Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

2020

”2020, det kommer bli vårt år!”
Ingenting blev som planerat, ingenting är som det brukar, ingenting kommer återgå till det som en gång varit men livet går vidare & vi kommer se tillbaka på livet som före & efter corona.
2020 blev inte vårt år, covid-19, en pandemi svepte över oss & det finns ingen som går vinnande ur det här men det finns de som drabbas, de som drabbas hårt, de som drabbas hårdare, de som förlorar allt & sen finns det den som inte påverkas nämnvärt.
Igår var en sorgens dag, igår stängde dagiset som jag & min bästa vän Hubbe grundade i mars 2015 & inte bara för semester, det stängde för gott.
November 2014 kom jag hem till min man & sa ”jag har sagt upp mig, jag vill starta hunddagis” & så blev det, den 1 mars 2015 välkomnade vi våra första gäster till ett litet personligt dagis där vi redan från start fick höra ”hur ska ni överleva detta?”
Men med tro på sig själv, det man gör & ett jäklar anamma så gick vi snart till ett fullsatt dagis med 50 inskrivna gäster & 20 besökande om dagen med en lång kölista på hundar som ville bli en del av gänget.
Åren gick & precis som med allt annat så förändras drömmarna, livet fortlöper med händelser som sätter saker i rullning man får ett annat perspektiv & tillslut tog jag beslutet att lämna stafettpinnen vidare.
Efter flertalet raderade mail som inte bara var opersonliga utan dessutom bara handlade om lönefråga & arbetstid så kom det där mailet jag väntat på, här var tjejen som viste att det krävs uppoffringar, dygnet runt arbete samt att man inte är högavlönad som dagisföreståndare.
Ett mail med hjärta & själ & jösses så tacksam jag är, ja ni förstår såklart att jag pratar om Sofia.
När Sofia kom på besök började jag såklart med att berätta alla fördelar med att driva dagis.
Friheten att vara egenföretagare samtidigt som det krävs så oändligt mycket mer ” osynligt” jobb vid sidan av.
Jag berätta hur mysigt det är när man hör hundarna snarka, ser dem hänga tillsammans & snacka eller att få den fantastiska dagis”barn” & fröken relationen.
Fördelarna slår nackdelarna med hästlängder för tro mig, precis som med allt annat & för alla andra så finns det nackdelar & dagiset är ett jobb vi går till, även om det är ett jobb vi brinner för.
Jag vill egentligen inte gå in på nackdelar samtidigt som jag vill lyfta fram ett par punkter jag var noga att gå igenom med Sofia.
Som jag ovan skrev, jag/vi brann för vårt yrke men att upp till tre dagar i veckan få sitta kvar minst en timma med 1-2 hundar för att någon somnat på soffan eller glömde av tiden medans man handla kändes inte bara respektlöst när vi efter 12 timmars öppet lade på ytterligare 1 timma på dagen utan ursäkt utan snarare en tråkig attityd när det på fakturan blev förseningspåslag, ett påslag baserat på tid vi förlorat med våra nära & kära, inställd kurs, försening till frissan eller vad som, en avgift som inte ens ska behöva förklaras.
Så mitt råd till Sofia var, höj avgiften!
Vad man ofta fick höra var ”jag tror jag blir sen idag, om jag inte hittar någon som kan hämta kan väl du ta med honom/henne hem så kommer jag senare?”
Återigen, att driva dagis är ett jobb som allt annat & vi tar hand om hundarna som om de vore våra egna under dagisets öppna timmar, därefter vill vi gå hem med våra egna hundar & av hänsyn & respekt till dem då de faktiskt jobbat precis som vi när de är med oss på dagis så är det inte mer än rätt att ge dem egentid i hemmet.
Jag ska i ärlighetens namn även säga att det handlar lika mycket om mig & min personlighet.
När jag jobbar är jag 100% service minded men när jag är hemma så vill jag inte bli störd, jag vill slappna av, har stor integritet & hur mycket jag än tycker om någon så vill jag inte öppna dörren för allt & alla, inget illa ment men mitt hem är min borg, mitt personliga space.
Oj vad det är dyrt är en kommentar man ofta fick & ja, det är dyrt från en hundägares perspektiv, men sätt er in i dsgisföreståndarens, börja räkna på antalet dagisgäster & intäkter för att sedan dra av utgifter så som hyra, lön/arbetsgivaravgift, försäkringar & mer därtill, då är det plus minus noll, iallafall fall för vår del då vi valt att hålla dagiset litet & personligt.
Varför skriver jag då detta?
Lite för att ge en inblick i hur det faktiskt är & vad det var som fick mig att lämna, något jag själv kunde besluta men framförallt för att detta är punkter jag kunde göra någonting åt, genom att förklara för mina kunder att hämtning är på dagis ingen annan stans eller om priset är för dyrt så finns deltidsalternativ eller så får ni helt enkelt säga upp er plats.
Men vad som inte går att förändra är det beslut som Sofia varit tvungen att ta, hon hade inget val & om det är något jag lärt mig av min tid som egenföretagare så är det att stå upp för mig själv, min personal, mina nära, för det jag tror på & anser är rätt.
Så när Sofia nu får glopord om att hon glider ut den här situationen genom att lägga ner eller varför håller hon inte bara ut så blir jag rent ut sagt förbannad & jag kommer bara säga det en gång, Sofia hade inget val!
Skrolla uppåt, vad skrev jag om gäster?
50 inskrivna, 20 om dagen, en lång kö som väntar på plats.
Sedan pandemin bröt ut, det började varslas, sägas upp & mer därtill så har intäkterna & gästerna minskat med 80% & Sofia har sedan april jobbat fram till semester & stängning utan varken företagsvinst eller lön på eget konto, hon har jobbat dubbelt med annat för att överleva.
Vi förstår, både jag & Sofia alla uppsägningar, att man inte vet när man börjar jobba eller om man blivit av med jobbet, vi förstår att man har hunden hemma när man är mammaledig & allt det där men vad vi hade hoppats på är att det varit en förståelse åt båda vägar.
Jag har stått vid sidan av, jag driver inte längre dagis men jag har sett min kollega & framförallt min bästa vän kämpa genom den sista tiden.
Vi har med professionell hjälp räknat, vänt & vridit på siffror, kollat bidrag & allt därtill men tyvärr, covid-19 slog ut öarnas enda hunddagis.
Även om året inte blev som vi önskat älskade Sofia så vill jag skrika ut så hela världen hör hur tacksam jag är för dig & för att du tog mod till dig & mailade mig.
Vi började som arbetskamrater, vidareutvecklade relationen & fann varandra i den mest magiska vänskap, ett systerskap & jag är inte bara tacksam, jag älskar dig av hela mitt hjärta, så gör även resten av min familj.
Oliwer’s kanske inte längre öppnar upp dörrarna på dagiset men allt jag vill är att du sträcker på dig, skakar av dig rövhattarna & ser dig själv i spegeln & är stolt för allt du gjort & åstadkommit.
Jag finns inte bara här för dig som vän, syster eller familj, jag kommer alltid välkomna dig som kollega & ser fram emot att lägga ut din första inbjudan till valp eller vardagslydnadskurs.
Med det sagt så vill jag tacka för min tid på dagis även om det är passé, jag vill även ta tillfället i akt & säga att ibland är det värt att tänka en extra gång innan man utrycker sig & kom ihåg, vi sitter alla i samma båt så var rädda om varandra & ta hand om er!
Nu tycker jag vi hyllar min fantastiska vän & tackar henne för en fantastisk tid & önskar henne all lycka, för det förtjänar hon!❤️

Läs hela inlägget »

Ja, det är precis så jag känner, jag fullkomligt älskar sommar, solen är uppe innan oss (vilket är tidig) för att dra ned ridån långt efter att vi somnat.
Man kan sitta ute till sent, ta en kopp kaffe & njuta en tidig morgonstund i trädgården medans dagget sakta torkar upp, ligga i solen & bara njuta, se hundarna bada i soluppgången, plaska i poolen, semestra, åka på äventyr, ja listan kan bli lång av njutbara dagar men det är inte speciellt kul eller njutbart alls när hundarna lider & allt man börjat tänka är att måtte värmen snart försvinna.
För er som känner mig så vet ni att vi står upp ca 04:15-04:30, varje dag hela året.
En del tror att det beror på att jag är morgonpigg & visst det är jag men enbart för att det blivit en rutin, en rutin jag uppskattar då jag njuter till max av våra morgonstunder ensamma i bergen likaså på stränder & vägar.
Men anledningen till att vi börja gå upp såpas tidigt är faktiskt pga Loke & hur han reagera på värmen redan under sin första sommar som liten då han hade det tufft, så tufft att han kunde kräkas även de dagar temperaturen inte var speciellt hög men luften var torr & kvav & eftersom det för mig är viktigt att ge grabbarna en rejäl morgonpromenad så var enda alternativet att ge oss ut så tidigt som möjligt.
Men oavsett hur våra rutiner ser ut så var det inte det jag skulle skriva om nu men det går hand i hand med mina tankar kring de senaste dagarna då Loke haft ett rent h*lvete & vårt hopp ligger nu på några beställda täcken & tro mig jag har provat allt från kylvästar till kragar m.m av alla dess märken, dynor är ett plus men inte alls den effekt jag önskar & tyvärr inte till någon hjälp för Loke när han behöver det som mest.
Glassar? Både ja & nej, jag ger inte glass i syfte att kyla ner grabbarna utan snarare för en spännande upplevelse men alltid under uppsikt & såpas stora block att de inte kan svälja hela bitar, de får slicka, men inte tugga.
Jag föredrar att ge dem en slush med frukt/bär som fylls upp med vätskeersättning & ibland blodmjöl, men mest för att jag vill få i dem vätska.
Ja nu börjar jag lämna riktning på inlägget igen för det jag skulle komma till är hur mina tankar går kring träning & tävling under sommarens varmaste dagar.
Vi säger ofta det finns inga dåliga väder & samtidigt promotar vi att träna i alla väder men med handen på hjärtat, ska alla verkligen träna & tävla i alla väder?
Detta är såklart högst individuellt, våra hundar är individer & påverkas olika av allt från värme till kyla men det vi har gemensamt är ändå att det ska vara kul att träna & likaså att tävla & tyvärr är det så att jag efter några dagars över analyserande på golvet tillsammans med Loke & kylklampar kommit fram till att vi fortsättningsvis litar på magkänslan & ställer in planerad träning som tävling om temperaturen är för hög, det blir inte ens ett sök på någon minut & jag ska i ärlighetens namn säga att även om jag är tacksam för detta såkallade ”wake up call” så har det gett mig sån fruktansvärd ångest & jag ska berätta varför.
Fredag morgon, vi gick som vanligt upp före tuppen, tog oss ut i bergen & pjuuu, såå varmt, men vi bor ju på en ö & med flera bad längs med promenaden var vi efter ett par timmar hemma igen innan vi skulle ge oss iväg till Vara för tävling.
Väl på färjan skriver jag till våra vänner som är på plats ”är det värt att åka?” samtidigt som jag har Sofia i telefon & säger precis samma sak till henne, men vi åkte, det var ju ändå första tävlingen på länge & jag tänkte att det blir säkert kul.
Väl på plats infann sig en glädje i att återse så många underbara människor, hundar & team samtidigt som magkänslan återigen sa att detta blir för tufft för Loke.
Banvandring drog igång, tävlingen startade & snart var det vår tur vilket jag ska försöka summera så väl jag kan.
Ingen motivation, inget driv, inget go över huvud taget, jag fick pusha, stötta, anvisa, det var alltså långt ifrån hur vi tränar & väldigt långt ifrån Lokes personlighet & med tre av fyra funna gömmor skulle jag säga att det var enbart min stora underbara björns ”will to please” som ledde till dessa godkända sök men aj vad jag slår mig på fingrarna efter detta.
Att stötta & anvisa vid start eller i komplexa områden & när det behövs är en sak men nu menar jag att det var jag som tog klivet in i sökområdet före Loke, för hans del kunde dagen kvittat.
Jag tjata ”kom igen Loke, detta kan du, kom igen” vilket nästan ger mig tårar i ögonen för det vi hade där & då var inget teamwork utan som ovan skrivet endast Lokes vilja att göra mig nöjd & jag skäms.
Jag har försökt tänka positivt för jäklar vilka snygga markeringar han bjöd på helt utan krafs eller nagg i de tre första söken men var det pga vårens intensiva markerings träning eller enbart för att han inte orka något annat?
Sista söket gav Loke en liten energikick & såhär i efterhand helt klart värt en felmarkering, inget jag kommer lägga så stor vikt på mer än att jag behöver normalstora dockor att söka på (går även bra med människor om någon ställer upp) då det låg en stor docka & sola i söket & för att göra historian något kortare så kommer här
Ann-Louises kommentar ”Det ska väl till en labrador för att huvudet ska trilla av”
Ja, det var vad som hände, dockan var snygg, människor är snygga, människor är bäst enligt Loke & även om jag inte tror att han uppfatta det som en människa så gick han igång på dockan, huvudet trilla av & på en millisekund hinner jag tänka ”från klockrena markeringar till kyssar & krafs pga trötthet” vilket ledde till en markering & som många av er vet så innebär ordet markerat detsamma som rätt, bra eller japp så ut ur område med en trött men ack så glad pralin & kvar ligger en huvudlös docka.
Direkt efter sista söket gick det fort till bil, på med ac & gasen i bott medans tankarna börja snurra, sen har de snurrat under hela helgen då Loke varit utslagen till största delen av dygnets alla timmar & det är inte bara utslagen som i trött, det är riktigt synd om honom.
Värmen gör honom stressad, att inte veta vart han ska ta vägen, att blöta ned honom skapar till följd utslag då pälsen är så tät att han börjar klia vilket i sin tur leder till ännu mer utslag & då är den onda cirkeln igång.
Jag funderar på att raka mage & en bit med på ben, någon med erfarenhet om det?
Skriv då gärna en rad eller två.
Vår lösning & något han uppskattar & som får honom att slappna av är när vi ligger tillsammans på golvet med isklampar mot bröst & mellan bakben, utan tvång utan av fri vilja så lägger han sig & är fri att gå när han än önskar vilket han aldrig gjort utan snarare att jag tar bort klamparna när andningen är normal, han är avslappnad & långt bort i drömmarnas värld.
Så hur är det då med träning i alla dess väder?
Ja, det är som sagt högst individuellt & det jag vill skicka med er är att lita på magkänslan.
Träna i alla väder så länge er hund mår bra, så länge glädje & motivation får stå högst upp på listan oavsett om det är minus eller plusgrader.
Jag kommer fortsätta anmäla till sommartävlingar men med vetskap att jag kanske ställer in, vilket jag kommer göra om jag får minsta tecken från Loke.
Jag kommer fortsätta träna hela sommaren men då inte de varmaste av dagar & de dagar vi tränar är det i ottan eller efter läggdags & sen när höst & vinter kommer så ska jag aldrig mer klaga på att det är kallt när vi tränar/tävlar samtidigt som jag har full respekt för de som upplever kyla på samma sätt som vi (Loke) reagerar på värmen.
Inlägget är baserat på en del frågor kring just träning/tävling i värme & jag vet inte om ni fick svar på dem men min rekommendation eller mina tips är som sagt:
- Lita på magkänslan
- Läs/snacka med din hund - allmäntillstånd/glädje/motivation?
- Sänk ”kraven”/träningsmålen
- Pausa när det behövs
- Våga ställa in/bryta
- Ibland är det aldrig fel att bara vara/vila
- Krama din hund
- Det ska vara kul för er båda
Jösses vad långt det blev, vet knappt vad jag skrivit men summa summarum, känner ni inte igen er hund varken före, under eller efter träning, är allmäntillståndet ok men motivationen som bortblåst, gå då & bada istället & tänk att i morgon är en ny dag & ni har hela livet på er att både träna & tävla.

Läs hela inlägget »

Hej!

Vi som gästspelar denna veckan heter Linda och Joy.
Jag är 40 år och jobbar som assistanshundsinstruktör. Joy är en 4 år gammal labrador retriever.
Hon är en utbildad servicehund i sbk. Joy är med mig i stort sett jämt. Hjälper mig med att plocka upp saker, dra av kläder, öppna och stänga lådor och dörrar mm.
Utöver hennes arbete håller vi på med rallylydnad, viltspår men framförallt Nosework.

När Joy var 5 mån började vi vår första kurs i nosework. 
Från början var tanken absolut inte att vi någonsin skulle tävla. Jag ville ge Joy en hobby, något vi kunde göra tillsammans och där det inte skulle göra så mycket om vi misslyckades. 
När man tränar in assistanshundsmoment är det mycket på spel. Allt måste bli rätt, Hunden måste vara frisk och framförallt klara sina tester.
Därför ville vi göra något för att det var kul.
Jag hade dessutom hört positivt om denna sporten. 
Men så besvikna vi blev. Joy var riktigt duktig men jag kunde inte hitta glädjen och se meningen med sporten.
Jag vet att jag sa högt att detta är inte sporten för oss. Men oj så fel jag hade.

Vi blev som tur var övertalade av en kompis att gå ytterligare en kurs. Denna gången för en annan instruktör och steg tre.
Redan första gången kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt. Att se Joy växa, utmanas och vara så nöjd varje gång hon fann gömmorna. 
Nu var vi fast! 

I 1,5 år gick vi kurser, tränade hemma och med vänner. Detta samtidigt som Joys examination till servicehund närmade sig med stormsteg.
När hon var ganska exakt 2 år examinerades hon.

Nu fick vi mer tid att träna NW och tanken på att tävla började växa fram.
Vi gjorde ett doftprov och därefter anmälde jag oss till vår första tävling.

En dag i augusti skulle vi så göra detta.
Jag var nervös eftersom jag inte bara skulle tävla för första gången utan var även rädd för hur det skulle fungera med rullstol. Det sägs att nosework ska vara en sport för alla men av erfarenhet från andra sporter vet jag att det kan strula. Och så blev det.

Vårt första sök var två fordon och dessa i högt gräs.
Vi hann inte ens runt fordonen innan tiden hade gått ut. Här hade jag behövt extra tid. Men visste inte att det var min uppgift att fråga om detta.
Min rullstol fastnade i det höga gräset. 
Joy tog gömman 2 sekunder efter att tiden gått ut.
Resterande sök hann vi runt och hon löste det så fint.
Det var inte kul att orsaken till missat diplom var min rullstol. Jag var jättenöjd över Joys prestation men ledsen på samma gång.

Efteråt fick jag höra att jag skulle bett om extra tid. Detta visste jag inte att jag hade rätt till och dessutom är det inget jag hade vågat göra på en banvandring. Där vill jag bara vara som alla andra.
Idag tvekar jag inte att ifrågasätta tiden, om underlaget är svårt eller om det är svårt att ta sig runt. Samma gäller om jag behöver köra med lös hund.

Att tävla i nosework från rullstol kan bli en riktig utmaning.
Tävlingarna är ofta på platser som antingen inte fungerar med rullstol eller blir en STOR utmaning.
Även om jag kontaktar arrangören är det ibland svårt för denne att förstå vad som kan bli problem.
Som tex att ridhusunderlag eller löst grus får en rullstol att fastna. Eller att bredden på en stol kan vara så olika.
Jag har vid ett tillfälle tävlat där jag fick släppa lös Joy och chansa på att hon markerade eftersom det enda jag såg var hennes svans. (Nosfrys)
Så ja det kan bli lite utmaningar och jag får vara beredd på ett gott skratt när det är dags för tävling.
För man vet aldrig hur det ser ut eller vad arrangören har tolkat in i anpassat.

När vi vid ett tillfälle hade vi varit på en officiell tävling där det var så dåligt anpassat att domaren bad mig om ursäkt tänkte jag sluta tävla.
Bara träna för att det var kul men då fick jag tipset om Michaela och Hubbés.
Vi anmälde oss och det har jag aldrig ångrat.
Den glädjen som mötte oss vid vår första tävling på Hubbés var otrolig. Dessutom var det välordnat och anpassat så att det fungerar även för oss i stol. 
När vi kommer på träningar eller tävlingar på Hubbés lämnar vi alltid med ett stort leende.
Även Joy älskar när jag kör på färjan för då vet hon att nu blir det kul.

//Linda & Joy

Läs hela inlägget »

Hej!

Vad roligt att även vi får göra ett litet gästspel här på bloggen!
Camilla heter jag, och tillsammans med mina två hundar Sonny & Milla tränar jag mycket Nose Work. Matte Camilla är snart 28 år gammal, Sonny är nyss fyllda sju och Milla blir två i oktober. Bägge är av rasen Australian Shepherd.
 
Vi upptäckte Hubbe's förra sommaren strax efter vi börjat med NW. Min kompis Fia (som fick oss att börja med NW från första början) sa då ungefär såhär: "det finns nån tjej på Öckerö som har kurser i NW och en podd som handlar om NW. Hon har till och med gjort sök med vattenglas och i havet!". Till hösten började jag och Sonny med officiella tävlingar och i slutet av september var det dags för TEM inomhus på Hubbe's med den galna tjejen med doft i vattenglas. Allt som jag hört var sant, vi välkomnades med öppna armar direkt in i NW-familjen och efter detta har det bara blivit fler och fler turer med färjan för att få komma ut till öarna och träna eller tävla Nose Work. I början av 2020 blev vi dessutom uttagna till att få vara sponsorekipage, vilken ära! 2020 har ju varit en flopp rent tävlingsmässigt hittills, men nu verkar vi vara på G och vi är taggade att få komma ut och tävla igen.
 
Vi vill berätta om våran första och fjärde tävling!
 
Vår första tävling var i början av september 2019. Sonny och jag var anmälda till en tävling med liten startgrupp, så det var bara jag och tre till på plats klockan 10 när vår grupp skulle samlas. Dags för banvandring, ett stort utomhusområde, ett litet inomhusområde, en bil med släp för fordonssöket och vanliga bruna pappkartonger i olika storlekar för det avslutande behållarsöket.
 
Nåväl, dags att värma upp. Det blev kaos och vi lyckades inte hitta gömman (numer så kör jag aldrig uppvärmningssök). I det stora utomhussöket lyckades vi efter att ha fått varning om 30 sekunder kvar hitta gömman på något slags hjul. Domaren frågade efteråt om jag hade tänkt på vinden. Vinden? Nej, jag tänkte mer på att hålla mig på benen och komma ihåg ordet markering. På skakiga ben gick vi mot inomhussöket, och även där hittade vi gömman och var nu alltså uppe i 50 poäng. Skulle det gå vägen? Mot fordonssöket, jag hade hoppats på vad som helst utom bil. Men, ändå satte vi fart, kommando nosa och även här fanns en gömma som vi hittade utan problem. Nu var jag så nervös att jag knappt kunde gå vidare till nästa sök. Bara behållare kvar och skulle Sonny förstå att det var sök på gång, eller skulle han tro att det var ett stort födelsedagskalas med kartonger att demolera? Vi går in, börjar kolla av, får intresse och jag vågar säga markering och får - RÄTT! 100 poäng och diplom på vår första tävling. Den dagen var jag stolt som en tupp, vilken hund jag har som trots sin skakiga matte löser alla gömmor helt på egen tass.
 
Efter detta så lyckades vi med några individuella placeringar på några tävlingar, ett till diplom och så hade jag anmält till TSM på Hubbe's i oktober. Jag ska erkänna att jag redan här hade börjat titta på tävlingar i klass 2, för nu skulle vi ju ta vårat sista diplom?
 
Det var alltså igen dags för en TSM i klass ett. Numer tyckte jag väl att jag hade tävlingsvana, inte alls lika nervös utan minglade och tänkte på diplomet jag skulle ha i min hand när vi satt på färjan tillbaka till fastlandet. Dagen började med behållarsök i en smal byggnad. Sonny gick in, kollade, och markerade sedan som han brukade göra då, med en tass på behållaren. Självsäkert säger jag markering, men får FEL. Jaså? Under tiden så har Sonny gått vidare till nästa behållare, och markerar även den lika dant. Han går sedan till nästa och tar den med. Det var inte ens i närheten! Så den gamla farbrorn gör som han gör ibland, han skojar till det och går på fart istället för noggrannhet. Han vet ju mycket väl att vi är ute efter eukalyptus, men kan inte låta bli att busa bland kartongerna. Jaja, vi kan väl få 75 poäng ändå. Mot inomhussöket. Det blir enkelt! Han går in, kollar av, och sedan frysmarkerar han på en tröskel. Det var fel, såklart. Sedan gör vi oss redo för ett utomhussök. Vi letar och letar, men hittar inget. Vad tusan? Det visar sig att gömman sitter under en bänk i perfekt noshöjd med ändå bom. Nåväl. Dagen slutar med ett fordonssök, innan funderade jag på att åka hem och börja om från början med Nose Work men bestämde mig ändå för att köra. Som tur var så hittade vi gömman, till och med så snabbt att det räckte till en första placering!
 
Så kan det gå, hur bra som helst eller helt pannkaka. Vi vill därför dela med oss av våra bästa tävlingstips!
Fundera över vilket upplägg som passar din hund. Uppvärmningssök, inte uppvärmningssök?
På banvandringen, fota och gör upp en plan! Om möjligt så känn hur vinden ligger och planera efter det. Med Sonny kan min tanke t.ex. vara hur vi kan ta oss runt fordonen på smartast sätt, att på kortast väg täcka så stor del av ytan som möjligt. Med Milla kan planen vara att gå in i området och göra vår startrutin mot något föremål eller vägg där jag vet att hon har större chans att tänka NW och gå på jakt än att starta henne helt planlöst på t.ex. en gräsyta där hon kanske får för sig att kissa.
Om du får höra "30 sekunder kvar" så fundera kvickt, finns det något område som ni inte sökt av? Här finns möjlighet att kolla av det. Men, har ni varit överallt men inte hittat? Då är det helt okej att nöja sig där och gå ut från området och belöna ett bra jobb!
Blir det som min kaos-tävling här ovan så deppa inte ihop, det blir så ibland! Fundera på, varför blev det så? Jag köpte en fläkt efter tävlingen och tränade på behållarsök i avlånga utrymmen med fläkt på i ena änden när jag insåg att vid behållare så markerar Sonny ibland på spår av doft som drar med golvet. Vi tränade också lite mer inför tävling istället för att vila, han var lite övertaggad vilket bidrog till felmarkeringen. (Efter denna tävling har vi såklart tävlat mer, och är nu uppflyttade till klass 2 TSM efter några riktigt bra tävlingar)
Viktigast av allt är såklart att ha roligt, glöm inte det! Hundarna gör ingen skillnad på träning eller tävling, och de förtjänar att alltid få känna sig som superhjältar när de söker! Så applådera, hejja och belöna era hundar oavsett resultat på tävlingen och fundera på vad ni ska träna mer på till nästa gång, för visst är det roligt att stå där med ett diplom i handen och en rosett på hunden <3

Tack för att vi fick gästblogga! 

Tusen tack säger vi som är så tacksamma att ha er med på tåget. 
Ta del av ekipagets vardag full med träning & vandring på instagram via @nosework_aussies

Läs hela inlägget »

Jämför er inte med andra, jämför inte er hund med andras hundar & kom ihåg att det du & din hund har är unikt, något som varken går att mätas, vägas eller jämföras med någon annans.
Nu undrar ni säkert vad jag talar om & det ska jag berätta.
Jag är uppvuxen med hund i familjen, helt vanliga familjehundar som fick dagliga promenader, hängde på gården med andra djur, delade våra middagar vilket kunde vara spagetti & köttfärssås eller pannbiff & potatismos, lekte, myste & blev älskade.
De gick aldrig på kurs, vi var aldrig i stan & miljöträna utan de levde ett fullgott liv på landet, sunda & lyckliga.
Jag fick min första egna hund när jag var 18år, han gick aldrig på kurs, han var min stallkompis, min bästa vän, så älskad så saknad.
Hubbe, som företaget är döpt efter, satt i min ryggsäck tills dess att han var så stor att han kunde åka moppe med mig, sprang bredvid hästarna när vi red, skeda under täcket på nätterna, ja han levde ett fullgott liv.
För 5år sedan kom Loke in i mitt liv, med Loke känns det som att jag gjort allt, vi har gått kurser, vi har utbildat oss, vi tränar, vi tävlar & vi har tillsammans blivit mer & mer nördiga ju längre tiden går.
För 3år sedan kom Ymer in i vårt liv vilket gjorde att jag/vi växla upp ytterligare & gick från nörd till supernörd.
Idag lever jag ett liv där hundarna har absolut största fokus, våra veckor planeras efter dem, det är en god balans mellan träning, äventyr, vila & att bara vara.
Det är en livsstil som som passar mig & aldrig någonsin har jag känt att jag hör hemma på detta sätt någon annanstans.
Kanske är det den ovillkorliga kärlek bara en hund kan ge, att de hänger med på alla tokigheter oavsett vad vi gör?
Kanske är det känslan av att känna sig behöv? Kanske är det känslan av att känna att detta är något jag kan?
Eller kanske är det bara onödigt att tänka kanske, för i mina ögon är det varken ett jobb eller en hobby, det är en livsstil som passar mig, vi är familj & det är såhär vi vill leva.
Så vi skippar helt enkelt alla kanske till varför livet helt plötsligt tog en vändning & jag gick från alldaglig hundägare till hundnörd men en sak är säker, min livsstil, mitt sätt att träna & leva med hundarna oavsett alldaglig, nördig eller supernördig baseras på ett grundrecept som jag valt döpa till ”Familjen” där ingredienserna är -> Kärlek & respekt.
Varför skriver jag då detta?
Ja anledningen är att jag den senaste tiden via sociala medier kommit över inlägg där man trycker ner andra för att de varken tränar, tävlar eller lever som man själv gör med sin/sina hundar, att man stampar på den som faktiskt skaffat hund enbart med önskan om en familjemedlem & bästa vän.
Att man på ett nedlåtande & elakt sätt ifrågasätter istället för att inspirera med idéer när någon söker efter tips.
Jag ställer mig frågan, vad får man ut av detta?
Varför trycka till när man kan tipsa?
Varför trycka ned när man kan höja?
Jag kan med handen på hjärtat säga att samtliga av mina hundar har levt & lever ett fullgott liv, oavsett om de levde som gårdshundar, åkte moppe till stallet eller är ute & tränar & tävlar.
Självklart ska man ha respekt för hunden, både som ras & som individ & det är kanske inte optimalt att skaffa en Husky om man bor i en etta på Linnégatan men ”that’s not the point”
Det jag vill säga är att vi måste vara ödmjuka inför varandra, vi är alla olika, vi lever olika, våra familjer, vår livsstil & framförallt våra hundar är olika & detta gäller inte enbart i vardag utan även under träning & tävling.
Så det jag vill förmedla är i stort sett det som följer:
Jämför er inte med andra, låt er istället inspireras & plocka bitar som ni sen kan baka samman till er egna tårta.
Vi har som ovan skrivit olika livsstilar men vi har dessutom olika ”hundmaterial”
Jag har två labradorer men skulle ändå aldrig jämföra dem med varandra & absolut inte med andra utan ser dem som de individer de är, både till vardags & under träning.
Jämför er inte heller med andra under träning utan fokusera på att inspireras av andra, prova er fram & kom ihåg, alla har vi vår egna resa med vår alldeles egna hund, en unik resa som är ämnad för just er två oavsett om resan går ut på ett härligt liv på landet, ett spännande storstadsliv, ett äventyrligt vildmarksliv eller en utmanande tävlingskarriär.
Kom även ihåg, man kan träna utan att tävla & oavsett anledning till varför du skaffa hund så
står jag bakom er alla så länge hunden lever ett lyckligt liv med sunda vanor, daglig motion men framförallt ett liv där de får den kärlek de förtjänar.
Med det säger vi trevlig helg & låter denna helg bli en helg där vi inspirerar & booztar varandra❤️

Läs hela inlägget »

Våga vägra eller våga älska matskål?
Vi vågar vägra att välja!
Jag älskar berikning, något som ofta förekommer hos oss är födoberikning av alla dess former både genom färskfrysta ben så som märg, revben, oxhals, älgben osv men det serveras även en hel del kongar av olika varianter fyllda med gotta & när grabbarna är ensamma med pappsen eller husse (kalla det vad man vill) som är lite äckel magad så är klassikern att leta föda i trädgården om det inte finns färdigportionerade kongar/ben i påsar så han slipper röra dem.
Vad menar jag då med att vågar vägra att välja?
Jag förstår grejen med våga vägra matskål, det handlar om att istället för att ställa fram en portion med hundmat helt utan krusiduller så finns många roliga saker man kan testa.
Men för en del har detta blivit då stort att man faktiskt riktar kritik mot de som använder matskål, vilket inte är okej i mina ögon.
Det man kan göra är förstås att göra maten lite mer svårtillgänglig eller spännande genom att låta hunden själv leta efter den, eller stoppa den i en aktiveringsboll eller sprida ut i trädgården.
Men för mig så handlar det även om att fylla matskålen med godsaker att undersöka.
Jag älskar våra matskålar & hundarna lika så.
Det finns flera sätt att berika födan på.
Jag har valt bort att blanda allt likt en barnmatsportion då hela grejen med berikning är som bortblåst för L & Y som hade svalt allt utan att smaka.
Detta är högst individuellt men jag har två labradorer & tro mig, de vet hur man sväljer utan att smaka även om de faktiskt inte äter allt som många tror.
Ymer skulle tex aldrig äta popcorn & Loke tycker att chips är något som borde förbjudas.
Jag vill genom att placera ut i sektioner som kan jämföras med en fin mall enligt tallriksmodellen där de får undersöka, smaka, tugga, spotta ut, svälja & ibland byta med varann ge dem möjligheten att välja vad de vill ha & inte.
Min uppfattning av födoberikning är att det gynnar både petiga och hetsätande hundar. De som inte brukar vilja äta har blivit mer intresserade av matskålen, och de som äter snabbt blir lite bromsade av att oväntade inslag dyker upp mitt i maten.
Hur kommer man då igång?
Det är enkelt, använd det du har (som är ok för hundar att äta) våga prova oavsett om det är torrisar eller färskfoder som serveras så är mitt tips att börja enkelt, skiva upp lite morötter eller gurka, lägg i en äggula & invänta reaktionen.
Vi serverar som sagt i allt från skål till kong & ben under de tre mål de får om dagen.
Så här ser vår onsdag ut:
Frukost: Bas -> Pondus färskfoder samt blandsallad, äggula & skal, röda & gula cocktailtomater, kiwiklyftor & tillskott från Svenska djurapoteket.
Lunch: Märgben & Melonslush (blodmjölsdrink)
Kvällsmål: Fylld kong med Pondusfoder, blåbär & ärtor.
Låt er inspireras & våga prova men kom ihåg att oavsett hur du serverar eller vad du serverar så spelar det ingen roll, du vet vad som passar dig & din hund.

Läs hela inlägget »

Hej!

Vi som gästspelar på Hubbes blogg denna vecka heter Sofia och Ebba!
Vi bor i Göteborg och pysslar med en himla massa olika hundsporter - men främst Nosework!
Jag är 32 år, arbetar som polis och bor med min man Erik. Ebba är en två år gammal Australian Shepherd och hon vår första hund. Varje dag med henne är ett äventyr!

Noseworkfrälsta blev vi i mars 2019 då vi började vår första kurs, och därefter har det bara fortsatt!
Vi har hunnit tävla ett antal gånger och Ebba är en riktig stjärna!
Vår största bedrift var när vi tävlade två dagar på MyDog i januari, en riktigt utmaning då Ebba är en ganska lättstörd och reaktiv hund. Min största farhåga var att ens ta mig dit kollektivt med hund, bur och packning. Allt det logistiska gick dock bra och väl på plats briljerade Ebba, två dagar i rad.
När hon jobbar - då jobbar hon!

Våra mål är att debutera klass 2 under året och att så småningom ta oss till SM! Högt uppsatta mål, men vad sjutton - man ska väl sikta mot stjärnorna?
Vare sig vi kommer så långt eller inte så kommer vi alltid fortsätta med nosework. Fantastisk aktivering, roligt för både hund och människa och man kan göra det var man är. Perfekt helt enkelt!

Hubbes hittade vi till i höstas då vi anmälde oss till en tävling i inomhussök, och sedan har vi stannat kvar!
Vi älskar den positiva andan, de härliga och fantasifulla söken och Michaelas tokiga upptåg!
Man vet aldrig vad som är i görningen när man kommer till Hubbes, men att det blir kul kan man i alla fall vara säker på! Vi känner oss alltid som superhjältar när vi är där och ser alltid fram emot att komma dit!

För er som funderar på att börja med nosework säger jag bara - gör det! Ni kommer inte att ångra er!
Det är roligt, spännande och väldigt bra för samarbetet mellan människa och hund!

Kram Sofia och Ebba

Tips från Hubbe's: Följ Ebba & hennes matte Fia på instgram @aussien_ebba

Läs hela inlägget »

Jag visar sällan videos eller skriver om vår egna träning men tack vare era önskningar tänkte jag att det kommer ske en förändring på det.

När åtet startade var vi så laddade, redo att ta oss an 2020 med inplanerad träning med sikte på en hel del tävling & målbilder om att ta Ymer till klass 3 & dessutom starta Loke i klass 3. Krasch sa det för oss alla, det kom en pandemi & vi liksom många andra hamnade i någon dvala, vad ska vi göra nu?

Vi har alltid tränat mer än vi tävlat, men jag som person behöver specifika mål att träna mot som tex ett inplanerat tävlingsdatum.
När vi inte har något inplanerat så går vi, ja vad ska jag kalla det för? Inte på sparlåga men vi har liksom lite semester hela tiden istället för endast fyra veckor på sommaren.
I takt med pandemin förändrades även företagslivet, jobbsituationen & sen kom smällen, jag måste acceptera att jag är sjuk, fysiskt & psykiskt.
Detta har gjort att jag tyvärr inte orkar på samma sätt som innan men när vi väl tränar så gör vi det & inte för att skryta men då gör vi det jäkligt bra. Med jäkligt bra innebär inte att något är perfekt utan snarare att vi jobbar vidare mot våra mål, med glädje & motivation.
Vi plockar delar som är bra, delar som är ännu bättre & delar som är riktigt jäkla bra.
Men vi tittar även på hur vi kan utvecklas & bli bättre, vilket till 99% handlar om mitt förararbete.

Den senaste tiden har vi pga min ork inte hunnit med planerade träningar med våra vänner så mycket som vi önskar, jag känner dock att jag har en fördel som företagare & instruktör som ger mig möjlighet att träna innan & efter kurs.
Ibland riggar vi, ibland städar vi, något jag är tacksam för.
Vi har de senaste månaderna lagt mycket tid på microsök, små områden med fokus på olika delar, alltid med en sak i taget som tex, markeringar, oåtkomliga, höga osv, här jobbar vi dessutom med kända gömmor & baserat på det i takt med att tävlingssäsongen ställts in så har vi nästan glömt hur det är att träna & tävla utan vetskap om gömmans plats men igår var det ändå på tiden & Karin riggade 4 sök för oss med 2 gömmor i varje område.

Sök 1: Närliggande gömmor
Sök 2: Höga gömmor
Sök 3: Oåtkomliga
Sök 4: Spegelgömmor

Analysen så här långt är följande:
Loke är fantastisk, självständig med hög motivation. Lyhörd & kollar av där jag ber, lägger ingen onödig tid där det är tomt.
Tydlig vid funnen gömma.
Jag däremot har en del att jobba på, lite ringrostig, förvånat uttryck trotts att jag kan vara säker på när han markerar, speciellt höga. Påvisar vid sök två vid samma ställe flera gånger istället för att tänka ”hur rör sig vinden, hur ser området ut, vad har vi missat”
Med Loke så är varje belöning en explosion, något som leder till högre intensitet vilket kan leda till slarv & att det går för fort, MEN det är så svårt att behärska sig. Jag behöver ta med mig att vi belönar något lugnare vid gömmorna så kan vi explodera tillsammans efteråt.
I samband med att jag skriver detta så tänker jag ”ska jag verkligen förändra belöningarna när det är vad han önskar & tar oss framåt”
Det handlar nog om att tänka igenom innan vi startar söket som tex sök 1, närliggande där han hittar en, jag ser att han har jobbat på fler i samma område, ger honom ändå en pangbelöning vilket leder till lite nagg i andra gömman, här kan en lugnare belöning & samla upp vara till hjälp.

Men, summa summarum, det var längesedan vi tränade blint & jag kan inte vara annat än nöjd med Lokes isats. Att få utvecklas & dela glädjen med denna pralin är ett äventyr utöver de högsta drömmar.

För att se vår träning, besök vår facebook eller instagram.

Läs hela inlägget »

Hej på er allihopa!
Vill börja med att säga hur otroligt tacksam jag är över alla fina meddelanden & det otroliga stöd jag/vi fått inte bara de senaste dagarna utan genom åren & framförallt de senaste månaderna.
Tack vare er kommer Hubbe’s att finnas kvar även till hösten & det gör mig alldeles varm i kroppen, även om det inte är i samma utsträckning som nu.
Mitt hjärta brister dock när jag tänker på min fantastiska vän & kollega Sofia på Oliwer & Gänget som för varje dag som går närmar sig den sista inför stängning.
Även om jag känner mig klar med dagiset sedan jag lämnade över så är det självklart en stor sorg (mindre för mig än för Sofia) men samtidigt ett beslut som var tvunget att tas & det ända rätta beslutet & jag stöttar Sofia till 110%.
Det har varit en ära att få dela denna tid med henne, en fantastisk kollega men dessutom en vän för livet, äsch vän? Ja, klart vi är men jag skulle säga att vi är mer än så, vi är familj.
Som många av er vet så utbildar sig Sofia just nu till allmänlydnadsinstruktör & vi hoppas såklart att kunna erbjuda allt från valp till vardagslydnadskurser när hon är klar, något jag lagt åt sidan då Nose Work & övriga nosaktiviteter tagit det mesta av min tid.
Som många av er även läst så kommer min kollega & vän Karin att stötta upp lite mer under en period, hur länge det blir är svårt att svara på men jag kommer att finnas med hela vägen i den mån kroppen orkar ta mig framåt.
Jag har alltså inte fått något virus, utan det knackade en kväll på min dörr, jag öppna & pang sa det så föll jag pladask, det var Mr Utbränd som likt en förbannelse kastade sig över mig.
Jag har under många år, sedan barnsben förnekat, förträngt & bara krigat mig framåt genom att åta mig jobb, planera in träning, åka på äventyr, ja allt för att slippa ta tag i bagaget & de senaste åren sedan min pappa blev sjuk för att sedan gå bort har jag gjort allt annat än att prioritera mig själv vilket nu lett till att kroppen stängt av.
Är jag aktiv en timma måste jag vila två, jag sover mer än jag är vaken men är ändå konstant trött, känner mig aldrig utvilad, blicken flackar, jag ser suddigt & kan inte längre fokusera eller organisera på samma sätt & ibland tappar jag talet & vardagliga ord som tex ost, köttbulle, gräsklippare är som bortblåsta.
Jag har blivit varnad, jag har haft alla tecken på att denna dag skulle komma men tyvärr, jag förneka samtidigt som det är svårt att acceptera som högpresterande med höga mål där det är allt eller inget, 50% räcker inte när man kan ge 110%.
Men nu är det som det är, jag har mig själv att skylla & jag förstår att det är en tuff resa tillbaka men oavsett kommer jag inte kunna släppa allt helt, jag kommer som sagt vara med på de evenemang som ligger ute fram till semester med stöd av mina kollegor & vänner Karin & Josefin.
Även om kroppen stängt av så slutar inte huvudet att spinna idéer & utlopp för kreativiteten & galna ”hittepå” kommer därför att dyka upp i online kurser där ni kan träna hemma i er egna takt både med & utan feedback från oss.
Jag har även fått önskan från några håll att dela mer av mina egna tankar kring allt från vardagslivet till träning med L & Y, allt från mina tankar kring att leva med hund baserat på det jag föreläst om - Hundens läkande effekt (just nu högaktuellt) till att dela träningstips, bakgrund & tankar till allt det vi sysslar med varav huvudsyssla inom träning är Nose Work.
Superkul tycker jag & kommer börja lägga upp på bloggen inom kort där jag dessutom kommer ha besök av gäster som delar med sig av tankar från allt kring hundägarskap till träningstips men tills dess att jag kommer igång kan ni följa L & Y på instagram via @teamchocolateboys
Återigen tusen tack för all kärlek, allt stöd & support, jag är så tacksam!
Ta hand om er, var rädda om er & sist men inte minst, trevlig helg!
P.S PM, kallelser m.m till träningstävlingar för de kommande veckorna är nu uppdaterade på hemsidan.

Läs hela inlägget »

Vilken helg!

Ibland går det inte hela vägen men det går jäkligt bra ändå & vi har haft en helt fantastisk helg på resande fot med två dagars tävling, övernattning på Kroppefjäll, härliga promenader & såklart frukost i sängen, för både två & fyrbent.
Idag var det Lokes tur att tävla, min stora älskade björn, min stjärna, han som gör allt & lite till med hög motivation, glädje & kärlek till alla som kommer in i hans zon, oavsett om det är 1 eller 100 meter ifrån, för i Lokes värld till skillnad från lilla Y så är alla här för hans skull & är det något Loke är duktig på så är det att ge tillbaka & överösa alla med kärlek, värme & bjuda in till hans värld som som står för gemenskap, för i Lokes värld får alla vara med, stora som små.
Han är enkelheten själv, killen som skulle ta på sig ett par platåskor om jag så bad, han som delar med sig av sitt köttben till alla som vill smaka, grabben som tar sig an utmaningar utan att ens reflektera kring omgivningarna, han bara gör & jag följer efter.
3 av 4 på dagens TEM NW1 Inomhus & vem kunde tro att lillebror skulle hamna i TEM ledning?
Superfina sök, härlig känsla & riktigt kul får summera dagens tävling & jag kan inte vara annat än nöjd för som sagt, ibland går det inte hela vägen men det går jäkligt bra ändå & oavsett så har jag min älskade brunbjörn vid min sida & det är precis samma kille när jag går ut från söket som när jag går in.
Älskade Loke!
Tusen tack till alla härliga vänner i Nose Work familjen, gamla som nya för en fantastiskt trevlig helg med många härliga skratt & den fina gemenskap som vi alltid har.
& tack även till min man, för tro det eller ej, det finns en tredje man i mitt liv, även om han väldigt sällan syns till, får av min tid eller prioriteras på samma sätt som L & Y så är jag väldigt tacksam att jag har honom & denna helg åkte han med utan att jag erbjöd varken köttbullar eller prinskorv som belöning.
Det blev en mysig helg för hela familjen helt enkelt!❤️
Innan jag avslutar helt vill jag såklart gratta alla våra Nose Work vänner därute då det trillar in det ena fantastiska resultatet efter det andra, allt från härliga känslor till diplom & upplyft men på tal om känslor så vill jag rikta den största grattiskramen till våran Karin & hennes Lillan som igår tävlade & det med en magisk känsla & ett riktigt lyckorus vilket jag vill dela med mig utav.
Se video i kommentarerna på vår fb sida

loading...
Läs hela inlägget »

Diplom, Upplyft & Utmärkelse för 4 SSE
Idag är jag inte bara lycklig & stolt, jag är dessutom rörd.
Min älskade ”Y”nika underbara lilla Y, denna lilla pralin som gett mig gråa hår i förtid, som fått mig att tänka så långt utanför boxen som det bara går, killen med lika mycket känslor inuti som utanpå, han som tydligt berättar om vi ska gå höger eller vänster, om vi ska ta stora eller små steg, oftast väldigt väldigt små men så idag tar han ett jättekliv & jag gör som vanligt, hänger med på hans resa, stöttar & peppar, ger kärlek & köttbullar vilket resulterar i Diplom NW1 TEM Inomhus & därmed uppflyttade till NW2 men inte nog med det, idag var vår dag & jag är alldeles rörd när jag skriver att vi fått 4 SSE & en Utmärkelse!
Jag är så glad i denna kille, jag älskar honom så det gör ont. Så många gånger vi vänt på tävlingsplats när han förmedlat att det inte känns helt rätt, så många gånger som jag fått förklara mig om varför min labrador haft gult band & varför jag utsätter honom för tävling. Så många gånger som jag känt ”gör jag rätt” & idag fick jag äntligen svar på min fråga.
Genom små små steg, en utmaning i taget både till vardags men likaså vid träning & tävling, alltid på Ymers vilkor så har vi idag varit & tävlat i hos Maria & Nose Work Dalsland med världens bästa känsla.
Ymer har minglat, hängt med andra hundar (på avstånd) utan minsta reaktion, han har varit obrydd. Ögonen har glittrat & han har gjort sitt yttersta i söken även om det då & då behövs ett ”pep talk” där vi samlar ihop oss, klappar om, berömmer & startar på nytt.
Stolt kanske bara är förnamnet, för jag kan inte beskriva känslan.
Jag är så tacksam denna lilla brunbjörnsfis som lärt mig så otroligt mycket om hundägarskap & skillnaden på individer & personlighetstyper, om ångest & oro, om glädje & överslag men framförallt om ovillkorlig kärlek.
Tusen tack Maria för en fantastisk tävlingsdag & tack till både dig & Ann-Louise som sprider sån fantastisk glädje & värme inför varje sök.
Stort Grattis även till alla våra vänner som tävlat under dagen, många delmål som bockats av, välförtjänta diplom & fina resultat.
Nu ligger lillebror steget före storebror så vi får se om de ligger lika igen efter morgondagens tävling.

Läs hela inlägget »

Vi har under måndag & tisdag arrangerat två officiella Nose Work tävlingar, något som vi gjort två gånger i månaden sedan september 2019.

Vi har verkligen haft jättekul & det är fantastiska att få träffa & se alla ekipage arbeta tillsammans, att få dela glädjen men likaså peppa när nervositeten slår på & det är dags att in i söket.
Men, så hände något under måndagen som har gett ringar på vattnet, onödigt många ringar på vattnet & jag kommer inte att svara på några fler mail, jag kommer istället skriva från hjärtat & stå upp, inte bara för mig som företagare & arrangör utan även för övriga instruktörer, arrangörer & domare som kämpar & sliter för att vi ska få träna & tävla.
Jag heter för er som inte vet Michaela, jag har sedan 2015 drivit verksamheten Hubbe’s Hundkurser som från början hette Hubbe’s Hunddagis, ett litet företag som är mer än bara ett företag, jag lägger hela min själ i min verksamhet. Företagets namn är tillägnat min första egna hund Hubbe, en fantastisk pojk som var så mycket mer än bara min första hund, han räddade dessutom mitt liv, så Hubbe’s Hundkurser är högst personligt för mig.
Jag strävar alltid efter gemenskap & glädje när man kommer till mig med målet att de som besöker Hubbe’s ska känna sig som hjältar eller världsstjärnor när de återvänder hem.
Som instruktör skulle jag först vilja säga att jag inte är bättre än någon annan, snarare tvärt om, jag lär & utvecklas hela tiden, vilket jag tycker är fantastiskt & en del av resan & det är tack vare alla er som kommer till mig & tränar.
För i ärlighetens namn, hur kul hade det varit att vara världsbäst på allt? Känns som det skulle bli ganska fyrkantigt & tråkigt, eller hur?
Så vad jag skulle vilja säga är att vart ni än åker på kurs, ha ett öppet sinne, prova de övningar som ges, se om det passar dig & din hund, analysera, kanske finns det delar som hjälper er i träning men framför allt, tänk på att vara ödmjuk till alla de instruktörer som lägger sin själ i att instruera & sprida glädje för att vi ska kunna träna sena kvällar & helger.
Jag blir ledsen av att höra att man varit där & där & det var si & så, för då förstår jag att det sägs samma om mig.
Självklart ska man få tycka & tänka men låt andra bilda sig en egen uppfattning & som sagt plocka med det som passar er, alltid finns det något & skulle det mot förmodan inte finnas något så har ni iallafall hittat några gömmor under kursen & vovve är glad ändå?
Som instruktör får ofta höra att jag lever lyxliv som kan ha med mina hundar på jobbet & träna samtidigt, men i ärlighetens namn så är det väldigt sällan som grabbarna är med, då hade de fått ligga i bilen timma efter timma för att när kurserna är slut återvända hem då jag är allt för trött för att kunna ge dem de 110% de förtjänar.
Så jag liksom många andra instruktörer lever inget lyxliv, jag tjänar inte mer än någon annan, jag arbetar som anställd i mitt bolag & tar ut en lön precis som de flesta i vårt avlånga land.
Nu för att återgå till måndagens tävling, som flera månader innan börjar planeras, anmälningar ska tas emot, bokning av lokaler ska göras, det ska iordningställas, startlistor & pm ska ut, mail ska besvaras & mycket mer innan vi når tävlingsdagen som för oss som arrangörer är belöningen efter alla förberedelser.
Roliga sökområden, fantastiska domare, stämningen är på topp. tävlingen drar igång & liksom solen står opp en molnfri dag drog stormen in & det blev en klurig dag, inga diplom delades ut & diskussionerna & mailen börjar trilla in.
Jag förstår att man vill finna svar på varför det blev så svårt som det blev, jag förstår att man blir besviken men vad jag inte förstår är när man ska hitta syndabockar.
Jag har varit på flertalet klass 2 tävlingar där inget diplom delats ut & då kommer kommentarer som ”för svårt” ”hydrolatet” ”fel i bedömning” osv.
Jag har även varit på klass 2 tävlingar där det delats ut 20 diplom varav 40 startande & då säger man ”för lätt” ”gömmorna var som klass 1” osv.
Jag tycker detta är fruktansvärt orättvist både mot de medtävlande men även mot våra domare som gör sitt bästa när de placerar ut gömmor.
I måndags gick det inte hela vägen, men det var ett flertal ekipage som var jätte stolta & glada över sin prestation & då ska de inte behöva tryckas ner av kommentarer som ”hade hydrolatet varit okej hade ni säkert fått diplom”.
Lika orättvist är det mot de 20 som tog diplom vid annan tävling, ett diplom som de är stolta över, så vi kan väl försöka glädjas med varandra istället?
Som jag skrev ovan, självklart har man rätt att vara besviken men hur hade det sett ut om vi alltid lyckades? Då sker ingen utveckling så vitt jag vet & ibland så är det faktiskt bättre att släppa & gå vidare istället för att analysera sönder sig själv, sin motivation & glädje.
Sen gäller det bedömning av gömmor, har man synpunkter på det så hjälper det inte att maila mig i efterhand, jag kommer hänvisa till snwk:s regelverk men jag tycker att vi ska vara ödmjuka mot våra domare som går upp i ottan för att sedan komma hem sent på kvällen där min lillebrors veckopeng var högre om vi ska slå ut på alla de timmar de tillägnar i bil samt ståendes med protokollen i hand & inte nog med det, de står ute, i ur & skur med viljan att glädja oss & ge en rättvis bedömning oavsett om det tar oss hela vägen eller ej.
Vad gäller bedömningen oåtkomlig eller spot on gömma, man får fel om hunden kan ta sig hela vägen fram till gömman & markerar för långt ifrån, man får även fel om man säger ”markerat, oåtkomlig låg” & det visar sig vara en oåtkomlig hög. Men detta är återigen inget jag kan bedöma som arrangör.
Sen har vi kommentarer som ”du måste dra in storkovan nu när ni arrangerar så mycket tävlingar”
Alltså suck, snälla ni som tror detta, arrangera en tävling & återkom.
Att arrangera tävlingar tar tid från ordinarie arbete dvs dagar av inkomst, så om jag räknar med de dagarna jag skulle gjort annat går vi förlust på tävlingarna & detta kan vi gladeligen visa kalkyler på för de som tror annat.
Jag förstår att när man sitter i soffan ser 480:- * 40 = 19 200:- men då ska ni veta att det är utgifter på detta som bl.a.
-Ansökningsavgift
-Avgift till snwk för registrering av tävling
-Arvode & reseersättning domare
-Boende till domare
-Frukost/lunch/dryck till samtliga som hjälper till
-Hyra lokaler
-Inköp rosetter/priser
-Som företagare skatt/moms
-Övrig post, dvs patroner skrivare, ev behållare, kartonger osv
Så tävlingarna genererar alltså inte i att vi kan ta ut någon lön på de dagar som faktiskt kräver mest förarbete som efterarbete för att inte tala om tävlingsdagen.
Nu vill jag inte att detta ska bli något bittert inlägg men jag tycker att vi ska tänka oss för innan vi säger saker som kan påverka andra negativt. Jag ser mig som en positiv person, jag vill som sagt dela & förmedla glädje, jag vill skapa gemenskap där alla är lika värda.
Jag gör alltid mitt yttersta för att ni ska få de bästa förutsättningarna med spännande & utmanande miljöer & jag vet att det är fler med mig som kämpar på samma sätt.
Vi på Hubbe’s har beslutat att de tävlingar som efter ansökan blivit godkända är de sista vi arrangerar under våren 2020 & vi önskar såklart alla varmt välkomna att anmäla när klockan är slagen men sen kommer det bli en paus.
Vi vill såklart tacka alla domare & våra vänner som ställer upp & hjälper till för att tävlingar ska vara genomförbara, ni är fantastiska allihop!
Sist men inte minst, hydrolatet som blivit så omtalat är samma hydrolatet som användes under tisdagens tävling, det användes även under onsdagens tematräffar & såklart användes det även under decembertävlingarna & då visade det sig bli ett gäng diplom, så att säga att vi har dåliga hydrolat kommer inte ge träningen någon vidareutveckling.
Självklart satte vi nosen emot hydrolatet för en extra koll & vi är flera som kan understryka att det luktar både eukalyptus & lagerblad.
Vill man ha sin egna flaska med samma batchnummer så finns det hos oss på Hubbe’s.
För att avrunda så vill jag rikta ett stort tack till instruktörer, arrangörer, domare för det fantastiska jobb ni gör & givetvis till alla positiva & glada medtävlande för den glädje & värme ni sprider.
//Michaela

Läs hela inlägget »

2020

”2020, det kommer bli vårt år!”
Ingenting blev som planerat, ingenting är som det brukar, ingenting kommer återgå till det som en gång varit men livet går vidare & vi kommer se tillbaka på livet som före & efter corona.
2020 blev inte vårt år, covid-19, en pandemi svepte över oss & det finns ingen som går vinnande ur det här men det finns de som drabbas, de som drabbas hårt, de som drabbas hårdare, de som förlorar allt & sen finns det den som inte påverkas nämnvärt.
Igår var en sorgens dag, igår stängde dagiset som jag & min bästa vän Hubbe grundade i mars 2015 & inte bara för semester, det stängde för gott.
November 2014 kom jag hem till min man & sa ”jag har sagt upp mig, jag vill starta hunddagis” & så blev det, den 1 mars 2015 välkomnade vi våra första gäster till ett litet personligt dagis där vi redan från start fick höra ”hur ska ni överleva detta?”
Men med tro på sig själv, det man gör & ett jäklar anamma så gick vi snart till ett fullsatt dagis med 50 inskrivna gäster & 20 besökande om dagen med en lång kölista på hundar som ville bli en del av gänget.
Åren gick & precis som med allt annat så förändras drömmarna, livet fortlöper med händelser som sätter saker i rullning man får ett annat perspektiv & tillslut tog jag beslutet att lämna stafettpinnen vidare.
Efter flertalet raderade mail som inte bara var opersonliga utan dessutom bara handlade om lönefråga & arbetstid så kom det där mailet jag väntat på, här var tjejen som viste att det krävs uppoffringar, dygnet runt arbete samt att man inte är högavlönad som dagisföreståndare.
Ett mail med hjärta & själ & jösses så tacksam jag är, ja ni förstår såklart att jag pratar om Sofia.
När Sofia kom på besök började jag såklart med att berätta alla fördelar med att driva dagis.
Friheten att vara egenföretagare samtidigt som det krävs så oändligt mycket mer ” osynligt” jobb vid sidan av.
Jag berätta hur mysigt det är när man hör hundarna snarka, ser dem hänga tillsammans & snacka eller att få den fantastiska dagis”barn” & fröken relationen.
Fördelarna slår nackdelarna med hästlängder för tro mig, precis som med allt annat & för alla andra så finns det nackdelar & dagiset är ett jobb vi går till, även om det är ett jobb vi brinner för.
Jag vill egentligen inte gå in på nackdelar samtidigt som jag vill lyfta fram ett par punkter jag var noga att gå igenom med Sofia.
Som jag ovan skrev, jag/vi brann för vårt yrke men att upp till tre dagar i veckan få sitta kvar minst en timma med 1-2 hundar för att någon somnat på soffan eller glömde av tiden medans man handla kändes inte bara respektlöst när vi efter 12 timmars öppet lade på ytterligare 1 timma på dagen utan ursäkt utan snarare en tråkig attityd när det på fakturan blev förseningspåslag, ett påslag baserat på tid vi förlorat med våra nära & kära, inställd kurs, försening till frissan eller vad som, en avgift som inte ens ska behöva förklaras.
Så mitt råd till Sofia var, höj avgiften!
Vad man ofta fick höra var ”jag tror jag blir sen idag, om jag inte hittar någon som kan hämta kan väl du ta med honom/henne hem så kommer jag senare?”
Återigen, att driva dagis är ett jobb som allt annat & vi tar hand om hundarna som om de vore våra egna under dagisets öppna timmar, därefter vill vi gå hem med våra egna hundar & av hänsyn & respekt till dem då de faktiskt jobbat precis som vi när de är med oss på dagis så är det inte mer än rätt att ge dem egentid i hemmet.
Jag ska i ärlighetens namn även säga att det handlar lika mycket om mig & min personlighet.
När jag jobbar är jag 100% service minded men när jag är hemma så vill jag inte bli störd, jag vill slappna av, har stor integritet & hur mycket jag än tycker om någon så vill jag inte öppna dörren för allt & alla, inget illa ment men mitt hem är min borg, mitt personliga space.
Oj vad det är dyrt är en kommentar man ofta fick & ja, det är dyrt från en hundägares perspektiv, men sätt er in i dsgisföreståndarens, börja räkna på antalet dagisgäster & intäkter för att sedan dra av utgifter så som hyra, lön/arbetsgivaravgift, försäkringar & mer därtill, då är det plus minus noll, iallafall fall för vår del då vi valt att hålla dagiset litet & personligt.
Varför skriver jag då detta?
Lite för att ge en inblick i hur det faktiskt är & vad det var som fick mig att lämna, något jag själv kunde besluta men framförallt för att detta är punkter jag kunde göra någonting åt, genom att förklara för mina kunder att hämtning är på dagis ingen annan stans eller om priset är för dyrt så finns deltidsalternativ eller så får ni helt enkelt säga upp er plats.
Men vad som inte går att förändra är det beslut som Sofia varit tvungen att ta, hon hade inget val & om det är något jag lärt mig av min tid som egenföretagare så är det att stå upp för mig själv, min personal, mina nära, för det jag tror på & anser är rätt.
Så när Sofia nu får glopord om att hon glider ut den här situationen genom att lägga ner eller varför håller hon inte bara ut så blir jag rent ut sagt förbannad & jag kommer bara säga det en gång, Sofia hade inget val!
Skrolla uppåt, vad skrev jag om gäster?
50 inskrivna, 20 om dagen, en lång kö som väntar på plats.
Sedan pandemin bröt ut, det började varslas, sägas upp & mer därtill så har intäkterna & gästerna minskat med 80% & Sofia har sedan april jobbat fram till semester & stängning utan varken företagsvinst eller lön på eget konto, hon har jobbat dubbelt med annat för att överleva.
Vi förstår, både jag & Sofia alla uppsägningar, att man inte vet när man börjar jobba eller om man blivit av med jobbet, vi förstår att man har hunden hemma när man är mammaledig & allt det där men vad vi hade hoppats på är att det varit en förståelse åt båda vägar.
Jag har stått vid sidan av, jag driver inte längre dagis men jag har sett min kollega & framförallt min bästa vän kämpa genom den sista tiden.
Vi har med professionell hjälp räknat, vänt & vridit på siffror, kollat bidrag & allt därtill men tyvärr, covid-19 slog ut öarnas enda hunddagis.
Även om året inte blev som vi önskat älskade Sofia så vill jag skrika ut så hela världen hör hur tacksam jag är för dig & för att du tog mod till dig & mailade mig.
Vi började som arbetskamrater, vidareutvecklade relationen & fann varandra i den mest magiska vänskap, ett systerskap & jag är inte bara tacksam, jag älskar dig av hela mitt hjärta, så gör även resten av min familj.
Oliwer’s kanske inte längre öppnar upp dörrarna på dagiset men allt jag vill är att du sträcker på dig, skakar av dig rövhattarna & ser dig själv i spegeln & är stolt för allt du gjort & åstadkommit.
Jag finns inte bara här för dig som vän, syster eller familj, jag kommer alltid välkomna dig som kollega & ser fram emot att lägga ut din första inbjudan till valp eller vardagslydnadskurs.
Med det sagt så vill jag tacka för min tid på dagis även om det är passé, jag vill även ta tillfället i akt & säga att ibland är det värt att tänka en extra gång innan man utrycker sig & kom ihåg, vi sitter alla i samma båt så var rädda om varandra & ta hand om er!
Nu tycker jag vi hyllar min fantastiska vän & tackar henne för en fantastisk tid & önskar henne all lycka, för det förtjänar hon!❤️

Läs hela inlägget »

Ja, det är precis så jag känner, jag fullkomligt älskar sommar, solen är uppe innan oss (vilket är tidig) för att dra ned ridån långt efter att vi somnat.
Man kan sitta ute till sent, ta en kopp kaffe & njuta en tidig morgonstund i trädgården medans dagget sakta torkar upp, ligga i solen & bara njuta, se hundarna bada i soluppgången, plaska i poolen, semestra, åka på äventyr, ja listan kan bli lång av njutbara dagar men det är inte speciellt kul eller njutbart alls när hundarna lider & allt man börjat tänka är att måtte värmen snart försvinna.
För er som känner mig så vet ni att vi står upp ca 04:15-04:30, varje dag hela året.
En del tror att det beror på att jag är morgonpigg & visst det är jag men enbart för att det blivit en rutin, en rutin jag uppskattar då jag njuter till max av våra morgonstunder ensamma i bergen likaså på stränder & vägar.
Men anledningen till att vi börja gå upp såpas tidigt är faktiskt pga Loke & hur han reagera på värmen redan under sin första sommar som liten då han hade det tufft, så tufft att han kunde kräkas även de dagar temperaturen inte var speciellt hög men luften var torr & kvav & eftersom det för mig är viktigt att ge grabbarna en rejäl morgonpromenad så var enda alternativet att ge oss ut så tidigt som möjligt.
Men oavsett hur våra rutiner ser ut så var det inte det jag skulle skriva om nu men det går hand i hand med mina tankar kring de senaste dagarna då Loke haft ett rent h*lvete & vårt hopp ligger nu på några beställda täcken & tro mig jag har provat allt från kylvästar till kragar m.m av alla dess märken, dynor är ett plus men inte alls den effekt jag önskar & tyvärr inte till någon hjälp för Loke när han behöver det som mest.
Glassar? Både ja & nej, jag ger inte glass i syfte att kyla ner grabbarna utan snarare för en spännande upplevelse men alltid under uppsikt & såpas stora block att de inte kan svälja hela bitar, de får slicka, men inte tugga.
Jag föredrar att ge dem en slush med frukt/bär som fylls upp med vätskeersättning & ibland blodmjöl, men mest för att jag vill få i dem vätska.
Ja nu börjar jag lämna riktning på inlägget igen för det jag skulle komma till är hur mina tankar går kring träning & tävling under sommarens varmaste dagar.
Vi säger ofta det finns inga dåliga väder & samtidigt promotar vi att träna i alla väder men med handen på hjärtat, ska alla verkligen träna & tävla i alla väder?
Detta är såklart högst individuellt, våra hundar är individer & påverkas olika av allt från värme till kyla men det vi har gemensamt är ändå att det ska vara kul att träna & likaså att tävla & tyvärr är det så att jag efter några dagars över analyserande på golvet tillsammans med Loke & kylklampar kommit fram till att vi fortsättningsvis litar på magkänslan & ställer in planerad träning som tävling om temperaturen är för hög, det blir inte ens ett sök på någon minut & jag ska i ärlighetens namn säga att även om jag är tacksam för detta såkallade ”wake up call” så har det gett mig sån fruktansvärd ångest & jag ska berätta varför.
Fredag morgon, vi gick som vanligt upp före tuppen, tog oss ut i bergen & pjuuu, såå varmt, men vi bor ju på en ö & med flera bad längs med promenaden var vi efter ett par timmar hemma igen innan vi skulle ge oss iväg till Vara för tävling.
Väl på färjan skriver jag till våra vänner som är på plats ”är det värt att åka?” samtidigt som jag har Sofia i telefon & säger precis samma sak till henne, men vi åkte, det var ju ändå första tävlingen på länge & jag tänkte att det blir säkert kul.
Väl på plats infann sig en glädje i att återse så många underbara människor, hundar & team samtidigt som magkänslan återigen sa att detta blir för tufft för Loke.
Banvandring drog igång, tävlingen startade & snart var det vår tur vilket jag ska försöka summera så väl jag kan.
Ingen motivation, inget driv, inget go över huvud taget, jag fick pusha, stötta, anvisa, det var alltså långt ifrån hur vi tränar & väldigt långt ifrån Lokes personlighet & med tre av fyra funna gömmor skulle jag säga att det var enbart min stora underbara björns ”will to please” som ledde till dessa godkända sök men aj vad jag slår mig på fingrarna efter detta.
Att stötta & anvisa vid start eller i komplexa områden & när det behövs är en sak men nu menar jag att det var jag som tog klivet in i sökområdet före Loke, för hans del kunde dagen kvittat.
Jag tjata ”kom igen Loke, detta kan du, kom igen” vilket nästan ger mig tårar i ögonen för det vi hade där & då var inget teamwork utan som ovan skrivet endast Lokes vilja att göra mig nöjd & jag skäms.
Jag har försökt tänka positivt för jäklar vilka snygga markeringar han bjöd på helt utan krafs eller nagg i de tre första söken men var det pga vårens intensiva markerings träning eller enbart för att han inte orka något annat?
Sista söket gav Loke en liten energikick & såhär i efterhand helt klart värt en felmarkering, inget jag kommer lägga så stor vikt på mer än att jag behöver normalstora dockor att söka på (går även bra med människor om någon ställer upp) då det låg en stor docka & sola i söket & för att göra historian något kortare så kommer här
Ann-Louises kommentar ”Det ska väl till en labrador för att huvudet ska trilla av”
Ja, det var vad som hände, dockan var snygg, människor är snygga, människor är bäst enligt Loke & även om jag inte tror att han uppfatta det som en människa så gick han igång på dockan, huvudet trilla av & på en millisekund hinner jag tänka ”från klockrena markeringar till kyssar & krafs pga trötthet” vilket ledde till en markering & som många av er vet så innebär ordet markerat detsamma som rätt, bra eller japp så ut ur område med en trött men ack så glad pralin & kvar ligger en huvudlös docka.
Direkt efter sista söket gick det fort till bil, på med ac & gasen i bott medans tankarna börja snurra, sen har de snurrat under hela helgen då Loke varit utslagen till största delen av dygnets alla timmar & det är inte bara utslagen som i trött, det är riktigt synd om honom.
Värmen gör honom stressad, att inte veta vart han ska ta vägen, att blöta ned honom skapar till följd utslag då pälsen är så tät att han börjar klia vilket i sin tur leder till ännu mer utslag & då är den onda cirkeln igång.
Jag funderar på att raka mage & en bit med på ben, någon med erfarenhet om det?
Skriv då gärna en rad eller två.
Vår lösning & något han uppskattar & som får honom att slappna av är när vi ligger tillsammans på golvet med isklampar mot bröst & mellan bakben, utan tvång utan av fri vilja så lägger han sig & är fri att gå när han än önskar vilket han aldrig gjort utan snarare att jag tar bort klamparna när andningen är normal, han är avslappnad & långt bort i drömmarnas värld.
Så hur är det då med träning i alla dess väder?
Ja, det är som sagt högst individuellt & det jag vill skicka med er är att lita på magkänslan.
Träna i alla väder så länge er hund mår bra, så länge glädje & motivation får stå högst upp på listan oavsett om det är minus eller plusgrader.
Jag kommer fortsätta anmäla till sommartävlingar men med vetskap att jag kanske ställer in, vilket jag kommer göra om jag får minsta tecken från Loke.
Jag kommer fortsätta träna hela sommaren men då inte de varmaste av dagar & de dagar vi tränar är det i ottan eller efter läggdags & sen när höst & vinter kommer så ska jag aldrig mer klaga på att det är kallt när vi tränar/tävlar samtidigt som jag har full respekt för de som upplever kyla på samma sätt som vi (Loke) reagerar på värmen.
Inlägget är baserat på en del frågor kring just träning/tävling i värme & jag vet inte om ni fick svar på dem men min rekommendation eller mina tips är som sagt:
- Lita på magkänslan
- Läs/snacka med din hund - allmäntillstånd/glädje/motivation?
- Sänk ”kraven”/träningsmålen
- Pausa när det behövs
- Våga ställa in/bryta
- Ibland är det aldrig fel att bara vara/vila
- Krama din hund
- Det ska vara kul för er båda
Jösses vad långt det blev, vet knappt vad jag skrivit men summa summarum, känner ni inte igen er hund varken före, under eller efter träning, är allmäntillståndet ok men motivationen som bortblåst, gå då & bada istället & tänk att i morgon är en ny dag & ni har hela livet på er att både träna & tävla.

Läs hela inlägget »

Hej!

Vi som gästspelar denna veckan heter Linda och Joy.
Jag är 40 år och jobbar som assistanshundsinstruktör. Joy är en 4 år gammal labrador retriever.
Hon är en utbildad servicehund i sbk. Joy är med mig i stort sett jämt. Hjälper mig med att plocka upp saker, dra av kläder, öppna och stänga lådor och dörrar mm.
Utöver hennes arbete håller vi på med rallylydnad, viltspår men framförallt Nosework.

När Joy var 5 mån började vi vår första kurs i nosework. 
Från början var tanken absolut inte att vi någonsin skulle tävla. Jag ville ge Joy en hobby, något vi kunde göra tillsammans och där det inte skulle göra så mycket om vi misslyckades. 
När man tränar in assistanshundsmoment är det mycket på spel. Allt måste bli rätt, Hunden måste vara frisk och framförallt klara sina tester.
Därför ville vi göra något för att det var kul.
Jag hade dessutom hört positivt om denna sporten. 
Men så besvikna vi blev. Joy var riktigt duktig men jag kunde inte hitta glädjen och se meningen med sporten.
Jag vet att jag sa högt att detta är inte sporten för oss. Men oj så fel jag hade.

Vi blev som tur var övertalade av en kompis att gå ytterligare en kurs. Denna gången för en annan instruktör och steg tre.
Redan första gången kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt. Att se Joy växa, utmanas och vara så nöjd varje gång hon fann gömmorna. 
Nu var vi fast! 

I 1,5 år gick vi kurser, tränade hemma och med vänner. Detta samtidigt som Joys examination till servicehund närmade sig med stormsteg.
När hon var ganska exakt 2 år examinerades hon.

Nu fick vi mer tid att träna NW och tanken på att tävla började växa fram.
Vi gjorde ett doftprov och därefter anmälde jag oss till vår första tävling.

En dag i augusti skulle vi så göra detta.
Jag var nervös eftersom jag inte bara skulle tävla för första gången utan var även rädd för hur det skulle fungera med rullstol. Det sägs att nosework ska vara en sport för alla men av erfarenhet från andra sporter vet jag att det kan strula. Och så blev det.

Vårt första sök var två fordon och dessa i högt gräs.
Vi hann inte ens runt fordonen innan tiden hade gått ut. Här hade jag behövt extra tid. Men visste inte att det var min uppgift att fråga om detta.
Min rullstol fastnade i det höga gräset. 
Joy tog gömman 2 sekunder efter att tiden gått ut.
Resterande sök hann vi runt och hon löste det så fint.
Det var inte kul att orsaken till missat diplom var min rullstol. Jag var jättenöjd över Joys prestation men ledsen på samma gång.

Efteråt fick jag höra att jag skulle bett om extra tid. Detta visste jag inte att jag hade rätt till och dessutom är det inget jag hade vågat göra på en banvandring. Där vill jag bara vara som alla andra.
Idag tvekar jag inte att ifrågasätta tiden, om underlaget är svårt eller om det är svårt att ta sig runt. Samma gäller om jag behöver köra med lös hund.

Att tävla i nosework från rullstol kan bli en riktig utmaning.
Tävlingarna är ofta på platser som antingen inte fungerar med rullstol eller blir en STOR utmaning.
Även om jag kontaktar arrangören är det ibland svårt för denne att förstå vad som kan bli problem.
Som tex att ridhusunderlag eller löst grus får en rullstol att fastna. Eller att bredden på en stol kan vara så olika.
Jag har vid ett tillfälle tävlat där jag fick släppa lös Joy och chansa på att hon markerade eftersom det enda jag såg var hennes svans. (Nosfrys)
Så ja det kan bli lite utmaningar och jag får vara beredd på ett gott skratt när det är dags för tävling.
För man vet aldrig hur det ser ut eller vad arrangören har tolkat in i anpassat.

När vi vid ett tillfälle hade vi varit på en officiell tävling där det var så dåligt anpassat att domaren bad mig om ursäkt tänkte jag sluta tävla.
Bara träna för att det var kul men då fick jag tipset om Michaela och Hubbés.
Vi anmälde oss och det har jag aldrig ångrat.
Den glädjen som mötte oss vid vår första tävling på Hubbés var otrolig. Dessutom var det välordnat och anpassat så att det fungerar även för oss i stol. 
När vi kommer på träningar eller tävlingar på Hubbés lämnar vi alltid med ett stort leende.
Även Joy älskar när jag kör på färjan för då vet hon att nu blir det kul.

//Linda & Joy

Läs hela inlägget »

Hej!

Vad roligt att även vi får göra ett litet gästspel här på bloggen!
Camilla heter jag, och tillsammans med mina två hundar Sonny & Milla tränar jag mycket Nose Work. Matte Camilla är snart 28 år gammal, Sonny är nyss fyllda sju och Milla blir två i oktober. Bägge är av rasen Australian Shepherd.
 
Vi upptäckte Hubbe's förra sommaren strax efter vi börjat med NW. Min kompis Fia (som fick oss att börja med NW från första början) sa då ungefär såhär: "det finns nån tjej på Öckerö som har kurser i NW och en podd som handlar om NW. Hon har till och med gjort sök med vattenglas och i havet!". Till hösten började jag och Sonny med officiella tävlingar och i slutet av september var det dags för TEM inomhus på Hubbe's med den galna tjejen med doft i vattenglas. Allt som jag hört var sant, vi välkomnades med öppna armar direkt in i NW-familjen och efter detta har det bara blivit fler och fler turer med färjan för att få komma ut till öarna och träna eller tävla Nose Work. I början av 2020 blev vi dessutom uttagna till att få vara sponsorekipage, vilken ära! 2020 har ju varit en flopp rent tävlingsmässigt hittills, men nu verkar vi vara på G och vi är taggade att få komma ut och tävla igen.
 
Vi vill berätta om våran första och fjärde tävling!
 
Vår första tävling var i början av september 2019. Sonny och jag var anmälda till en tävling med liten startgrupp, så det var bara jag och tre till på plats klockan 10 när vår grupp skulle samlas. Dags för banvandring, ett stort utomhusområde, ett litet inomhusområde, en bil med släp för fordonssöket och vanliga bruna pappkartonger i olika storlekar för det avslutande behållarsöket.
 
Nåväl, dags att värma upp. Det blev kaos och vi lyckades inte hitta gömman (numer så kör jag aldrig uppvärmningssök). I det stora utomhussöket lyckades vi efter att ha fått varning om 30 sekunder kvar hitta gömman på något slags hjul. Domaren frågade efteråt om jag hade tänkt på vinden. Vinden? Nej, jag tänkte mer på att hålla mig på benen och komma ihåg ordet markering. På skakiga ben gick vi mot inomhussöket, och även där hittade vi gömman och var nu alltså uppe i 50 poäng. Skulle det gå vägen? Mot fordonssöket, jag hade hoppats på vad som helst utom bil. Men, ändå satte vi fart, kommando nosa och även här fanns en gömma som vi hittade utan problem. Nu var jag så nervös att jag knappt kunde gå vidare till nästa sök. Bara behållare kvar och skulle Sonny förstå att det var sök på gång, eller skulle han tro att det var ett stort födelsedagskalas med kartonger att demolera? Vi går in, börjar kolla av, får intresse och jag vågar säga markering och får - RÄTT! 100 poäng och diplom på vår första tävling. Den dagen var jag stolt som en tupp, vilken hund jag har som trots sin skakiga matte löser alla gömmor helt på egen tass.
 
Efter detta så lyckades vi med några individuella placeringar på några tävlingar, ett till diplom och så hade jag anmält till TSM på Hubbe's i oktober. Jag ska erkänna att jag redan här hade börjat titta på tävlingar i klass 2, för nu skulle vi ju ta vårat sista diplom?
 
Det var alltså igen dags för en TSM i klass ett. Numer tyckte jag väl att jag hade tävlingsvana, inte alls lika nervös utan minglade och tänkte på diplomet jag skulle ha i min hand när vi satt på färjan tillbaka till fastlandet. Dagen började med behållarsök i en smal byggnad. Sonny gick in, kollade, och markerade sedan som han brukade göra då, med en tass på behållaren. Självsäkert säger jag markering, men får FEL. Jaså? Under tiden så har Sonny gått vidare till nästa behållare, och markerar även den lika dant. Han går sedan till nästa och tar den med. Det var inte ens i närheten! Så den gamla farbrorn gör som han gör ibland, han skojar till det och går på fart istället för noggrannhet. Han vet ju mycket väl att vi är ute efter eukalyptus, men kan inte låta bli att busa bland kartongerna. Jaja, vi kan väl få 75 poäng ändå. Mot inomhussöket. Det blir enkelt! Han går in, kollar av, och sedan frysmarkerar han på en tröskel. Det var fel, såklart. Sedan gör vi oss redo för ett utomhussök. Vi letar och letar, men hittar inget. Vad tusan? Det visar sig att gömman sitter under en bänk i perfekt noshöjd med ändå bom. Nåväl. Dagen slutar med ett fordonssök, innan funderade jag på att åka hem och börja om från början med Nose Work men bestämde mig ändå för att köra. Som tur var så hittade vi gömman, till och med så snabbt att det räckte till en första placering!
 
Så kan det gå, hur bra som helst eller helt pannkaka. Vi vill därför dela med oss av våra bästa tävlingstips!
Fundera över vilket upplägg som passar din hund. Uppvärmningssök, inte uppvärmningssök?
På banvandringen, fota och gör upp en plan! Om möjligt så känn hur vinden ligger och planera efter det. Med Sonny kan min tanke t.ex. vara hur vi kan ta oss runt fordonen på smartast sätt, att på kortast väg täcka så stor del av ytan som möjligt. Med Milla kan planen vara att gå in i området och göra vår startrutin mot något föremål eller vägg där jag vet att hon har större chans att tänka NW och gå på jakt än att starta henne helt planlöst på t.ex. en gräsyta där hon kanske får för sig att kissa.
Om du får höra "30 sekunder kvar" så fundera kvickt, finns det något område som ni inte sökt av? Här finns möjlighet att kolla av det. Men, har ni varit överallt men inte hittat? Då är det helt okej att nöja sig där och gå ut från området och belöna ett bra jobb!
Blir det som min kaos-tävling här ovan så deppa inte ihop, det blir så ibland! Fundera på, varför blev det så? Jag köpte en fläkt efter tävlingen och tränade på behållarsök i avlånga utrymmen med fläkt på i ena änden när jag insåg att vid behållare så markerar Sonny ibland på spår av doft som drar med golvet. Vi tränade också lite mer inför tävling istället för att vila, han var lite övertaggad vilket bidrog till felmarkeringen. (Efter denna tävling har vi såklart tävlat mer, och är nu uppflyttade till klass 2 TSM efter några riktigt bra tävlingar)
Viktigast av allt är såklart att ha roligt, glöm inte det! Hundarna gör ingen skillnad på träning eller tävling, och de förtjänar att alltid få känna sig som superhjältar när de söker! Så applådera, hejja och belöna era hundar oavsett resultat på tävlingen och fundera på vad ni ska träna mer på till nästa gång, för visst är det roligt att stå där med ett diplom i handen och en rosett på hunden <3

Tack för att vi fick gästblogga! 

Tusen tack säger vi som är så tacksamma att ha er med på tåget. 
Ta del av ekipagets vardag full med träning & vandring på instagram via @nosework_aussies

Läs hela inlägget »

Jämför er inte med andra, jämför inte er hund med andras hundar & kom ihåg att det du & din hund har är unikt, något som varken går att mätas, vägas eller jämföras med någon annans.
Nu undrar ni säkert vad jag talar om & det ska jag berätta.
Jag är uppvuxen med hund i familjen, helt vanliga familjehundar som fick dagliga promenader, hängde på gården med andra djur, delade våra middagar vilket kunde vara spagetti & köttfärssås eller pannbiff & potatismos, lekte, myste & blev älskade.
De gick aldrig på kurs, vi var aldrig i stan & miljöträna utan de levde ett fullgott liv på landet, sunda & lyckliga.
Jag fick min första egna hund när jag var 18år, han gick aldrig på kurs, han var min stallkompis, min bästa vän, så älskad så saknad.
Hubbe, som företaget är döpt efter, satt i min ryggsäck tills dess att han var så stor att han kunde åka moppe med mig, sprang bredvid hästarna när vi red, skeda under täcket på nätterna, ja han levde ett fullgott liv.
För 5år sedan kom Loke in i mitt liv, med Loke känns det som att jag gjort allt, vi har gått kurser, vi har utbildat oss, vi tränar, vi tävlar & vi har tillsammans blivit mer & mer nördiga ju längre tiden går.
För 3år sedan kom Ymer in i vårt liv vilket gjorde att jag/vi växla upp ytterligare & gick från nörd till supernörd.
Idag lever jag ett liv där hundarna har absolut största fokus, våra veckor planeras efter dem, det är en god balans mellan träning, äventyr, vila & att bara vara.
Det är en livsstil som som passar mig & aldrig någonsin har jag känt att jag hör hemma på detta sätt någon annanstans.
Kanske är det den ovillkorliga kärlek bara en hund kan ge, att de hänger med på alla tokigheter oavsett vad vi gör?
Kanske är det känslan av att känna sig behöv? Kanske är det känslan av att känna att detta är något jag kan?
Eller kanske är det bara onödigt att tänka kanske, för i mina ögon är det varken ett jobb eller en hobby, det är en livsstil som passar mig, vi är familj & det är såhär vi vill leva.
Så vi skippar helt enkelt alla kanske till varför livet helt plötsligt tog en vändning & jag gick från alldaglig hundägare till hundnörd men en sak är säker, min livsstil, mitt sätt att träna & leva med hundarna oavsett alldaglig, nördig eller supernördig baseras på ett grundrecept som jag valt döpa till ”Familjen” där ingredienserna är -> Kärlek & respekt.
Varför skriver jag då detta?
Ja anledningen är att jag den senaste tiden via sociala medier kommit över inlägg där man trycker ner andra för att de varken tränar, tävlar eller lever som man själv gör med sin/sina hundar, att man stampar på den som faktiskt skaffat hund enbart med önskan om en familjemedlem & bästa vän.
Att man på ett nedlåtande & elakt sätt ifrågasätter istället för att inspirera med idéer när någon söker efter tips.
Jag ställer mig frågan, vad får man ut av detta?
Varför trycka till när man kan tipsa?
Varför trycka ned när man kan höja?
Jag kan med handen på hjärtat säga att samtliga av mina hundar har levt & lever ett fullgott liv, oavsett om de levde som gårdshundar, åkte moppe till stallet eller är ute & tränar & tävlar.
Självklart ska man ha respekt för hunden, både som ras & som individ & det är kanske inte optimalt att skaffa en Husky om man bor i en etta på Linnégatan men ”that’s not the point”
Det jag vill säga är att vi måste vara ödmjuka inför varandra, vi är alla olika, vi lever olika, våra familjer, vår livsstil & framförallt våra hundar är olika & detta gäller inte enbart i vardag utan även under träning & tävling.
Så det jag vill förmedla är i stort sett det som följer:
Jämför er inte med andra, låt er istället inspireras & plocka bitar som ni sen kan baka samman till er egna tårta.
Vi har som ovan skrivit olika livsstilar men vi har dessutom olika ”hundmaterial”
Jag har två labradorer men skulle ändå aldrig jämföra dem med varandra & absolut inte med andra utan ser dem som de individer de är, både till vardags & under träning.
Jämför er inte heller med andra under träning utan fokusera på att inspireras av andra, prova er fram & kom ihåg, alla har vi vår egna resa med vår alldeles egna hund, en unik resa som är ämnad för just er två oavsett om resan går ut på ett härligt liv på landet, ett spännande storstadsliv, ett äventyrligt vildmarksliv eller en utmanande tävlingskarriär.
Kom även ihåg, man kan träna utan att tävla & oavsett anledning till varför du skaffa hund så
står jag bakom er alla så länge hunden lever ett lyckligt liv med sunda vanor, daglig motion men framförallt ett liv där de får den kärlek de förtjänar.
Med det säger vi trevlig helg & låter denna helg bli en helg där vi inspirerar & booztar varandra❤️

Läs hela inlägget »

Våga vägra eller våga älska matskål?
Vi vågar vägra att välja!
Jag älskar berikning, något som ofta förekommer hos oss är födoberikning av alla dess former både genom färskfrysta ben så som märg, revben, oxhals, älgben osv men det serveras även en hel del kongar av olika varianter fyllda med gotta & när grabbarna är ensamma med pappsen eller husse (kalla det vad man vill) som är lite äckel magad så är klassikern att leta föda i trädgården om det inte finns färdigportionerade kongar/ben i påsar så han slipper röra dem.
Vad menar jag då med att vågar vägra att välja?
Jag förstår grejen med våga vägra matskål, det handlar om att istället för att ställa fram en portion med hundmat helt utan krusiduller så finns många roliga saker man kan testa.
Men för en del har detta blivit då stort att man faktiskt riktar kritik mot de som använder matskål, vilket inte är okej i mina ögon.
Det man kan göra är förstås att göra maten lite mer svårtillgänglig eller spännande genom att låta hunden själv leta efter den, eller stoppa den i en aktiveringsboll eller sprida ut i trädgården.
Men för mig så handlar det även om att fylla matskålen med godsaker att undersöka.
Jag älskar våra matskålar & hundarna lika så.
Det finns flera sätt att berika födan på.
Jag har valt bort att blanda allt likt en barnmatsportion då hela grejen med berikning är som bortblåst för L & Y som hade svalt allt utan att smaka.
Detta är högst individuellt men jag har två labradorer & tro mig, de vet hur man sväljer utan att smaka även om de faktiskt inte äter allt som många tror.
Ymer skulle tex aldrig äta popcorn & Loke tycker att chips är något som borde förbjudas.
Jag vill genom att placera ut i sektioner som kan jämföras med en fin mall enligt tallriksmodellen där de får undersöka, smaka, tugga, spotta ut, svälja & ibland byta med varann ge dem möjligheten att välja vad de vill ha & inte.
Min uppfattning av födoberikning är att det gynnar både petiga och hetsätande hundar. De som inte brukar vilja äta har blivit mer intresserade av matskålen, och de som äter snabbt blir lite bromsade av att oväntade inslag dyker upp mitt i maten.
Hur kommer man då igång?
Det är enkelt, använd det du har (som är ok för hundar att äta) våga prova oavsett om det är torrisar eller färskfoder som serveras så är mitt tips att börja enkelt, skiva upp lite morötter eller gurka, lägg i en äggula & invänta reaktionen.
Vi serverar som sagt i allt från skål till kong & ben under de tre mål de får om dagen.
Så här ser vår onsdag ut:
Frukost: Bas -> Pondus färskfoder samt blandsallad, äggula & skal, röda & gula cocktailtomater, kiwiklyftor & tillskott från Svenska djurapoteket.
Lunch: Märgben & Melonslush (blodmjölsdrink)
Kvällsmål: Fylld kong med Pondusfoder, blåbär & ärtor.
Låt er inspireras & våga prova men kom ihåg att oavsett hur du serverar eller vad du serverar så spelar det ingen roll, du vet vad som passar dig & din hund.

Läs hela inlägget »

Hej!

Vi som gästspelar på Hubbes blogg denna vecka heter Sofia och Ebba!
Vi bor i Göteborg och pysslar med en himla massa olika hundsporter - men främst Nosework!
Jag är 32 år, arbetar som polis och bor med min man Erik. Ebba är en två år gammal Australian Shepherd och hon vår första hund. Varje dag med henne är ett äventyr!

Noseworkfrälsta blev vi i mars 2019 då vi började vår första kurs, och därefter har det bara fortsatt!
Vi har hunnit tävla ett antal gånger och Ebba är en riktig stjärna!
Vår största bedrift var när vi tävlade två dagar på MyDog i januari, en riktigt utmaning då Ebba är en ganska lättstörd och reaktiv hund. Min största farhåga var att ens ta mig dit kollektivt med hund, bur och packning. Allt det logistiska gick dock bra och väl på plats briljerade Ebba, två dagar i rad.
När hon jobbar - då jobbar hon!

Våra mål är att debutera klass 2 under året och att så småningom ta oss till SM! Högt uppsatta mål, men vad sjutton - man ska väl sikta mot stjärnorna?
Vare sig vi kommer så långt eller inte så kommer vi alltid fortsätta med nosework. Fantastisk aktivering, roligt för både hund och människa och man kan göra det var man är. Perfekt helt enkelt!

Hubbes hittade vi till i höstas då vi anmälde oss till en tävling i inomhussök, och sedan har vi stannat kvar!
Vi älskar den positiva andan, de härliga och fantasifulla söken och Michaelas tokiga upptåg!
Man vet aldrig vad som är i görningen när man kommer till Hubbes, men att det blir kul kan man i alla fall vara säker på! Vi känner oss alltid som superhjältar när vi är där och ser alltid fram emot att komma dit!

För er som funderar på att börja med nosework säger jag bara - gör det! Ni kommer inte att ångra er!
Det är roligt, spännande och väldigt bra för samarbetet mellan människa och hund!

Kram Sofia och Ebba

Tips från Hubbe's: Följ Ebba & hennes matte Fia på instgram @aussien_ebba

Läs hela inlägget »

Jag visar sällan videos eller skriver om vår egna träning men tack vare era önskningar tänkte jag att det kommer ske en förändring på det.

När åtet startade var vi så laddade, redo att ta oss an 2020 med inplanerad träning med sikte på en hel del tävling & målbilder om att ta Ymer till klass 3 & dessutom starta Loke i klass 3. Krasch sa det för oss alla, det kom en pandemi & vi liksom många andra hamnade i någon dvala, vad ska vi göra nu?

Vi har alltid tränat mer än vi tävlat, men jag som person behöver specifika mål att träna mot som tex ett inplanerat tävlingsdatum.
När vi inte har något inplanerat så går vi, ja vad ska jag kalla det för? Inte på sparlåga men vi har liksom lite semester hela tiden istället för endast fyra veckor på sommaren.
I takt med pandemin förändrades även företagslivet, jobbsituationen & sen kom smällen, jag måste acceptera att jag är sjuk, fysiskt & psykiskt.
Detta har gjort att jag tyvärr inte orkar på samma sätt som innan men när vi väl tränar så gör vi det & inte för att skryta men då gör vi det jäkligt bra. Med jäkligt bra innebär inte att något är perfekt utan snarare att vi jobbar vidare mot våra mål, med glädje & motivation.
Vi plockar delar som är bra, delar som är ännu bättre & delar som är riktigt jäkla bra.
Men vi tittar även på hur vi kan utvecklas & bli bättre, vilket till 99% handlar om mitt förararbete.

Den senaste tiden har vi pga min ork inte hunnit med planerade träningar med våra vänner så mycket som vi önskar, jag känner dock att jag har en fördel som företagare & instruktör som ger mig möjlighet att träna innan & efter kurs.
Ibland riggar vi, ibland städar vi, något jag är tacksam för.
Vi har de senaste månaderna lagt mycket tid på microsök, små områden med fokus på olika delar, alltid med en sak i taget som tex, markeringar, oåtkomliga, höga osv, här jobbar vi dessutom med kända gömmor & baserat på det i takt med att tävlingssäsongen ställts in så har vi nästan glömt hur det är att träna & tävla utan vetskap om gömmans plats men igår var det ändå på tiden & Karin riggade 4 sök för oss med 2 gömmor i varje område.

Sök 1: Närliggande gömmor
Sök 2: Höga gömmor
Sök 3: Oåtkomliga
Sök 4: Spegelgömmor

Analysen så här långt är följande:
Loke är fantastisk, självständig med hög motivation. Lyhörd & kollar av där jag ber, lägger ingen onödig tid där det är tomt.
Tydlig vid funnen gömma.
Jag däremot har en del att jobba på, lite ringrostig, förvånat uttryck trotts att jag kan vara säker på när han markerar, speciellt höga. Påvisar vid sök två vid samma ställe flera gånger istället för att tänka ”hur rör sig vinden, hur ser området ut, vad har vi missat”
Med Loke så är varje belöning en explosion, något som leder till högre intensitet vilket kan leda till slarv & att det går för fort, MEN det är så svårt att behärska sig. Jag behöver ta med mig att vi belönar något lugnare vid gömmorna så kan vi explodera tillsammans efteråt.
I samband med att jag skriver detta så tänker jag ”ska jag verkligen förändra belöningarna när det är vad han önskar & tar oss framåt”
Det handlar nog om att tänka igenom innan vi startar söket som tex sök 1, närliggande där han hittar en, jag ser att han har jobbat på fler i samma område, ger honom ändå en pangbelöning vilket leder till lite nagg i andra gömman, här kan en lugnare belöning & samla upp vara till hjälp.

Men, summa summarum, det var längesedan vi tränade blint & jag kan inte vara annat än nöjd med Lokes isats. Att få utvecklas & dela glädjen med denna pralin är ett äventyr utöver de högsta drömmar.

För att se vår träning, besök vår facebook eller instagram.

Läs hela inlägget »

Hej på er allihopa!
Vill börja med att säga hur otroligt tacksam jag är över alla fina meddelanden & det otroliga stöd jag/vi fått inte bara de senaste dagarna utan genom åren & framförallt de senaste månaderna.
Tack vare er kommer Hubbe’s att finnas kvar även till hösten & det gör mig alldeles varm i kroppen, även om det inte är i samma utsträckning som nu.
Mitt hjärta brister dock när jag tänker på min fantastiska vän & kollega Sofia på Oliwer & Gänget som för varje dag som går närmar sig den sista inför stängning.
Även om jag känner mig klar med dagiset sedan jag lämnade över så är det självklart en stor sorg (mindre för mig än för Sofia) men samtidigt ett beslut som var tvunget att tas & det ända rätta beslutet & jag stöttar Sofia till 110%.
Det har varit en ära att få dela denna tid med henne, en fantastisk kollega men dessutom en vän för livet, äsch vän? Ja, klart vi är men jag skulle säga att vi är mer än så, vi är familj.
Som många av er vet så utbildar sig Sofia just nu till allmänlydnadsinstruktör & vi hoppas såklart att kunna erbjuda allt från valp till vardagslydnadskurser när hon är klar, något jag lagt åt sidan då Nose Work & övriga nosaktiviteter tagit det mesta av min tid.
Som många av er även läst så kommer min kollega & vän Karin att stötta upp lite mer under en period, hur länge det blir är svårt att svara på men jag kommer att finnas med hela vägen i den mån kroppen orkar ta mig framåt.
Jag har alltså inte fått något virus, utan det knackade en kväll på min dörr, jag öppna & pang sa det så föll jag pladask, det var Mr Utbränd som likt en förbannelse kastade sig över mig.
Jag har under många år, sedan barnsben förnekat, förträngt & bara krigat mig framåt genom att åta mig jobb, planera in träning, åka på äventyr, ja allt för att slippa ta tag i bagaget & de senaste åren sedan min pappa blev sjuk för att sedan gå bort har jag gjort allt annat än att prioritera mig själv vilket nu lett till att kroppen stängt av.
Är jag aktiv en timma måste jag vila två, jag sover mer än jag är vaken men är ändå konstant trött, känner mig aldrig utvilad, blicken flackar, jag ser suddigt & kan inte längre fokusera eller organisera på samma sätt & ibland tappar jag talet & vardagliga ord som tex ost, köttbulle, gräsklippare är som bortblåsta.
Jag har blivit varnad, jag har haft alla tecken på att denna dag skulle komma men tyvärr, jag förneka samtidigt som det är svårt att acceptera som högpresterande med höga mål där det är allt eller inget, 50% räcker inte när man kan ge 110%.
Men nu är det som det är, jag har mig själv att skylla & jag förstår att det är en tuff resa tillbaka men oavsett kommer jag inte kunna släppa allt helt, jag kommer som sagt vara med på de evenemang som ligger ute fram till semester med stöd av mina kollegor & vänner Karin & Josefin.
Även om kroppen stängt av så slutar inte huvudet att spinna idéer & utlopp för kreativiteten & galna ”hittepå” kommer därför att dyka upp i online kurser där ni kan träna hemma i er egna takt både med & utan feedback från oss.
Jag har även fått önskan från några håll att dela mer av mina egna tankar kring allt från vardagslivet till träning med L & Y, allt från mina tankar kring att leva med hund baserat på det jag föreläst om - Hundens läkande effekt (just nu högaktuellt) till att dela träningstips, bakgrund & tankar till allt det vi sysslar med varav huvudsyssla inom träning är Nose Work.
Superkul tycker jag & kommer börja lägga upp på bloggen inom kort där jag dessutom kommer ha besök av gäster som delar med sig av tankar från allt kring hundägarskap till träningstips men tills dess att jag kommer igång kan ni följa L & Y på instagram via @teamchocolateboys
Återigen tusen tack för all kärlek, allt stöd & support, jag är så tacksam!
Ta hand om er, var rädda om er & sist men inte minst, trevlig helg!
P.S PM, kallelser m.m till träningstävlingar för de kommande veckorna är nu uppdaterade på hemsidan.

Läs hela inlägget »

Vilken helg!

Ibland går det inte hela vägen men det går jäkligt bra ändå & vi har haft en helt fantastisk helg på resande fot med två dagars tävling, övernattning på Kroppefjäll, härliga promenader & såklart frukost i sängen, för både två & fyrbent.
Idag var det Lokes tur att tävla, min stora älskade björn, min stjärna, han som gör allt & lite till med hög motivation, glädje & kärlek till alla som kommer in i hans zon, oavsett om det är 1 eller 100 meter ifrån, för i Lokes värld till skillnad från lilla Y så är alla här för hans skull & är det något Loke är duktig på så är det att ge tillbaka & överösa alla med kärlek, värme & bjuda in till hans värld som som står för gemenskap, för i Lokes värld får alla vara med, stora som små.
Han är enkelheten själv, killen som skulle ta på sig ett par platåskor om jag så bad, han som delar med sig av sitt köttben till alla som vill smaka, grabben som tar sig an utmaningar utan att ens reflektera kring omgivningarna, han bara gör & jag följer efter.
3 av 4 på dagens TEM NW1 Inomhus & vem kunde tro att lillebror skulle hamna i TEM ledning?
Superfina sök, härlig känsla & riktigt kul får summera dagens tävling & jag kan inte vara annat än nöjd för som sagt, ibland går det inte hela vägen men det går jäkligt bra ändå & oavsett så har jag min älskade brunbjörn vid min sida & det är precis samma kille när jag går ut från söket som när jag går in.
Älskade Loke!
Tusen tack till alla härliga vänner i Nose Work familjen, gamla som nya för en fantastiskt trevlig helg med många härliga skratt & den fina gemenskap som vi alltid har.
& tack även till min man, för tro det eller ej, det finns en tredje man i mitt liv, även om han väldigt sällan syns till, får av min tid eller prioriteras på samma sätt som L & Y så är jag väldigt tacksam att jag har honom & denna helg åkte han med utan att jag erbjöd varken köttbullar eller prinskorv som belöning.
Det blev en mysig helg för hela familjen helt enkelt!❤️
Innan jag avslutar helt vill jag såklart gratta alla våra Nose Work vänner därute då det trillar in det ena fantastiska resultatet efter det andra, allt från härliga känslor till diplom & upplyft men på tal om känslor så vill jag rikta den största grattiskramen till våran Karin & hennes Lillan som igår tävlade & det med en magisk känsla & ett riktigt lyckorus vilket jag vill dela med mig utav.
Se video i kommentarerna på vår fb sida

loading...
Läs hela inlägget »

Diplom, Upplyft & Utmärkelse för 4 SSE
Idag är jag inte bara lycklig & stolt, jag är dessutom rörd.
Min älskade ”Y”nika underbara lilla Y, denna lilla pralin som gett mig gråa hår i förtid, som fått mig att tänka så långt utanför boxen som det bara går, killen med lika mycket känslor inuti som utanpå, han som tydligt berättar om vi ska gå höger eller vänster, om vi ska ta stora eller små steg, oftast väldigt väldigt små men så idag tar han ett jättekliv & jag gör som vanligt, hänger med på hans resa, stöttar & peppar, ger kärlek & köttbullar vilket resulterar i Diplom NW1 TEM Inomhus & därmed uppflyttade till NW2 men inte nog med det, idag var vår dag & jag är alldeles rörd när jag skriver att vi fått 4 SSE & en Utmärkelse!
Jag är så glad i denna kille, jag älskar honom så det gör ont. Så många gånger vi vänt på tävlingsplats när han förmedlat att det inte känns helt rätt, så många gånger som jag fått förklara mig om varför min labrador haft gult band & varför jag utsätter honom för tävling. Så många gånger som jag känt ”gör jag rätt” & idag fick jag äntligen svar på min fråga.
Genom små små steg, en utmaning i taget både till vardags men likaså vid träning & tävling, alltid på Ymers vilkor så har vi idag varit & tävlat i hos Maria & Nose Work Dalsland med världens bästa känsla.
Ymer har minglat, hängt med andra hundar (på avstånd) utan minsta reaktion, han har varit obrydd. Ögonen har glittrat & han har gjort sitt yttersta i söken även om det då & då behövs ett ”pep talk” där vi samlar ihop oss, klappar om, berömmer & startar på nytt.
Stolt kanske bara är förnamnet, för jag kan inte beskriva känslan.
Jag är så tacksam denna lilla brunbjörnsfis som lärt mig så otroligt mycket om hundägarskap & skillnaden på individer & personlighetstyper, om ångest & oro, om glädje & överslag men framförallt om ovillkorlig kärlek.
Tusen tack Maria för en fantastisk tävlingsdag & tack till både dig & Ann-Louise som sprider sån fantastisk glädje & värme inför varje sök.
Stort Grattis även till alla våra vänner som tävlat under dagen, många delmål som bockats av, välförtjänta diplom & fina resultat.
Nu ligger lillebror steget före storebror så vi får se om de ligger lika igen efter morgondagens tävling.

Läs hela inlägget »

Vi har under måndag & tisdag arrangerat två officiella Nose Work tävlingar, något som vi gjort två gånger i månaden sedan september 2019.

Vi har verkligen haft jättekul & det är fantastiska att få träffa & se alla ekipage arbeta tillsammans, att få dela glädjen men likaså peppa när nervositeten slår på & det är dags att in i söket.
Men, så hände något under måndagen som har gett ringar på vattnet, onödigt många ringar på vattnet & jag kommer inte att svara på några fler mail, jag kommer istället skriva från hjärtat & stå upp, inte bara för mig som företagare & arrangör utan även för övriga instruktörer, arrangörer & domare som kämpar & sliter för att vi ska få träna & tävla.
Jag heter för er som inte vet Michaela, jag har sedan 2015 drivit verksamheten Hubbe’s Hundkurser som från början hette Hubbe’s Hunddagis, ett litet företag som är mer än bara ett företag, jag lägger hela min själ i min verksamhet. Företagets namn är tillägnat min första egna hund Hubbe, en fantastisk pojk som var så mycket mer än bara min första hund, han räddade dessutom mitt liv, så Hubbe’s Hundkurser är högst personligt för mig.
Jag strävar alltid efter gemenskap & glädje när man kommer till mig med målet att de som besöker Hubbe’s ska känna sig som hjältar eller världsstjärnor när de återvänder hem.
Som instruktör skulle jag först vilja säga att jag inte är bättre än någon annan, snarare tvärt om, jag lär & utvecklas hela tiden, vilket jag tycker är fantastiskt & en del av resan & det är tack vare alla er som kommer till mig & tränar.
För i ärlighetens namn, hur kul hade det varit att vara världsbäst på allt? Känns som det skulle bli ganska fyrkantigt & tråkigt, eller hur?
Så vad jag skulle vilja säga är att vart ni än åker på kurs, ha ett öppet sinne, prova de övningar som ges, se om det passar dig & din hund, analysera, kanske finns det delar som hjälper er i träning men framför allt, tänk på att vara ödmjuk till alla de instruktörer som lägger sin själ i att instruera & sprida glädje för att vi ska kunna träna sena kvällar & helger.
Jag blir ledsen av att höra att man varit där & där & det var si & så, för då förstår jag att det sägs samma om mig.
Självklart ska man få tycka & tänka men låt andra bilda sig en egen uppfattning & som sagt plocka med det som passar er, alltid finns det något & skulle det mot förmodan inte finnas något så har ni iallafall hittat några gömmor under kursen & vovve är glad ändå?
Som instruktör får ofta höra att jag lever lyxliv som kan ha med mina hundar på jobbet & träna samtidigt, men i ärlighetens namn så är det väldigt sällan som grabbarna är med, då hade de fått ligga i bilen timma efter timma för att när kurserna är slut återvända hem då jag är allt för trött för att kunna ge dem de 110% de förtjänar.
Så jag liksom många andra instruktörer lever inget lyxliv, jag tjänar inte mer än någon annan, jag arbetar som anställd i mitt bolag & tar ut en lön precis som de flesta i vårt avlånga land.
Nu för att återgå till måndagens tävling, som flera månader innan börjar planeras, anmälningar ska tas emot, bokning av lokaler ska göras, det ska iordningställas, startlistor & pm ska ut, mail ska besvaras & mycket mer innan vi når tävlingsdagen som för oss som arrangörer är belöningen efter alla förberedelser.
Roliga sökområden, fantastiska domare, stämningen är på topp. tävlingen drar igång & liksom solen står opp en molnfri dag drog stormen in & det blev en klurig dag, inga diplom delades ut & diskussionerna & mailen börjar trilla in.
Jag förstår att man vill finna svar på varför det blev så svårt som det blev, jag förstår att man blir besviken men vad jag inte förstår är när man ska hitta syndabockar.
Jag har varit på flertalet klass 2 tävlingar där inget diplom delats ut & då kommer kommentarer som ”för svårt” ”hydrolatet” ”fel i bedömning” osv.
Jag har även varit på klass 2 tävlingar där det delats ut 20 diplom varav 40 startande & då säger man ”för lätt” ”gömmorna var som klass 1” osv.
Jag tycker detta är fruktansvärt orättvist både mot de medtävlande men även mot våra domare som gör sitt bästa när de placerar ut gömmor.
I måndags gick det inte hela vägen, men det var ett flertal ekipage som var jätte stolta & glada över sin prestation & då ska de inte behöva tryckas ner av kommentarer som ”hade hydrolatet varit okej hade ni säkert fått diplom”.
Lika orättvist är det mot de 20 som tog diplom vid annan tävling, ett diplom som de är stolta över, så vi kan väl försöka glädjas med varandra istället?
Som jag skrev ovan, självklart har man rätt att vara besviken men hur hade det sett ut om vi alltid lyckades? Då sker ingen utveckling så vitt jag vet & ibland så är det faktiskt bättre att släppa & gå vidare istället för att analysera sönder sig själv, sin motivation & glädje.
Sen gäller det bedömning av gömmor, har man synpunkter på det så hjälper det inte att maila mig i efterhand, jag kommer hänvisa till snwk:s regelverk men jag tycker att vi ska vara ödmjuka mot våra domare som går upp i ottan för att sedan komma hem sent på kvällen där min lillebrors veckopeng var högre om vi ska slå ut på alla de timmar de tillägnar i bil samt ståendes med protokollen i hand & inte nog med det, de står ute, i ur & skur med viljan att glädja oss & ge en rättvis bedömning oavsett om det tar oss hela vägen eller ej.
Vad gäller bedömningen oåtkomlig eller spot on gömma, man får fel om hunden kan ta sig hela vägen fram till gömman & markerar för långt ifrån, man får även fel om man säger ”markerat, oåtkomlig låg” & det visar sig vara en oåtkomlig hög. Men detta är återigen inget jag kan bedöma som arrangör.
Sen har vi kommentarer som ”du måste dra in storkovan nu när ni arrangerar så mycket tävlingar”
Alltså suck, snälla ni som tror detta, arrangera en tävling & återkom.
Att arrangera tävlingar tar tid från ordinarie arbete dvs dagar av inkomst, så om jag räknar med de dagarna jag skulle gjort annat går vi förlust på tävlingarna & detta kan vi gladeligen visa kalkyler på för de som tror annat.
Jag förstår att när man sitter i soffan ser 480:- * 40 = 19 200:- men då ska ni veta att det är utgifter på detta som bl.a.
-Ansökningsavgift
-Avgift till snwk för registrering av tävling
-Arvode & reseersättning domare
-Boende till domare
-Frukost/lunch/dryck till samtliga som hjälper till
-Hyra lokaler
-Inköp rosetter/priser
-Som företagare skatt/moms
-Övrig post, dvs patroner skrivare, ev behållare, kartonger osv
Så tävlingarna genererar alltså inte i att vi kan ta ut någon lön på de dagar som faktiskt kräver mest förarbete som efterarbete för att inte tala om tävlingsdagen.
Nu vill jag inte att detta ska bli något bittert inlägg men jag tycker att vi ska tänka oss för innan vi säger saker som kan påverka andra negativt. Jag ser mig som en positiv person, jag vill som sagt dela & förmedla glädje, jag vill skapa gemenskap där alla är lika värda.
Jag gör alltid mitt yttersta för att ni ska få de bästa förutsättningarna med spännande & utmanande miljöer & jag vet att det är fler med mig som kämpar på samma sätt.
Vi på Hubbe’s har beslutat att de tävlingar som efter ansökan blivit godkända är de sista vi arrangerar under våren 2020 & vi önskar såklart alla varmt välkomna att anmäla när klockan är slagen men sen kommer det bli en paus.
Vi vill såklart tacka alla domare & våra vänner som ställer upp & hjälper till för att tävlingar ska vara genomförbara, ni är fantastiska allihop!
Sist men inte minst, hydrolatet som blivit så omtalat är samma hydrolatet som användes under tisdagens tävling, det användes även under onsdagens tematräffar & såklart användes det även under decembertävlingarna & då visade det sig bli ett gäng diplom, så att säga att vi har dåliga hydrolat kommer inte ge träningen någon vidareutveckling.
Självklart satte vi nosen emot hydrolatet för en extra koll & vi är flera som kan understryka att det luktar både eukalyptus & lagerblad.
Vill man ha sin egna flaska med samma batchnummer så finns det hos oss på Hubbe’s.
För att avrunda så vill jag rikta ett stort tack till instruktörer, arrangörer, domare för det fantastiska jobb ni gör & givetvis till alla positiva & glada medtävlande för den glädje & värme ni sprider.
//Michaela

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter