans i stallet o ute på ridturer.
Sen kom vit storpudel ALMA-COGAN 1990-2004, den tjejen var en underbar diva och var mest med husse, därefter kom brun storpudel HJÖRDIS 1994-2007 från Husaren’s. Vi tävlade upp till elit i lydnad, hon var en underbar och speciell tjej, och hon behöll sin härliga bruna färg hela livet, under tiden kom vit storpudel SIGNE 1997-2011 från Estang’s, vi tävlade också upp till elit i lydnad, och hon var en riktig arbetsmyra, sen kom även vit storpudel HEDVIG 2004-2018 från Carolines’s, att träna olika grejer var inte så kul, men i agility tog vi oss till klass2, dock var hon mer för det flärdfulla livet som att åka cab.
Vit storpudel TURE 2007-2018 kom från Estang’s då 8 mån gammal hem till oss.
Vi tävlade agility men inte med någon vidare framgång, men Ture och jag var själsfränder och hade väldigt roligt, och den som sett Ture på agilityplanen minns honom säkert.
Han är också fotomodell på Nya Varvets Hundskolas planscher.
Det har som ni förstår varit flera hundar samtidigt i familjen, som mest 4 st.

Mina pudlar idag är GÖSTA född 2013 brun mellanpudel från Esswalds, viltspårschampion, tävlar klass 3 i agility och klass 2 i hopp, har tävlat SM i agility lag, älskar att spåra.
HASSE aprikosröd storpudel från Vita de Cane född -18 kom då vi längtade efter en storpudel igen,
Viltspårschampion, tränar agility, NW och Hoopers, utställd med framgång.
Hasse är en härlig, vänlig och helt underbar kille och vi kommer att ha mkt roligt tillsammans.
Så har vi förstås TAGE aprikosröd mellanpudel från Happy Life 2016 viltspårschampion, tävlar klass 2 i agility och Hopp klass 3. I NW är det klass 2 TSM och klass 1 i TEM, tävlar lite i specialsök.
Tage älskar att träna och tävla, oavsett vad vi ger oss in på, ibland tror jag att han har ett sjätte sinne, han har stenkoll på de mesta.

Tage är ju den pudel som är med mig i Hubbes härliga sponsorteam.
Vi är väldigt glada att vara med där, och vi har fått ett positivare tänk eller snarare tänket ha roligt, går det bra så är det ännu roligare.
På de senaste tävlingar har jag fått positiva kommentarer för mitt lugn och inte stressar fram något beslut från Tage utan låter honom jobba, vilket känns sååå bra och stärker även mitt självförtroende.

Vi ser verkligen fram emot det kommande året med HUBBES härliga gäng!

Ewa & alla pudlarna

Läs hela inlägget »

Vilken helg! Vilken fantastisk helg!

Lilla Y & jag har varit på äventyr, ett sånt där nyp mig i armen äventyr, vi har varit & tävlat första gången sedan covid knacka på dörra & dessutom spenderat en natt på hotell, helt på tumanhand utan storebor, utan farsan & det tillsammans med vännerna Jonna & Tuva.

För att förstå känslan i detta inlägg måste man förstå Lilla Y & den unika individ han är samt den magiska resa han gjort, Lilla Y är liksom jag otrolikgt känslostyrd, allt handlar om dagsform & att acceptera varje liten åsikt, varje utryck & verkligen ta tillvara på det han förmedlar. 
Att vara iväg med Y kräver så otroligt mycket ifrån mig, det är fokus, fokus på honom & för att göra honom rättvisa så handlar det inte om 100% narvarande utan 200%.
Jag hade kunnat skriva ett långt inlägg om vem lilla Y är, egentligen är det vad som krävs för att helheten i detta inlägg ska bli rättvist & för att förståelsen för känslan kring helhet, kring individer, kring prestation osv ska förstås på rätt sätt men jag tänker att det får komma via en vlogg, känslan kring denna lilla varelse vill jag förmedla i uttryck som är onåbart via text.

Okej, dags att börja sumera en helg full av glädje, full av känslor, tårar & tacksamhet!

Lördagsmorgon, klockan ringer, vi stiger upp, tar en lång promenad med brorsan, äter en god frukost tillsammans & börjar sedan packa bilen, jag & Lilla Y ska iväg & tävla, inte bara en dag utan två dagar i Bengtsfors, vi ska bo på hotell, vi ska hänga med Jonna, Tuva & nästan hela team Hubbe's som är på plats, jag är redo, är Y redo?
Med Y handlar ALLT om dagsform & att skapa de bästa av förutsättningar. 
Med Y handlar det om att se helheten i allt som sker, ALLT! & jag kommer ta det steg för steg.
Vi sätter oss i bilen, jag har med mig allt vad vi behöver, har planerat så vi hinner stanna på vägen upp & även hinna landa på tävlingsplats en stund innan samling & start.
Min målbild för helgen var att ta oss till tävlingsplats & att han ska känna sig trygg, sedd & hörd, mitt mål var att se om jag haft rätt, om vi kommit såpas långt att han är helt okej med att befinna sig på ett område med för honom hög rullians av hundar & människor.
Mitt mål var även att han skulle få gå in i varje område & känna sig som en kung, OAVSETT funna gömmor eller ej så skulle han få lämna som KUNG YMER! 
Jag säger ofta att han är Batman & jag är Robin, jag menar som jag ser på det så finns ju Robin alltid där för att stötta & kämpa med läderlappen, det är teamwork, det är känsla & det är precis det jag vill ha.

Vi är på plats, allt känns bra, han är chill, vi möts av våra team kamrater, vi ser banvandring & jag känner "YES, det är Y vänliga områden" förutsättningarna är de bästa för honom med öppna ytor & både domare & tidtagare kan hålla gott avstånd. 
Tänker ni på det? Att det är skillnad på områden & områden? 
Att det är skillnad på inomhussök & inomhussök & hur olika miljöer kan åverka även den bästa av sökhundar? 
Iallafall, förutsättningarna var de bästa, målet var en trygg liten kille på tävlingsplats & med sökområden som dessa så kände jag att osvett om han hittar gömmor eller ej så kommer han göra ett fantastiskt jobb & det är precis det jag sträva efter i arbetet, att hitta gömmor är ett pluss men att se ett fint arbete med hög motivation det är så mycket guldstjäna i det!
Vi startar inomhus, går till väntplats & där gör jag ett litet tomsök, nu spände vi bågen, Y hade precis rört sig förbi hundar & människor som om han aldrig gjort annat & eftersom jag känner denna lilla så väl så vet jag vad som sker om osäkerhet, trötthet eller någon typ av känsla börjar bolma upp, ja då börjar han klia sig & det är något som visar sig även i arbete om motivationen inte är på topp & han inte hamnar i doftmoln hyfsat snabbt. Så jag spände bågen, tomsök & jag visste där & då, motivationen var på topp, inget kli, bara jobb & fokus här & nu.
Inomhus & Behållare, sjukt nöjd, sjuuukt nöjd, han var bara så magisk, jag kunde inte annat än att skrika rakt ut & överösa honom med bananpannkakor.
Jag såg på Jonna som var med & titta & utan ett ord kunde vi tyda varandra, Ymer är dagens vinnare & det var precis vad vi sa påvgen ut, målet är uppnått, vi gjorde det, Lilla Y gjorde det & gick in som om han aldrig gjort annat, han har vunnit & de sista söken kommer enbart vara en test på hur långt han orkar.
För er som inte hängt med sedan start med Y så förstår jag att det är svårt att förstå men jämför med en ADHD hjärna, jag jämför med min & det blir på så sätt så lätt att förstå helheten & hur mycket det tar på kropp & knopp att sortera intryck & hålla ihop.
Nåväl, paus, det börjar ösregna, ÖSREGNA!
Y avskyr regn trotts att han är en labrador, men med mitt mindset att vi bara ska lattja & beträda nya marker så gick vi för att ge det en chans & om det blev en chans, det blev DIPLOM, kan n i förstå?
I ösregn tog han de sista tre gömmorna & han var så välförtjänt ujtav det, han jobbade som han aldrig gjort förr, vi jobbade, det var teamwork, jag såg honom, han tog mina anvisningar med högt förtroende & han gjorde det!
Diplom, två SSE & jag v ar helt upprymd, överväldigad & ja tom på ord!
Min lilla gjorde det & med full pott utan några fel blev han totalvinnare & som han förtjänade det!

Efter tävling begav vi oss till hotellet & jag vill verkligen poängtera att hela resan, hela äventyret är en påfrestning för Y, även om han liksom jag njuter av att vara iväg & hänga tillsammans så är det för en ADHD hjärna så otrolugt mycket att sortera, en natt på hotell tar mer än vad man kanske kan förstå.
På hotllet firades det med gött att käka & dricka, vi hade mycket att fira & då handlar det i grund & botten inte om diplom, det handlar om känslan, om att känna hur rätt man är, hur härligt det känns att verkligen vara ett med sin hund, att träna med känsla & låta känslan avgöra för hur vi går vidare.
Men det firades tillsammans med Jonna & Tuva som även de tog diplom, SSE diplom dvs en utmärkelse, något av det finaste man kan få enligt mig. 
Tårarna rann, jag är så tacksam & rörd, jag är så stolt över dem & hur långt de kommit, hur långt vi kommit & här kommer en skryt rad.
Det är otroligt få SSE utmärkelser utdelade men två av dem är från team på Hubbe's, Tuva & Ymer, ja ibland får man skryta & jag tycker det är synd att utmärkelser & diplom inte ärdesätts mer än tidshetsen i olika moment för i min värld så visst kul att stå på prispallen men jag värdesätter ett fint arbete i 2 minuter mer än ett 4 sekunderssök & jag ser inte att man är bättre för att man är såkallat snabb, allt handlar om olika förutsättningar, raser, sökstrategier osv.
I mitt tycke, hylla Diplom & Utmärkelser, jag anser att NW är en sport där vi tävlar mot oss själva tillsammans med alla andra.

Firandet blev dock inte så långt, alla var vi trötta & efter mat, bubbel & tuggben så var det nattinatti, eller just ja, det blev en lång tur i skogen med, något som jag värdesätter högt när vi är iväg.

Söndag, Y väcker mig med en stor varm kram, som jag älskar denna ärta!
07:00, dags för en tur med Tuvis & Jonna, det är en ny dag & vi laddar för de bästa av förutsättningar men redan på morgonen var det tydligt, Y var trött, vilket jag förstod & tröttae skulle han hinna bli i väntan på att starta under eftermiddagen vilket även gjorde mig trött, jag stod i valet & kvalet, åka hem eller ge det en chans men Jona skrev "Kör, det är Y vänliga områden"
Sagt & gjort, vi åkte till tävlingsplats med målet att ta oss igenom med goa känslor, bryta om han behöver det & bara njuta.

Mot första start, Y började nästan omgående pocka på min uppmärksamhet, jag viste där & då att n u handlar det om att strka honom, att låta han göra sitt & belöna för bra jobb. Inga reaktioner & en trygg kille på området men attg hålla ihop i sökområdet blev för tufft & som ovan nämnt kom kli ganska omgående.
Jag satte mig ner, klappa om, sa hur bra han var & sen satte han av, tog en gömma, kände sig som kung Ymer & sen satte han av igen för att vilja bli lyft upp på avsatser & annat. Självklart lyfter jag upp & stöttar, nosen var på & även om jag inser att det är högsr orimlgt att placera en gömma där så låter jag honom fortsätta, det handlar om att stärka, för som sagt Robin följer Batman.

Vidare till fordon, nej nej nej säger Y, kli kli kli & jag kände att det är dags att vara snabbtänkt då jag inte vill bryta mitt i kli utan få igång nos & strax därefter säga färdigt så han får betalt för nos på & bra jobb men här hade vi värdlens magiska tur, jag sprang mot släp & anvisade rakt en gömma, markerat & innan jag viste ordet av det så tog han gömma två som var närliggande, vilket resulterade i ett färdig & fasiken vilken boozt det blev för Y, ibland handlar det om tur & det hade vi här.

Det blev en kort paus & jag hade bestämt mg för att ge honom en chans, att våga spänna bågen i de sista söken för att utvärdera & med områden som var Y vänliga var det värsta som kunde hända att jag skulle bryta, jag var förberädd på att säga till Marie att berätta vart en gömma var så jag kunde belöna & få det bästa av avslut.
Men taggad till tusen blev denna lilla när han såg behållarna & jag tor han gjorde sitt snyggaste behållarsök ever, pang, pang, & SSE, vilket sök, men det var här han lade sina sista krafter för direkt därefter kom skallen & nosduttarna på benet, här borde jag ha sagt att nu avbryter vi.
Sista söket, Y tappade hela hållningen, motivationen gick ner & helt plötsligt en cob, en markering & där & då tog han slut, markeringen var lite för långt ifrån & inget konstigt med det, så rättvist bedömt & Y som med hela sin kropp & attityd sade stopp, han orka inte mer.
Jag lät honom reda ut gömman & pang belöna, vi gick ut & Y bleb jätte upprörd, alltså tänke er en ungdom som känner sig missförstådd, han skällde & sa "Hur tydlig ska jag vara, nu åker vi hem" & det orde vi kanske ha gjort, kanske spände jag bågen lite väl mycket med två dagar men samtidigt så blev det för mig det finaste av kvitton, en felmarkering blev det finaste av kvitton tillsammans med hela hans sätt att hantera sök efter sök.
Jag älskar att snacka med denna lilla kille, jag älskar att vi förstår varandra trotts att v i talar olika språk, jag älskar att han är så tydlig i sitt sätt att säga nu kör vi jag älskar dig liksom morsan för helvete nu blev det inte bra, jag älskar att han utrycker allt han känner genom ord & handling.

Ymer skall hela vägen till bilen, även inne i bilen & tydligare kan det inte bli, han ville åka. Vi starta motorn, satte på Metallica, höjde volymen & han sov som en stock hela vägen hem, han sover fortfarande.

Summa sumarum!
Att tävla handlar om så  mycket mer än en fin prestation på pappret.
För att prestatinen ska kännas genuin så ska känslan vara den rätta & då spelar det ingen roll vad resultatet säger.
Alla har vi olika mål, alla har vi olika förutsättningar, något vi aldrig får glömma.
Så fina områden, så rättvisa & välplanerade gömmor, vilka dagar!

Men nu, de sista orden, ord som jag vill tillägna mitt team på Hubbe's, FY FAN VAD JAG ÄR STOLT ÖVER ER! 
Ni peppar, n i inspirerar, ni motiverar & det med fokus på glädje & relation.
Gemenskapen är helt magisk & något jag värdesätter så högt!
Stort GRATTIS till Camilla & Sonny som tog sitt första Diplom i TSM NW2, blev totalvinnare & var så fucking jävla välförtjänta detta diplom! 
Stort GRATTIS även till Jonna & Tuva som fock den finaste av utmärkelser med 4 SSE & äve då så jävla välförtjänt!
Förlåt att jag svär med det sätter liksom avstamp för hur jävla bra de är!
Stort Grattis & så bra jobbat även till resten av teamet som nådde sina delmål, blev booztade till att spänna bågen & allt därtill, ni är grymma hela bunten!

Stort GRATTIS även till min lilla, min Ymer som tgog sitt förts TSM NW2 Diplom med 3 SSE under helgen som gick, jag är så stolt över denna lilla & som sagt så är jag skyldig honom det största av tack för den genuina & ärliga individ han är.
En felmarkering blev som sagt den finaste av kvitto jag har fått!

(Yes, I know, han blev placerad totalvinnare ena dagen, vinnare i behållarsöket andra dagen men som ovan nämnt, för mig så orelevant & mindre viktigt, vi är stolta över vårt diplom & våra SSE men utöver det så handlar NW varken om snabbaste tid eller på papret en fin prestation, det handlar om känsla, teamwork & att vara här & nu)
 

Läs hela inlägget »

Som vi hade längtat efter att få komma ut på tävlingsbanorna igen efter denna långdragna pandemi. Vi började tävlingsåret på Öland där vi var taggade till tusen. Men väntan blev för lång och hettan blev för het, 70 poäng och en totalplacering i botten. Inte en så bra början på tävlingsåret.
Sedan följde tre tävlingar i Norrland. Vem älskar inte att tävla i Norrland?! Stämningen är fantastisk, deltagarna är peppande, arrangemangen är helt fantastiska och domarna likaså. Vi tog 7/8 gömmor på två tävlingar och lyckades kamma hem en andra plats i totalen på en av tävlingarna.

MEN, där stod jag på pallplats och kände mig noll stolt.
Jag skämdes och önskade att någon annan tagit vår plats. Jag skämdes inte pga. vårt resultat, utan jag skämdes för att JAG inte kände någon stolthet eller glädje. Jag hade helt enkelt tappat glädjen för att tävla. Detta trots att vi på två tävlingar kammat hem ett 1:a pris i inomhussök med SSE, ett silver i behållarsök, och tillslut ett silver i totalen. Men när jag stod där på söndagens prisutdelning och tog emot pokalen så önskade jag att det inte var vi som stod där.

När nästa tävling närmade sig så hade jag en klump i magen. Hur ska jag kunna tävla och vara rättvis mot Tuva och mig själv om jag innerstinne inte kan vara nöjd över 7/8 och en silvermedalj? Borde vi ens tävla? Jag tvekade in i det sista men bestämde mig för att åka. Att jag inte avbokade berodde helt på att tävlingen var på hemmaplan. Det var nämligen Hubbes som arrangerade, och det på Öckerö.

Tuva var taggad, jag hade ont i magen.
Vi kommer till tävlingsplats, jag tror att Michaela ser/känner/vet med att det är något som är på tok. För när vi ses där på fredagsmorgon så är det en björnkram jag möts av. Där och då vände det, där och då kände jag att det spelar ju verkligen ingen roll. Vi är omgivna av vänner som imponeras av oss, som älskar oss och även om jag gör ett uselt jobb som förare så hejar de på oss och är genuint imponerade av hur långt vi har kommit. Och kanske var det just den kramen som ledde till vårt första klass-två-diplom. Ett diplom jag för alltid kommer att vara stolt över. Inte för att vi stod längst upp på pallen, utan för att vi är omgivna av människor (ni vet vilka ni är!) som peppar oss och som delar glädjen med oss.
För oss (för mig) betyder det allt, placeringar i all ära men att vara omgiven av grymma ekipage som peppar oss i ur och skur betyder mer än en placering i ett enskilt sök.

Nästa helg är det dags igen, TSM2 i Dalsland och denna gång ser vi fram emot att tävla! Vi ska göra vår grej, och vi siktar såklart på diplom. Men det tog oss 2år att ta vårt första klass-två diplom, så vi är ödmjuka och hoppas mest på att vi ska samla på oss fler erfarenheter.
Men viktigast av allt är att vi nu känner glädje i att tävla igen!
För när vi inte kan glädjas åt våra sök, även om det är tävling eller träning, så är det dags att tänka om. Om glädjen inte finns där, är det värt det?

Jag vill med detta inlägg rikta ett stort tack till Maria, A-L, Michaela, Elisabeth Ulrika, tidtagare nummer 2 och hela team Hubbes som hejade fram oss till vårat första klass-två diplom, NI är ”glädje, relation, inspiration och motivation” för oss!

/Jonna & Tuva

Läs hela inlägget »

Äntligen tävling! 

Idag var det dags att tävla TSM 2 igen, efter att inte ha gjort det på nästan två år!
Maken tävlade TSM 1 med Ebba med fina resultat under gårdagen så uppladdningen kändes kanon!
Min plan för dagen var att låta Ebba jobba så självständigt som möjligt, tipsa när det behövdes och inte dra på oss några felmarkeringar.

När vi gick banvandringen blev jag helt nervöskissig av första området - ett inomhussök i ett gammalt svinstall. Jättestort område och 4,5 minut. Kändes helt enormt och jättesvårt. Sök två var fordonssöket, 2,5 minut och två fordon varav en stor grävare (eller vad det kan tänkas heta?).
Sök nr tre var behållare, en favorit men med massa väskor så där blev jag lite nervös igen, många behållare men 3,5 minut och det kändes helt okej. Sist ut ett utomhussök där söktiden också var 3,5 minut och det låg mellan två ladugårdsväggar.

Vi började i svinstallet och där kunde jag ha Ebba lös. Och vilket jäkla sök hon gjorde! Metodiskt och fint med näsan på från start. Efter första gömman blev hon lite frustrerad, men jobbade på jättefint och strax hittade hon även gömma två.
På fordon fick hon en snabb träff på ena skopan, jobbade vidare längs grävaren och kom till skopa två. Där tyckte hon att matte var trög och inte fattade så, då blev det lite krafs i marken och 2 fel innan jag fick ur mig ett "markerat!"
Men så fint jobb av henne!

Därefter hade vi en kort paus med vatten och lite häng i bilen innan det var dags för del två av våra sök.

Först ut var behållarsöket och jag tänkte glatt att det fixar vi! En hyfsat snabb träff i en plåtburk och sedan gick vi vidare. Inget intresse förrän vi kom till en stor gammal resväska. Ebba var jääättteintresserad, och då blev jag också jääättteintresserad. Och då blev hon givetvis ännu mer intresserad. Markerat! Tjoff - en felmarkering.
Jag gjorde exakt så som jag inte skulle. Stannade upp, studerade henne lite för noga och framkallade en felmarkering.

Vidare till sista söket, utomhus. Där kunde vi verkligen inte jobbat annorlunda. Ebba fick jobba självständigt vilket hon gjorde kalasfint. Hon fick lite tips och råd av mig för att söka uppåt på några ställen, men tyvärr var vi fel ute. En gömma hann vi ta innan tiden gick ut.

Supertrevlig tävling, men ganska svår. Inga diplom utdelade idag, men bra domare och roliga sökområden.
Jag kunde inte varit mer nöjd med vår hund, men bakläxa till matte.
Jag gjorde exakt det jag inte skulle, glömde att ha is i magen och framkallade den där felmarkeringen alldeles själv!
Extremt roligt att vara igång i klass 2 igen i alla fall.
Tre tävlingar till har vi kommit med på i höst - och det ser vi fram emot!

/Sofia och SuperEbba

Läs hela inlägget »

Denna vecka har vi landat hemma igen, husse och matte efter 4 veckor i Spanien och tjejerna från sitt egna sommarkollo.
När vi ska iväg lämnar vi alltid tjejerna hos Miriam på Hundpensionat Soläng, de älskar att vara där- kan släppa dem vid bilen nästan och de rusar in till ”sitt rum”. Miriam behandlar sina gäster som sina egna och man kan lämna och känna sig helt trygg! Jag har världens kontrollbehov och när jag lämnar mina kärlekar till någon utan att känna oro- ja bättre betyg kan man inte få… Men det svåraste med att lämna sina små kärlekar är de många åsikter som andra, säkert utan att tänka sig för, säger till oss -HUR kan vi lämna bort hundarna hela sommaren?
Det finns så många som ger sig rätt att tycka, kritisera mm.

För att JAG ska bli den bästa versionen av matte är jag i behov av semester, hundarna är med mig eller husse så gott som alla dygnets timmar då husse har förmånen att kunna ha med sig tjejerna på jobbet. Min tro är att mår husse och matte bra så mår även hundarna bra! Nu till det viktiga- Det som passar oss i vår familj funkar kanske inte i din och vice versa! Man måste hitta det som är bäst just för DIN familj och flock! Men vi måste bli bättre på att tänka oss för innan vi kommer med åsikter och hur vi framför dem!

En bra sak med semester är att man får lite tid att tänka i lugn och ro, och det har jag minsann gjort liggandes i en solstol och tittat på medelhavet rulla in på stranden! Vad har jag då klurat på? Jo MIG och MIN roll i vår relation! Vad mina kontrollbehov ger för konsekvenser för Esther och Hedda? Jag har en förmåga att analysera och överanalysera, göra upp olika scenarier i mitt huvud låååångt innan vi är i situationen. Som för exempel när vi ska iväg på tävling; jag läser startlistan och kollar vad vi har för hundar före och efter oss- lilla gul kan reagera på mindre hundar och skälla och göra små utfall av osäkerhet.
Jag inser ju mer och mer att det mesta av detta sker ju också för att jag redan har förutsett det, förberett mig på det och genom det naturligtvis även gjort Esther medveten om att ”håll dig beredd nu kommer det nån/händer det något”.
Jag skapar massa hinder på vägen som lägger krokben för oss och glädjen i det vi gör. Jag tänker mycket på vad andra ska tycka och tänka när de ser oss flyga runt. Men vet ni vad- det ska det bli ändring på!!!!

Det är mitt och vårt stora mål framöver- sluta TÄNK, ha roligt ihop! Vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker???
Jag älskar min tokiga, galna och samtidigt supercoola lilla gul! Hon är en stjärna och hennes matte ska verkligen jobba på att ge henne rätt förutsättningar att lyckas!!!! Jag arbetar ju som förskollärare och där skapar vi miljöer och arbetssätt för att alla barn ska ges möjlighet att lyckas och utvecklas utifrån sina förutsättningar- blir så trött på mig själv som inte gör det samma i mitt samarbete med hundarna!
Alla ekipage är unika och har sina egna vägar att nå sina mål!

Nästa vecka ska vi göra NW2 debut- jösses!
Ska bli sååå skönt att göra debuten på ”hemmaplan” på Hubbes, Ni läser mellan raderna va ;) japp analyserat det också, trygg miljö etc etc.. Men jaja, beteenden har växt sig starka under många år och går inte att förändra över natt, men min medvetenhet om det är ett steg på rätt väg!
Så släpp kontrollen är mitt nya motto- skit i vad andra tycker och tänker, våga skratta om det blir tokigt och bjud på dig själv!
 

Läs hela inlägget »

Är det verkligen så himla viktigt att ha en Certifierad Diabeteshund eller inte?
Att få möjligheten att ha en Diabeteshund vid sin sida gör livet som diabetiker ibland så mycket enklare. Det är en livskamrat som aldrig lämnar dig, som du är trygg med och som du alltid kan lita på.

Men vad innebär det egentligen att ha just en Certifierad Diabeteshund? Skillnaden är att en Certifierad Diabeteshund har ett täcke med id-kort som visar att den är i tjänst. Det innebär att hunden är undantagen Livsmedelslagens paragraf 18 och får vistas på de flesta offentliga lokaler där det normalt är hundförbud.

En diabeteshund jobbar 24/7 med sin matte/husse.
Den har ett stort ansvar och kunskap, att ha koll på matte/husse och larma vi behov, passivitet, klara hantering av andra människor, kunna gå på olika material, gå i trappor, åka hiss osv, osv.
Min tidigare hund, en Cavaljer King Charles Spaniel, var en Certifierade Diabeteshund och min plan var att även Leo skulle utbildas till detta.
Redan i valpstadiet introducerades Leo av mina dofter såsom högt och lågt blodsocker och då jag tidigare haft en Certifierad Diabeteshund så visste jag vilka kriterier som krävdes, därför började jag tidigt med miljöträning, passivitet, grundlydnad osv.

Man utbildar hunden själv och till sin hjälp blir man tilldelad en instruktör som hjälper och stöttar längs vägen men innan man kommer så långt krävs det att man har en dokumenterad funktionsnedsättning och att hunden är frisk.
Valet av ras, en Kromfohrländer, var just av det skälet att det är en ras som är lojal till sin ägare.
En Kromfohrländer är väldigt familjekär men kan tyvärr vara mer eller mindre reserverad mot främlingar. Detta går att träna bort men man får aldrig glömma att varje hund är en enskild individ.

I vårt fall så har just Leo haft väldigt svårt att acceptera främlingar. Leo är idag 4 år och har börjat acceptera det mer och mer men jag vill inte stressa fram något bara för att egentligen få ett täcke och id-kort. Leo är helt fantastisk, han är mitt allt, larmar mig på både högt och lågt blodsocker, även om han inte är en Certifierad Diabeteshund. Jag har också förmånen, att idag, ha ett jobb dit Leo kan följa med, utan täcke.

Om Leo är certifierad eller inte har ingen betydelse för mig.
Han jobbar för och med mig och tillsammans motiverar och inspirerar vi varandra dagligen. Att ha honom vid min sida varje dag gör mig trygg men även människor runt omkring mig blir trygga när Leo är med.

Vad är då viktigast, att ha en certifierad diabeteshund eller ”bara” en diabeteshund? Ja, valet är individuellt och ibland passar inte alla hundar till att bli certifierade men det är fortfarande samma hund och han är min. Leo jobbar som min diabeteshund och den glädje och relation vi har tillsammans kan ingen ta ifrån oss.

Önskar er alla en fortsatt trevlig sensommar!

Läs hela inlägget »

För exakt 1 år och 3 dagar sedan förlorade jag min bästa vän, Miloo.
Det är den absolut största sorg jag haft och fortfarande har, det går inte en dag utan att jag tänker på honom och jag kan inte prata om honom utan att tårarna kommer. Man älskar alla sina djur men vissa får en större plats i ens hjärta så är det bara.

Jag tränade och tävlade lydnad med Miloo.
Vi åkte land och rike runt för att träna för dom bästa.
Anteckningsboken var med överallt, jag planerade innan träning, skrev stödord under träningen och sammanfattade efter träningen……..många böcker blev det.
Miloo var en Bordercollie, man skulle ju liksom ha det om man ville slåss med dom bästa i toppen, hur svårt kan det vara tänkte jag.
Jag slet mitt hår varje dag i ett år, ringde mina träningskompisar och frågade vad jag gjorde för fel, jag fick liksom ingen kontakt med honom –överlev första året så blir det bättre, fick jag till svar. Vi överlevde och jag bokade in lektioner för olika instruktörer, tränade i stort sett varje ledig stund.

Problemet som jag ser det är att många tror att man skaffar en lyxbil när man skaffar en bc. Såååå så fel dom har. I lydnaden tränar man millimeterprecision, hundens position, fart, gripande mm.
Gör man fel för många gånger lär sig hunden det och det kan vara svårt att lära om speciellt med en bc.
Miloo var en fantastisk hund som ville vara mig till lags, han ställde upp på allt jag bad honom om samtidigt som han var en svår hund att träna, otroligt het och galen. Moment som var lite långsamma tex fjärrdirigering var inte alls lika roliga som moment med fart.
Lyckan att få springa ut och krascha in i vittringspinnarna så dom flög var det bästa. Konstigt nog kom han alltid in med rätt pinne oavsett om det legat 6 pinnar eller 30 dock var det ju inte så momentet skulle se ut så det var bara att försöka klura ut hur jag skulle få honom att behålla den otroliga farten men bromsa i tid och göra ett fint gripande.

Då jag har en stor familj och är egenföretagare hade jag ofta svårt att få tiden och gå ihop men samtidigt behövde jag något eget, inte bara vara mamma och jobba, då var ju hundintresset perfekt och min familj har alltid stöttat mig i det.
Man kan ju träna hund på olika nivåer och jag förstår att inte alla vill eller kan lägga ner så mycket tid som jag gjorde men det gav mig så otroligt mycket tillbaka.
Jag åkte även runt och tittade på mycket tävlingar och vid en rankingtävling förra våren fick jag mig en riktig tankeställare.
På startlistan var det i stort sett bara bc, vi satt på läktaren och titta och givetvis var pennan och boken med. Jag vill poängtera att det är inget fel i hur man är eller hur man förbereder sig , man måste få göra det som känns bäst för en själv.
Det jag vill komma till är att många ekipage i toppen är otroligt proffsiga man har liksom ett team runt sig, proffsiga kläder, det filmas mm mm.
I slutet av tävlingen kommer det in en äldre dam med en liten hund, en udda ras som jag inte vet rasen på men hon hade smutsiga jeans och en trasig flanellskjorta på sig och givetvis stack detta ekipage ut.
Tävlingen hon genomförde var något utav det häftigaste jag sett.

Så kom då dagen då min bästa vän fick somna in, han blev sjuk och jag var tvungen att fatta ett beslut. Miloo hann precis fylla 7 år, vi skulle ju haft minst 7 fina år kvar. Jag blev helt knäckt, jag grät och jag grät och till slut sa min man –så här kan vi inte ha det, du måste skaffa en ny hund.
Jag började fundera, vill jag ens träna hund mer och vilken ras för det ända jag visste var att det skulle inte bli en ny bc. Jag har alltid älskat frallor, mopsar och Boston så till slut hittade jag en uppfödare utanför Kungälv.
Sagt och gjort, jag åkte dit och hälsade på jag kunde ju inget om rasen.
Å där var hon Always Extra Ordinary Lilly……men i mina ögan var hon en Qlura.

Qlura flyttade hem till oss när hon var 9 veckor, jag hade ont i magen när vi skulle hämta henne, vad gav jag mig in på, fixar jag det här……men vilken solstråle.
Dock har vi inte hittat det riktiga suget att träna lydnad utan vi har fastnat för nosework.
Det är ett helt annat sätt att träna och tänka och vi bara älskar det.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men vi är ju bara i starten av en förhoppningsvis lång karriär så Tack för denna gång och på återseende…….

Ulrika & Qlura

Tusen tack för ett superfint blogginlägg Ulrika & Qlura & stort Grattis!
Må hända att ni är i startgropparna men igår klara ni doftprovet & med era abitioner, mål & framförallt sunda träningstänk så kommer ni komma hur långt som helst!
Jag/Vi är sjukt stolta över er!

Läs hela inlägget »

Tröstehunden.
Så tänker jag på henne ibland.  
Som förstagångshunddägare försökte vi läsa på innan hon kom, gick på föreläsningar, läste böcker, tittade på tv-program.
Bokade valpkurs innan hon ens kommit.  Allt för att vara så förberedda som möjligt. Men sen är det ju ändå så att man inte vet vilken personlighet man får hem och det går inte att läsa sig till hur det är att ha valp. Det upptäcker man… Jag konstaterade ganska tidigt att det är bra mycket jobbigare med valp än med bäbisar.  

Det som förundrade mig mycket i början var hur fort hon lärde sig och hur roligt hon tyckte det var att göra saker ihop med oss. Det var liksom hennes bästa, ja och kanske mat också. 
Åren gick och mycket gjorde hon tillsammans med hela familjen. 
Visst var jag förstummad över allt hon kunde lära sig men det var en sak som vi inte lärt henne utan som hon bara gjorde. Det utkristalliserade sig mer när hon kommit över valp och unghundsåldern. Vet inte riktigt när det slog oss på riktigt att det faktiskt är det hon gör, tröstar. På sitt sätt, inte som en välutbildad terapihund med hakan i knät. Nej, hon har helt andra maner. Är man en glad labbe som älskar människor och är självlärd då tar man nog till med de metoderna. Upp och ställa sig med tassarna mot bröstet, slicka en i ansiktet, sitter man på golvet, då får man en labbekram så man ramlar omkull, eller så slår hon en kullerbytta i ens knät samtidigt som hon tittar uppfordrande på en, kom igen nu brottas vi. 
Vem kan vara ledsen då eller tänka på vardagsbekymmer, nej då kramas man skrattar, kanske gråter en skvätt för hon är så söt och så tar man nya tag. 

Det har hänt att kompisar kommit och hon börjar bete sig så, liksom mer än bara glad över besöket. Då kan man faktiskt fråga, är allt ok är det ngt som hänt.
Eller tvärtom hon har betett sig så och jag inte frågat men sen kommer det fram och jag kan säga ja, jag förstod att det var ngt.  
Men det kan också handla om att man är stressad eller att man kanske är lite butter på sin partner. Nä så kan vi inte ha det, då kommer hon emellan, hoppar på den som verkar mest upprörd som en påminnelse, du ta det lugnt vi gör det här tillsammans. 

Men det absolut största som hänt och som då kände näst intill livsavgörande var den gången min dotter gjorde en fruktansvärt stor och komplicerad operation.
Hon låg på sjukhuset med miljarder infarter med smärtillande, dropp och annat. Allt gjordes med stora smärtor och hon tynade nästan bort, vi var helt förtvivlade. Izzy är utbildad servicehund och vi frågad om hon inte kunde få komma till sjukhuset och hälsa på Elin. Fick ett tveksamt ok, om vi körde ut sängen med alla apparater i korridoren kunde hon få komma. Och det var som ett mirakel!
Izzy hoppade upp i sängen (bland alla sladdar) pussade vår dotter i ansiktet som grät glädjetårar över att se henne, underbart! 
Väl tillbaka i rummet säger hon, jag vill hem. 
Där och då vände det, alltmer smärtstillande kunde plockas bort, hon började äta, aktivera sig. Tre dagar senare var hon hemma.
Och det kan jag med säkerhet säga är Izzys förtjänst. 
Tröstehunden!

 

Läs hela inlägget »

Snipp Snapp Snut så var denna vår & sommartermin slut!

Vilken helg & vilket avslut på terminen & det är nu dags för oss att tacka för en härlig vårtermin tillsammans för nu tar vi……… SEMESTER!

Sista kurs & lägerhelgen för denna termin är nu förbi, en helg som visade sig bli mer betydelsefull än vad jag/vi kunnat ana, vi tar det från början.

Dag 1, deltagarna kommer med hemuppgiften de fått, en uppgift som handlar om att gå in på djupet, en uppgift som handlar mer om känslor än någonting annat & det är här vi börjar öppna upp & får en större förståelse för vilka vi är, vem är min hund & vilka är vi tillsammans. Det är även här vi går in på djupet av oss själva, rannsakar oss & börjar fundera på om vi gör på ett visst sätt för att det är vad vi tror förväntas utav oss.
Det är även här vi lyfter frågeställningar om vad som är viktigt för dig, för din hund & för er som team. Det är även här vi påbörjar resan om att se sitt egna unika jag & utgå från det & ingenting annat, vi inspireras av varandra, finner motivation, men vi jämför inte med varandra, återigen, hitta ert egna unika jag/vi.
Ångestladdat, ja, det är det, med mycket prestationsångest som sveper genom rummet, en ångest som vi själva skapat baserat på vad man tror att andra ska tycka & tänka, vad man tror förväntas & för att inte tala om alla ”inten”

Vart kommer detta ifrån? Vart kommer alla dessa ideer om att det finns en färdig mall för träning oavsett vad det är vi gör? VI ÄR OLIKA, VÅRA HUNDAR ÄR OLIKA!

Ex.
Du får inte prata med din hund i söket?
- Klart du får snacka med din hund, det är skillnad på att peppa & att tjata! Om din hund behöver pepp, ge pepp, om din hund blir störd av pepp, var tyst. Behöver din hund en micropaus i området för att peppas igång, peppa då igång med en snurr eller liknande & kör på nytt, istället för att bli irriterad & börja peka men kom ihåg, funnen gömma eller ej, ett bra jobb ska belönas, PUNK!

Anvisningar? Min hund ska ju vara självständig?
- Det är skillnad på att peka & trycka på mot gömma än att komma med tips om vart vi ska & vad som är värt att kolla av. Se anvisningen som en typ av nystart, vi anvisar ju mot fordon, mot behållare så varför inte anvisa mot en soffa vi missat i söket, anvisa & backa, ibland ger anvisningen utdelning i snabb träff, ibland hittar vi inget alls. Vi tar inte bort självständigheten hos hunden genom att tipsa, vi tar inte bort självständigheten hos hunden genom att kliva in i ett komplext område & bekräfta att hunden är på rätt väg, det handlar om att ge & ta, se sin hund, vad behöver min hund, vilka är vi som team, det handlar om teamwork!

Du måste starta vid tröskeln!
- Jo jo, jag köper det, har vi som mål att ta oss uppåt i klasserna så måste vi söka av tröskeln MEN om det skapar en ”konflikt” mellan dig & din hund, dvs hunden vill in in in, ni säger här här här & blir stressade & något irriterade, är det inte bättre att starta, passera tröskeln, gå in ett par meter & vända upp för att täcka av? Vad är viktigt för er? Vem är er hund?

De är så bra, de är så snabba!
- Superkul att det gick snabbt, det är skitkul att hamna på prispallen men det finns inget som imponerar så mycket som team som fokuserar på känsla & relation före tider. Även här, hur kan vi säga att någon är bättre baserat på tid? Kolla på våra raser, alla unika & olika raser, se de olika förutsättningarna de har för att ta sig fram, se hur olika de jobbar. Vi kan inte jämför en labrador med en fralla & tro att de jobbar på samma sätt eller att de uppnår samma tider, vad de däremot kan göra är ett lika fantastiskt sökarbete hela vägen fram till gömman. Inspirera andra med er inställning till söket, till arbetet & gläds åt de dagar då att stämde, när man hamnar på topp.

Ja det finns så otroligt mycket att säga men det jag egentligen bara vill säga är
- Det finns ingen färdig mall för hur det ska se ut
- Det finns ingen färdig mall för hur vi når våra mål
- Ni är unika, två som fyrbent

Dag 2, regnet öser ner, prestationsångesten ligger kvar, det är dags att skapa MAGI!
Ja jag tror på magi, jag tror på att lyfta det positiva jag ser, jag tror på att lyfta det & däremellan komma med smarta tips om att våga spänna bågen & samtidigt inte vara rädd för att backa bandet.
Med tick tack övningar, microområden, zick zack från behållare till utomhus & det under tidspress tog vi oss igenom en fullspäckad dag & liksom regnet avtog började även de spända axlarna att falla ner, MAGI, det är fantastiska att få uppleva!

Dag 3, ALLA kommer med högt självförtroende & ett brett leende på läpparna, vi ladda för en heldag med belöningsutveckling & områdesnärvaro för att sedan avsluta med träningstävling.
Just ja, jag L & Y var uppe redan 04:15 för en 2 timmars promenad där vi ladda för morgonens skattjakt där lagen åkte runt på egen hand till utvalda platser för att dokumentera fynd, SKITKUL, vi vill också vara med, det är min känsla!
Men dag 3, vad jag känner att vi uppnått, det är något utöver det vanliga & samtliga 14 team lämnade med en större tro på sig själva & framförallt med känslan av att de är unika & att det finns inget viktigare än att våga prova nytt men att alltid, ALLTID, lyssna till sitt hjärta & se glädjen i allt det vi gör med våra hundar, A & O är relation.
Jag hoppas & tror att samtliga fick med sig hur fantastiska de är & att de fortsättningsvis inte sätter för höga krav på sig själva baserat på vad andra ska tycka & tänka.

Jag vet att vi på Hubbe’s kan framstå som knasiga & ibland fullständigt galna men vad gör det när det är vår syn på livet som speglar sig i allt vi gör & livet ska vara fullt av glädje, livet med hund & hundägarskap handlar för oss om relation där hunden är din bästa vän eller som i mitt fall mina barn.
Ser man hunden som en spelpjäs på ett schackbräde där allt som spelar roll är prestation, ja då är det inte Hubbe's man ska vända sig till.

Jag tror på att finna glädje i allt vi gör, att våga göra annorlunda & framförallt att kunna skratta, även de dagar då regnet faller!

Njut av sommaren kompisar!

Läs hela inlägget »

Time Will Tell är min hunds kennelnamn och det stämmer så himla bra in på just oss, min bästa vän Freja och mej!
Olika omständigheter gjorde att just våra vägar korsades och för detta har vi våra fina träningskompisar Anna och Esther, att tacka!
Vad Freja och jag skulle komma att upptäcka tillsammans fick tiden utvisa! 
Vi fann nosework och med den kom en massa underbara vänner, läger, kurser och mycket mycket mer!
Allt handlar om att ha roligt tillsammans med min bästa vän, bygga relation och motivation och vi inspireras av likasinnade.
Nu har vi fått den fantastiska möjligheten att vara en del av Team Hubbes vilket känns jättekul att få ingå i ett lika ”nördigt” gäng, att få diskutera gömmor, klurigheter, se sökområden överallt där man är, få samt ge feedback av vänner, skratta tillsammans och ha vansinnigt kul ihop!
Alltid med utgångspunkt i glädje, relation, motivation och inspiration!

Freja lär mig så mycket hela tiden! Hon älskar att jobba i allmänhet och med nosework i synnerhet och det smittar av sig på mig! Att få tillbringa min tid med henne ger mig så mycket glädje, energi och gråa hår!
Jag brukar kalla henne min svarta Ferrari, allting går i ett rasande tempo, jag ska bara lära mig att ”köra”henne! Men vi har så kul i hop och jag är så tacksam att jag fått möjlighet att ha henne i mitt liv. 
Vi jobbar på att hitta den där fina balansen mellan samarbete och självständighet, att skapa vår bubbla där bara vi två finns, där vi är lyhörda för varandras känslor, signaler och bara har ögon för varandra. 

Freja är 3år och enormt livsglad labrador med mottot ”jag älskar livet och alla, då älskar alla mig!
Vi är uppflyttade i NW2 TSM men ej fått möjlighet att starta än och i NW1 TEM har vi tagit några diplom i utomhus och fordon än så länge.
Just nu har vi lite skön semester men kommer snart att ge oss ut på tävlingsplatserna igen.
För er som vill följa oss på vår resa så finns vi på Instagram @frejalabrador.

Önskar er en fin sommar!

Tusen tack Ulrika & Freja för ett fint blogginlägg, vi är så tacksamma för er!

Läs hela inlägget »

Jag brukar tänka på den där scenen i Solsidan ibland. När Anna sitter med en mammagrupp där det jämförs vad deras barn äter, vem som redan står upp, att någon inte har tid att sova för den “är så nyfiken på livet” medans någon annans barn sover tio timmar per natt. “Anna, har Wilma börjat med smakportioner?” frågar en av kvinnorna i gruppen som får tillbaka svaret att det nog är en tidsfråga innan hon gör det. Jag är Anna.
Fast jag har inte ett barn utan jag har en sex månader gammal valp.
En valp där ingenting riktigt blev vad vi trodde från början.
En valp som nådde en nivå av stress på väldigt kort tid och de träningsplaner vi hade fick läggas på hold.
En valp som krävde betydligt mer arbete än vad vi någonsin hade tänkt oss. “Min 15-veckors valp kan både lämna dummies, gå perfekt fotgående och är jättebra på stadga, hur går det för er?” - Ja.. Hon kan ju sitt och ligg.
Det där att stanna kvar är hon inte så bra på, men vi har äntligen fått henne att sluta skälla på oss när hon har tråkigt.

Från början var allt som det ska vara.
Vår valp hade mycket energi men sov betydligt mindre. Hon var lätt att få rumsren och att lära in sitt och ligg.
Vi var ute i skog och mark där hon fick vara lös, det gick finemang.
Men så började skällandet på kvällarna, svårigheter att slappna av och att hon var extremt mycket överallt och ingenstans.

Det var då vi hittade till Hubbes, underbara Hubbes.
Det var också då vi insåg att hon har en hög stressnivå som behövs läggas ner. Och två månader senare har vi en hund som knappt skäller och som numera kan gå till ett separat rum för att sova.
För mig som lider av prestationsångest var det svårt att sänka ribban 15 nivåer och börja om på noll. Börja om på en punkt där jag skulle lära min valp att ha tråkigt och kunna koppla av. Jag hade sett framför mig hur vi också kastade dummies och apporterade. Eller åkte spårvagn åt höger till vänster i staden och bara var.
Precis som jag har sett att “alla andra” gör på sociala medier med sina små. S
å som jag gjorde med min förra valp.

I början skämdes jag för att vi inte har kommit lika långt som de där andra men nu är jag stolt. Stolt över att jag har insett vad som är viktigt för min hund och vår relation.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Men den resa vi gör nu är betydligt häftigare och mer lärorik än vad den hade varit om vi gled på en räkmacka alá Gothia Towers.
Resan mot att bli världens bästa team.
Karin och Alice (samt sambon Felix) heter vi förresten.
Alice är en 6 månader gammal jaktlabrador och tillsammans är vi ett av Hubbes Sponsorekipage i kategorin vardagslydnad.
För den där vardagslydnaden är betydligt viktigare än vad vi tror, framförallt när det kommer till att hitta en balans i det hela.
Det har vi fått lära oss den hårda vägen.
Vill ni följa oss vidare så finns vi på instagram, där heter vi @thelabalice.
På återseende!

Ps; om ni inte vet vilken scen i Solsidan jag pratar om så hittar ni den här; https://www.facebook.com/watch/?v=10156699132195204

Läs hela inlägget »

Hej på er!

Först ut bland 2021 års nya sponsorekipage att presentera oss är vi; Anna & Esther. I detta första inlägg här tänkte jag berätta lite om vilka vi är och hur resan hit där vi är idag har varit.

Esther har en storasyster, Hedda som också är labrador 5,5 år och det är vår första hund. Jag har alltid varit nästintill livrädd för hundar men husse har växt upp med labradorer och det var en ”så lätt ras”-men ojojoj det har han fått äta upp, haha. Hedda utmanade oss verkligen och vi kunde ju absolut ingenting om hundar och träning! Hon hade massa energi och gick lätt upp i stress, vi gick valp- och unghundskurser som jag knappt kommer ihåg nåt av då det mesta av tiden gick ut på att hindra henne från att försöka ta sig till de andra ekipagen för att leka.. Insåg att vi behövde hjälp, våra vägar korsades med Lena Gunnarsson som lärde mig att ha roligt i hundträningen, skratta när det blir lite tokigt och belöningsbaserad träning plus att använda klicker.
Vi har regelbundet tränat med Lena sedan Hedda var 8 mån, till en början vardagsgrunder som utvecklats till jaktapporteringsträning.

Esther kom in i våra liv i feb 2018, ännu ett energiknippe ;) Vår uppfödare frågade om vi ville vara med på valpnosework och det ville vi såklart!
Vi gick även apporteringskurs för valp och la grunderna.
Doftprov gjorde vi i okt 2018 men efter det så rann det lite ut i sanden tills våra kompisar Ulrika & Freja gjorde sitt doftprov och vi började träna lite ihop och gick några nw kurser.
Vi fortsatte med att åka på lite clearrounder och på den vägen kom vi ut till Hubbes och redan på färjan hem bokade vi in en privatlektion med Michaela- och där å då startade nog vår nw ”karriär” på riktigt.
Vi hade aldrig varit där vi är idag om våra vägar inte korsats där ute på Hönö!
Den glädje och värme som mötte oss, vi blev sedda som individer och fick pepp och engagemang utifrån vilka vi är i vårt team och det hade vi aldrig mött på samma sätt tidigare.

Vi startade vår första officiella TSM 28/6 2020 med 75p, vi fick vårt första diplom 19/9, det andra den 20/9 och det tredje och sista 18/10.
Galet när man ser det så här i text!
Det viktiga här är inte resultaten- jag var precis lika galet glad och stolt över 75 poäng som 100, känslan när jag ser lilla gul jobba och ha kul ihop med mig, den är ovärderlig!
Jag har stoooora tävlingshorn och får jobba hårt för att inte pressa mig att prestera, för det känner min känsliga lilla gul och då tappar vi glädjen.
Och det är ju för den vi faktiskt håller på!
Så att få vara en del av detta fantastiska team nu som hjälpte oss nå hit känns fantastiskt!
Vi har haft vår första teamträff med en heldags nw träning där alla ges lika mycket utrymme, vi motiverar & inspireras av varandra- med andra ord en galet bra dag!

I morgon är det dags för första officiella tävlingen på läääänge- håll tummarna!

/Anna & Esthe
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Tusen tack Anna & Esther, vi är så glada att ni vill vara en del av oss på Hubbe's!

Läs hela inlägget »

Sikta mot stjärnorna var temat och oj, vilken raket det blev!
Tre dagar som redan innan helgen drog igång med teoretiska uppgifter.
Ena delen handlade om känslan man har runt sin träning. Något man inte kan värdera nog högt. Vad är positivt i träningen, vad vill jag ha mer av och vad skulle jag vilja bli av med. Och andra delen bl a om vad våra styrkor och klurigheter som team är och fundera på delmål för att nå dit vi siktar. Jag kan tycka det är riktigt svårt att säga vad jag, min hund eller vi som team är bra på, det är mycket lättare att säga vad man inte är så bra på, eller som vi säger nu vad vi behöver jobba vidare med.
Hela helgen präglades av respekt för de unika team vi är, vi jobbade med motivation och relation, sökstrategier, att våga fatta beslut. Men framför allt att ha riktigt kul tillsammans och våga utmana sig en gnutta till. Vi fick med oss individuella uppgifter att träna vidare på hemma.

Under helgen var vi indelade i små grupper som höll ihop hela tiden genom alla olika moment, det kändes tryggt och man lär känna varandra och kan peppa, stödja och tipsa varandra än mer när man följs åt genom alla övningar.
Vad har jag då tagit med mig? Jo, våga utmana oss som team, sikta framåt, uppåt och tänka utanför boxen. Överraska, var knasig och ha riktigt härliga belöningar. Några favoritövningar som jag tar med mig.
Markeringsträning, hur crazy kan jag vara eller hur långt kan jag backa och hunden ändå står kvar.
Jobba mer med finsöket, tätt och hörn blir klurigt. Våga tomsöka, där lär jag mig läsa min hund, här är det ngt, här är det klart, här var det tomt.
Skojsa till det med belöningarna, Izzys (labrador och översocial) all time high var nog när instruktör och alla som tittade på fick en drös med godis och belöningen vid hittad gömma var: Spring till alla du vill och käka all gotta du kan! Som en dröm.

Min all time high var nog stafetten. Vi var två och två. En hink full med gotta, en minut på sig att hitta en gömma, springa till hinken hämta godis och mata på. Sätta sig med ryggen mot sökområdet och förklara för sin kompanjon var man hittade gömman (utan att titta sig över axeln).
Vi turades om med detta i 12 minuter. Det är mycket svårare än man tror och något jag verkligen behöver öva på, att vara närvarande i sökområdet, var har jag varit vad har jag kvar.
Nedan ser ni Izzy markera fint, när jag beskriver för min lagkamrat var gömman var så är den ”på golvet, bredvid den gröna stolpen till vänster” perfekt beskrivning, eller hur?!
/Camilla & Izzy
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tack Camilla för de fina orden & ett väldigt fint blogginlägg!

Läs hela inlägget »

-> LÅT OSS PRESENTERA <-

2 onlinekurser i
- Relations utveckling - du & din hund emellan samt
- Team utveckling - träning & tävling

2 kurser som fortlöper online under 4 veckors tid med bla kursvideos, livesändningar med frågestund samt teoretiska uppgifter som tar er med på en åktur likt en tur i uppskjutet på Liseberg.
2 kurser med fokus på relation liksom glädje motivation & inspiration.

- Relations utveckling riktar sig till dig som vill förändra känslan kring hundägarskapet, en känsla som är byggd på andra människors åsikter så som
”Har du ingen pli på din hund”
”Oj vad han skäller”
”Måste din hund följa med”
En kurs där vi fokuserar på det som är viktigt för dig, för din hund, för er.
En kurs där vi väljer in alla positiva aspekter & skakar av oss energitjuvar eller moment som för er inte är speciellt viktigt.
Är det viktigt att hunden går fint i kopplet?
För vem?
För dig eller dina medmänniskor?
Kursen handlar om att stärka dig, din hund & er relation i vardagen utan att påverkas av andra.

-Team Utveckling riktar sig till dig som tränar & tävlar aktivt, som vill förändra känslan kring hela momenten, känslan kring att alltid känna att man måste prestera på topp, känslan kring ett misslyckande, för vad är ett misslyckande?
Vad händer om vi tänker annorlunda & ser varje träning & tävling som ett kvitto?
Ett kvitto på vart vi är i träningen liksom tävling?
Vad sker om vi förändrar hela känslan & låter oss inspireras av andra utan att jämföra oss med varandra & samtidigt ser vårt team som unikt?
Vad är en prestation om inte känslan är den rätta?
Vad spelar placeringar & tider för roll om vi aldrig är nöjda med vår prestation under träning som tävling?
Under denna kurs vill jag förändra er känsla där målet är att tävla med andra team men endast mot er själva & era hundar han individuella mål.

Eftersom detta blir startskottet för denna typ av onlinekurs startar vi såklart med ett pangpris på 1000:- ordinarie pris 1900:-
I kursmaterialet ingår en sluten grupp på facebook, 2 kursvideos, 2 livesändning tillfällen med frågestund samt teoretiska uppgifter att jobba på hemma.
Diplom till samtliga som följer upp med utförliga uppgifter & deltar i diskussioner samt livesändningar.

Klicka in via länk för bokning. Begränsat antal platser.
https://www.hubbeshundkurser.se/store/category/online-317384

Läs hela inlägget »

Vi gjorde det, VI GJORDE DET!
Jag & mina tjejer, mina vänner, mina teamkamrater, VI gjorde det & skapade ett läger utan dess like, ett läger som kan sammanfattas med en enda mening ->
Vi hade också velat vara med!

Visst är det en vinst, när man känner att det man gör är meningsfullt på så sätt att man skänker glädje & inspiration, att det man gör & skapar är unikt för varje kurs, varje läger men framförallt för varje individ som står framför oss.
Jag är så otroligt stolt över både Jonna & Camilla, jag är så stolt över oss som team & så tacksam över en vänskap som deras.

Hubbe’s är & kommer alltid förbli den lilla personliga plattform där utbildningar, meriter, diplom & pallplatser spelar lika lite roll som om du är i klass 1 eller 3, hos oss är alla välkomna, vi är alla lika värda, vi är alla unika & genom att träna utifrån oss själva med personliga målsättningar liksom tävla med varandra men mot oss själva som vi utvecklas.
Så släpp alla jämförelser, Du är unik, Din hund är unik, Ni är unika!
Tre instruktörer, tre grupper, tre dagar & woaw, vilken helg vi haft tillsammans!
Det har varit öppet, det har varit ärligt, det har varit personligt, det har varit unikt för varje grupp liksom varje individ.
Hos Camilla stod markeringar & belöningsutveckling på schemat medans Jonna höll i övningar som sökstrategi, ge & ta dvs förtroende övningar & förarens del i arbetet medans jag peppade med stärkande motivation & relationsövningar i stafett där föraren samtidigt sattes på prov & såklart tick tack övningar & att läsa hund, är det tomt, spot-on eller oåtkomligt?

Tusen miljoner tack till samtliga som besökt oss under helgen för ett läger där vi siktar mot stjärnorna med fokus på glädje, relation, motivation & inspiration!

TACK!!!!

Såhär säger några av kursdeltagarna:

Hubbe's lägerhelg blev lika fantastiskt rolig/givande/utmanande som jag hade hoppats på... nästan bättre faktiskt
Verktygslådan är full med nya strategier, tankar och insikter kring nosework. Alla tre instruktörer Camilla, Jonna och Mikaela har verkligen lyckats få oss att "spänna bågen" och att tänka lite nytt och annorlunda. Vill passa på att tacka min grupp för härlig samarbete, ni är så grymma!! Älsk på den magkänslan jag har nutrötta killar och matte checkar ut
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Stort tack Milla, Jonna och Michaela för en mycket givande och boostande helg så mycket bra träningstips och ideer som nu ska mogna och förverkligas på hemmaplan tack alla deltagare för trevliga pratstunder goa skratt vi ses !/ Camilla & Lizzie
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Wow, vilken helg!
Vi har fått med oss massor med härliga känslor, tips och saker vi absolut kommer ta med oss i vår fortsatta träning!
Och framförallt har vi haft sååå roligt!!!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
En fantastisk helg med superduktiga och inspirerande instruktörer goa deltagare särskilt tack till min grupp med Jeanette, Camilla, Camilla och Erik.
Tage och jag har vuxit under denna helgen och är på god väg tillbaka till vår tidigare goa känsla och självförtroende
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Tusen Tack för en superrolig och inspirerandet helgTack Jonna, Mikaela och MillaNi är guld värda som får oss att tänka utanför boxen, som hittar på så roliga och knasiga övningar och som hela tiden ser våra positiva sidor samtidigt som ni stöttar och hjälper när det behövs. Nizze och jag har vuxit denna helg och vi åkte hem med en go känsla. Tack oxå gruppen Johanna, Lena, Anita och Camilla. Jag känner på mig att vi ses igen

loading...
Läs hela inlägget »

Du är unik, din hund är unik, tillsammans ett unikt team, ett team ojämförbart med någon annan, det är er resa & er resa endast, jämför er inte med någon, låt er inspireras, plocka russinen ur kakan, var mottaglig & omfamna det som passar er & gör er av med negativa tankar & energitjuvar.
Jag vill verkligen lyfta detta, det är ett ytterst viktigt ämne & något som vi fokuserar på under denna lägerhelg på Hubbe’s.
Vem är du?
Vem är din hund?
Vilka är ni som team?
Vad är en vinst?
Vad är ett misslyckande?
Hur är din känsla?
Omfamna allt det du har, det som är viktigt för dig & din hund, i er relation men så även under träning.
Men vänta nu STOP!
Går inte relation & träning hand i hand?
Blir du arg på din hund när det inte blir som tänkt?
Blir du arg & besviken på din hund när ni inte hamnar på prispallen?
Nej, klart du inte blir, så vi vänder på frågan, varför blir du så arg & besviken på dig själv?
Vart kommer känslan ifrån att om man inte presterar på topp, om man inte plockar alla gömmor, om man inte är snabb nog, om man inte tar diplom, om man inte hamnar på prispallen så är man dålig, då är man som en urvriden blöt socka?
Vad händer med oss när vi börjar jämföra oss med andra?
Vad överför vi till hunden när vår känsla är att vi inte duger?

En uppgift gänget har är att göra sin alldeles egna träningsmatris vilket kortfattat går ut på att gå in på djupet i relation, träning, känsla & allt vad det medför.
I mitten ritar de allt det som är positivt i deras träning vilket är allt från ett fordon till en lina & den där älskvärda träningskompisen men så även abstrakta saker som kärlek, trygghet, glädje m.m & skriv stödord till det som behövs.
Till höger, uppe i hörnet ritar vi allt det vi vill ha in i vår träning vilket kan vara allt från en viss instruktör, kanske är det mer relation eller varför inte behållare.
Här finns inga begränsningar, ALLT det ni vill boozta er träning med ska in här, allt är möjligt.
Runt dessa symboler & stödord ritar vi ett hjärta som fylls med hjärteblod ökar vår medvetenhet om vad vi vill, vart vi är påväg & återigen med hjärteblod uppryms vi av känslan ALLT ÄR MÖJLIGT!
Längst ner till vänster lägger vi till symboler på sånt du vill förändra, bli av med & är färdig med. Precis som ovan ska allt in, allt från en jobbig känsla till en person som begränsar dig & din hund, skriv stödord & rita sedan två svarta vingar & låt det flyga iväg!

Det kan låta löjligt, vadå träningsmatris?
Men såhär är det, att om vi bara går ut & slänger ut en gömma här, en gömma där helt planlöst med enda målet att hunden ska ta alla gömmor, att det är gömman (endast gömman) som är det viktiga, då sker ingen utveckling.
Om vi omger oss av kamrater som på något sätt får oss att känna oss mindre värda eller mindre bra, varför fortsätta träna med dem då?
Varför fortsätta traggla med att hunden ska starta vid tröskeln om det enbart skapar en negativ känsla hos dig & en ”konflikt” uppstår dvs hunden vill in du vill starta vid tröskel?
Är tröskeln viktigt? ÄR DEN VIKTIG?
Vänd på det, låt hunden gå in i söket & jobba tillbaka till tröskel.
Skapa bästa möjliga förutsättningen för en toppenkänsla för både dig & din hund.
Det finns ingen mall, vi på Hubbe’s tror inte på en färdig mall, vi jobbar med allt annat än mallar oavsett om det är grundkurs eller klass 3 träning, vi utgår från er, som individer & som team, det är inte lika för alla, inte ens för två individer av samma ras.
Jag är så otroligt stolt & tacksam över mitt team som liksom jag tror på individen & teamet.
Jag är så tacksam all glädje som finns runt Hubbe’s, fokuset som ligger på relationen & motivationen & att vi har möjligheten att lyfta individer liksom team, att öppna upp deras ögon & få dem att glittra när de ser allt det magiska de har i sig själva & i sin relation till varandra.

Vi må jobba mycket ”outeside the box”, vi må vara vad några skulle kalla galna men vad vi har är en plattform för alla med öppet sinne som brinner för relationen med sin hund.

Jag kan bara relatera till mig själv & Lilla Y, vilken resa, vilket äventyr & jag är så glad & så stolt över mig själv som vägrat lyssna på de som bara snackar forskning, resultat & mallar när hjärtat skriker fel fel fel, det funkar inte för Y & istället valt vägar, vänner & instruktörer som ser honom & mig för de vi är.
Vi väljer bort & väljer in men går alltid in med öppet sinne, plockar russinen ur kakan, omfamnar det som passar oss & att välja bort något eller någon är aldrig något personligt utan snarare ett val vi gör efter de individer vi är.
En del gillar grillchips medans andra vill ha popcorn, jag vill ha båda men väljer bort de utan krydda.

Vad jag egentligen vill säga är……
- Tro på er själva!
- Jämför er inte med andra!
- Ni är unika!
& efter varje pass glöm inte att anteckna allt det ni är bra på, allt det som var utmärkande för dagen & inte bara det ni behöver jobba vidare med.

P.S Byt ut orden ”vi är dåliga på” till orden ”detta jobbar vi vidare med”

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter