Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

2020 > 08

Jag ska ta er igenom det här & börja från början.

Under gårdagen åkte jag & lilla Y iväg på tumanhand, vi åkte mot Tvååker & Hembygdsgården Lille-Bengts, stannade längs med vägen för att snacka lite med varandra, kissa på några buskar innan vi tog plats på tävlingsplatsens parkering.
Nr 1, inget ont utan att det för något gott med sig, älskar små grupper & att slippa trånga utrymmen, sen att det kunde vart under andra omständigheter det håller jag med om.
Men iallafall vi parkerade, lade på silverduk, snacka med lite vänner, gick & rasta, drack vatten, väntade i bil & vet ni vad, ingen stress, inga obehag, inget som upplevdes skrämmande, han var bara min lilla Y, den fantastiska individ som han faktiskt är men som ibland kunde missuppfattas av omvärlden när han ifrågasatte vad de gjorde här, vem är du, varför tittar du på mig & mer därtill.
Men, under gårdagen kom kvittot på det beslut jag tog för ca 8 månader sedan vilket jag kommer till längre ner.
Ymer var bara Ymer, med hög motivation, härlig energi & en aura omkring sig som bara utsöndra lugn, han var tillfreds & kände precis som jag, vilken dag vilket äventyr!
För mig är det här den högsta av vinst, att bara kunna röra oss & vara på en plats bland andra hundar & vi tog oss igenom tävlingen med fyra fina sök & visst att han försökte lura mig den lilla gottegrisen men precis som han lärt sig hur man får gotta genom markering har jag lärt mig när lurifaxen tittar fram & vi tog diplom, lilla Y:s första i TEM Utomhus NW1.
Jag är stolt, stolt över honom, stolt över mig, stolt över oss, vi är i första hand familj & andra hand team men oavsett så går det hand i hand med varandra & allt vi gör gör vi med kärlek, respekt & glädje med hänsyn till varandra.

Jag tror jag har skrivit något om detta förut & egentligen så blir jag inte längre förvånad, eller jo, jag blir jätte förvånad.
Igår var det varmt, jag gick i t-shirt, tänker inte så mycket på det, snackar med människor, går banvandring, gör de första söken med Y, rastar lite, ger honom vatten & sen är det dags för lite vila i väntan på de sista söken så jag rör mig lite på parkeringen & får då höra detta vilket absolut inte var illa ment utan bara någon som faktiskt blev lika förvånad av mitt utseende & mitt val av hund/ras som jag blev av frågan/påståendet eller vad vi nu ska kalla det? Men här kommer det....
- Jag trodde att du med alla tatueringar skulle komma med en stor rottweiler, ridgeback eller amstaff?
Hmmm, alltså okej, ja ööö, vad ska jag säga?
Förutfattade meningar? Inte vet jag men det var inget illa ment men ju mer jag funderar på detta så är det ju solklart hur olika uppfattning & syn man kan ha av människor & deras val baserat på utseende & stil & på något sätt fick det mig att återkoppla till känslan av när jag sågs som kriminell & missbrukare eller rättare sagt jag var kriminell & missbrukare.
Denna person vet inte att jag har varit ägare av två rottweiler under just den perioden, som missbrukare & då näst intill otattuerad vilket fick mig att fundera på om jag någon gång fick frågan som rottweilerägare & otattuerad om hur jag kunde ha just den rasen, som otattuerad förväntas man kanske ha just labrador, chihuahua eller corgi? Vad vet jag?
Så nu till mina vänner med både rottweiler, ridgeback & amstaff eller raser i samma kategori, ni får gå med mig till tatueraren så vi får ordna upp det här medans jag går & lasrar bort alla tatueringar så jag kan leva mitt liv med labradorer, eller så är vi bara dem vi är, med eller utan tatueringar tillsammans med de individer vi valt att leva med av kärlek & inte baserat på hur vi ser ut.

Sen kommer vi till något laddat som går hand i hand med det först nämnda om lilla Y:s utveckling, något jag inte gått ut med då det varit så otroligt ångestladdat, gör jag rätt gör jag fel & såhär i efterhand kan jag bara säga att det var det bästa jag kunde göra för min lilla pralin som i vintras blev kastrerad.
Det är en laddad diskussion jag sällan går in i, jag anser att alla gör sina val baserat på vad de anser är bäst för sin hund & jag är av åsikten att jag skaffar hanhund för att jag vill ha hanhund, tik för att jag vill ha tik, vad utvecklingen säger & vad som händer därefter är något vi hanterar på vägen men när Y kom till oss fanns ingen plan på kastrering, inte heller L är kastrerad men alla är de individer & jag har lärt mig så mycket på vägen.
Som ni vet har vi sedan tidigt fått tänka nytt & annorlunda med Y, han är unik & jag älskar honom på alla sätt, han är påhittig, full av energi, kärleksfull & mycket mer men han hade också otroliga bekymmer med rädslor, situationer som för honom upplevdes stressande vilket kunde vara en så liten sak som att någon knacka på dörren eller att jag reste mig upp & prata i telefon.
Han reagera med ragg på olika hundtyper vilket för mig inte var några problem eftersom jag såg att vi ändå inte kommer hänga med dem, han har sina vänner men sen så hände det som inte fick hända & han blev påhoppad & alla beteenden eskalerade & gav sig utryck i beteenden som var utåtagerande med allt från utfall till att bara stå & skälla på mig i rop på hjälp men framförallt att hans beteende som hängt med sen valp återkom & då med 100%, att apportera min arm, ju mer osäker han blev desto hårdare tog han samtidigt som han gnydde, bakbenen rörde sig likt två trumpinnar & svansen som en virvelvind.
Detta gjorde ont, jätte jätte ont, gav stora blåmärken, ett par ärr & sårskorpor, men att skälla på honom hade inte lett någon vart & att ge upp denna fantastiska kille var inget alternativ.
Det blev istället en lång lång resa där vi valde bort en hel massa saker, jag rannsaka mig själv, såg att en bra grund för honom är rutiner, umgicks (gör fortfarande) endast med människor som kunde acceptera honom för den han var/är, började ta hjälp från alla håll, diverse kurser, privatlektioner, utredningar, veterinärkontroller, friskvårdskontroller, tränade mycket, tränade mindre, utmanade ibland med tävling men som jag ovan skev för att skapa fina minnesbilder & då kunde det vara att bara röra dig på parkering, ja alltså jag kan såhär i efterhand säga att jag gjort allt & det blev bättre & bättre men det blev ändå inte bra.
Jag såg det andra inte såg, han magra & var otroligt spänd, han blev mer fixerad vid dofter & reagera på människor vuxna som barn så mycket att det inte var hållbart & tillslut började han även reagera på L, han var inte elak men försökte utnyttja L på ett sätt som inte var okej & L är allt för snäll att ens reagera.
Så, beslutet togs, kastreringstiden bokades, jag grät floder, kände att jag misslyckats & att det skulle ses som om det vore fel på honom, att jag tyckte det var fel på honom men så var ju inte fallet, jag ville & vill bara hjälpa honom på det bästa sätt jag kan & idag är jag tacksam det tunga beslutet jag tog.
Lilla Y har äntligen funnit sig själv, han är tillfreds med livet, det jag var rädd för hände inte, inga personlighetsförändringar förutom hans upplevelse om att omvärlden vill honom illa.
Lilla Y är idag lyckligare än han någonsin varit, energin är densamma, arbetsviljan är oförändrad & istället för en daglig kamp där vi hade ögon i nacken, fick tänka långt innan vi handla så kan vi nu lägga energi & fokus på att bara vara tillsammans, att njuta av livet & glädjas tillsammans för är det något som utmärker lilla Y så är det att han inte gör något halvdant lika mycket som han tar kan han ge & jag har aldrig blivit överöst så mycket kärlek av en individ som jag blir av just Y, det han gör, gör han till 100% & det älskar jag honom för.

Självklart kommer det bakslag då & då, situationer vi får rädda upp men vem upplever inte bakslag, det skulle jag nog säga är en del av livet, hund som människa.

Läs hela inlägget »

Det är såhär det ska kännas, det är som att hitta hem, här kommer vi växa & utvecklas tillsammans, jag & min stora kärlek.

Solen stiger inte längre när vi tar vår morgonpromenad, det är mörkt & reflexvästen är framme men trotts mörkret kan jag tyda texten på L & Y:s halsband som lyder
”Eat, Play, Love” samtidigt som jag ser Lokes mjuka rörelser framåt, en svans som rör sig i takt med rumpan från sida till sida & ”oj hoppsan, där kom ett löv, det måste jag undersöka” innan han fortsätter framåt med lätta steg medans lillebror vid sidan av har en helt annan hållning, rakt fram med bestämda steg, här finns inget som kan störa vår lilla projektil, jag älskar verkligen deras olikheter lika mycket som deras likheter, jag älskar dem, jag älskar oss & jag känner mig privilegierad att få dela min vardag med min stora & lilla kärlek, två guldhundar i osynliga superhjälte capear men idag ska det handla om min stora kärlek, min Loke.

Utan förutfattade meningar, med öppet sinne & en stor termos med kaffe begav vi oss igår till Örkelljunga för att debutera i TSM NW3 & jag hade verkligen inga förväntningar alls, känslan var verkligen bara att samla erfarenheter & göra så gott vi kan med ett enda mål, inga felmarkeringar.

Dags för behållarsök, regnet öser ner, vi står vid starten, snackar lite med varandra, får en blöt puss & sen kör vi, inte där, inte där, inte där heller men här, HÄR är den.
Efter lite puffande & en fast frys stod det klart att vi gjort vår första felmarkering för dagen men vet ni vad, det här var det sista söket vi gjorde efter en lång dag med magisk känsla & med ett enda mål, inga felmarkeringar.
Äsch, inget att haka upp sig på.
Av behållarsöket fick jag med så otroligt mycket information, allt från hur han påverkas av min position till att han kan göra jäkligt snygga frysmarkeringar utan ett enda krafs, helt klart värt en köttbulle även det, han är ju dessutom urgullig.

Men för att återgå till resterande sök som började med ett STORT utomhussök på 7 min & känslan precis innan start var, jag tror jag måste spy, samtidigt som jag hade bestämt mig för att låta klocka ligga kvar i bilen & bara gå in & göra vår grej, han bestämmer & jag guidar när det går för fort.
Fasiken, jag känner mig som en stjärna med honom, en gömma funnen med tydlig markering, intresse på andra ställen, kanske var det oåtkomligt, kanske var det störning, oavsett valde jag att gå vidare & han visa inget intresse tillbaka.
Paus för pepp mitt i område & efter en stund kom signalen 30 sekunder kvar, vi jobbar, jobbar & jobbar, säger färdig & det med dunder & brak.
Kanske missade vi gömmor, kanske släppte vi gömmor & vi han definitivt inte ta alla bänkrader MEN vi var i vårt esse, vi var ett team, känslan var magisk under 6 minuter & 43 sekunders söktid.

Vidare till sök två som bestod av 3 vad jag nu minns som släpvagnar från någon typ av militärfordon samt en stor grävmaskin, total söktid 4 min.
Planen här, ett varv åt varje håll runt varje fordon & vi höll oss till plan, Loke är magisk, han är så bra, två funna gömmor någonstans på de tre första fordona innan vi begav oss till grävmaskinen där jag börja peppa lite mer, han var trött & jag tog istället beslutet att säga färdig trotts att vi hade halva fordonet kvar.
Men känslan, KÄNSLAN, att få göra detta med honom, att inget veta om någonting, att befinna sig i en bubbla & leva på vår teamkänsla, att vi gjort så gott vi kan på vårt sätt & att sedan bli uppmärksammas av domare & publik med kommentarer som ”Det ni har är speciellt & unikt” samt ”Vilket otroligt band ni har till varandra, det syns att ni gör det med glädje” vilket är ord som betyder mer än något annat, för det är precis så det är & nummer ett oavsett målbild.

Med glädjeskutt & magisk känsla hoppa vi in i bilen för att ta oss till nästa plats där vi som ovan nämnt gjort tidernas snyggaste frys & felmarkering men ack så värt en köttbulle så tog vi oss innan dess an ett inomhussök som heter duga. STORT STORT STORT, 8 min 30 sek, vi jobbade 8 min & 13 sek & över lag även här en grym känsla, lite intresse på vissa ställen men inga tydliga markeringar förrän vi kom till sista rummet & där satt den, en funnen gömma, färdig, klar, ut.
Jag är så nöjd med hans sökinsats, hans fantastiska jobb & att vi tog oss igenom även inomhussöket tillsammans trotts en tydlig påverkan av en något sömning Loke så var lärdomarna många & bästa tipset & aha upplevelsen är när domaren säger ”ni har kämpat er igenom så otroligt fint, härlig pepp & energi tills du såg att han börja bli trött & gav honom en ledsen röst”
Hmmm, bästa lärdomen för dagen, jag som vanligtvis peppar, startar om & booztar, men med handen på hjärtat så har jag gjort detta förut, om det går hand i tass med att vi båda är trötta är kanske en orsak men nu är det bara boozt & poppig röst som gäller!

Men för att summera så vet ju ni som känner mig att jag inte bryr mig speciellt mycket om placeringar eller tider, jag utgår endast ifrån oss, mig & Loke, vår känsla & vårt sätt att tävla, på samma sätt som när vi tränar, vilket är helt individuellt & som jag ser det så tävlar vi MED de andra ekipagen men mot oss själva för nya utmaningar & för vår utveckling. Samtidigt så var ju detta vår debut där jag valde bort klocka, gick på känsla & njöt av att vara i centrum med min bästa vän så ska jag vara ärlig & säga att det är en fantastisk känsla att se resultaten, ett kvitto som säger att vi är att räkna med, att vi är värdiga vår plats i klass 3, att vi hör hemma här.
Så med en 7 placering i totalen & hör & häpna en vinst i fordonssöket så vill jag åter poängtera att det handlar inte om placeringen utan som ovan nämnt om känslan att höra hemma att kunna blicka tillbaka & se vår fantastiska utveckling & känna glädje i framstegen.

Klass 3 är helt klart vår/min absolut bästa tävlingsupplevelse & jag lever som i eufori.

Vi har ingen aning om hur många gömmor som finns eller om det ens finns några, vi pratar inte om gömmor eller om söken under tävlingen med medtävlande, vi pratar om känsla & det är precis såhär jag vill ha det, negativiteten är långt bort från tävlingsplats & istället fylls vi med glädje av att ha gjort det bästa vi kan efter de förutsättningar vi har, efter dagsform, väder & vind allt vi har är här & nu.
Ja jag vet att jag är klychig må så vara men jag lever på lyckan, med vetskap att vi förmodligen missat en hel massa gömmor precis som det var en del av områdena vi inte han med men för nu så kommer jag hålla mig till vår plan, lägga klockan på hyllan, fortsätta jobba som vi gör & jag kommer inte kolla på några foton (banvandring) om vart gömmorna satt & vad vi missa, jag vill varken analysera, grubbla eller fundera & kanske är min värld lika knasig som Alice i underlandets men jag vet att det kommer en dag, då allt stämmer, när diplomet är i vår hand men till dess gör vi som vi gör, på vårt sätt, med fokus på glädje & tar med oss denna magiska känsla som vår tävlingsdebut i klass 3 gett oss.

Tusen tack till Sören,Inger, Ann-Louise, Lotta, Sofia, Marianne & alla andra både tävlande & funktionärer för en fantastisk dag tillsammans, så tacksam!


"I know we ain't perfect but with you, It's so good, and I know it's all worthy 'cause with you, It's so good.
It’s so good!"

Läs hela inlägget »

Karin & Torsten åkte på sin allra första tävling för några veckor sedan, här är deras tankar om dagen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi åkte på Torstens första Nosework tävling för någon vecka sen. Vår första tillsammans.

Torsten gjorde inte de markeringar jag ville!
Vi fick bara 50 poäng!
Vi tog inget diplom!
Torsten felmarkerade.
Vi fick 3 fel!
Hade han inte nosat så intensivt där så hade han inte lurat mig att säga markerat. Det måste varit fel på hydrolatet, han är ju faktiskt väldigt doftsäker när vi tränar hemma.
Ursäkterna och bortförklaringarna kunde varit många fler men det är långt, långt ifrån sanningen.

För det är så här:
Jag är supernöjd med vår insats! Hade det inte varit för mig (och värmen) hade han kanske fixat det.
Det var en varm förmiddag. Och framför allt så började dagen väldigt tidigt.
Men vi var i god tid och jag hade en go, lugn känsla i kroppen.

Vi gick in över vår första startlinje tillsammans, han slog på nosen och tadaaa - klar markering på första.
Sen kroknade han lite till sök två, ville inte ha vatten å var inte så brydd på godiset som hade skrapats ihop i bilen.
In i sök två, tiden gick ut, men han gjorde ett jättefint sök. Men som sagt det var varmt, och här kände jag faktiskt att vi hade varit överallt och han inte visat mer än intresse på flera ställen. Där den satt slängde han väl kanske en blick på mig men han släppte den för fort för att jag skulle kunna förstå.

Sök tre, han gick in fint, han sökte jättebra, men vi hann inte tillbaka till ett område som jag lät honom släppa när vi gick runt det ena fordonet. Det var det enda stället jag inte påvisade igen när han tog en sväng ut. Mitt fel! Å dessutom slängde jag ut mig ett markerat precis på slutsekunden = 2 fel å givetvis studsade jag bollen i sökområdet = 1 fel. Så 3 fel totalt.

Fjärde söket- så varmt det var, men han sökte tappert och fann den!!! Yaaay!!! Denna gång blev det en externbelöning i min väst som jag lagt utanför sökområdet - ALLT jag hittade i bilen som kunde vara av intresse låg i ryggfickan och han fick ta precis vad han ville och precis hur mycket han ville!
För dagens egentliga belöningar låg kvar hemma på gräsklipparen, de hade ju jag glömt där på väg till bilen i stressen till färjan.

När så sen protokollen kom på posten blev jag än gladare. Delar av kommentarerna löd:
Matte stöttar fint.
Proffsig förare som tar om när hunden tappar tråden.
Bra metodik. Hjälper hunden på ett bra sätt.

Det innebär ju att
1. All den tid jag stått och tittat på andras sök som Kursledare, domare på träningstävlingar och som tidtagare
2. De analyser jag gjort över mina egna och andras sök
3. De kommentarer, tips och trix som träningskompisar, tränare och domare gett mig och andra under träningar, kurser och tävlingar
4. De träningar vi gjort i olika miljöer
har gjort att jag tog mig an sökområdena (och att jag kunde stötta och hjälpa Torsten) på ett sätt som jag inte hade förutsättningarna att göra för Lillan när hon och jag åkte på vår första tävling.

Nu ska vi fortsätta utvecklas tillsammans. En vacker dag kanske vi får ett SSE, för tänk jag ser mer fram emot ett SSE än vårt första diplom.
Vi kommer åka på fler tävlingar, men vi kommer aldrig tävla mot någon annan
eller jämföra oss med någon annan än oss själva.

Summa sumarum
Vi fick en bra start och ett bra avslut på vår första tävling och det som hände där emellan är jättebra erfarenheter både för Torsten och mig. Vi gjorde vårt bästa och vi hade kul tillsammans! En riktig jäkla toppendag!

Läs hela inlägget »

Hej!

 Vi som har fått äran att gästspela denna vecka är Jeanette och Leo.
Jag är 47 år och bor i Olofstorp, öster om Göteborg, med min man och våra två barn. Arbetar som Ekonomi- och HR-ansvarig och parallellt jobbar jag även som Auktoriserad Ringsekreterare.
Leo (vår kära virvelvind) är en Kromfohrländer som precis fyllt 3 år. En Kromfohrländer är en aktiv och sportig sällskapshund med mycket studs och hopp.
Förutom Nose Work aktiverar vi oss även i RallyLydnad och Lydnad.

 Leo är mycket tillgiven sin familj och var tidigare väldigt rädd för andra människor. Oavsett hur mycket vi social tränade och aktiverade Leo så var det svårt för honom att ta egna initiativ och vara självständig, speciellt vid andra människors närvaro.
Efter att vi började med NW så har vi sett otroligt stora framsteg på att Leo vågar utmana och tro på sig själv. NW har hjälpt Leo att bli mer trygg, övervinna sin rädsla och ta initiativ. När doften kommer och Leo slår på nosen då är det inte mycket som kan störa honom.

 Jag hade ingen aning om vad Nose Work var innan en vän presenterade detta för mig. Denna vän är Linda. Hon sa att detta mycket väl kunde hjälpa Leo att bli mer självständig och trygg. Bra tänkte jag vi kör! Gick och köpte eukalyptushydrolat och började träna in doften, hösten 2018. Jisses detta gick fort så vi genomförde doftprov i eukalyptus, december 2018, och direkt efter anmälde vi oss till en kurs i Nose Work för att få till en markering och kunskap om Nose Work generellt. Idag markerar Leo genom att ”frysa”.
Ja, vad hände då under 2019? Vi gick utbildningar och tränade i slutna grupper för att utveckla oss mer och träffa andra likasinad, byta erfarenhet och få motivation. Deltog i Clear Round, tematräffar och andra inofficiella tävlingar.
Vår första officiella tävling var i augusti 2019, TEM-Utomhus på Hubbe´s. Jag var så himla nervös. Hur skulle detta gå? Skulle Leo kunna fokusera, skulle jag kunna hålla mina nerver i schack, kan jag släppa mina prestationer, ja frågorna var mång
a.

Ha, ha, ja tävlingen gick väl inte så bra, vi fick ihop 25p, men vår vinst var att vi träffade Michaela på Hubbe´s, vilken tjej, vilket välkomnande. Med ett stort leende var vi alla välkomna till Öa. När vi lämnade Hönö kan jag bara säga att mina mungipor satt långt upp vid öronen. Vi åkte därifrån med en otrolig vinst och jätteglada.
Hösten fortsatte och turerna blev många till Öa. Vi körde många tematräffar, CR även officiella tävlingar m.m. På de officiella tävlingarna nådde vi aldrig riktigt hela vägen, som max kom vi upp till 75p. På hösten/vintern kom Leo in i sin könsmognad, väldigt sent, och helt plötsligt tappade han fokus och doften var inte intressant längre.
Vi pausade och backade bandet och började om. Skam den som ger sig. Efter mycket jobb och mycket feedback från Michaela började vi komma tillbaka.
I början av 2020 blev även vi uttagna att få vara med i Hubbe´s Sponsorekipage. Så himla kul att någon tror och hoppas på oss, trots att kurvan hade vänt neråt.

 Ja 2020, vad skall vi säga om detta år? Fiasko, platt fall, ja namnen är många men vi blickar framåt. Vi jobbar på och nu börjar de officiella tävlingarna komma igång så vi håller tummarna att hösten 2020 blir toppen.
Vårt mål är självklart att ha roligt men också att få ta vårt första diplom i NW klass 1 så vi kan känna att vi äntligen är på G.
Ja, utmaningar och mål är många och höga men skam den som ger sig, störst fokus är att vi skall ha roligt tillsammans på vår resa.
Funderar ni på att prova på eller börja med bl.a Nose Work så skulle jag absolut rekommendera er att ta er ut till Öa och träffa Michaela och hennes Team på 
Hubbe´s.
Här individanpassas allt efter varje ekipage och de tar verkligen fram glädjen hos dig och din hund.

 Tack för att vi fick vara med och gästblogga denna vecka!

Läs hela inlägget »

2020 > 08

Jag ska ta er igenom det här & börja från början.

Under gårdagen åkte jag & lilla Y iväg på tumanhand, vi åkte mot Tvååker & Hembygdsgården Lille-Bengts, stannade längs med vägen för att snacka lite med varandra, kissa på några buskar innan vi tog plats på tävlingsplatsens parkering.
Nr 1, inget ont utan att det för något gott med sig, älskar små grupper & att slippa trånga utrymmen, sen att det kunde vart under andra omständigheter det håller jag med om.
Men iallafall vi parkerade, lade på silverduk, snacka med lite vänner, gick & rasta, drack vatten, väntade i bil & vet ni vad, ingen stress, inga obehag, inget som upplevdes skrämmande, han var bara min lilla Y, den fantastiska individ som han faktiskt är men som ibland kunde missuppfattas av omvärlden när han ifrågasatte vad de gjorde här, vem är du, varför tittar du på mig & mer därtill.
Men, under gårdagen kom kvittot på det beslut jag tog för ca 8 månader sedan vilket jag kommer till längre ner.
Ymer var bara Ymer, med hög motivation, härlig energi & en aura omkring sig som bara utsöndra lugn, han var tillfreds & kände precis som jag, vilken dag vilket äventyr!
För mig är det här den högsta av vinst, att bara kunna röra oss & vara på en plats bland andra hundar & vi tog oss igenom tävlingen med fyra fina sök & visst att han försökte lura mig den lilla gottegrisen men precis som han lärt sig hur man får gotta genom markering har jag lärt mig när lurifaxen tittar fram & vi tog diplom, lilla Y:s första i TEM Utomhus NW1.
Jag är stolt, stolt över honom, stolt över mig, stolt över oss, vi är i första hand familj & andra hand team men oavsett så går det hand i hand med varandra & allt vi gör gör vi med kärlek, respekt & glädje med hänsyn till varandra.

Jag tror jag har skrivit något om detta förut & egentligen så blir jag inte längre förvånad, eller jo, jag blir jätte förvånad.
Igår var det varmt, jag gick i t-shirt, tänker inte så mycket på det, snackar med människor, går banvandring, gör de första söken med Y, rastar lite, ger honom vatten & sen är det dags för lite vila i väntan på de sista söken så jag rör mig lite på parkeringen & får då höra detta vilket absolut inte var illa ment utan bara någon som faktiskt blev lika förvånad av mitt utseende & mitt val av hund/ras som jag blev av frågan/påståendet eller vad vi nu ska kalla det? Men här kommer det....
- Jag trodde att du med alla tatueringar skulle komma med en stor rottweiler, ridgeback eller amstaff?
Hmmm, alltså okej, ja ööö, vad ska jag säga?
Förutfattade meningar? Inte vet jag men det var inget illa ment men ju mer jag funderar på detta så är det ju solklart hur olika uppfattning & syn man kan ha av människor & deras val baserat på utseende & stil & på något sätt fick det mig att återkoppla till känslan av när jag sågs som kriminell & missbrukare eller rättare sagt jag var kriminell & missbrukare.
Denna person vet inte att jag har varit ägare av två rottweiler under just den perioden, som missbrukare & då näst intill otattuerad vilket fick mig att fundera på om jag någon gång fick frågan som rottweilerägare & otattuerad om hur jag kunde ha just den rasen, som otattuerad förväntas man kanske ha just labrador, chihuahua eller corgi? Vad vet jag?
Så nu till mina vänner med både rottweiler, ridgeback & amstaff eller raser i samma kategori, ni får gå med mig till tatueraren så vi får ordna upp det här medans jag går & lasrar bort alla tatueringar så jag kan leva mitt liv med labradorer, eller så är vi bara dem vi är, med eller utan tatueringar tillsammans med de individer vi valt att leva med av kärlek & inte baserat på hur vi ser ut.

Sen kommer vi till något laddat som går hand i hand med det först nämnda om lilla Y:s utveckling, något jag inte gått ut med då det varit så otroligt ångestladdat, gör jag rätt gör jag fel & såhär i efterhand kan jag bara säga att det var det bästa jag kunde göra för min lilla pralin som i vintras blev kastrerad.
Det är en laddad diskussion jag sällan går in i, jag anser att alla gör sina val baserat på vad de anser är bäst för sin hund & jag är av åsikten att jag skaffar hanhund för att jag vill ha hanhund, tik för att jag vill ha tik, vad utvecklingen säger & vad som händer därefter är något vi hanterar på vägen men när Y kom till oss fanns ingen plan på kastrering, inte heller L är kastrerad men alla är de individer & jag har lärt mig så mycket på vägen.
Som ni vet har vi sedan tidigt fått tänka nytt & annorlunda med Y, han är unik & jag älskar honom på alla sätt, han är påhittig, full av energi, kärleksfull & mycket mer men han hade också otroliga bekymmer med rädslor, situationer som för honom upplevdes stressande vilket kunde vara en så liten sak som att någon knacka på dörren eller att jag reste mig upp & prata i telefon.
Han reagera med ragg på olika hundtyper vilket för mig inte var några problem eftersom jag såg att vi ändå inte kommer hänga med dem, han har sina vänner men sen så hände det som inte fick hända & han blev påhoppad & alla beteenden eskalerade & gav sig utryck i beteenden som var utåtagerande med allt från utfall till att bara stå & skälla på mig i rop på hjälp men framförallt att hans beteende som hängt med sen valp återkom & då med 100%, att apportera min arm, ju mer osäker han blev desto hårdare tog han samtidigt som han gnydde, bakbenen rörde sig likt två trumpinnar & svansen som en virvelvind.
Detta gjorde ont, jätte jätte ont, gav stora blåmärken, ett par ärr & sårskorpor, men att skälla på honom hade inte lett någon vart & att ge upp denna fantastiska kille var inget alternativ.
Det blev istället en lång lång resa där vi valde bort en hel massa saker, jag rannsaka mig själv, såg att en bra grund för honom är rutiner, umgicks (gör fortfarande) endast med människor som kunde acceptera honom för den han var/är, började ta hjälp från alla håll, diverse kurser, privatlektioner, utredningar, veterinärkontroller, friskvårdskontroller, tränade mycket, tränade mindre, utmanade ibland med tävling men som jag ovan skev för att skapa fina minnesbilder & då kunde det vara att bara röra dig på parkering, ja alltså jag kan såhär i efterhand säga att jag gjort allt & det blev bättre & bättre men det blev ändå inte bra.
Jag såg det andra inte såg, han magra & var otroligt spänd, han blev mer fixerad vid dofter & reagera på människor vuxna som barn så mycket att det inte var hållbart & tillslut började han även reagera på L, han var inte elak men försökte utnyttja L på ett sätt som inte var okej & L är allt för snäll att ens reagera.
Så, beslutet togs, kastreringstiden bokades, jag grät floder, kände att jag misslyckats & att det skulle ses som om det vore fel på honom, att jag tyckte det var fel på honom men så var ju inte fallet, jag ville & vill bara hjälpa honom på det bästa sätt jag kan & idag är jag tacksam det tunga beslutet jag tog.
Lilla Y har äntligen funnit sig själv, han är tillfreds med livet, det jag var rädd för hände inte, inga personlighetsförändringar förutom hans upplevelse om att omvärlden vill honom illa.
Lilla Y är idag lyckligare än han någonsin varit, energin är densamma, arbetsviljan är oförändrad & istället för en daglig kamp där vi hade ögon i nacken, fick tänka långt innan vi handla så kan vi nu lägga energi & fokus på att bara vara tillsammans, att njuta av livet & glädjas tillsammans för är det något som utmärker lilla Y så är det att han inte gör något halvdant lika mycket som han tar kan han ge & jag har aldrig blivit överöst så mycket kärlek av en individ som jag blir av just Y, det han gör, gör han till 100% & det älskar jag honom för.

Självklart kommer det bakslag då & då, situationer vi får rädda upp men vem upplever inte bakslag, det skulle jag nog säga är en del av livet, hund som människa.

Läs hela inlägget »

Det är såhär det ska kännas, det är som att hitta hem, här kommer vi växa & utvecklas tillsammans, jag & min stora kärlek.

Solen stiger inte längre när vi tar vår morgonpromenad, det är mörkt & reflexvästen är framme men trotts mörkret kan jag tyda texten på L & Y:s halsband som lyder
”Eat, Play, Love” samtidigt som jag ser Lokes mjuka rörelser framåt, en svans som rör sig i takt med rumpan från sida till sida & ”oj hoppsan, där kom ett löv, det måste jag undersöka” innan han fortsätter framåt med lätta steg medans lillebror vid sidan av har en helt annan hållning, rakt fram med bestämda steg, här finns inget som kan störa vår lilla projektil, jag älskar verkligen deras olikheter lika mycket som deras likheter, jag älskar dem, jag älskar oss & jag känner mig privilegierad att få dela min vardag med min stora & lilla kärlek, två guldhundar i osynliga superhjälte capear men idag ska det handla om min stora kärlek, min Loke.

Utan förutfattade meningar, med öppet sinne & en stor termos med kaffe begav vi oss igår till Örkelljunga för att debutera i TSM NW3 & jag hade verkligen inga förväntningar alls, känslan var verkligen bara att samla erfarenheter & göra så gott vi kan med ett enda mål, inga felmarkeringar.

Dags för behållarsök, regnet öser ner, vi står vid starten, snackar lite med varandra, får en blöt puss & sen kör vi, inte där, inte där, inte där heller men här, HÄR är den.
Efter lite puffande & en fast frys stod det klart att vi gjort vår första felmarkering för dagen men vet ni vad, det här var det sista söket vi gjorde efter en lång dag med magisk känsla & med ett enda mål, inga felmarkeringar.
Äsch, inget att haka upp sig på.
Av behållarsöket fick jag med så otroligt mycket information, allt från hur han påverkas av min position till att han kan göra jäkligt snygga frysmarkeringar utan ett enda krafs, helt klart värt en köttbulle även det, han är ju dessutom urgullig.

Men för att återgå till resterande sök som började med ett STORT utomhussök på 7 min & känslan precis innan start var, jag tror jag måste spy, samtidigt som jag hade bestämt mig för att låta klocka ligga kvar i bilen & bara gå in & göra vår grej, han bestämmer & jag guidar när det går för fort.
Fasiken, jag känner mig som en stjärna med honom, en gömma funnen med tydlig markering, intresse på andra ställen, kanske var det oåtkomligt, kanske var det störning, oavsett valde jag att gå vidare & han visa inget intresse tillbaka.
Paus för pepp mitt i område & efter en stund kom signalen 30 sekunder kvar, vi jobbar, jobbar & jobbar, säger färdig & det med dunder & brak.
Kanske missade vi gömmor, kanske släppte vi gömmor & vi han definitivt inte ta alla bänkrader MEN vi var i vårt esse, vi var ett team, känslan var magisk under 6 minuter & 43 sekunders söktid.

Vidare till sök två som bestod av 3 vad jag nu minns som släpvagnar från någon typ av militärfordon samt en stor grävmaskin, total söktid 4 min.
Planen här, ett varv åt varje håll runt varje fordon & vi höll oss till plan, Loke är magisk, han är så bra, två funna gömmor någonstans på de tre första fordona innan vi begav oss till grävmaskinen där jag börja peppa lite mer, han var trött & jag tog istället beslutet att säga färdig trotts att vi hade halva fordonet kvar.
Men känslan, KÄNSLAN, att få göra detta med honom, att inget veta om någonting, att befinna sig i en bubbla & leva på vår teamkänsla, att vi gjort så gott vi kan på vårt sätt & att sedan bli uppmärksammas av domare & publik med kommentarer som ”Det ni har är speciellt & unikt” samt ”Vilket otroligt band ni har till varandra, det syns att ni gör det med glädje” vilket är ord som betyder mer än något annat, för det är precis så det är & nummer ett oavsett målbild.

Med glädjeskutt & magisk känsla hoppa vi in i bilen för att ta oss till nästa plats där vi som ovan nämnt gjort tidernas snyggaste frys & felmarkering men ack så värt en köttbulle så tog vi oss innan dess an ett inomhussök som heter duga. STORT STORT STORT, 8 min 30 sek, vi jobbade 8 min & 13 sek & över lag även här en grym känsla, lite intresse på vissa ställen men inga tydliga markeringar förrän vi kom till sista rummet & där satt den, en funnen gömma, färdig, klar, ut.
Jag är så nöjd med hans sökinsats, hans fantastiska jobb & att vi tog oss igenom även inomhussöket tillsammans trotts en tydlig påverkan av en något sömning Loke så var lärdomarna många & bästa tipset & aha upplevelsen är när domaren säger ”ni har kämpat er igenom så otroligt fint, härlig pepp & energi tills du såg att han börja bli trött & gav honom en ledsen röst”
Hmmm, bästa lärdomen för dagen, jag som vanligtvis peppar, startar om & booztar, men med handen på hjärtat så har jag gjort detta förut, om det går hand i tass med att vi båda är trötta är kanske en orsak men nu är det bara boozt & poppig röst som gäller!

Men för att summera så vet ju ni som känner mig att jag inte bryr mig speciellt mycket om placeringar eller tider, jag utgår endast ifrån oss, mig & Loke, vår känsla & vårt sätt att tävla, på samma sätt som när vi tränar, vilket är helt individuellt & som jag ser det så tävlar vi MED de andra ekipagen men mot oss själva för nya utmaningar & för vår utveckling. Samtidigt så var ju detta vår debut där jag valde bort klocka, gick på känsla & njöt av att vara i centrum med min bästa vän så ska jag vara ärlig & säga att det är en fantastisk känsla att se resultaten, ett kvitto som säger att vi är att räkna med, att vi är värdiga vår plats i klass 3, att vi hör hemma här.
Så med en 7 placering i totalen & hör & häpna en vinst i fordonssöket så vill jag åter poängtera att det handlar inte om placeringen utan som ovan nämnt om känslan att höra hemma att kunna blicka tillbaka & se vår fantastiska utveckling & känna glädje i framstegen.

Klass 3 är helt klart vår/min absolut bästa tävlingsupplevelse & jag lever som i eufori.

Vi har ingen aning om hur många gömmor som finns eller om det ens finns några, vi pratar inte om gömmor eller om söken under tävlingen med medtävlande, vi pratar om känsla & det är precis såhär jag vill ha det, negativiteten är långt bort från tävlingsplats & istället fylls vi med glädje av att ha gjort det bästa vi kan efter de förutsättningar vi har, efter dagsform, väder & vind allt vi har är här & nu.
Ja jag vet att jag är klychig må så vara men jag lever på lyckan, med vetskap att vi förmodligen missat en hel massa gömmor precis som det var en del av områdena vi inte han med men för nu så kommer jag hålla mig till vår plan, lägga klockan på hyllan, fortsätta jobba som vi gör & jag kommer inte kolla på några foton (banvandring) om vart gömmorna satt & vad vi missa, jag vill varken analysera, grubbla eller fundera & kanske är min värld lika knasig som Alice i underlandets men jag vet att det kommer en dag, då allt stämmer, när diplomet är i vår hand men till dess gör vi som vi gör, på vårt sätt, med fokus på glädje & tar med oss denna magiska känsla som vår tävlingsdebut i klass 3 gett oss.

Tusen tack till Sören,Inger, Ann-Louise, Lotta, Sofia, Marianne & alla andra både tävlande & funktionärer för en fantastisk dag tillsammans, så tacksam!


"I know we ain't perfect but with you, It's so good, and I know it's all worthy 'cause with you, It's so good.
It’s so good!"

Läs hela inlägget »

Karin & Torsten åkte på sin allra första tävling för några veckor sedan, här är deras tankar om dagen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi åkte på Torstens första Nosework tävling för någon vecka sen. Vår första tillsammans.

Torsten gjorde inte de markeringar jag ville!
Vi fick bara 50 poäng!
Vi tog inget diplom!
Torsten felmarkerade.
Vi fick 3 fel!
Hade han inte nosat så intensivt där så hade han inte lurat mig att säga markerat. Det måste varit fel på hydrolatet, han är ju faktiskt väldigt doftsäker när vi tränar hemma.
Ursäkterna och bortförklaringarna kunde varit många fler men det är långt, långt ifrån sanningen.

För det är så här:
Jag är supernöjd med vår insats! Hade det inte varit för mig (och värmen) hade han kanske fixat det.
Det var en varm förmiddag. Och framför allt så började dagen väldigt tidigt.
Men vi var i god tid och jag hade en go, lugn känsla i kroppen.

Vi gick in över vår första startlinje tillsammans, han slog på nosen och tadaaa - klar markering på första.
Sen kroknade han lite till sök två, ville inte ha vatten å var inte så brydd på godiset som hade skrapats ihop i bilen.
In i sök två, tiden gick ut, men han gjorde ett jättefint sök. Men som sagt det var varmt, och här kände jag faktiskt att vi hade varit överallt och han inte visat mer än intresse på flera ställen. Där den satt slängde han väl kanske en blick på mig men han släppte den för fort för att jag skulle kunna förstå.

Sök tre, han gick in fint, han sökte jättebra, men vi hann inte tillbaka till ett område som jag lät honom släppa när vi gick runt det ena fordonet. Det var det enda stället jag inte påvisade igen när han tog en sväng ut. Mitt fel! Å dessutom slängde jag ut mig ett markerat precis på slutsekunden = 2 fel å givetvis studsade jag bollen i sökområdet = 1 fel. Så 3 fel totalt.

Fjärde söket- så varmt det var, men han sökte tappert och fann den!!! Yaaay!!! Denna gång blev det en externbelöning i min väst som jag lagt utanför sökområdet - ALLT jag hittade i bilen som kunde vara av intresse låg i ryggfickan och han fick ta precis vad han ville och precis hur mycket han ville!
För dagens egentliga belöningar låg kvar hemma på gräsklipparen, de hade ju jag glömt där på väg till bilen i stressen till färjan.

När så sen protokollen kom på posten blev jag än gladare. Delar av kommentarerna löd:
Matte stöttar fint.
Proffsig förare som tar om när hunden tappar tråden.
Bra metodik. Hjälper hunden på ett bra sätt.

Det innebär ju att
1. All den tid jag stått och tittat på andras sök som Kursledare, domare på träningstävlingar och som tidtagare
2. De analyser jag gjort över mina egna och andras sök
3. De kommentarer, tips och trix som träningskompisar, tränare och domare gett mig och andra under träningar, kurser och tävlingar
4. De träningar vi gjort i olika miljöer
har gjort att jag tog mig an sökområdena (och att jag kunde stötta och hjälpa Torsten) på ett sätt som jag inte hade förutsättningarna att göra för Lillan när hon och jag åkte på vår första tävling.

Nu ska vi fortsätta utvecklas tillsammans. En vacker dag kanske vi får ett SSE, för tänk jag ser mer fram emot ett SSE än vårt första diplom.
Vi kommer åka på fler tävlingar, men vi kommer aldrig tävla mot någon annan
eller jämföra oss med någon annan än oss själva.

Summa sumarum
Vi fick en bra start och ett bra avslut på vår första tävling och det som hände där emellan är jättebra erfarenheter både för Torsten och mig. Vi gjorde vårt bästa och vi hade kul tillsammans! En riktig jäkla toppendag!

Läs hela inlägget »

Hej!

 Vi som har fått äran att gästspela denna vecka är Jeanette och Leo.
Jag är 47 år och bor i Olofstorp, öster om Göteborg, med min man och våra två barn. Arbetar som Ekonomi- och HR-ansvarig och parallellt jobbar jag även som Auktoriserad Ringsekreterare.
Leo (vår kära virvelvind) är en Kromfohrländer som precis fyllt 3 år. En Kromfohrländer är en aktiv och sportig sällskapshund med mycket studs och hopp.
Förutom Nose Work aktiverar vi oss även i RallyLydnad och Lydnad.

 Leo är mycket tillgiven sin familj och var tidigare väldigt rädd för andra människor. Oavsett hur mycket vi social tränade och aktiverade Leo så var det svårt för honom att ta egna initiativ och vara självständig, speciellt vid andra människors närvaro.
Efter att vi började med NW så har vi sett otroligt stora framsteg på att Leo vågar utmana och tro på sig själv. NW har hjälpt Leo att bli mer trygg, övervinna sin rädsla och ta initiativ. När doften kommer och Leo slår på nosen då är det inte mycket som kan störa honom.

 Jag hade ingen aning om vad Nose Work var innan en vän presenterade detta för mig. Denna vän är Linda. Hon sa att detta mycket väl kunde hjälpa Leo att bli mer självständig och trygg. Bra tänkte jag vi kör! Gick och köpte eukalyptushydrolat och började träna in doften, hösten 2018. Jisses detta gick fort så vi genomförde doftprov i eukalyptus, december 2018, och direkt efter anmälde vi oss till en kurs i Nose Work för att få till en markering och kunskap om Nose Work generellt. Idag markerar Leo genom att ”frysa”.
Ja, vad hände då under 2019? Vi gick utbildningar och tränade i slutna grupper för att utveckla oss mer och träffa andra likasinad, byta erfarenhet och få motivation. Deltog i Clear Round, tematräffar och andra inofficiella tävlingar.
Vår första officiella tävling var i augusti 2019, TEM-Utomhus på Hubbe´s. Jag var så himla nervös. Hur skulle detta gå? Skulle Leo kunna fokusera, skulle jag kunna hålla mina nerver i schack, kan jag släppa mina prestationer, ja frågorna var mång
a.

Ha, ha, ja tävlingen gick väl inte så bra, vi fick ihop 25p, men vår vinst var att vi träffade Michaela på Hubbe´s, vilken tjej, vilket välkomnande. Med ett stort leende var vi alla välkomna till Öa. När vi lämnade Hönö kan jag bara säga att mina mungipor satt långt upp vid öronen. Vi åkte därifrån med en otrolig vinst och jätteglada.
Hösten fortsatte och turerna blev många till Öa. Vi körde många tematräffar, CR även officiella tävlingar m.m. På de officiella tävlingarna nådde vi aldrig riktigt hela vägen, som max kom vi upp till 75p. På hösten/vintern kom Leo in i sin könsmognad, väldigt sent, och helt plötsligt tappade han fokus och doften var inte intressant längre.
Vi pausade och backade bandet och började om. Skam den som ger sig. Efter mycket jobb och mycket feedback från Michaela började vi komma tillbaka.
I början av 2020 blev även vi uttagna att få vara med i Hubbe´s Sponsorekipage. Så himla kul att någon tror och hoppas på oss, trots att kurvan hade vänt neråt.

 Ja 2020, vad skall vi säga om detta år? Fiasko, platt fall, ja namnen är många men vi blickar framåt. Vi jobbar på och nu börjar de officiella tävlingarna komma igång så vi håller tummarna att hösten 2020 blir toppen.
Vårt mål är självklart att ha roligt men också att få ta vårt första diplom i NW klass 1 så vi kan känna att vi äntligen är på G.
Ja, utmaningar och mål är många och höga men skam den som ger sig, störst fokus är att vi skall ha roligt tillsammans på vår resa.
Funderar ni på att prova på eller börja med bl.a Nose Work så skulle jag absolut rekommendera er att ta er ut till Öa och träffa Michaela och hennes Team på 
Hubbe´s.
Här individanpassas allt efter varje ekipage och de tar verkligen fram glädjen hos dig och din hund.

 Tack för att vi fick vara med och gästblogga denna vecka!

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter