Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

2020 > 10

Fredag den 18 september 2020, uppe med tuppen, eller ska jag säga mitt i natten? 
Klockan ringde, ringde & ringde igen innan vi steg upp 02:30 & det var dags för promenad, två timmar senare satt jag & Loke i bilen för att plocka upp våra vänner Jonna & Tuva för en roadtrip som skulle ta oss ca 100min genom vårt avlånga land, slutdestination var Kramfors.

Eftersom vi båda eller rättare sagt alla fyra älskar äventyr hade vi planerat en resa med minst två stopp på vägen upp med sevärdigheter & möjlighet för rastning & rastning blev det, vi valde nog två av de mest kuperade naturreservat vi kunde hitta med bergskrevor & klättring som fick både oss & hundarna att ta ett djupt andetag.
(Rättelse - Tuva var obrydd)

Såhär i efterhand är jag inte bara tacksam, jag dessutom så otroligt glad att både Jonna & Tuva ville dela denna upplevelse med oss, det som började som träningskamrater har vuxit till en vänskap jag aldrig vill vara utan.
Att Jonna & Tuva skulle följa med var för mig en självklarhet, även om Jonna i panik & med vemod trodde hon skulle behöva stanna hemma då Tuva bara dagar innan avfärd bestämde sig för att börja löpa.
Jaha, vadå då tänkte jag, Loke har aldrig brytt sig tidigare så varför skulle han göra det nu & gör han det får jag hantera det då, den här resan skulle vi göra tillsammans.

Efter flera stopp & ett par promenader var vi stras efter 19 framme vid slutdestination i Kramfors city redo att checka in på First Hotell Kramm & det är här jag vill passa på att verkligen tacka för ett fantastiskt välkomnande & samtidigt tipsa om detta boende som välkomar våra fyrbenta på ett fantastiskt sätt med informationsblad innehållande att göra för hunden med allt från vandringsleder till butiker. Att det fanns både filt, godis & ikearåtta gjorde ju succe hos både L & T.
För er som följer både grabbarna & Tuva via instagram så vet ni att födoberikning ligger oss varmt om hjärtat, det blev dock inte så berikande för hundarna mer än lite goda ben & foder men för mig & Jonna, som äter typ ett ägg & en brödbit till frukost & gärna kastar i oss något snabbt längs med dagen så blev kvällsmålet för oss en riktig sängfösare. OMG vilken mat vi bjöds på, här snackar vi födoberikning & bäst av allt, vi fick det serverat på rummet.

Kvällen blev till natt & efter några timmars sömn ringde klockan, dags för promenad & sen bar det av. Vi sa hejdå till Tuva som åter låg nedbäddad i sängen & åkte därefter till tävlingsplats, det var ju därför vi var i Kramfors, för att tävla TSM NW3.
För att återgå till er som läst tidigare inlägg eller följer oss via sociala medier så vet ni ju att jag näst intill aldrig blir nervös, men efter vi parkerat hände något & jag vänder mig till Jonna & säger "Vad gör jag här? Är vi redo för detta?"
Jonna, lika glad & exalterad som vanligt går igång med ett riktigt pepptalk, jag sväljer osäkerheten för en stund & vi hoppa ur bilen.
Väl vid samlingsplats slogs både jag & Jonna av det fantastiska välkomnande & den underbara & familjära känsla som mötte oss, vi var en i gänget bara genom ett enkelt hej. Vi möttes av ett gäng som var genuint intresserade av vilka vi var som vi var av dem & detta är bara början på vad vi hoppas en lång vänskap, även om det är sisådär 100mil mellan oss.

Dags för banvandring, nervositeten var som bortblåst men så kom vi till första området, BEHÅLLARE, herregud hur ska detta gå?
Två veckor tidigare var vi på TEM NW2 & gjorde vårt teamsämsta någonsin, alltså det är en historia för sig men för att snabbt sumera just den tävlingen så var Loke på en annan planet, han busa, han greja, han apportera & jag är samtidigt som jag är & kan bara skratta för vad kan jag annars göra där & då? 
Jag fick helt enkelt åka hem med en sprudlande glad kille som apporterat som aldrig förr & rannsaka mig själv, jag har slarvat med behållarträningen, något som är viktigt att ca vartredje månad boozta lite extra som fokusmånad.
Bestämde därefter träff med vårt team & träningsgäng där vi skulle träna på starter, struktur & att dra ner tempot i just behållarsöket.
Herrejösses, ja det blev som det blev, jag flög som en vante & allt jag kan göra är att skratta. Jag tyckte ändå upplägget var kanon, två gömmor på första behållaren/väskan & därefter en variation med varannan var tredje behållare, valde koppel istället för lina för att kunna bromsa upp men istället för att säga mer om det låter jag er ta del av vår tränings blooper i video nedan.

Vi återgår till banvandringen, behållare först & jag känner hur stresspåslaget ökar "Vad gör jag här?" 
Vi går vidare, kollar inomhussök, fordon & utomhussök, sen skingrade vi oss & tävlingen var igång.
Dags för första söket & jag känner hur vit jag blir i ansiktet samtidigt som jag vänder mig om tittar på Jonna & säger "Jonna, var beredd att ta emot honom, jag tror jag kommer spy"
Går fram mot startlinjen, andas, Loke är laddad, jag skakar & sen sätter vi av, 50 behållare, 2 minuter, vi hittar en, vi hittar två, vi hittar tre & vi säger färdigt!
Samtidigt som jag säger färdigt går ett lyckorus genom kroppen, min känsla är på topp & jag säger högt & tydligt att oavsett hur det går så har vi vunnit, vi är tillbaka!
Vidare mot inomhussöket, 3 rum med möjlighet att söka löst & jag valde första sektionen i lina då rummet innehöll trappor. Tar en oåtkomlig, tar två spot-on, färdig & vi går vidare till nästa där jag släpper Loke lös, jobbar igenom rummet & tar en hög oåtkomlig, tittar över rummet igen, säger färdig & släpper vidare till sista delen, hittar en precis vid start till rummet & en halvhög spot-on, tar en sista koll & säger färdig. 
KÄNSLAN ÄR MAGISK!!!
Vi tackar för oss & springer ut till Jonna med en överväldigande känsla.
Efter en kort paus väntade fordonsök, 4 fordon, fyra minuter. Min plan, ett varv runt varje fordon, ser jag cob men ingen markering lägger jag det på minnet & går i sånna fall tillbaka men fasta för tusan inte vid ett område för länge.
en gömma, två gömmor, tre gömmor & ett färdig! Jag är så sjukt stolt över detta sök, jag läste honom helt rätt, kommer slänga upp även denna video inom kort.
Efter fordonssök går vi vidare mot utomhus & vårt sista sök för dagen, Loke är laddad, jag är laddad me ändå känns det inte samma som vid tidigare starter.
Jag peppar, vi börjar jobba & strax därefter hittar L på annat, går ut mot gräset, fastnar & jag tar ett snabbt beslut som leder till ett fel, att ta i selen & å till jobb.
Ett ganska enkelt val då intresset i gräs kunde lett till en kiss & därmed hade vi varit out.
Vi fortsätter jobba, tycker jag sr intresse på ett ställe men samtdigt känns det som han tycker det vart ganska meningslöst att jobba just där jag bad. Snäll som han är så kollar han där jag ber, tiden börjar lida mot sitt slut & jag säger färdig.
BÄSTA BÄSTA BÄSTA LOKE!
Vi rusar ut med världens bästa känsla, tackar domare & tackar dessutom för dagen & meddelar att vi ses i morgon, nu väntar Skuleberget & äventyr för oss alla.

Snabbt in på hotellet, hämtar Tuva, köper frukost, & snart är vi ute i naturen som vi alla älskar. Vi diskuterar tävling, funderar på vad vi missat & tänker inte mer på det, jag hade verkligen en känsla som är så svår att beskriva men det var magiskt & är exakt det jag älskar med klass 3, vi har ingen aning om hur det gått, allt vi kan lita på är vår känsla & eftersom jag inte vill veta vart gömmorna satt eller om vi missat något så kan jag fortsätta omfamna & njuta av just den känslan.
Men helt plötsligt ringer telefonen, vi blir återkallade till tävling med orden att det är viktigt att alla är på plats för prisutdelning. 
Konstigt tycker vi båda men än mer pinsamt att de står där & väntar på oss så vi ber dem att snälla sätt igång, vi ses ju i morgon?!
Nä, de gav sig inte & vi körde långt över hastighetsbegränsningarna, sladda in på parkeringen & prisutdelningen kunde starta.

Placering i två av söken, vi har klarat & tagit samtliga gömmor i tre av söken.
Kul tänkte jag, & fortsatte glädjas åt alla andra när vi närmade oss sista söket & Ulf säger att det var tomt, TOMT! 
DET BETYDER DIPLOM! LOKE HAR TAGIT DIPLOM I TSM NW3!
känslan, den magiska känslan den har följt oss genom dagen, från ett svettigt behållarsök till Diplom & fantastiska lovord.
På protokoll kan man se 4 sse som sen är överstrukna då en ensam domare ej får dela ut sse men att få höra att vi var värda en sse utmärkelse är så otroligt mycket värt. 
Känslan där & då, ÄR DET SANT? & jag tittar på Jonna som gråter av lycka, min vän hon gläds med mig & jag känner åter tacksamhet att hon är med.

WOAW säger jag bara! Loke har åkt 100 mil, hängt med löptik, sovit på hotell & så levererar han på ett sätt som aldrig förr, jag är så stolt att få vara hans teamkamrat.

Vi åker till hotellet, korkar upp bubbel, avnjuter pizza & kort därefter har vi alla fyra slått igen ögonen.

Fortsättning & dag 2 kommer på fredag, nedan kan ni ta del av Jonnas upplevelse av resan.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kramfors!

Jag och Tuva-bus fick ju äran att få följa med på denna resa och vilken fantastisk upplevelse det var att få kika på Michaela och Loke när de tog sig an söken. Jag tänkte därför dela med mig av mina upplevelser som åskådare här på bloggen.
Men vi börjar från början, fem dagar innan avfärd bestämde sig Tuva för att börja löpa. Då tänkte jag ”Nu är det kört, det blir ingen resa för oss” detta eftersom Loke är okastrerad. Hörde av mig till Michaela och berättade den tråkiga nyheten men hon förstod inte alls vad jag stressade över, ”Äsch, Loke bryr sig inte” blev svaret. Öhhh, nehe… Okej?, inte det vanligaste svaret man får av hundägare med okastrerade hanhundar!
Det visade sig att Michaela känner sin brunbjörn väldigt väl och Loke var helt obrydd av Tuvas löp. Det var nog mer Tuva som var påverkad av sitt löp och ville prompt tjura på stackars Loke i tid och otid, stackars Loke!

Vi hade siktet på Kramfors och tog oss upp i lugn takt och stannade på flera ställen längst vägen för att rasta hundarna och sträcka på benen. Solig fredag, lite trafik och på väg mot äventyr, vi hade inte mycket att klaga på. Förutom tuva då, som tyckte att hennes XXL-bur var alldeles för liten, Loke var för nära, Loke var för långt bort, maten var för snålt tilltagen, ja det är inte lätt att löpa. Sent på fredagen kom vi fram till First hotell Kramm i Kramfors, och vilket supertrevligt hotell. Speciellt med tanke på hundarna, vi möttes av ett informationsblad som istället för att informera om allt hundarna inte får göra på ett hotell, informerade om trevliga promenader i området. På rummet fanns även hundgodis, matskål och till Tuvas stora förtjusning en IKEA råtta! Att hotellpersonalen utan att rycka på axlarna hjälpte till att få upp födoberikning till rummet för oss tvåbenta är ju också ett stort plus. Trötta efter dagens äventyr blev det tidig läggning för både två och fyrbenta.

På lördagen vaknade vi tidigt och tog ut hundarna på långpromenad innan det vankades frukost för de fyrbenta, de tvåbenta fick vara utan frukost eftersom restaurangen inte öppnade förens 8.00 (hade vi sagt till hade vi förmodligen fått en frukostpåse men detta missade vi helt). Jag är så glad att Tuva är så enkel att ha med på resa, eftersom hon löpte och med respekt för övriga tävlingsdeltagare fick Tuva stanna på hotellrummet medan resten av gänget åkte iväg för helgens första klass 3 tävling!

Tävlingen låg knappt 10 minuters bilväg från hotellet, så det blev en kort resa. Väl framme på tävlingsplatsen slogs jag av vilken familjär stämning det rådde bland de tävlande. Alla hälsade vänligt och intresserade sig för oss sydbor som tagit oss 100 mil för att tävla och ännu konstigare var det nog att jag hade åkt 100 mil för att titta på! Och även att det inte var jag som skulle tävla så började nervositeten pirra lite i kroppen. Michaela verkade cool lugn, men lite nervös var hon nog allt, eller?
Startgruppen på fem ekipage gjorde sig redo, och eftersom Loke hade start nummer 2 så blev det snabbt vår tur. In till behållarsöket OCH där kom nervositeten hos Michaela, medan hon stod och yttrade ord som ”svimma”, ”nervös”, och kanske till och med ”hjälp” så stod Loke redo som aldrig förr. Och det var så otroligt häftigt att se honom och Michaela gå över startlinjen och påbörja sitt sök, så proffsigt, så strukturerat och sådan jäkla teamwork! Själv stod jag på sidan och imponerades, när de hittat tredje gömman så ville jag bara brista ut i ett stort party, men lite får man ju allt sansa sig… Direkt på tur var inomhussöket som jag inte fick följa med till pga Covid, sedan var det kort paus och därefter dags för fordonssök, snyggt, proffsigt och doftsäkert. Sista söket kvar, utomhussöket, de gör sig redo, flyger över startlinjen och påbörjar jakten. Jag tycker att jag noterar ett litet intresse hos Loke, men Michaela väljer att jobba vidare. Ingenting hittas och ett hörn av sökområdet hinns inte med. I detta sök noterar jag att Loke inte alls har samma driv och jag tänker att han nog är trött
efter 3 långa sök. Vilket nu i efterhand inte alls var trötthet utan ett tydligt ointresse från Lokes sida, området var tomt och det var det han försökte förmedla.
När alla söken är genomförda så sprudlar Michaela och Loke står vid sidan, cool, glad och tillfreds. Redan efter första söket sa Michaela att hur det än gick med resterande sök så hade de redan vunnit och den känslan tror jag att hon tog med sig in i resten av söken, för efter varje avslutat sök så sprudlade de om både Michaela och Loke och det syntes på långa vägar. Eftersom det är klass 3 så vet man ju inte hur det har gått resultatmässigt, man har bara känslan att gå på och Team Gris-björns känsla var på topp!

Tävlingen var över på mindre än 2h och eftersom vi åkt långt och befann oss nära höga kusten så skyndade vi tillbaka till hotellet för att hämta Tuva (som tillsynes sovit väldigt gott under tiden vi var på vift) och köra mot skuleskogen. Skuleskogen var fantastiskt vackert, höstens färger är något alldeles speciellt. Två timmars vandring i skogen och vi skulle precis sätta oss i bilen för att köra tillbaka till hotellet då Michaelas telefon ringer. Vi hade meddelat funktionärer och medtävlande om att vi inte skulle vara med på banvandring och prisutdelning så lite förvånade blir vi när en av de tävlande ringer för att meddela att alla väntar på oss, i norr skippar man tydligen inte prisutdelningar utan man inställer sig och gratulerar resterande tävlande till bra arbete!
Det blir väldigt förvirrat i bilen ”Men vi sa ju att vi inte skulle komma”, ”Oj!, vad pinsamt att alla väntar på oss”, ”Kan de inte bara köra banvandring och prisutdelning utan oss?!”. En tung fot på gaspedalen och 30 min senare är vi återigen på tävlingsplatsen.

Vi hade missat banvandringen och kommer lagom till prisutdelningen, två placeringar på fyra sök, och när totalplaceringarna börjar ropas ut så förstår jag att Michaela och Loke ligger bra till.
När domaren sedan skämtsamt skojar om att ”Köra ifrån sitt diplom” så trillar polletten ner. Michaela och Loke har tagit diplom! På sin andra klass 3 tävling! Någonstans här försvinner min förmåga av att ta in omgivningen och jag börjar grina. Där står jag och lipar (full-on fulgråter) medan Michaela sansat tar emot deras välförtjänta diplom. Och även om nosework kanske är en individuell sport så hade det under dagen känts som att jag varit en del av detta fantastiska team.
Att få stå på sidan och heja fram sina träningskamrater, känna glädje och stolthet över någon annans prestation, det tror jag att vi behöver göra oftare! Så tack Michaela och Loke för att jag fick vara med på denna resa!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nedan kan ni ta del av den såkallade flygande starten från träning bara dagar innan tävling.
Video 2 från första tävlingsdagen, video 3 från andra tävlingsdagen.

Läs hela inlägget »

2020 > 10

Fredag den 18 september 2020, uppe med tuppen, eller ska jag säga mitt i natten? 
Klockan ringde, ringde & ringde igen innan vi steg upp 02:30 & det var dags för promenad, två timmar senare satt jag & Loke i bilen för att plocka upp våra vänner Jonna & Tuva för en roadtrip som skulle ta oss ca 100min genom vårt avlånga land, slutdestination var Kramfors.

Eftersom vi båda eller rättare sagt alla fyra älskar äventyr hade vi planerat en resa med minst två stopp på vägen upp med sevärdigheter & möjlighet för rastning & rastning blev det, vi valde nog två av de mest kuperade naturreservat vi kunde hitta med bergskrevor & klättring som fick både oss & hundarna att ta ett djupt andetag.
(Rättelse - Tuva var obrydd)

Såhär i efterhand är jag inte bara tacksam, jag dessutom så otroligt glad att både Jonna & Tuva ville dela denna upplevelse med oss, det som började som träningskamrater har vuxit till en vänskap jag aldrig vill vara utan.
Att Jonna & Tuva skulle följa med var för mig en självklarhet, även om Jonna i panik & med vemod trodde hon skulle behöva stanna hemma då Tuva bara dagar innan avfärd bestämde sig för att börja löpa.
Jaha, vadå då tänkte jag, Loke har aldrig brytt sig tidigare så varför skulle han göra det nu & gör han det får jag hantera det då, den här resan skulle vi göra tillsammans.

Efter flera stopp & ett par promenader var vi stras efter 19 framme vid slutdestination i Kramfors city redo att checka in på First Hotell Kramm & det är här jag vill passa på att verkligen tacka för ett fantastiskt välkomnande & samtidigt tipsa om detta boende som välkomar våra fyrbenta på ett fantastiskt sätt med informationsblad innehållande att göra för hunden med allt från vandringsleder till butiker. Att det fanns både filt, godis & ikearåtta gjorde ju succe hos både L & T.
För er som följer både grabbarna & Tuva via instagram så vet ni att födoberikning ligger oss varmt om hjärtat, det blev dock inte så berikande för hundarna mer än lite goda ben & foder men för mig & Jonna, som äter typ ett ägg & en brödbit till frukost & gärna kastar i oss något snabbt längs med dagen så blev kvällsmålet för oss en riktig sängfösare. OMG vilken mat vi bjöds på, här snackar vi födoberikning & bäst av allt, vi fick det serverat på rummet.

Kvällen blev till natt & efter några timmars sömn ringde klockan, dags för promenad & sen bar det av. Vi sa hejdå till Tuva som åter låg nedbäddad i sängen & åkte därefter till tävlingsplats, det var ju därför vi var i Kramfors, för att tävla TSM NW3.
För att återgå till er som läst tidigare inlägg eller följer oss via sociala medier så vet ni ju att jag näst intill aldrig blir nervös, men efter vi parkerat hände något & jag vänder mig till Jonna & säger "Vad gör jag här? Är vi redo för detta?"
Jonna, lika glad & exalterad som vanligt går igång med ett riktigt pepptalk, jag sväljer osäkerheten för en stund & vi hoppa ur bilen.
Väl vid samlingsplats slogs både jag & Jonna av det fantastiska välkomnande & den underbara & familjära känsla som mötte oss, vi var en i gänget bara genom ett enkelt hej. Vi möttes av ett gäng som var genuint intresserade av vilka vi var som vi var av dem & detta är bara början på vad vi hoppas en lång vänskap, även om det är sisådär 100mil mellan oss.

Dags för banvandring, nervositeten var som bortblåst men så kom vi till första området, BEHÅLLARE, herregud hur ska detta gå?
Två veckor tidigare var vi på TEM NW2 & gjorde vårt teamsämsta någonsin, alltså det är en historia för sig men för att snabbt sumera just den tävlingen så var Loke på en annan planet, han busa, han greja, han apportera & jag är samtidigt som jag är & kan bara skratta för vad kan jag annars göra där & då? 
Jag fick helt enkelt åka hem med en sprudlande glad kille som apporterat som aldrig förr & rannsaka mig själv, jag har slarvat med behållarträningen, något som är viktigt att ca vartredje månad boozta lite extra som fokusmånad.
Bestämde därefter träff med vårt team & träningsgäng där vi skulle träna på starter, struktur & att dra ner tempot i just behållarsöket.
Herrejösses, ja det blev som det blev, jag flög som en vante & allt jag kan göra är att skratta. Jag tyckte ändå upplägget var kanon, två gömmor på första behållaren/väskan & därefter en variation med varannan var tredje behållare, valde koppel istället för lina för att kunna bromsa upp men istället för att säga mer om det låter jag er ta del av vår tränings blooper i video nedan.

Vi återgår till banvandringen, behållare först & jag känner hur stresspåslaget ökar "Vad gör jag här?" 
Vi går vidare, kollar inomhussök, fordon & utomhussök, sen skingrade vi oss & tävlingen var igång.
Dags för första söket & jag känner hur vit jag blir i ansiktet samtidigt som jag vänder mig om tittar på Jonna & säger "Jonna, var beredd att ta emot honom, jag tror jag kommer spy"
Går fram mot startlinjen, andas, Loke är laddad, jag skakar & sen sätter vi av, 50 behållare, 2 minuter, vi hittar en, vi hittar två, vi hittar tre & vi säger färdigt!
Samtidigt som jag säger färdigt går ett lyckorus genom kroppen, min känsla är på topp & jag säger högt & tydligt att oavsett hur det går så har vi vunnit, vi är tillbaka!
Vidare mot inomhussöket, 3 rum med möjlighet att söka löst & jag valde första sektionen i lina då rummet innehöll trappor. Tar en oåtkomlig, tar två spot-on, färdig & vi går vidare till nästa där jag släpper Loke lös, jobbar igenom rummet & tar en hög oåtkomlig, tittar över rummet igen, säger färdig & släpper vidare till sista delen, hittar en precis vid start till rummet & en halvhög spot-on, tar en sista koll & säger färdig. 
KÄNSLAN ÄR MAGISK!!!
Vi tackar för oss & springer ut till Jonna med en överväldigande känsla.
Efter en kort paus väntade fordonsök, 4 fordon, fyra minuter. Min plan, ett varv runt varje fordon, ser jag cob men ingen markering lägger jag det på minnet & går i sånna fall tillbaka men fasta för tusan inte vid ett område för länge.
en gömma, två gömmor, tre gömmor & ett färdig! Jag är så sjukt stolt över detta sök, jag läste honom helt rätt, kommer slänga upp även denna video inom kort.
Efter fordonssök går vi vidare mot utomhus & vårt sista sök för dagen, Loke är laddad, jag är laddad me ändå känns det inte samma som vid tidigare starter.
Jag peppar, vi börjar jobba & strax därefter hittar L på annat, går ut mot gräset, fastnar & jag tar ett snabbt beslut som leder till ett fel, att ta i selen & å till jobb.
Ett ganska enkelt val då intresset i gräs kunde lett till en kiss & därmed hade vi varit out.
Vi fortsätter jobba, tycker jag sr intresse på ett ställe men samtdigt känns det som han tycker det vart ganska meningslöst att jobba just där jag bad. Snäll som han är så kollar han där jag ber, tiden börjar lida mot sitt slut & jag säger färdig.
BÄSTA BÄSTA BÄSTA LOKE!
Vi rusar ut med världens bästa känsla, tackar domare & tackar dessutom för dagen & meddelar att vi ses i morgon, nu väntar Skuleberget & äventyr för oss alla.

Snabbt in på hotellet, hämtar Tuva, köper frukost, & snart är vi ute i naturen som vi alla älskar. Vi diskuterar tävling, funderar på vad vi missat & tänker inte mer på det, jag hade verkligen en känsla som är så svår att beskriva men det var magiskt & är exakt det jag älskar med klass 3, vi har ingen aning om hur det gått, allt vi kan lita på är vår känsla & eftersom jag inte vill veta vart gömmorna satt eller om vi missat något så kan jag fortsätta omfamna & njuta av just den känslan.
Men helt plötsligt ringer telefonen, vi blir återkallade till tävling med orden att det är viktigt att alla är på plats för prisutdelning. 
Konstigt tycker vi båda men än mer pinsamt att de står där & väntar på oss så vi ber dem att snälla sätt igång, vi ses ju i morgon?!
Nä, de gav sig inte & vi körde långt över hastighetsbegränsningarna, sladda in på parkeringen & prisutdelningen kunde starta.

Placering i två av söken, vi har klarat & tagit samtliga gömmor i tre av söken.
Kul tänkte jag, & fortsatte glädjas åt alla andra när vi närmade oss sista söket & Ulf säger att det var tomt, TOMT! 
DET BETYDER DIPLOM! LOKE HAR TAGIT DIPLOM I TSM NW3!
känslan, den magiska känslan den har följt oss genom dagen, från ett svettigt behållarsök till Diplom & fantastiska lovord.
På protokoll kan man se 4 sse som sen är överstrukna då en ensam domare ej får dela ut sse men att få höra att vi var värda en sse utmärkelse är så otroligt mycket värt. 
Känslan där & då, ÄR DET SANT? & jag tittar på Jonna som gråter av lycka, min vän hon gläds med mig & jag känner åter tacksamhet att hon är med.

WOAW säger jag bara! Loke har åkt 100 mil, hängt med löptik, sovit på hotell & så levererar han på ett sätt som aldrig förr, jag är så stolt att få vara hans teamkamrat.

Vi åker till hotellet, korkar upp bubbel, avnjuter pizza & kort därefter har vi alla fyra slått igen ögonen.

Fortsättning & dag 2 kommer på fredag, nedan kan ni ta del av Jonnas upplevelse av resan.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kramfors!

Jag och Tuva-bus fick ju äran att få följa med på denna resa och vilken fantastisk upplevelse det var att få kika på Michaela och Loke när de tog sig an söken. Jag tänkte därför dela med mig av mina upplevelser som åskådare här på bloggen.
Men vi börjar från början, fem dagar innan avfärd bestämde sig Tuva för att börja löpa. Då tänkte jag ”Nu är det kört, det blir ingen resa för oss” detta eftersom Loke är okastrerad. Hörde av mig till Michaela och berättade den tråkiga nyheten men hon förstod inte alls vad jag stressade över, ”Äsch, Loke bryr sig inte” blev svaret. Öhhh, nehe… Okej?, inte det vanligaste svaret man får av hundägare med okastrerade hanhundar!
Det visade sig att Michaela känner sin brunbjörn väldigt väl och Loke var helt obrydd av Tuvas löp. Det var nog mer Tuva som var påverkad av sitt löp och ville prompt tjura på stackars Loke i tid och otid, stackars Loke!

Vi hade siktet på Kramfors och tog oss upp i lugn takt och stannade på flera ställen längst vägen för att rasta hundarna och sträcka på benen. Solig fredag, lite trafik och på väg mot äventyr, vi hade inte mycket att klaga på. Förutom tuva då, som tyckte att hennes XXL-bur var alldeles för liten, Loke var för nära, Loke var för långt bort, maten var för snålt tilltagen, ja det är inte lätt att löpa. Sent på fredagen kom vi fram till First hotell Kramm i Kramfors, och vilket supertrevligt hotell. Speciellt med tanke på hundarna, vi möttes av ett informationsblad som istället för att informera om allt hundarna inte får göra på ett hotell, informerade om trevliga promenader i området. På rummet fanns även hundgodis, matskål och till Tuvas stora förtjusning en IKEA råtta! Att hotellpersonalen utan att rycka på axlarna hjälpte till att få upp födoberikning till rummet för oss tvåbenta är ju också ett stort plus. Trötta efter dagens äventyr blev det tidig läggning för både två och fyrbenta.

På lördagen vaknade vi tidigt och tog ut hundarna på långpromenad innan det vankades frukost för de fyrbenta, de tvåbenta fick vara utan frukost eftersom restaurangen inte öppnade förens 8.00 (hade vi sagt till hade vi förmodligen fått en frukostpåse men detta missade vi helt). Jag är så glad att Tuva är så enkel att ha med på resa, eftersom hon löpte och med respekt för övriga tävlingsdeltagare fick Tuva stanna på hotellrummet medan resten av gänget åkte iväg för helgens första klass 3 tävling!

Tävlingen låg knappt 10 minuters bilväg från hotellet, så det blev en kort resa. Väl framme på tävlingsplatsen slogs jag av vilken familjär stämning det rådde bland de tävlande. Alla hälsade vänligt och intresserade sig för oss sydbor som tagit oss 100 mil för att tävla och ännu konstigare var det nog att jag hade åkt 100 mil för att titta på! Och även att det inte var jag som skulle tävla så började nervositeten pirra lite i kroppen. Michaela verkade cool lugn, men lite nervös var hon nog allt, eller?
Startgruppen på fem ekipage gjorde sig redo, och eftersom Loke hade start nummer 2 så blev det snabbt vår tur. In till behållarsöket OCH där kom nervositeten hos Michaela, medan hon stod och yttrade ord som ”svimma”, ”nervös”, och kanske till och med ”hjälp” så stod Loke redo som aldrig förr. Och det var så otroligt häftigt att se honom och Michaela gå över startlinjen och påbörja sitt sök, så proffsigt, så strukturerat och sådan jäkla teamwork! Själv stod jag på sidan och imponerades, när de hittat tredje gömman så ville jag bara brista ut i ett stort party, men lite får man ju allt sansa sig… Direkt på tur var inomhussöket som jag inte fick följa med till pga Covid, sedan var det kort paus och därefter dags för fordonssök, snyggt, proffsigt och doftsäkert. Sista söket kvar, utomhussöket, de gör sig redo, flyger över startlinjen och påbörjar jakten. Jag tycker att jag noterar ett litet intresse hos Loke, men Michaela väljer att jobba vidare. Ingenting hittas och ett hörn av sökområdet hinns inte med. I detta sök noterar jag att Loke inte alls har samma driv och jag tänker att han nog är trött
efter 3 långa sök. Vilket nu i efterhand inte alls var trötthet utan ett tydligt ointresse från Lokes sida, området var tomt och det var det han försökte förmedla.
När alla söken är genomförda så sprudlar Michaela och Loke står vid sidan, cool, glad och tillfreds. Redan efter första söket sa Michaela att hur det än gick med resterande sök så hade de redan vunnit och den känslan tror jag att hon tog med sig in i resten av söken, för efter varje avslutat sök så sprudlade de om både Michaela och Loke och det syntes på långa vägar. Eftersom det är klass 3 så vet man ju inte hur det har gått resultatmässigt, man har bara känslan att gå på och Team Gris-björns känsla var på topp!

Tävlingen var över på mindre än 2h och eftersom vi åkt långt och befann oss nära höga kusten så skyndade vi tillbaka till hotellet för att hämta Tuva (som tillsynes sovit väldigt gott under tiden vi var på vift) och köra mot skuleskogen. Skuleskogen var fantastiskt vackert, höstens färger är något alldeles speciellt. Två timmars vandring i skogen och vi skulle precis sätta oss i bilen för att köra tillbaka till hotellet då Michaelas telefon ringer. Vi hade meddelat funktionärer och medtävlande om att vi inte skulle vara med på banvandring och prisutdelning så lite förvånade blir vi när en av de tävlande ringer för att meddela att alla väntar på oss, i norr skippar man tydligen inte prisutdelningar utan man inställer sig och gratulerar resterande tävlande till bra arbete!
Det blir väldigt förvirrat i bilen ”Men vi sa ju att vi inte skulle komma”, ”Oj!, vad pinsamt att alla väntar på oss”, ”Kan de inte bara köra banvandring och prisutdelning utan oss?!”. En tung fot på gaspedalen och 30 min senare är vi återigen på tävlingsplatsen.

Vi hade missat banvandringen och kommer lagom till prisutdelningen, två placeringar på fyra sök, och när totalplaceringarna börjar ropas ut så förstår jag att Michaela och Loke ligger bra till.
När domaren sedan skämtsamt skojar om att ”Köra ifrån sitt diplom” så trillar polletten ner. Michaela och Loke har tagit diplom! På sin andra klass 3 tävling! Någonstans här försvinner min förmåga av att ta in omgivningen och jag börjar grina. Där står jag och lipar (full-on fulgråter) medan Michaela sansat tar emot deras välförtjänta diplom. Och även om nosework kanske är en individuell sport så hade det under dagen känts som att jag varit en del av detta fantastiska team.
Att få stå på sidan och heja fram sina träningskamrater, känna glädje och stolthet över någon annans prestation, det tror jag att vi behöver göra oftare! Så tack Michaela och Loke för att jag fick vara med på denna resa!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nedan kan ni ta del av den såkallade flygande starten från träning bara dagar innan tävling.
Video 2 från första tävlingsdagen, video 3 från andra tävlingsdagen.

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter