Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

2020

Hej igen! Här kommer en uppdatering från NW-nörden som gått helt crazy och provat på att tävla i lydnad.
 
Sonny är ju hela sju år gammal och har faktiskt tränat ganska mycket lydnad som yngre, han har till och med tagit en titel i rallylydnad! Däremot så lade jag lydnad lite på hyllan när NW kom in i vårt liv och vände allt upp och ner (på ett bra sätt!). Men, jag hade lovat våra träningskompisar att under 2020 skulle det bli en start i lydnad och idag var det alltså dags. En riktig höstdag väntade och regnet öste ner på oss i några timmar innan det var vår tur. Under de timmarna vi väntade så hann vi med att titta på våra träningskompisar, ha picknick i bilen (underskattat!) samt få bakluckan att gå i baklås. Som tur var så tyckte Sonny inte att det var konstigt att plötsligt gå ut från bakdörren istället.
 
Vi hade ingen speciell uppladdning veckan innan utan planen var att försöka tagga till idag på plats i Ale. Det funkade och vi gick in på plan med en bra känsla! Den försvann dock rätt fort när Sonny tyckte det var mer spännande att kolla marken och spana på domaren. Momentet följsamhet resulterade alltså i en nolla. Noll x 4. Alltså fortfarande noll. Jag hade dock redan innan bestämt mig för att inte titta på domarens poängblock utan fokusera på att vara i vår bubbla. Efter detta flöt momenten på och vi fick betyg mellan 6-9 med en sjua på helhetsintrycket. Totalt blev det 120 poäng och precis godkänt resultat! Bäst av allt var ändå att Sonny verkade ha roligt på plan och att vi fick poäng på alla moment utom ett.
 
Sjukt roligt att ha det gjort och det är ju ganska mycket som skiljer lydnad från NW! En aspekt är ju ekonomin, denna start kostade 150 kr jämfört med minst 400 för en start i NW. Och nej, jag tycker faktiskt inte att NW är för dyrt, utan jag har full förståelse för att det kostar i hyra, domare, mat, priser, resor, avgifter osv. Men jag kan ju bara konstatera att jag hade haft råd att tävla mer om jag valt lydnad :) En till aspekt är ju också tiden med domaren, inom NW så får man ju ofta sin personliga feedback direkt efter söket vilket jag uppskattar mycket! I lydnaden så får man förlita sig på att de som tittar på kan komma med feedback. Och där har vi ett stort plus med lydnaden, man kan hjälpas åt på tävlingsplatsen och filma och se sina vänner starta! Så ja, lydnad var ändå helt okej och vem vet, vi kanske till och med gör om det någon gång. Men nu längtar vi tillbaka till vår favoritgren NW och vi har en spännande höst framför oss, snart är det dags för debut i NW2 och vi ska även prova på att tävla i specialsök!
 
Tack för att vi än en gång fick dela med oss av våra erfarenheter, och vem vet, vi kanske snart är tillbaka på bloggen efter vår klass 2-debut?!
 
/Camilla & Sonny (och supporten Milla som hejjade från hemmaplan)

Läs hela inlägget »

Hej!

Camilla & Milla här igen och vi ska dela med oss med erfarenheter från vår tävling idag! Det var dags för Milla att köra en TSM 1 i Dalsland. Vi styrde hemifrån redan 11.00 men jag körde fel så när vi kom fram till tävlingsplatsen hann jag precis besöka toaletten och visa upp våra papper. Sedan var det dags för banvandring! Inomhus & behållare fick vi se på film, svårt att göra upp en plan från en film tycker jag, men som tur är så har vi alltid en grundplan som brukar vara att börja med ytterkanter och ta mitten av rummet sen. På behållare brukar planen vara att köra systematiskt och ta en i taget. Däremot fick vi se utomhusområdet som bestod av en pallkrage, en stol, några stolsben och nån pall. Ganska "lätt" område, tydliga saker för hundarna att söka av och min plan var att börja på pallkragen för att jag tänkte att det var en konkret sak som kunde få henne att tänka NW. Fordonssöket bestod av två släpvagnar som stod lite som ett L.
 
Direkt efter banvandringen var det vår tur att börja med utomhussöket. Jag VET (vet vet vet vet) att Milla brukar behöva gå på toa när vi kommer till ett nytt ställe. Så vi tog en promenad, men hon ville inte så vi begav oss mot området. In på utomhussöket, jag följde planen, kände att hon var på jobbet men så gick det en millisekund när jag ser hur hon istället sniffar efter bajsplats och en millisekund till sen så går hon på toa mitt i området… Jaja, då är vi diskade från det söket med tre fel, inget att hänga läpp över utan jag får skylla mig själv, i framtiden kommer jag definitivt ta ut körtiden mer så jag har råd att köra fel och ändå hinna rasta ordentligt. Däremot frågade jag direkt domaren vart gömman fanns, var det i närheten av den plats som Milla tyckte var lämplig att rasta på? Som tur var så satt gömman några meter bort, det känns alltid jobbigt att kontaminera området för sina medtävlande så det var väl tur att vi inte var i närheten av gömman.
 
Vi släppte detta och gick mot fordonssöket. Här hände något som fick mig att känna mig riktigt stolt över oss som team och mig som kunde läsa Milla så bra! Vi började med det närmsta släpet där hon hade intresse vid den ända som stod mot det bortre släpet. Vi kollade runt, men hon fäste inte upp och jag hann tänka "hon har intresse så området är hett, men kan det vara så att doften kommer från andra fordonet?" Så vi släppte det område som verkade hett och gick rätt på draganordningen på andra släpet som stod mitt emot. Där var det tydligt att det var ännu hetare och bara efter några sekunder gjorde Milla en perfekt markering! Nu förstår ni, jag hann tänka och analysera under ett sök på tävling! Just såna här små saker, som att jag kan läsa Milla och tänka till gör så mycket för team-känslan och vi lämnade området stolta som tuppar :)
 
Vi hann precis gå ner till sjön och doppa tassarna innan det var dags för inomhussök och behållarsök. På inomhussöket sprang hon förbi början så jag gjorde en mental anteckning om att vi skulle kanske behöva gå tillbaka och sedan hände nästa fantastiska grej! Söket var som sagt i restaurang-miljö och ganska snabbt hittade Milla några rostfria bunkar där mat brukar förvaras. De var i perfekt noshöjd (perfekt för en gömma i klass ett med andra ord…) och Milla fastnade där och undersökte. Hon frös nästan till med nosen, MEN som tur var så hann jag slå mig själv i huvudet med den mentala gummiklubban! Jag känner igen beteendet från när hon undersöker andra saker som inte är NW-doft, typ döda möss eller en annan hunds täcke. DONK i huvudet och det är små små skillnader men ändå så tydligt, "bra Milla, men vi går vidare, kolla här!" Några sekunder till och sedan kom den där beteendet jag känner igen, några hundradelars lokalisering och sedan markering - RÄTT! Mot behållarsöket och vår plan som var att ta en behållare i taget. Den planen övergav vi snabbt och Milla drog direkt mot rätt kartong, markering och rätt på 7,18 sekunder vilket gav oss en delad tredje plats!
 
Så, det började pannkaka med sen så flöt allt bara på bättre än någonsin! Inte vårt bästa resultat men absolut vår bästa känsla någonsin, vi tog oss an områdena med en plan och kunde tänka om och analysera under söket. Helt fantastisk teamkänsla och Milla kände nog att hon räddat världen så mallig som hon var efter våra sök!
 
Tack för att vi än en gång fick dela med oss och gästspela på bloggen <3
 
/Camilla & Milla

Läs hela inlägget »

Jag ska ta er igenom det här & börja från början.

Under gårdagen åkte jag & lilla Y iväg på tumanhand, vi åkte mot Tvååker & Hembygdsgården Lille-Bengts, stannade längs med vägen för att snacka lite med varandra, kissa på några buskar innan vi tog plats på tävlingsplatsens parkering.
Nr 1, inget ont utan att det för något gott med sig, älskar små grupper & att slippa trånga utrymmen, sen att det kunde vart under andra omständigheter det håller jag med om.
Men iallafall vi parkerade, lade på silverduk, snacka med lite vänner, gick & rasta, drack vatten, väntade i bil & vet ni vad, ingen stress, inga obehag, inget som upplevdes skrämmande, han var bara min lilla Y, den fantastiska individ som han faktiskt är men som ibland kunde missuppfattas av omvärlden när han ifrågasatte vad de gjorde här, vem är du, varför tittar du på mig & mer därtill.
Men, under gårdagen kom kvittot på det beslut jag tog för ca 8 månader sedan vilket jag kommer till längre ner.
Ymer var bara Ymer, med hög motivation, härlig energi & en aura omkring sig som bara utsöndra lugn, han var tillfreds & kände precis som jag, vilken dag vilket äventyr!
För mig är det här den högsta av vinst, att bara kunna röra oss & vara på en plats bland andra hundar & vi tog oss igenom tävlingen med fyra fina sök & visst att han försökte lura mig den lilla gottegrisen men precis som han lärt sig hur man får gotta genom markering har jag lärt mig när lurifaxen tittar fram & vi tog diplom, lilla Y:s första i TEM Utomhus NW1.
Jag är stolt, stolt över honom, stolt över mig, stolt över oss, vi är i första hand familj & andra hand team men oavsett så går det hand i hand med varandra & allt vi gör gör vi med kärlek, respekt & glädje med hänsyn till varandra.

Jag tror jag har skrivit något om detta förut & egentligen så blir jag inte längre förvånad, eller jo, jag blir jätte förvånad.
Igår var det varmt, jag gick i t-shirt, tänker inte så mycket på det, snackar med människor, går banvandring, gör de första söken med Y, rastar lite, ger honom vatten & sen är det dags för lite vila i väntan på de sista söken så jag rör mig lite på parkeringen & får då höra detta vilket absolut inte var illa ment utan bara någon som faktiskt blev lika förvånad av mitt utseende & mitt val av hund/ras som jag blev av frågan/påståendet eller vad vi nu ska kalla det? Men här kommer det....
- Jag trodde att du med alla tatueringar skulle komma med en stor rottweiler, ridgeback eller amstaff?
Hmmm, alltså okej, ja ööö, vad ska jag säga?
Förutfattade meningar? Inte vet jag men det var inget illa ment men ju mer jag funderar på detta så är det ju solklart hur olika uppfattning & syn man kan ha av människor & deras val baserat på utseende & stil & på något sätt fick det mig att återkoppla till känslan av när jag sågs som kriminell & missbrukare eller rättare sagt jag var kriminell & missbrukare.
Denna person vet inte att jag har varit ägare av två rottweiler under just den perioden, som missbrukare & då näst intill otattuerad vilket fick mig att fundera på om jag någon gång fick frågan som rottweilerägare & otattuerad om hur jag kunde ha just den rasen, som otattuerad förväntas man kanske ha just labrador, chihuahua eller corgi? Vad vet jag?
Så nu till mina vänner med både rottweiler, ridgeback & amstaff eller raser i samma kategori, ni får gå med mig till tatueraren så vi får ordna upp det här medans jag går & lasrar bort alla tatueringar så jag kan leva mitt liv med labradorer, eller så är vi bara dem vi är, med eller utan tatueringar tillsammans med de individer vi valt att leva med av kärlek & inte baserat på hur vi ser ut.

Sen kommer vi till något laddat som går hand i hand med det först nämnda om lilla Y:s utveckling, något jag inte gått ut med då det varit så otroligt ångestladdat, gör jag rätt gör jag fel & såhär i efterhand kan jag bara säga att det var det bästa jag kunde göra för min lilla pralin som i vintras blev kastrerad.
Det är en laddad diskussion jag sällan går in i, jag anser att alla gör sina val baserat på vad de anser är bäst för sin hund & jag är av åsikten att jag skaffar hanhund för att jag vill ha hanhund, tik för att jag vill ha tik, vad utvecklingen säger & vad som händer därefter är något vi hanterar på vägen men när Y kom till oss fanns ingen plan på kastrering, inte heller L är kastrerad men alla är de individer & jag har lärt mig så mycket på vägen.
Som ni vet har vi sedan tidigt fått tänka nytt & annorlunda med Y, han är unik & jag älskar honom på alla sätt, han är påhittig, full av energi, kärleksfull & mycket mer men han hade också otroliga bekymmer med rädslor, situationer som för honom upplevdes stressande vilket kunde vara en så liten sak som att någon knacka på dörren eller att jag reste mig upp & prata i telefon.
Han reagera med ragg på olika hundtyper vilket för mig inte var några problem eftersom jag såg att vi ändå inte kommer hänga med dem, han har sina vänner men sen så hände det som inte fick hända & han blev påhoppad & alla beteenden eskalerade & gav sig utryck i beteenden som var utåtagerande med allt från utfall till att bara stå & skälla på mig i rop på hjälp men framförallt att hans beteende som hängt med sen valp återkom & då med 100%, att apportera min arm, ju mer osäker han blev desto hårdare tog han samtidigt som han gnydde, bakbenen rörde sig likt två trumpinnar & svansen som en virvelvind.
Detta gjorde ont, jätte jätte ont, gav stora blåmärken, ett par ärr & sårskorpor, men att skälla på honom hade inte lett någon vart & att ge upp denna fantastiska kille var inget alternativ.
Det blev istället en lång lång resa där vi valde bort en hel massa saker, jag rannsaka mig själv, såg att en bra grund för honom är rutiner, umgicks (gör fortfarande) endast med människor som kunde acceptera honom för den han var/är, började ta hjälp från alla håll, diverse kurser, privatlektioner, utredningar, veterinärkontroller, friskvårdskontroller, tränade mycket, tränade mindre, utmanade ibland med tävling men som jag ovan skev för att skapa fina minnesbilder & då kunde det vara att bara röra dig på parkering, ja alltså jag kan såhär i efterhand säga att jag gjort allt & det blev bättre & bättre men det blev ändå inte bra.
Jag såg det andra inte såg, han magra & var otroligt spänd, han blev mer fixerad vid dofter & reagera på människor vuxna som barn så mycket att det inte var hållbart & tillslut började han även reagera på L, han var inte elak men försökte utnyttja L på ett sätt som inte var okej & L är allt för snäll att ens reagera.
Så, beslutet togs, kastreringstiden bokades, jag grät floder, kände att jag misslyckats & att det skulle ses som om det vore fel på honom, att jag tyckte det var fel på honom men så var ju inte fallet, jag ville & vill bara hjälpa honom på det bästa sätt jag kan & idag är jag tacksam det tunga beslutet jag tog.
Lilla Y har äntligen funnit sig själv, han är tillfreds med livet, det jag var rädd för hände inte, inga personlighetsförändringar förutom hans upplevelse om att omvärlden vill honom illa.
Lilla Y är idag lyckligare än han någonsin varit, energin är densamma, arbetsviljan är oförändrad & istället för en daglig kamp där vi hade ögon i nacken, fick tänka långt innan vi handla så kan vi nu lägga energi & fokus på att bara vara tillsammans, att njuta av livet & glädjas tillsammans för är det något som utmärker lilla Y så är det att han inte gör något halvdant lika mycket som han tar kan han ge & jag har aldrig blivit överöst så mycket kärlek av en individ som jag blir av just Y, det han gör, gör han till 100% & det älskar jag honom för.

Självklart kommer det bakslag då & då, situationer vi får rädda upp men vem upplever inte bakslag, det skulle jag nog säga är en del av livet, hund som människa.

Läs hela inlägget »

Det är såhär det ska kännas, det är som att hitta hem, här kommer vi växa & utvecklas tillsammans, jag & min stora kärlek.

Solen stiger inte längre när vi tar vår morgonpromenad, det är mörkt & reflexvästen är framme men trotts mörkret kan jag tyda texten på L & Y:s halsband som lyder
”Eat, Play, Love” samtidigt som jag ser Lokes mjuka rörelser framåt, en svans som rör sig i takt med rumpan från sida till sida & ”oj hoppsan, där kom ett löv, det måste jag undersöka” innan han fortsätter framåt med lätta steg medans lillebror vid sidan av har en helt annan hållning, rakt fram med bestämda steg, här finns inget som kan störa vår lilla projektil, jag älskar verkligen deras olikheter lika mycket som deras likheter, jag älskar dem, jag älskar oss & jag känner mig privilegierad att få dela min vardag med min stora & lilla kärlek, två guldhundar i osynliga superhjälte capear men idag ska det handla om min stora kärlek, min Loke.

Utan förutfattade meningar, med öppet sinne & en stor termos med kaffe begav vi oss igår till Örkelljunga för att debutera i TSM NW3 & jag hade verkligen inga förväntningar alls, känslan var verkligen bara att samla erfarenheter & göra så gott vi kan med ett enda mål, inga felmarkeringar.

Dags för behållarsök, regnet öser ner, vi står vid starten, snackar lite med varandra, får en blöt puss & sen kör vi, inte där, inte där, inte där heller men här, HÄR är den.
Efter lite puffande & en fast frys stod det klart att vi gjort vår första felmarkering för dagen men vet ni vad, det här var det sista söket vi gjorde efter en lång dag med magisk känsla & med ett enda mål, inga felmarkeringar.
Äsch, inget att haka upp sig på.
Av behållarsöket fick jag med så otroligt mycket information, allt från hur han påverkas av min position till att han kan göra jäkligt snygga frysmarkeringar utan ett enda krafs, helt klart värt en köttbulle även det, han är ju dessutom urgullig.

Men för att återgå till resterande sök som började med ett STORT utomhussök på 7 min & känslan precis innan start var, jag tror jag måste spy, samtidigt som jag hade bestämt mig för att låta klocka ligga kvar i bilen & bara gå in & göra vår grej, han bestämmer & jag guidar när det går för fort.
Fasiken, jag känner mig som en stjärna med honom, en gömma funnen med tydlig markering, intresse på andra ställen, kanske var det oåtkomligt, kanske var det störning, oavsett valde jag att gå vidare & han visa inget intresse tillbaka.
Paus för pepp mitt i område & efter en stund kom signalen 30 sekunder kvar, vi jobbar, jobbar & jobbar, säger färdig & det med dunder & brak.
Kanske missade vi gömmor, kanske släppte vi gömmor & vi han definitivt inte ta alla bänkrader MEN vi var i vårt esse, vi var ett team, känslan var magisk under 6 minuter & 43 sekunders söktid.

Vidare till sök två som bestod av 3 vad jag nu minns som släpvagnar från någon typ av militärfordon samt en stor grävmaskin, total söktid 4 min.
Planen här, ett varv åt varje håll runt varje fordon & vi höll oss till plan, Loke är magisk, han är så bra, två funna gömmor någonstans på de tre första fordona innan vi begav oss till grävmaskinen där jag börja peppa lite mer, han var trött & jag tog istället beslutet att säga färdig trotts att vi hade halva fordonet kvar.
Men känslan, KÄNSLAN, att få göra detta med honom, att inget veta om någonting, att befinna sig i en bubbla & leva på vår teamkänsla, att vi gjort så gott vi kan på vårt sätt & att sedan bli uppmärksammas av domare & publik med kommentarer som ”Det ni har är speciellt & unikt” samt ”Vilket otroligt band ni har till varandra, det syns att ni gör det med glädje” vilket är ord som betyder mer än något annat, för det är precis så det är & nummer ett oavsett målbild.

Med glädjeskutt & magisk känsla hoppa vi in i bilen för att ta oss till nästa plats där vi som ovan nämnt gjort tidernas snyggaste frys & felmarkering men ack så värt en köttbulle så tog vi oss innan dess an ett inomhussök som heter duga. STORT STORT STORT, 8 min 30 sek, vi jobbade 8 min & 13 sek & över lag även här en grym känsla, lite intresse på vissa ställen men inga tydliga markeringar förrän vi kom till sista rummet & där satt den, en funnen gömma, färdig, klar, ut.
Jag är så nöjd med hans sökinsats, hans fantastiska jobb & att vi tog oss igenom även inomhussöket tillsammans trotts en tydlig påverkan av en något sömning Loke så var lärdomarna många & bästa tipset & aha upplevelsen är när domaren säger ”ni har kämpat er igenom så otroligt fint, härlig pepp & energi tills du såg att han börja bli trött & gav honom en ledsen röst”
Hmmm, bästa lärdomen för dagen, jag som vanligtvis peppar, startar om & booztar, men med handen på hjärtat så har jag gjort detta förut, om det går hand i tass med att vi båda är trötta är kanske en orsak men nu är det bara boozt & poppig röst som gäller!

Men för att summera så vet ju ni som känner mig att jag inte bryr mig speciellt mycket om placeringar eller tider, jag utgår endast ifrån oss, mig & Loke, vår känsla & vårt sätt att tävla, på samma sätt som när vi tränar, vilket är helt individuellt & som jag ser det så tävlar vi MED de andra ekipagen men mot oss själva för nya utmaningar & för vår utveckling. Samtidigt så var ju detta vår debut där jag valde bort klocka, gick på känsla & njöt av att vara i centrum med min bästa vän så ska jag vara ärlig & säga att det är en fantastisk känsla att se resultaten, ett kvitto som säger att vi är att räkna med, att vi är värdiga vår plats i klass 3, att vi hör hemma här.
Så med en 7 placering i totalen & hör & häpna en vinst i fordonssöket så vill jag åter poängtera att det handlar inte om placeringen utan som ovan nämnt om känslan att höra hemma att kunna blicka tillbaka & se vår fantastiska utveckling & känna glädje i framstegen.

Klass 3 är helt klart vår/min absolut bästa tävlingsupplevelse & jag lever som i eufori.

Vi har ingen aning om hur många gömmor som finns eller om det ens finns några, vi pratar inte om gömmor eller om söken under tävlingen med medtävlande, vi pratar om känsla & det är precis såhär jag vill ha det, negativiteten är långt bort från tävlingsplats & istället fylls vi med glädje av att ha gjort det bästa vi kan efter de förutsättningar vi har, efter dagsform, väder & vind allt vi har är här & nu.
Ja jag vet att jag är klychig må så vara men jag lever på lyckan, med vetskap att vi förmodligen missat en hel massa gömmor precis som det var en del av områdena vi inte han med men för nu så kommer jag hålla mig till vår plan, lägga klockan på hyllan, fortsätta jobba som vi gör & jag kommer inte kolla på några foton (banvandring) om vart gömmorna satt & vad vi missa, jag vill varken analysera, grubbla eller fundera & kanske är min värld lika knasig som Alice i underlandets men jag vet att det kommer en dag, då allt stämmer, när diplomet är i vår hand men till dess gör vi som vi gör, på vårt sätt, med fokus på glädje & tar med oss denna magiska känsla som vår tävlingsdebut i klass 3 gett oss.

Tusen tack till Sören,Inger, Ann-Louise, Lotta, Sofia, Marianne & alla andra både tävlande & funktionärer för en fantastisk dag tillsammans, så tacksam!


"I know we ain't perfect but with you, It's so good, and I know it's all worthy 'cause with you, It's so good.
It’s so good!"

Läs hela inlägget »

Karin & Torsten åkte på sin allra första tävling för några veckor sedan, här är deras tankar om dagen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi åkte på Torstens första Nosework tävling för någon vecka sen. Vår första tillsammans.

Torsten gjorde inte de markeringar jag ville!
Vi fick bara 50 poäng!
Vi tog inget diplom!
Torsten felmarkerade.
Vi fick 3 fel!
Hade han inte nosat så intensivt där så hade han inte lurat mig att säga markerat. Det måste varit fel på hydrolatet, han är ju faktiskt väldigt doftsäker när vi tränar hemma.
Ursäkterna och bortförklaringarna kunde varit många fler men det är långt, långt ifrån sanningen.

För det är så här:
Jag är supernöjd med vår insats! Hade det inte varit för mig (och värmen) hade han kanske fixat det.
Det var en varm förmiddag. Och framför allt så började dagen väldigt tidigt.
Men vi var i god tid och jag hade en go, lugn känsla i kroppen.

Vi gick in över vår första startlinje tillsammans, han slog på nosen och tadaaa - klar markering på första.
Sen kroknade han lite till sök två, ville inte ha vatten å var inte så brydd på godiset som hade skrapats ihop i bilen.
In i sök två, tiden gick ut, men han gjorde ett jättefint sök. Men som sagt det var varmt, och här kände jag faktiskt att vi hade varit överallt och han inte visat mer än intresse på flera ställen. Där den satt slängde han väl kanske en blick på mig men han släppte den för fort för att jag skulle kunna förstå.

Sök tre, han gick in fint, han sökte jättebra, men vi hann inte tillbaka till ett område som jag lät honom släppa när vi gick runt det ena fordonet. Det var det enda stället jag inte påvisade igen när han tog en sväng ut. Mitt fel! Å dessutom slängde jag ut mig ett markerat precis på slutsekunden = 2 fel å givetvis studsade jag bollen i sökområdet = 1 fel. Så 3 fel totalt.

Fjärde söket- så varmt det var, men han sökte tappert och fann den!!! Yaaay!!! Denna gång blev det en externbelöning i min väst som jag lagt utanför sökområdet - ALLT jag hittade i bilen som kunde vara av intresse låg i ryggfickan och han fick ta precis vad han ville och precis hur mycket han ville!
För dagens egentliga belöningar låg kvar hemma på gräsklipparen, de hade ju jag glömt där på väg till bilen i stressen till färjan.

När så sen protokollen kom på posten blev jag än gladare. Delar av kommentarerna löd:
Matte stöttar fint.
Proffsig förare som tar om när hunden tappar tråden.
Bra metodik. Hjälper hunden på ett bra sätt.

Det innebär ju att
1. All den tid jag stått och tittat på andras sök som Kursledare, domare på träningstävlingar och som tidtagare
2. De analyser jag gjort över mina egna och andras sök
3. De kommentarer, tips och trix som träningskompisar, tränare och domare gett mig och andra under träningar, kurser och tävlingar
4. De träningar vi gjort i olika miljöer
har gjort att jag tog mig an sökområdena (och att jag kunde stötta och hjälpa Torsten) på ett sätt som jag inte hade förutsättningarna att göra för Lillan när hon och jag åkte på vår första tävling.

Nu ska vi fortsätta utvecklas tillsammans. En vacker dag kanske vi får ett SSE, för tänk jag ser mer fram emot ett SSE än vårt första diplom.
Vi kommer åka på fler tävlingar, men vi kommer aldrig tävla mot någon annan
eller jämföra oss med någon annan än oss själva.

Summa sumarum
Vi fick en bra start och ett bra avslut på vår första tävling och det som hände där emellan är jättebra erfarenheter både för Torsten och mig. Vi gjorde vårt bästa och vi hade kul tillsammans! En riktig jäkla toppendag!

Läs hela inlägget »

Hej!

 Vi som har fått äran att gästspela denna vecka är Jeanette och Leo.
Jag är 47 år och bor i Olofstorp, öster om Göteborg, med min man och våra två barn. Arbetar som Ekonomi- och HR-ansvarig och parallellt jobbar jag även som Auktoriserad Ringsekreterare.
Leo (vår kära virvelvind) är en Kromfohrländer som precis fyllt 3 år. En Kromfohrländer är en aktiv och sportig sällskapshund med mycket studs och hopp.
Förutom Nose Work aktiverar vi oss även i RallyLydnad och Lydnad.

 Leo är mycket tillgiven sin familj och var tidigare väldigt rädd för andra människor. Oavsett hur mycket vi social tränade och aktiverade Leo så var det svårt för honom att ta egna initiativ och vara självständig, speciellt vid andra människors närvaro.
Efter att vi började med NW så har vi sett otroligt stora framsteg på att Leo vågar utmana och tro på sig själv. NW har hjälpt Leo att bli mer trygg, övervinna sin rädsla och ta initiativ. När doften kommer och Leo slår på nosen då är det inte mycket som kan störa honom.

 Jag hade ingen aning om vad Nose Work var innan en vän presenterade detta för mig. Denna vän är Linda. Hon sa att detta mycket väl kunde hjälpa Leo att bli mer självständig och trygg. Bra tänkte jag vi kör! Gick och köpte eukalyptushydrolat och började träna in doften, hösten 2018. Jisses detta gick fort så vi genomförde doftprov i eukalyptus, december 2018, och direkt efter anmälde vi oss till en kurs i Nose Work för att få till en markering och kunskap om Nose Work generellt. Idag markerar Leo genom att ”frysa”.
Ja, vad hände då under 2019? Vi gick utbildningar och tränade i slutna grupper för att utveckla oss mer och träffa andra likasinad, byta erfarenhet och få motivation. Deltog i Clear Round, tematräffar och andra inofficiella tävlingar.
Vår första officiella tävling var i augusti 2019, TEM-Utomhus på Hubbe´s. Jag var så himla nervös. Hur skulle detta gå? Skulle Leo kunna fokusera, skulle jag kunna hålla mina nerver i schack, kan jag släppa mina prestationer, ja frågorna var mång
a.

Ha, ha, ja tävlingen gick väl inte så bra, vi fick ihop 25p, men vår vinst var att vi träffade Michaela på Hubbe´s, vilken tjej, vilket välkomnande. Med ett stort leende var vi alla välkomna till Öa. När vi lämnade Hönö kan jag bara säga att mina mungipor satt långt upp vid öronen. Vi åkte därifrån med en otrolig vinst och jätteglada.
Hösten fortsatte och turerna blev många till Öa. Vi körde många tematräffar, CR även officiella tävlingar m.m. På de officiella tävlingarna nådde vi aldrig riktigt hela vägen, som max kom vi upp till 75p. På hösten/vintern kom Leo in i sin könsmognad, väldigt sent, och helt plötsligt tappade han fokus och doften var inte intressant längre.
Vi pausade och backade bandet och började om. Skam den som ger sig. Efter mycket jobb och mycket feedback från Michaela började vi komma tillbaka.
I början av 2020 blev även vi uttagna att få vara med i Hubbe´s Sponsorekipage. Så himla kul att någon tror och hoppas på oss, trots att kurvan hade vänt neråt.

 Ja 2020, vad skall vi säga om detta år? Fiasko, platt fall, ja namnen är många men vi blickar framåt. Vi jobbar på och nu börjar de officiella tävlingarna komma igång så vi håller tummarna att hösten 2020 blir toppen.
Vårt mål är självklart att ha roligt men också att få ta vårt första diplom i NW klass 1 så vi kan känna att vi äntligen är på G.
Ja, utmaningar och mål är många och höga men skam den som ger sig, störst fokus är att vi skall ha roligt tillsammans på vår resa.
Funderar ni på att prova på eller börja med bl.a Nose Work så skulle jag absolut rekommendera er att ta er ut till Öa och träffa Michaela och hennes Team på 
Hubbe´s.
Här individanpassas allt efter varje ekipage och de tar verkligen fram glädjen hos dig och din hund.

 Tack för att vi fick vara med och gästblogga denna vecka!

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Vi är nyss hemkomna från en lägervecka i Borlänge hos Dala Hundservice. Där har vi tränat för Marie Fogelquist, Ann-Louise Ryrvik och Linda Jones.  Veckan har varit helt fullspäckad och ni kommer få följa med från dag till dag!
 
Tisdag - Hydrolatet till hunden eller hunden till hydrolatet?
 
Vi börjar med tisdagen som fick bli Millas dag! Denna dag hade vi tre olika sökstationer och vi började hos Ann-Louise. Där var fokus minisök/öar. Vi har gjort detta lite innan, men idag blev det verkligen en bra övning för oss! Milla har oftast eld under tassarna när hon söker så jag hade som mål innan söken att hitta en metod där jag kunde få ner farten och få på näsan tidigare. Idag passade öarna oss super och det blev tydligt för henne vart området var och hon fick doft i nos tidigt i söken.
 
Hydrolatet till hunden eller hunden till hydrolatet?
Ja, detta pratade vi om idag! Och vad tusan menar jag med det då? Jo, en nyttig sak jag tar med mig idag var att titta på olika hundar. Olika hundar har olika sökstil och vissa gick in med förväntan och såg ut att tänka ungefär såhär "vart, vart, vart?" och vissa gick in i området och mer pejlade av tills de fick hydrolatet i nosen och spårade upp källan. Jag tänkte genast på mina egna hundar, Sonny är mer taggad och tänker alltid Nose Work när jag sätter på selen och gör startsignal. Milla däremot känner jag inte lika bra än och med henne beror det mer på dagsform om hon är helt på banan och i sökbubblan eller om hon bara råkar trilla in i doftmolnet. Helt klart tänkvärt och jag har en målbild för Milla i framtiden. Mitt mål är helt enkelt att öka förväntan på funnen doft, så att hon orkar arbeta längre med högre förväntan redan från start.
 
Sök två var runt en container. Inte så ballt? Men vet ni vad, här började en resa för oss och jag fick ett riktigt aha-moment. Fokus var att ta sig runt hela containern, inte missa hörn och inte skvallra för hunden om vart gömman var genom att stanna. Så fokus, föraren måste röra sig framåt när hunden är i rörelse! Fokus två var att ta hörnen ordentligt och gärna i en loop, så om hunden har god fart så fortsätter man rakt fram efter hörnet, gör en snurr med hunden på utsidan så fortsätter man på den nya raksträckan.
 
Låter som en baggis men oj så lätt det är att "hjälpa till" vid en gömma. Vi gjorde tre sök runt containern. På alla sök fanns 10 gömmor på lite olika höjd men nåbara för alla hundar. Varv ett var pairing, jag tror att Milla tog 5/10 godis, vilket är rätt lite med tanke på vilka godsaker som låg längs vägen! Varv två var utan pairing men fortfarande 10 gömmor. Milla hade fått ner farten något, vi hittade fler gömmor och tog hörnen på ett bra sätt utan att missa något. Lite till vila innan det var dags för sista söket och där fanns förutom 10 gömmor även en tom bärare. Tyvärr fastnade Milla på denna och jag får ta med mig att träna mer på detta i framtiden. Men vet ni vad, vilken utveckling vi gjorde här och vilken fantastisk bra övning för oss! Resten av varvet gick kanon, och när vi fick upp farten lite för mycket och missade yta gjorde vi bara en snygg loop och fortsatte söket. Woho! Jag älskar när det stämmer, när vi samarbetar, när hon jobbar fokuserat, när hon gör tydliga fynd och blir så glad och stolt över sig själv. Tretusen delar tar vi med oss härifrån och detta är en övning vi kommer göra igen!
 
Vårt sista sök för dagen var fordon. Totalt sex fordon som man fick dela upp i tre olika sök. Milla sökte några blint och några med kända gömmor. Här fick vi mycket gratis från söket innan och det var bara att hänga på och köra järnet och plocka gömma på gömma.
 
Så från dagen tar jag med mig att Milla nog faktiskt kan mer än vad jag tror och att det kanske inte alltid är tur längre när det går bra, vi är ju faktiskt ett bra team. Övningen med containern kommer jag göra igen och jag hoppas våra träningskompisar också är sugna på att testa!
 
Onsdag
 
Sonnys dag!
 
Idag hade vi fokus på markgömmor, höga/oåtkomliga gömmor, utomhussök och lite handler-träning.
 
Sonny har tränat markgömmor innan, men idag gjorde vi det på ett sätt vi inte gjort innan, via en stor urvalsbana med plattor! En mycket bra övning även för Sonny som gjort det innan, men jag kommer även ta med det och testa med Milla. Syftet med övningen är att skapa en förväntan hos hunden, att det lönar sig att söka lågt. Ann-Louise är ju en magisk instruktör och alla sex hundar i min grupp utvecklades otroligt genom urvalsbanan, från att knappt intressera sig för den lilla plattan till att söka fokuserat och med förväntan på en stor platta på marken. Genomgående för Ann-Louises pass var att vi pratade mycket om förväntan, att ge hunden förutsättningar och förberedelse för att få en hund som förstår uppgiften och jobbar intensivt, som ser ut att tänka "var, var, var" hela tiden om doftgömman.
 
Efter detta övande vi på behållarsök och hur man som förare ska planera sin väg för att störa eller "hjälpa" hunden så lite som möjligt. Sonny var riktigt duktig och jag som förare tar med mig att hålla ett jämt tempo och låta Sonny jobba för sig själv utan att jag påverkar. Vi tränade också på att söka hörn, både i behållarsök och utomhussök. En vanlig behållarsöks-övning som jag gissar att många av er gjort är den så kallade "L-övningen". Behållarna står helt enkelt som ett L och doften ligger i hörnet. Låter ju även detta som en baggis men vet ni, det är SÅ lätt att fuska eller kanske avfärda det med att det bara är behållare. Men kan man förbereda sig så bör man, nu har jag en plan, en strategi och erfarenhet med mig inför kommande behållarsök och vi är snäppet vassare än innan.
 
Som avslut på dagen satte vi tillsammans ut höga och oåtkomliga gömmor i containrar på området. Vårt hittills mest spännande område! Tycke jag.. Sonny sökte precis som vanligt, men kanske lite mer taggad då han gillar spännande ställen. Tidigare har det yttrat sig genom att han fyndar en gömma men sen bara måste kolla vidare och spana in resten av stället utan att markera. Idag inte en tillstymmelse till detta!
 
Vi fick avsluta med ett sök som Ann-Louise satte ut åt oss, och Sonny gick som en klocka. Allt känns enkelt med honom, han vet vilket jobb som ska göras och han älskar det <3
 
Torsdag
 
Sista kursdagen och bägge hundarna fick följa med. Sonny började med behållarsök, idag i form av väskor. Jag säger bara såhär, behållarsök kan göras så roligt och vi ser fram emot att tävla på annat än kartonger. Finns många klurigheter med väskor som vi körde idag, stora, små, läder eller annat material? I vilket fall så gjorde Sonny ett riktigt bra jobb med dessa (och jag måste inhandla massa väskor så vi kan träna hemma).
 
Jag älskar behållarsök för att det är så enkelt men ändå så svårt, ni Nose Work-nördar förstår nog vad jag menar. Det är ju lätt, "bara" ett visst antal behållare som ska sökas av, hur svårt kan det va? Nog så svårt har det visat sig för mig och Sonny som gjort många felmarkeringar på tävlingar innan. Nu känner jag mig tryggare, vi har en plan och strategi för varje sök och efter dagens sök så kände vi oss som stjärnor! Min plan brukar vara att ta ett yttervarv och sedan beta av behållarna i mitten. Detta kan såklart ändras från fall till fall men det känns tryggt att han en strategi med sig.
 
På dagens andra pass fick vi äntligen gå upp på kullen och träna bland bussar, tåg och flygplan. Det blåste rejält och vi tränade på att söka i både med- och motvind med okända gömmor. Sonny sökte även i bussen, och jag kan inte bli annat än stolt när han kommer till helt ny plats, hoppar in i en spännande buss och direkt tänker Nose Work och gör ett superbra jobb. Stolt matte! Milla fick ett sök i flygplanet och oj så spännande det var. Upp för några pallar och in i planet där hon fick söka löst. Hon for in med världens fart och lokaliserade snabbt en gömma. Vilken tjej! Miljöstark, på jobbet och ett himla driv & go!
 
På eftermiddagen körde vi ett gruppsök där vi fick ett stort område som vi inom gruppen fick dela upp hur vi ville. Totalt skulle 12 gömmor in som alla hade en bokstav i närheten av sig. Reglerna var att vid en funnen gömma så var det byte till nästa i gruppen eller om man ej funnit något på 2 minuter var det byte. Det var himla roligt! Alla förare var taggade och det tog inte lång stund innan det var full rulle på hundar och förare. Sonny hittade flera gömmor och till slut fick gruppen till ordet: NOSE WORK CHAMPION. Vilket roligt avslut på tre fantastiska lägerdagar och ja, lite taggade blev vi nog allihop på att satsa på championat!
 
Fredag
 
Träningstävling! Sonny och jag körde klass 2 och de var totalt 6 områden med två gömmor i varje. Tre minuters söktid på alla sök och det var inomhus, utomhus och fordon (och branddrabbad container men jag vet inte om det räknas om en egen kategori?).
 
Detta var precis vad vi behövde träna på! Så roligt när det slår ut rätt. Vid två tillfällen misstolkade jag ett intresse, bad honom kolla igen och chansade på att säga markering på oåtkomlig. Visade sig att jag hade fel och såklart ser jag på filmerna i efterhand att det är jag som påvisat och Sonny som haft intresse på grund av det. Så himla nyttigt och bäst att passa på när det är träningstävling så att vi (jag) inte gör samma misstag på riktigt sen! Att söka okända gömmor i klass två tycker jag är så roligt, utmaningen blir större och sökområdet också större när alla gömmor inte sitter på chihuahua-höjd.
 
Lärdomar jag tar med mig från denna träningstävling är:
Håll fast vid planen och systemet! På ett område så missade vi en gömma som satt längs med väggen. Jag börjar nästan alltid med att söka väggar och sedan föremål i mitten, det brukar fungera bra för oss. På detta sök började vi med några möbler och hittade snabbt en gömma. Gömma två hittade vi inte, men när jag funderar på söket i efterhand så finns det faktiskt en yta vi missat. Hade jag hållit fast vid min plan så hade vi troligtvis tagit den också.
Sök HELA området. I två av söken satt en gömma supertidigt. Första missade vi (allra första söket, kanske lite taggade i starten?) och den andra tog han nästan innan vi hade startat. Så lärdom: se till att nosen är på redan vid start, och är det inte det så lägg tid på att gå tillbaka.
Låt det ta tid! I några sök la vi mycket tid på att utreda en gömma. Efter det fina söket ville jag ge en stor belöning och vi hann sedan inte hitta gömma två. Och vet ni vad, det gjorde mig ingenting! Hellre ett fint jobb och en superbelöning än att stressa igenom söket.
 
Så jag säger såhär, klass 2-tävlingar, here we come!
 
 
Vi hade alltså en underbar vecka i Borlänge trots Millas sår i tassen och Sonnys besvikelse över att han inte fick följa med första dagen. Vi säger också tusen tack till Hubbes för att ni tror på oss och gav oss möjligheten att åka till Nose Work-paradiset! Vi slänger in ett tack till världens bästa husse också, som följer med, filmar, fotar, tar hand om hundar och sköter allt runt omkring. Och tack till Dala Hundservice och Marie för ett kanonläger, vi kommer tillbaka!
 
/Camilla, Sonny & Milla

Läs hela inlägget »

Vi är mitt i semestern, en helt underbart tid.
Tid för återhämtning, tid med familj, tid att bara vara, tid att rå om sig själv & sina nära, tid att spendera på det man önskar, när man vill & hur man vill men det är också en tid att blicka tillbaka, att reflektera, att drömma att bearbeta & att sätta nya mål, iallafall för mig. 

Men stopp, nu backar vi tillbaka bandet till slutet av 2018 då jag första gången ställde mig upp & börja berätta om vem jag är men även vem jag varit.
En resa så nära men ändå så långt borta. 
En resa om ett liv fullt av förtvivlan, saknad, sorg & förlust.
Ett destruktivt liv men ändå ett liv fullt av hopp, hopp om en framtid på en annan plats, i en annan värld & här sitter jag nu, mitt i framtiden, framtiden som en gång inte fanns.
Det är ingen hemlighet, jag är en föredetta missbrukare, en narkoman eller som många uttrycker det med ett hånflin eller förakt, en pundare.

Vi vrider fram klockan till nutid.
Idag sitter jag här, med en fantastisk man, hus, företag & två helt fantastiska pojkar i brunt, två labradorer som betyder mer än livet själv för är det något tidslinjen & de olika livsstilarna har gemensamt så är det min kärlek till hundarna, jag behöver dem så mycket mer än de behöver mig, de håller mig levande, de motiverar, de inspirerar & det bara genom att finnas vid min sida.

Att hunden har en  läkande effekt behövs varken forskas eller funderas på, det är bara så det är, de är en gåva, en gåva jag är så otroligt tacksam men ändå kan jag aldrig visa det nog. 
Jag vet att de ser mig som tillräcklig ,att de älskar mig, att de är mer än lyckliga, de lever ett underbart liv men ändå önskar jag att jag kunde ge dem mer & helt plötsligt känner jag mig otillräcklig. 

För ca 8 månader sedan fick jag ett erbjudande att börja skriva, jag sa nja, ville fundera, fick pausa föreläsningarna & verkligen börja rannsaka mig själv, vill jag detta, för gör jag det ska det vara helt ärligt från början till slut.
Jag kom fram tlll att givetvis, det är ju ändå en dröm & om jag kan hjälpa så mycket som en enda person där ute så är jag mer än villig att dela med mig.
Men så hände något ingen av oss kunde förutse, corona kom & hela världen vändes upp & ned, allt blev lagt på paushyllan & här står vi nu, hyllan börjar tömmas & jag känner en stor motivation att börja om på nytt, tillsammans med er, på avstånd via online föreläsning.

Följ med bak i tiden till en värld i missbruk, destruktiva förhållanden, misshandel & brott till att vända helt & våga tro på sig själv & livet, att kämpa för det man vill ha men framför allt för sig själv, att vara tacksam för det du har framför dig, att fokusera på glädje & det positiva i livet även de dagar man önskar solen tagit ledigt.
En föreläsning som från början till slut har en råd tråd, tråden som höll mig vid liv, hunden.

En föreläsning i tre delar, dåtid, nutid & framtid, en ärlig & öppen föreläsning från en missbrukares värld till att försöka leva normalt med allt vad det innebär, att våga drömma & tro på sig själv men framförallt en föreläsning där hunden kommer att hyllas, hunden som älskade mig i vilken form eller skepnad jag än visade mig.

Jag säger ofta, jämför er inte med andra, se det lilla i det stora, gläds åt varje liten pusselbit som tar er framåt, fokus på glädje & som ni förstår finns det en anledning, oavsett om det är till vardags eller under hundträning.

Föreläsningen ligger ännu inte ute som bokningsbar via evenemang men för er som önskat & frågat efter föreläsningen så släpper vi självklart platser redan nu.
Föreläsningen släpps den 31/10 & kommer i tre delar till priset av 275:- med max 20 platser.
Förboka redan nu för endast 200:- genom att maila hubbeshundkurser@outlook.com

Vi önskar er en fortsatt fin söndag & kom ihåg, njut varje minut!

 

Läs hela inlägget »

Kära vänner, hur har ni det?

Idag kikar vi in för att påminna om den viktiga återhämtningen, vilan & tiden på året då vi kan tillåta oss själva att bara vara, för det är väl det semestern står för, vila & återhämtning.
Vi vill kika in för att påminna om hur viktigt det är att leva i nuet, att tillåta er själva & era hundar att gör så mycket som ingenting alls mer än att bara vara.

Jag förstår att man innan semestern tänker att ”nu ska jag hinna med det ena, det andra & det tredje” men när semestern väl kommer så är det som luften går ur & allt man önskar är att bara få njuta av dagarna utan några måsten, att bara ta dagarna för vad de är, inga planer ingen planering & vet ni vad, det är gott nog, ni är gott nog.
Ännu ett år har passerat, ett år av hundträning, tävling, planering & jobb så ge er en liten klapp på axeln & påminn er själva om hur bra ni är & hur välförtjänta både ni & hundarna är av semester & sommarlov, det var som sagt ett år sen sist.

Semester betyder inte att man behöver planera in varje dag med träning eller äventyr, semester betyder inte att du måste ha några planer alls, semester betyder att DU gör som DU vill, när DU vill & på det sätt DU önskar.

Jag vill bara skicka denna lilla påminnelse då jag upplever en semesterstress där man känner sig otillräcklig som hundägare, jämför sig själv med andra & deras planer, där man tränar men mest för att man känner att man måste när man egentligen bara vill ta en kravlös promenad i naturen eller sitta på en bänk & äta glass.

Så kära vänner, kom ihåg att njuta av er lediga tid tillsammans & tillåt er själva & era hundar att bara vara, träna när ni har energi & motivation, åk på vandring när det finns spring i benen men passa framförallt på att lägga er i solstolen med en bra bok eller podd & njut samtidigt som ni hör er bästa vän andas tungt & avslappnande tätt intill.
Tillåt er att ta vara på semestern & vila med er bästa vän helt utan dåligt samvete eller kravhjärnan som säger ”jag borde, jag måste”

Jag har sedan flera år tillbaka sett semestern som en lång vila för både mig & hundarna, inga krav, inga måsten, vi lever i nuet, tränar om vi känner för det, men mestadels så njuter vi av att bara vara.

Så idag skulle jag vilja att ni delar med er av era bästa ”bara vara” dagar, hur ser de ut?
Hur njuter ni av semestern?
Vad är återhämtning & vila för er?
Kanske är det de fem minutrarna när solen går upp med en kaffe i handen på altan?
Kanske är det när ni smyger till soffan för lite extra mys?
Kanske är det när väskan är packad & ni ger er ut på en dagstur tillsammans?
Kanske är det träningsdagen med gänget som ger kick & energi?

Men kom ihåg, andas in, andas ut, njut varje minut & var rädda om er!

Läs hela inlägget »

Hej!
Jonna och Tuva-bus här, vi tänkte gästblogga lite om hur vi tänker kring hundträning och nosework. Tuva är min första egna tävlingshund, hon är en Staffordshire bullterrier på 3 år. Jag har alltid haft djur, allt från chinchillor till eremitkräftor och sniglar men hunden ligger mig varmast om hjärtat. Min första kärlek var farmors Newfoundland, Axel, svart som natten och snällast i världen. Jag brukade som 4–5 åring krypa in i Axels hundkoja och hålla honom sällskap tills mamma hittade mig, mamma tyckte inte alls att det var en bra ide att sitta ute i en skitig hundkoja mitt i vintern.
Eftersom jag har pluggat i 100 år så har jag inte haft råd (eller tid) att ha egen hund, så när jag väl blev avlönad forskare så kom lilla Tuva in i livet. Tuva var en virvelvind som vände upp-och-ner på det mesta. Hon var envis som en åsna och högg som en piraya, med sönderrivna/bitna kläder (och kroppsdelar) började vi gå lydnadskurser. Det var inte lätt att träna lydnad med en hund som hade större intresse för instruktören än för mig, som somnade mitt under kursen eller som rabiat högg mig i armar/ben under tiden jag försökte lyssna på vad instruktören sa. Just den sociala biten dvs att Tuva ÄLSKAR människor, alla människor, mer än livet själv, har varit sjukt jobbigt just i lydnaden. När Tuva var runt året så började jag ge upp tanken på att det skulle bli lydnadshund av henne. Jag var alltid tvungen att träna med långlina och alla träningstillfällen där det fanns människor på en radie av 1 km var jag tvungen att träna kontakt, kontakt och kontakt (supertråkigt). Såå många gånger jag gått från träningar och helst velat gråta, där allt hade gått fel och jag kände mig oftast som en usel hundtränare. Så jag började fokusera mer på nosework istället, i söket fanns inget annat än jakten på doften. Jag kunde ha Tuva lös utan den minsta tanke på att ”snart sticker hon”, Tuva var 100% fokuserad och 100% motiverad. När Tuva var 1 år (ganska precis på hennes födelsedag om jag inte minns fel) var vi på vår första clear-round på Hubbe’s. Jag var så nervös över att Tuva skulle massakrera alla behållare och riva halva sökområdet, vilket hon också gjorde. Skillnaden var att Michaela bara skrattade åt det och kom med konkreta tips på hur vi kunde jobba vidare med problemen. Just skrattet och den positiva stämningen fick oss att återvända till Hubbe’s, för är det något jag lärt mig om hundträning så är det att det ska vara roligt både för mig och för Tuva annars kan det kvitta. Jag vill också ta chansen att påminna om att vår/a bästa vän/ner (hundarna) gör allt och lite till för oss, det gäller att vi är ödmjuka och tacksamma för just den individ vi har och att vi slutar jämföra oss med andra. Att vi istället börjar titta på andra ekipage och imponeras av hur bra de gör det och att vi inte glömmer bort hur mycket tid (blod, svett och förmodligen tårar) som just det ekipaget har lagt ner på sin träning. Istället för att jämföra oss, fundera på vilka dina och din hunds styrkor är och hur du kan utnyttja dem till fullo.
Under två år har vi nu varit stammisar på Hubbe’s och som vi har utvecklats och inte bara i nosework. Genom Hubbe’s har jag träffat fantastiska människor (och hundar) och jag har tagit med mig glädjen från Hubbe’s och Michaela i all hundträning. Kanske tänker ni nu att man ibland måste göra tråkiga saker för att nå längre?! Då vill jag kontra med att jag istället tänker göra tråkiga saker roliga!
Det har hänt så otroligt mycket på 2 år, inte minst har jag och Tuva blivit ett team, ja ett riktigt Dream-Team faktiskt (för det mesta ska tilläggas…). Jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte funkar med Tuva och så länge jag utformar träningen som en rolig lek så är Tuva oftast med mig. Tuva har förstått (och förlikat sig med) att hon får leva med sin långsamma och förvirrade matte. Tuvas sociala bekräftelsebehov är på en behändig nivå och vi ser nu fram emot att starta klass 1 i lydnaden, livlinan (långlinan) är inte längre standard-utrustning i hundväskan (det blev lydnadshund av Tuva ändå till mattes glädje!). Vi tränar/tävlar aktivt i både lydnad och nosework, två sporter som kompletterar varandra väldigt bra enligt mig. I noseworken är vi uppflyttade till klass 2 i TSM och
TEM inomhus. Vi är fortfarande stammisar på Hubbe’s och vi har även fått äran att vara ett av ekipagen i ”Team Hubbe’s”. Tyvärr kom Covid-19 emellan när det gäller tävlingar både i lydnad och nosework, men det innebär också att vi hinner träna mycket mer. Så när epidemin lugnar ner sig, så ser vi fram emot att representera Hubbe’s på tävlingar igen!

Läs hela inlägget »

”2020, det kommer bli vårt år!”
Ingenting blev som planerat, ingenting är som det brukar, ingenting kommer återgå till det som en gång varit men livet går vidare & vi kommer se tillbaka på livet som före & efter corona.
2020 blev inte vårt år, covid-19, en pandemi svepte över oss & det finns ingen som går vinnande ur det här men det finns de som drabbas, de som drabbas hårt, de som drabbas hårdare, de som förlorar allt & sen finns det den som inte påverkas nämnvärt.
Igår var en sorgens dag, igår stängde dagiset som jag & min bästa vän Hubbe grundade i mars 2015 & inte bara för semester, det stängde för gott.
November 2014 kom jag hem till min man & sa ”jag har sagt upp mig, jag vill starta hunddagis” & så blev det, den 1 mars 2015 välkomnade vi våra första gäster till ett litet personligt dagis där vi redan från start fick höra ”hur ska ni överleva detta?”
Men med tro på sig själv, det man gör & ett jäklar anamma så gick vi snart till ett fullsatt dagis med 50 inskrivna gäster & 20 besökande om dagen med en lång kölista på hundar som ville bli en del av gänget.
Åren gick & precis som med allt annat så förändras drömmarna, livet fortlöper med händelser som sätter saker i rullning man får ett annat perspektiv & tillslut tog jag beslutet att lämna stafettpinnen vidare.
Efter flertalet raderade mail som inte bara var opersonliga utan dessutom bara handlade om lönefråga & arbetstid så kom det där mailet jag väntat på, här var tjejen som viste att det krävs uppoffringar, dygnet runt arbete samt att man inte är högavlönad som dagisföreståndare.
Ett mail med hjärta & själ & jösses så tacksam jag är, ja ni förstår såklart att jag pratar om Sofia.
När Sofia kom på besök började jag såklart med att berätta alla fördelar med att driva dagis.
Friheten att vara egenföretagare samtidigt som det krävs så oändligt mycket mer ” osynligt” jobb vid sidan av.
Jag berätta hur mysigt det är när man hör hundarna snarka, ser dem hänga tillsammans & snacka eller att få den fantastiska dagis”barn” & fröken relationen.
Fördelarna slår nackdelarna med hästlängder för tro mig, precis som med allt annat & för alla andra så finns det nackdelar & dagiset är ett jobb vi går till, även om det är ett jobb vi brinner för.
Jag vill egentligen inte gå in på nackdelar samtidigt som jag vill lyfta fram ett par punkter jag var noga att gå igenom med Sofia.
Som jag ovan skrev, jag/vi brann för vårt yrke men att upp till tre dagar i veckan få sitta kvar minst en timma med 1-2 hundar för att någon somnat på soffan eller glömde av tiden medans man handla kändes inte bara respektlöst när vi efter 12 timmars öppet lade på ytterligare 1 timma på dagen utan ursäkt utan snarare en tråkig attityd när det på fakturan blev förseningspåslag, ett påslag baserat på tid vi förlorat med våra nära & kära, inställd kurs, försening till frissan eller vad som, en avgift som inte ens ska behöva förklaras.
Så mitt råd till Sofia var, höj avgiften!
Vad man ofta fick höra var ”jag tror jag blir sen idag, om jag inte hittar någon som kan hämta kan väl du ta med honom/henne hem så kommer jag senare?”
Återigen, att driva dagis är ett jobb som allt annat & vi tar hand om hundarna som om de vore våra egna under dagisets öppna timmar, därefter vill vi gå hem med våra egna hundar & av hänsyn & respekt till dem då de faktiskt jobbat precis som vi när de är med oss på dagis så är det inte mer än rätt att ge dem egentid i hemmet.
Jag ska i ärlighetens namn även säga att det handlar lika mycket om mig & min personlighet.
När jag jobbar är jag 100% service minded men när jag är hemma så vill jag inte bli störd, jag vill slappna av, har stor integritet & hur mycket jag än tycker om någon så vill jag inte öppna dörren för allt & alla, inget illa ment men mitt hem är min borg, mitt personliga space.
Oj vad det är dyrt är en kommentar man ofta fick & ja, det är dyrt från en hundägares perspektiv, men sätt er in i dsgisföreståndarens, börja räkna på antalet dagisgäster & intäkter för att sedan dra av utgifter så som hyra, lön/arbetsgivaravgift, försäkringar & mer därtill, då är det plus minus noll, iallafall fall för vår del då vi valt att hålla dagiset litet & personligt.
Varför skriver jag då detta?
Lite för att ge en inblick i hur det faktiskt är & vad det var som fick mig att lämna, något jag själv kunde besluta men framförallt för att detta är punkter jag kunde göra någonting åt, genom att förklara för mina kunder att hämtning är på dagis ingen annan stans eller om priset är för dyrt så finns deltidsalternativ eller så får ni helt enkelt säga upp er plats.
Men vad som inte går att förändra är det beslut som Sofia varit tvungen att ta, hon hade inget val & om det är något jag lärt mig av min tid som egenföretagare så är det att stå upp för mig själv, min personal, mina nära, för det jag tror på & anser är rätt.
Så när Sofia nu får glopord om att hon glider ut den här situationen genom att lägga ner eller varför håller hon inte bara ut så blir jag rent ut sagt förbannad & jag kommer bara säga det en gång, Sofia hade inget val!
Skrolla uppåt, vad skrev jag om gäster?
50 inskrivna, 20 om dagen, en lång kö som väntar på plats.
Sedan pandemin bröt ut, det började varslas, sägas upp & mer därtill så har intäkterna & gästerna minskat med 80% & Sofia har sedan april jobbat fram till semester & stängning utan varken företagsvinst eller lön på eget konto, hon har jobbat dubbelt med annat för att överleva.
Vi förstår, både jag & Sofia alla uppsägningar, att man inte vet när man börjar jobba eller om man blivit av med jobbet, vi förstår att man har hunden hemma när man är mammaledig & allt det där men vad vi hade hoppats på är att det varit en förståelse åt båda vägar.
Jag har stått vid sidan av, jag driver inte längre dagis men jag har sett min kollega & framförallt min bästa vän kämpa genom den sista tiden.
Vi har med professionell hjälp räknat, vänt & vridit på siffror, kollat bidrag & allt därtill men tyvärr, covid-19 slog ut öarnas enda hunddagis.
Även om året inte blev som vi önskat älskade Sofia så vill jag skrika ut så hela världen hör hur tacksam jag är för dig & för att du tog mod till dig & mailade mig.
Vi började som arbetskamrater, vidareutvecklade relationen & fann varandra i den mest magiska vänskap, ett systerskap & jag är inte bara tacksam, jag älskar dig av hela mitt hjärta, så gör även resten av min familj.
Oliwer’s kanske inte längre öppnar upp dörrarna på dagiset men allt jag vill är att du sträcker på dig, skakar av dig rövhattarna & ser dig själv i spegeln & är stolt för allt du gjort & åstadkommit.
Jag finns inte bara här för dig som vän, syster eller familj, jag kommer alltid välkomna dig som kollega & ser fram emot att lägga ut din första inbjudan till valp eller vardagslydnadskurs.
Med det sagt så vill jag tacka för min tid på dagis även om det är passé, jag vill även ta tillfället i akt & säga att ibland är det värt att tänka en extra gång innan man utrycker sig & kom ihåg, vi sitter alla i samma båt så var rädda om varandra & ta hand om er!
Nu tycker jag vi hyllar min fantastiska vän & tackar henne för en fantastisk tid & önskar henne all lycka, för det förtjänar hon!❤️

Läs hela inlägget »

Ja, det är precis så jag känner, jag fullkomligt älskar sommar, solen är uppe innan oss (vilket är tidig) för att dra ned ridån långt efter att vi somnat.
Man kan sitta ute till sent, ta en kopp kaffe & njuta en tidig morgonstund i trädgården medans dagget sakta torkar upp, ligga i solen & bara njuta, se hundarna bada i soluppgången, plaska i poolen, semestra, åka på äventyr, ja listan kan bli lång av njutbara dagar men det är inte speciellt kul eller njutbart alls när hundarna lider & allt man börjat tänka är att måtte värmen snart försvinna.
För er som känner mig så vet ni att vi står upp ca 04:15-04:30, varje dag hela året.
En del tror att det beror på att jag är morgonpigg & visst det är jag men enbart för att det blivit en rutin, en rutin jag uppskattar då jag njuter till max av våra morgonstunder ensamma i bergen likaså på stränder & vägar.
Men anledningen till att vi börja gå upp såpas tidigt är faktiskt pga Loke & hur han reagera på värmen redan under sin första sommar som liten då han hade det tufft, så tufft att han kunde kräkas även de dagar temperaturen inte var speciellt hög men luften var torr & kvav & eftersom det för mig är viktigt att ge grabbarna en rejäl morgonpromenad så var enda alternativet att ge oss ut så tidigt som möjligt.
Men oavsett hur våra rutiner ser ut så var det inte det jag skulle skriva om nu men det går hand i hand med mina tankar kring de senaste dagarna då Loke haft ett rent h*lvete & vårt hopp ligger nu på några beställda täcken & tro mig jag har provat allt från kylvästar till kragar m.m av alla dess märken, dynor är ett plus men inte alls den effekt jag önskar & tyvärr inte till någon hjälp för Loke när han behöver det som mest.
Glassar? Både ja & nej, jag ger inte glass i syfte att kyla ner grabbarna utan snarare för en spännande upplevelse men alltid under uppsikt & såpas stora block att de inte kan svälja hela bitar, de får slicka, men inte tugga.
Jag föredrar att ge dem en slush med frukt/bär som fylls upp med vätskeersättning & ibland blodmjöl, men mest för att jag vill få i dem vätska.
Ja nu börjar jag lämna riktning på inlägget igen för det jag skulle komma till är hur mina tankar går kring träning & tävling under sommarens varmaste dagar.
Vi säger ofta det finns inga dåliga väder & samtidigt promotar vi att träna i alla väder men med handen på hjärtat, ska alla verkligen träna & tävla i alla väder?
Detta är såklart högst individuellt, våra hundar är individer & påverkas olika av allt från värme till kyla men det vi har gemensamt är ändå att det ska vara kul att träna & likaså att tävla & tyvärr är det så att jag efter några dagars över analyserande på golvet tillsammans med Loke & kylklampar kommit fram till att vi fortsättningsvis litar på magkänslan & ställer in planerad träning som tävling om temperaturen är för hög, det blir inte ens ett sök på någon minut & jag ska i ärlighetens namn säga att även om jag är tacksam för detta såkallade ”wake up call” så har det gett mig sån fruktansvärd ångest & jag ska berätta varför.
Fredag morgon, vi gick som vanligt upp före tuppen, tog oss ut i bergen & pjuuu, såå varmt, men vi bor ju på en ö & med flera bad längs med promenaden var vi efter ett par timmar hemma igen innan vi skulle ge oss iväg till Vara för tävling.
Väl på färjan skriver jag till våra vänner som är på plats ”är det värt att åka?” samtidigt som jag har Sofia i telefon & säger precis samma sak till henne, men vi åkte, det var ju ändå första tävlingen på länge & jag tänkte att det blir säkert kul.
Väl på plats infann sig en glädje i att återse så många underbara människor, hundar & team samtidigt som magkänslan återigen sa att detta blir för tufft för Loke.
Banvandring drog igång, tävlingen startade & snart var det vår tur vilket jag ska försöka summera så väl jag kan.
Ingen motivation, inget driv, inget go över huvud taget, jag fick pusha, stötta, anvisa, det var alltså långt ifrån hur vi tränar & väldigt långt ifrån Lokes personlighet & med tre av fyra funna gömmor skulle jag säga att det var enbart min stora underbara björns ”will to please” som ledde till dessa godkända sök men aj vad jag slår mig på fingrarna efter detta.
Att stötta & anvisa vid start eller i komplexa områden & när det behövs är en sak men nu menar jag att det var jag som tog klivet in i sökområdet före Loke, för hans del kunde dagen kvittat.
Jag tjata ”kom igen Loke, detta kan du, kom igen” vilket nästan ger mig tårar i ögonen för det vi hade där & då var inget teamwork utan som ovan skrivet endast Lokes vilja att göra mig nöjd & jag skäms.
Jag har försökt tänka positivt för jäklar vilka snygga markeringar han bjöd på helt utan krafs eller nagg i de tre första söken men var det pga vårens intensiva markerings träning eller enbart för att han inte orka något annat?
Sista söket gav Loke en liten energikick & såhär i efterhand helt klart värt en felmarkering, inget jag kommer lägga så stor vikt på mer än att jag behöver normalstora dockor att söka på (går även bra med människor om någon ställer upp) då det låg en stor docka & sola i söket & för att göra historian något kortare så kommer här
Ann-Louises kommentar ”Det ska väl till en labrador för att huvudet ska trilla av”
Ja, det var vad som hände, dockan var snygg, människor är snygga, människor är bäst enligt Loke & även om jag inte tror att han uppfatta det som en människa så gick han igång på dockan, huvudet trilla av & på en millisekund hinner jag tänka ”från klockrena markeringar till kyssar & krafs pga trötthet” vilket ledde till en markering & som många av er vet så innebär ordet markerat detsamma som rätt, bra eller japp så ut ur område med en trött men ack så glad pralin & kvar ligger en huvudlös docka.
Direkt efter sista söket gick det fort till bil, på med ac & gasen i bott medans tankarna börja snurra, sen har de snurrat under hela helgen då Loke varit utslagen till största delen av dygnets alla timmar & det är inte bara utslagen som i trött, det är riktigt synd om honom.
Värmen gör honom stressad, att inte veta vart han ska ta vägen, att blöta ned honom skapar till följd utslag då pälsen är så tät att han börjar klia vilket i sin tur leder till ännu mer utslag & då är den onda cirkeln igång.
Jag funderar på att raka mage & en bit med på ben, någon med erfarenhet om det?
Skriv då gärna en rad eller två.
Vår lösning & något han uppskattar & som får honom att slappna av är när vi ligger tillsammans på golvet med isklampar mot bröst & mellan bakben, utan tvång utan av fri vilja så lägger han sig & är fri att gå när han än önskar vilket han aldrig gjort utan snarare att jag tar bort klamparna när andningen är normal, han är avslappnad & långt bort i drömmarnas värld.
Så hur är det då med träning i alla dess väder?
Ja, det är som sagt högst individuellt & det jag vill skicka med er är att lita på magkänslan.
Träna i alla väder så länge er hund mår bra, så länge glädje & motivation får stå högst upp på listan oavsett om det är minus eller plusgrader.
Jag kommer fortsätta anmäla till sommartävlingar men med vetskap att jag kanske ställer in, vilket jag kommer göra om jag får minsta tecken från Loke.
Jag kommer fortsätta träna hela sommaren men då inte de varmaste av dagar & de dagar vi tränar är det i ottan eller efter läggdags & sen när höst & vinter kommer så ska jag aldrig mer klaga på att det är kallt när vi tränar/tävlar samtidigt som jag har full respekt för de som upplever kyla på samma sätt som vi (Loke) reagerar på värmen.
Inlägget är baserat på en del frågor kring just träning/tävling i värme & jag vet inte om ni fick svar på dem men min rekommendation eller mina tips är som sagt:
- Lita på magkänslan
- Läs/snacka med din hund - allmäntillstånd/glädje/motivation?
- Sänk ”kraven”/träningsmålen
- Pausa när det behövs
- Våga ställa in/bryta
- Ibland är det aldrig fel att bara vara/vila
- Krama din hund
- Det ska vara kul för er båda
Jösses vad långt det blev, vet knappt vad jag skrivit men summa summarum, känner ni inte igen er hund varken före, under eller efter träning, är allmäntillståndet ok men motivationen som bortblåst, gå då & bada istället & tänk att i morgon är en ny dag & ni har hela livet på er att både träna & tävla.

Läs hela inlägget »

Hej!

Vi som gästspelar denna veckan heter Linda och Joy.
Jag är 40 år och jobbar som assistanshundsinstruktör. Joy är en 4 år gammal labrador retriever.
Hon är en utbildad servicehund i sbk. Joy är med mig i stort sett jämt. Hjälper mig med att plocka upp saker, dra av kläder, öppna och stänga lådor och dörrar mm.
Utöver hennes arbete håller vi på med rallylydnad, viltspår men framförallt Nosework.

När Joy var 5 mån började vi vår första kurs i nosework. 
Från början var tanken absolut inte att vi någonsin skulle tävla. Jag ville ge Joy en hobby, något vi kunde göra tillsammans och där det inte skulle göra så mycket om vi misslyckades. 
När man tränar in assistanshundsmoment är det mycket på spel. Allt måste bli rätt, Hunden måste vara frisk och framförallt klara sina tester.
Därför ville vi göra något för att det var kul.
Jag hade dessutom hört positivt om denna sporten. 
Men så besvikna vi blev. Joy var riktigt duktig men jag kunde inte hitta glädjen och se meningen med sporten.
Jag vet att jag sa högt att detta är inte sporten för oss. Men oj så fel jag hade.

Vi blev som tur var övertalade av en kompis att gå ytterligare en kurs. Denna gången för en annan instruktör och steg tre.
Redan första gången kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt. Att se Joy växa, utmanas och vara så nöjd varje gång hon fann gömmorna. 
Nu var vi fast! 

I 1,5 år gick vi kurser, tränade hemma och med vänner. Detta samtidigt som Joys examination till servicehund närmade sig med stormsteg.
När hon var ganska exakt 2 år examinerades hon.

Nu fick vi mer tid att träna NW och tanken på att tävla började växa fram.
Vi gjorde ett doftprov och därefter anmälde jag oss till vår första tävling.

En dag i augusti skulle vi så göra detta.
Jag var nervös eftersom jag inte bara skulle tävla för första gången utan var även rädd för hur det skulle fungera med rullstol. Det sägs att nosework ska vara en sport för alla men av erfarenhet från andra sporter vet jag att det kan strula. Och så blev det.

Vårt första sök var två fordon och dessa i högt gräs.
Vi hann inte ens runt fordonen innan tiden hade gått ut. Här hade jag behövt extra tid. Men visste inte att det var min uppgift att fråga om detta.
Min rullstol fastnade i det höga gräset. 
Joy tog gömman 2 sekunder efter att tiden gått ut.
Resterande sök hann vi runt och hon löste det så fint.
Det var inte kul att orsaken till missat diplom var min rullstol. Jag var jättenöjd över Joys prestation men ledsen på samma gång.

Efteråt fick jag höra att jag skulle bett om extra tid. Detta visste jag inte att jag hade rätt till och dessutom är det inget jag hade vågat göra på en banvandring. Där vill jag bara vara som alla andra.
Idag tvekar jag inte att ifrågasätta tiden, om underlaget är svårt eller om det är svårt att ta sig runt. Samma gäller om jag behöver köra med lös hund.

Att tävla i nosework från rullstol kan bli en riktig utmaning.
Tävlingarna är ofta på platser som antingen inte fungerar med rullstol eller blir en STOR utmaning.
Även om jag kontaktar arrangören är det ibland svårt för denne att förstå vad som kan bli problem.
Som tex att ridhusunderlag eller löst grus får en rullstol att fastna. Eller att bredden på en stol kan vara så olika.
Jag har vid ett tillfälle tävlat där jag fick släppa lös Joy och chansa på att hon markerade eftersom det enda jag såg var hennes svans. (Nosfrys)
Så ja det kan bli lite utmaningar och jag får vara beredd på ett gott skratt när det är dags för tävling.
För man vet aldrig hur det ser ut eller vad arrangören har tolkat in i anpassat.

När vi vid ett tillfälle hade vi varit på en officiell tävling där det var så dåligt anpassat att domaren bad mig om ursäkt tänkte jag sluta tävla.
Bara träna för att det var kul men då fick jag tipset om Michaela och Hubbés.
Vi anmälde oss och det har jag aldrig ångrat.
Den glädjen som mötte oss vid vår första tävling på Hubbés var otrolig. Dessutom var det välordnat och anpassat så att det fungerar även för oss i stol. 
När vi kommer på träningar eller tävlingar på Hubbés lämnar vi alltid med ett stort leende.
Även Joy älskar när jag kör på färjan för då vet hon att nu blir det kul.

//Linda & Joy

Läs hela inlägget »

Hej!

Vad roligt att även vi får göra ett litet gästspel här på bloggen!
Camilla heter jag, och tillsammans med mina två hundar Sonny & Milla tränar jag mycket Nose Work. Matte Camilla är snart 28 år gammal, Sonny är nyss fyllda sju och Milla blir två i oktober. Bägge är av rasen Australian Shepherd.
 
Vi upptäckte Hubbe's förra sommaren strax efter vi börjat med NW. Min kompis Fia (som fick oss att börja med NW från första början) sa då ungefär såhär: "det finns nån tjej på Öckerö som har kurser i NW och en podd som handlar om NW. Hon har till och med gjort sök med vattenglas och i havet!". Till hösten började jag och Sonny med officiella tävlingar och i slutet av september var det dags för TEM inomhus på Hubbe's med den galna tjejen med doft i vattenglas. Allt som jag hört var sant, vi välkomnades med öppna armar direkt in i NW-familjen och efter detta har det bara blivit fler och fler turer med färjan för att få komma ut till öarna och träna eller tävla Nose Work. I början av 2020 blev vi dessutom uttagna till att få vara sponsorekipage, vilken ära! 2020 har ju varit en flopp rent tävlingsmässigt hittills, men nu verkar vi vara på G och vi är taggade att få komma ut och tävla igen.
 
Vi vill berätta om våran första och fjärde tävling!
 
Vår första tävling var i början av september 2019. Sonny och jag var anmälda till en tävling med liten startgrupp, så det var bara jag och tre till på plats klockan 10 när vår grupp skulle samlas. Dags för banvandring, ett stort utomhusområde, ett litet inomhusområde, en bil med släp för fordonssöket och vanliga bruna pappkartonger i olika storlekar för det avslutande behållarsöket.
 
Nåväl, dags att värma upp. Det blev kaos och vi lyckades inte hitta gömman (numer så kör jag aldrig uppvärmningssök). I det stora utomhussöket lyckades vi efter att ha fått varning om 30 sekunder kvar hitta gömman på något slags hjul. Domaren frågade efteråt om jag hade tänkt på vinden. Vinden? Nej, jag tänkte mer på att hålla mig på benen och komma ihåg ordet markering. På skakiga ben gick vi mot inomhussöket, och även där hittade vi gömman och var nu alltså uppe i 50 poäng. Skulle det gå vägen? Mot fordonssöket, jag hade hoppats på vad som helst utom bil. Men, ändå satte vi fart, kommando nosa och även här fanns en gömma som vi hittade utan problem. Nu var jag så nervös att jag knappt kunde gå vidare till nästa sök. Bara behållare kvar och skulle Sonny förstå att det var sök på gång, eller skulle han tro att det var ett stort födelsedagskalas med kartonger att demolera? Vi går in, börjar kolla av, får intresse och jag vågar säga markering och får - RÄTT! 100 poäng och diplom på vår första tävling. Den dagen var jag stolt som en tupp, vilken hund jag har som trots sin skakiga matte löser alla gömmor helt på egen tass.
 
Efter detta så lyckades vi med några individuella placeringar på några tävlingar, ett till diplom och så hade jag anmält till TSM på Hubbe's i oktober. Jag ska erkänna att jag redan här hade börjat titta på tävlingar i klass 2, för nu skulle vi ju ta vårat sista diplom?
 
Det var alltså igen dags för en TSM i klass ett. Numer tyckte jag väl att jag hade tävlingsvana, inte alls lika nervös utan minglade och tänkte på diplomet jag skulle ha i min hand när vi satt på färjan tillbaka till fastlandet. Dagen började med behållarsök i en smal byggnad. Sonny gick in, kollade, och markerade sedan som han brukade göra då, med en tass på behållaren. Självsäkert säger jag markering, men får FEL. Jaså? Under tiden så har Sonny gått vidare till nästa behållare, och markerar även den lika dant. Han går sedan till nästa och tar den med. Det var inte ens i närheten! Så den gamla farbrorn gör som han gör ibland, han skojar till det och går på fart istället för noggrannhet. Han vet ju mycket väl att vi är ute efter eukalyptus, men kan inte låta bli att busa bland kartongerna. Jaja, vi kan väl få 75 poäng ändå. Mot inomhussöket. Det blir enkelt! Han går in, kollar av, och sedan frysmarkerar han på en tröskel. Det var fel, såklart. Sedan gör vi oss redo för ett utomhussök. Vi letar och letar, men hittar inget. Vad tusan? Det visar sig att gömman sitter under en bänk i perfekt noshöjd med ändå bom. Nåväl. Dagen slutar med ett fordonssök, innan funderade jag på att åka hem och börja om från början med Nose Work men bestämde mig ändå för att köra. Som tur var så hittade vi gömman, till och med så snabbt att det räckte till en första placering!
 
Så kan det gå, hur bra som helst eller helt pannkaka. Vi vill därför dela med oss av våra bästa tävlingstips!
Fundera över vilket upplägg som passar din hund. Uppvärmningssök, inte uppvärmningssök?
På banvandringen, fota och gör upp en plan! Om möjligt så känn hur vinden ligger och planera efter det. Med Sonny kan min tanke t.ex. vara hur vi kan ta oss runt fordonen på smartast sätt, att på kortast väg täcka så stor del av ytan som möjligt. Med Milla kan planen vara att gå in i området och göra vår startrutin mot något föremål eller vägg där jag vet att hon har större chans att tänka NW och gå på jakt än att starta henne helt planlöst på t.ex. en gräsyta där hon kanske får för sig att kissa.
Om du får höra "30 sekunder kvar" så fundera kvickt, finns det något område som ni inte sökt av? Här finns möjlighet att kolla av det. Men, har ni varit överallt men inte hittat? Då är det helt okej att nöja sig där och gå ut från området och belöna ett bra jobb!
Blir det som min kaos-tävling här ovan så deppa inte ihop, det blir så ibland! Fundera på, varför blev det så? Jag köpte en fläkt efter tävlingen och tränade på behållarsök i avlånga utrymmen med fläkt på i ena änden när jag insåg att vid behållare så markerar Sonny ibland på spår av doft som drar med golvet. Vi tränade också lite mer inför tävling istället för att vila, han var lite övertaggad vilket bidrog till felmarkeringen. (Efter denna tävling har vi såklart tävlat mer, och är nu uppflyttade till klass 2 TSM efter några riktigt bra tävlingar)
Viktigast av allt är såklart att ha roligt, glöm inte det! Hundarna gör ingen skillnad på träning eller tävling, och de förtjänar att alltid få känna sig som superhjältar när de söker! Så applådera, hejja och belöna era hundar oavsett resultat på tävlingen och fundera på vad ni ska träna mer på till nästa gång, för visst är det roligt att stå där med ett diplom i handen och en rosett på hunden <3

Tack för att vi fick gästblogga! 

Tusen tack säger vi som är så tacksamma att ha er med på tåget. 
Ta del av ekipagets vardag full med träning & vandring på instagram via @nosework_aussies

Läs hela inlägget »

Jämför er inte med andra, jämför inte er hund med andras hundar & kom ihåg att det du & din hund har är unikt, något som varken går att mätas, vägas eller jämföras med någon annans.
Nu undrar ni säkert vad jag talar om & det ska jag berätta.
Jag är uppvuxen med hund i familjen, helt vanliga familjehundar som fick dagliga promenader, hängde på gården med andra djur, delade våra middagar vilket kunde vara spagetti & köttfärssås eller pannbiff & potatismos, lekte, myste & blev älskade.
De gick aldrig på kurs, vi var aldrig i stan & miljöträna utan de levde ett fullgott liv på landet, sunda & lyckliga.
Jag fick min första egna hund när jag var 18år, han gick aldrig på kurs, han var min stallkompis, min bästa vän, så älskad så saknad.
Hubbe, som företaget är döpt efter, satt i min ryggsäck tills dess att han var så stor att han kunde åka moppe med mig, sprang bredvid hästarna när vi red, skeda under täcket på nätterna, ja han levde ett fullgott liv.
För 5år sedan kom Loke in i mitt liv, med Loke känns det som att jag gjort allt, vi har gått kurser, vi har utbildat oss, vi tränar, vi tävlar & vi har tillsammans blivit mer & mer nördiga ju längre tiden går.
För 3år sedan kom Ymer in i vårt liv vilket gjorde att jag/vi växla upp ytterligare & gick från nörd till supernörd.
Idag lever jag ett liv där hundarna har absolut största fokus, våra veckor planeras efter dem, det är en god balans mellan träning, äventyr, vila & att bara vara.
Det är en livsstil som som passar mig & aldrig någonsin har jag känt att jag hör hemma på detta sätt någon annanstans.
Kanske är det den ovillkorliga kärlek bara en hund kan ge, att de hänger med på alla tokigheter oavsett vad vi gör?
Kanske är det känslan av att känna sig behöv? Kanske är det känslan av att känna att detta är något jag kan?
Eller kanske är det bara onödigt att tänka kanske, för i mina ögon är det varken ett jobb eller en hobby, det är en livsstil som passar mig, vi är familj & det är såhär vi vill leva.
Så vi skippar helt enkelt alla kanske till varför livet helt plötsligt tog en vändning & jag gick från alldaglig hundägare till hundnörd men en sak är säker, min livsstil, mitt sätt att träna & leva med hundarna oavsett alldaglig, nördig eller supernördig baseras på ett grundrecept som jag valt döpa till ”Familjen” där ingredienserna är -> Kärlek & respekt.
Varför skriver jag då detta?
Ja anledningen är att jag den senaste tiden via sociala medier kommit över inlägg där man trycker ner andra för att de varken tränar, tävlar eller lever som man själv gör med sin/sina hundar, att man stampar på den som faktiskt skaffat hund enbart med önskan om en familjemedlem & bästa vän.
Att man på ett nedlåtande & elakt sätt ifrågasätter istället för att inspirera med idéer när någon söker efter tips.
Jag ställer mig frågan, vad får man ut av detta?
Varför trycka till när man kan tipsa?
Varför trycka ned när man kan höja?
Jag kan med handen på hjärtat säga att samtliga av mina hundar har levt & lever ett fullgott liv, oavsett om de levde som gårdshundar, åkte moppe till stallet eller är ute & tränar & tävlar.
Självklart ska man ha respekt för hunden, både som ras & som individ & det är kanske inte optimalt att skaffa en Husky om man bor i en etta på Linnégatan men ”that’s not the point”
Det jag vill säga är att vi måste vara ödmjuka inför varandra, vi är alla olika, vi lever olika, våra familjer, vår livsstil & framförallt våra hundar är olika & detta gäller inte enbart i vardag utan även under träning & tävling.
Så det jag vill förmedla är i stort sett det som följer:
Jämför er inte med andra, låt er istället inspireras & plocka bitar som ni sen kan baka samman till er egna tårta.
Vi har som ovan skrivit olika livsstilar men vi har dessutom olika ”hundmaterial”
Jag har två labradorer men skulle ändå aldrig jämföra dem med varandra & absolut inte med andra utan ser dem som de individer de är, både till vardags & under träning.
Jämför er inte heller med andra under träning utan fokusera på att inspireras av andra, prova er fram & kom ihåg, alla har vi vår egna resa med vår alldeles egna hund, en unik resa som är ämnad för just er två oavsett om resan går ut på ett härligt liv på landet, ett spännande storstadsliv, ett äventyrligt vildmarksliv eller en utmanande tävlingskarriär.
Kom även ihåg, man kan träna utan att tävla & oavsett anledning till varför du skaffa hund så
står jag bakom er alla så länge hunden lever ett lyckligt liv med sunda vanor, daglig motion men framförallt ett liv där de får den kärlek de förtjänar.
Med det säger vi trevlig helg & låter denna helg bli en helg där vi inspirerar & booztar varandra❤️

Läs hela inlägget »

Våga vägra eller våga älska matskål?
Vi vågar vägra att välja!
Jag älskar berikning, något som ofta förekommer hos oss är födoberikning av alla dess former både genom färskfrysta ben så som märg, revben, oxhals, älgben osv men det serveras även en hel del kongar av olika varianter fyllda med gotta & när grabbarna är ensamma med pappsen eller husse (kalla det vad man vill) som är lite äckel magad så är klassikern att leta föda i trädgården om det inte finns färdigportionerade kongar/ben i påsar så han slipper röra dem.
Vad menar jag då med att vågar vägra att välja?
Jag förstår grejen med våga vägra matskål, det handlar om att istället för att ställa fram en portion med hundmat helt utan krusiduller så finns många roliga saker man kan testa.
Men för en del har detta blivit då stort att man faktiskt riktar kritik mot de som använder matskål, vilket inte är okej i mina ögon.
Det man kan göra är förstås att göra maten lite mer svårtillgänglig eller spännande genom att låta hunden själv leta efter den, eller stoppa den i en aktiveringsboll eller sprida ut i trädgården.
Men för mig så handlar det även om att fylla matskålen med godsaker att undersöka.
Jag älskar våra matskålar & hundarna lika så.
Det finns flera sätt att berika födan på.
Jag har valt bort att blanda allt likt en barnmatsportion då hela grejen med berikning är som bortblåst för L & Y som hade svalt allt utan att smaka.
Detta är högst individuellt men jag har två labradorer & tro mig, de vet hur man sväljer utan att smaka även om de faktiskt inte äter allt som många tror.
Ymer skulle tex aldrig äta popcorn & Loke tycker att chips är något som borde förbjudas.
Jag vill genom att placera ut i sektioner som kan jämföras med en fin mall enligt tallriksmodellen där de får undersöka, smaka, tugga, spotta ut, svälja & ibland byta med varann ge dem möjligheten att välja vad de vill ha & inte.
Min uppfattning av födoberikning är att det gynnar både petiga och hetsätande hundar. De som inte brukar vilja äta har blivit mer intresserade av matskålen, och de som äter snabbt blir lite bromsade av att oväntade inslag dyker upp mitt i maten.
Hur kommer man då igång?
Det är enkelt, använd det du har (som är ok för hundar att äta) våga prova oavsett om det är torrisar eller färskfoder som serveras så är mitt tips att börja enkelt, skiva upp lite morötter eller gurka, lägg i en äggula & invänta reaktionen.
Vi serverar som sagt i allt från skål till kong & ben under de tre mål de får om dagen.
Så här ser vår onsdag ut:
Frukost: Bas -> Pondus färskfoder samt blandsallad, äggula & skal, röda & gula cocktailtomater, kiwiklyftor & tillskott från Svenska djurapoteket.
Lunch: Märgben & Melonslush (blodmjölsdrink)
Kvällsmål: Fylld kong med Pondusfoder, blåbär & ärtor.
Låt er inspireras & våga prova men kom ihåg att oavsett hur du serverar eller vad du serverar så spelar det ingen roll, du vet vad som passar dig & din hund.

Läs hela inlägget »

Hej!

Vi som gästspelar på Hubbes blogg denna vecka heter Sofia och Ebba!
Vi bor i Göteborg och pysslar med en himla massa olika hundsporter - men främst Nosework!
Jag är 32 år, arbetar som polis och bor med min man Erik. Ebba är en två år gammal Australian Shepherd och hon vår första hund. Varje dag med henne är ett äventyr!

Noseworkfrälsta blev vi i mars 2019 då vi började vår första kurs, och därefter har det bara fortsatt!
Vi har hunnit tävla ett antal gånger och Ebba är en riktig stjärna!
Vår största bedrift var när vi tävlade två dagar på MyDog i januari, en riktigt utmaning då Ebba är en ganska lättstörd och reaktiv hund. Min största farhåga var att ens ta mig dit kollektivt med hund, bur och packning. Allt det logistiska gick dock bra och väl på plats briljerade Ebba, två dagar i rad.
När hon jobbar - då jobbar hon!

Våra mål är att debutera klass 2 under året och att så småningom ta oss till SM! Högt uppsatta mål, men vad sjutton - man ska väl sikta mot stjärnorna?
Vare sig vi kommer så långt eller inte så kommer vi alltid fortsätta med nosework. Fantastisk aktivering, roligt för både hund och människa och man kan göra det var man är. Perfekt helt enkelt!

Hubbes hittade vi till i höstas då vi anmälde oss till en tävling i inomhussök, och sedan har vi stannat kvar!
Vi älskar den positiva andan, de härliga och fantasifulla söken och Michaelas tokiga upptåg!
Man vet aldrig vad som är i görningen när man kommer till Hubbes, men att det blir kul kan man i alla fall vara säker på! Vi känner oss alltid som superhjältar när vi är där och ser alltid fram emot att komma dit!

För er som funderar på att börja med nosework säger jag bara - gör det! Ni kommer inte att ångra er!
Det är roligt, spännande och väldigt bra för samarbetet mellan människa och hund!

Kram Sofia och Ebba

Tips från Hubbe's: Följ Ebba & hennes matte Fia på instgram @aussien_ebba

Läs hela inlägget »

Jag visar sällan videos eller skriver om vår egna träning men tack vare era önskningar tänkte jag att det kommer ske en förändring på det.

När åtet startade var vi så laddade, redo att ta oss an 2020 med inplanerad träning med sikte på en hel del tävling & målbilder om att ta Ymer till klass 3 & dessutom starta Loke i klass 3. Krasch sa det för oss alla, det kom en pandemi & vi liksom många andra hamnade i någon dvala, vad ska vi göra nu?

Vi har alltid tränat mer än vi tävlat, men jag som person behöver specifika mål att träna mot som tex ett inplanerat tävlingsdatum.
När vi inte har något inplanerat så går vi, ja vad ska jag kalla det för? Inte på sparlåga men vi har liksom lite semester hela tiden istället för endast fyra veckor på sommaren.
I takt med pandemin förändrades även företagslivet, jobbsituationen & sen kom smällen, jag måste acceptera att jag är sjuk, fysiskt & psykiskt.
Detta har gjort att jag tyvärr inte orkar på samma sätt som innan men när vi väl tränar så gör vi det & inte för att skryta men då gör vi det jäkligt bra. Med jäkligt bra innebär inte att något är perfekt utan snarare att vi jobbar vidare mot våra mål, med glädje & motivation.
Vi plockar delar som är bra, delar som är ännu bättre & delar som är riktigt jäkla bra.
Men vi tittar även på hur vi kan utvecklas & bli bättre, vilket till 99% handlar om mitt förararbete.

Den senaste tiden har vi pga min ork inte hunnit med planerade träningar med våra vänner så mycket som vi önskar, jag känner dock att jag har en fördel som företagare & instruktör som ger mig möjlighet att träna innan & efter kurs.
Ibland riggar vi, ibland städar vi, något jag är tacksam för.
Vi har de senaste månaderna lagt mycket tid på microsök, små områden med fokus på olika delar, alltid med en sak i taget som tex, markeringar, oåtkomliga, höga osv, här jobbar vi dessutom med kända gömmor & baserat på det i takt med att tävlingssäsongen ställts in så har vi nästan glömt hur det är att träna & tävla utan vetskap om gömmans plats men igår var det ändå på tiden & Karin riggade 4 sök för oss med 2 gömmor i varje område.

Sök 1: Närliggande gömmor
Sök 2: Höga gömmor
Sök 3: Oåtkomliga
Sök 4: Spegelgömmor

Analysen så här långt är följande:
Loke är fantastisk, självständig med hög motivation. Lyhörd & kollar av där jag ber, lägger ingen onödig tid där det är tomt.
Tydlig vid funnen gömma.
Jag däremot har en del att jobba på, lite ringrostig, förvånat uttryck trotts att jag kan vara säker på när han markerar, speciellt höga. Påvisar vid sök två vid samma ställe flera gånger istället för att tänka ”hur rör sig vinden, hur ser området ut, vad har vi missat”
Med Loke så är varje belöning en explosion, något som leder till högre intensitet vilket kan leda till slarv & att det går för fort, MEN det är så svårt att behärska sig. Jag behöver ta med mig att vi belönar något lugnare vid gömmorna så kan vi explodera tillsammans efteråt.
I samband med att jag skriver detta så tänker jag ”ska jag verkligen förändra belöningarna när det är vad han önskar & tar oss framåt”
Det handlar nog om att tänka igenom innan vi startar söket som tex sök 1, närliggande där han hittar en, jag ser att han har jobbat på fler i samma område, ger honom ändå en pangbelöning vilket leder till lite nagg i andra gömman, här kan en lugnare belöning & samla upp vara till hjälp.

Men, summa summarum, det var längesedan vi tränade blint & jag kan inte vara annat än nöjd med Lokes isats. Att få utvecklas & dela glädjen med denna pralin är ett äventyr utöver de högsta drömmar.

För att se vår träning, besök vår facebook eller instagram.

Läs hela inlägget »

Hej på er allihopa!
Vill börja med att säga hur otroligt tacksam jag är över alla fina meddelanden & det otroliga stöd jag/vi fått inte bara de senaste dagarna utan genom åren & framförallt de senaste månaderna.
Tack vare er kommer Hubbe’s att finnas kvar även till hösten & det gör mig alldeles varm i kroppen, även om det inte är i samma utsträckning som nu.
Mitt hjärta brister dock när jag tänker på min fantastiska vän & kollega Sofia på Oliwer & Gänget som för varje dag som går närmar sig den sista inför stängning.
Även om jag känner mig klar med dagiset sedan jag lämnade över så är det självklart en stor sorg (mindre för mig än för Sofia) men samtidigt ett beslut som var tvunget att tas & det ända rätta beslutet & jag stöttar Sofia till 110%.
Det har varit en ära att få dela denna tid med henne, en fantastisk kollega men dessutom en vän för livet, äsch vän? Ja, klart vi är men jag skulle säga att vi är mer än så, vi är familj.
Som många av er vet så utbildar sig Sofia just nu till allmänlydnadsinstruktör & vi hoppas såklart att kunna erbjuda allt från valp till vardagslydnadskurser när hon är klar, något jag lagt åt sidan då Nose Work & övriga nosaktiviteter tagit det mesta av min tid.
Som många av er även läst så kommer min kollega & vän Karin att stötta upp lite mer under en period, hur länge det blir är svårt att svara på men jag kommer att finnas med hela vägen i den mån kroppen orkar ta mig framåt.
Jag har alltså inte fått något virus, utan det knackade en kväll på min dörr, jag öppna & pang sa det så föll jag pladask, det var Mr Utbränd som likt en förbannelse kastade sig över mig.
Jag har under många år, sedan barnsben förnekat, förträngt & bara krigat mig framåt genom att åta mig jobb, planera in träning, åka på äventyr, ja allt för att slippa ta tag i bagaget & de senaste åren sedan min pappa blev sjuk för att sedan gå bort har jag gjort allt annat än att prioritera mig själv vilket nu lett till att kroppen stängt av.
Är jag aktiv en timma måste jag vila två, jag sover mer än jag är vaken men är ändå konstant trött, känner mig aldrig utvilad, blicken flackar, jag ser suddigt & kan inte längre fokusera eller organisera på samma sätt & ibland tappar jag talet & vardagliga ord som tex ost, köttbulle, gräsklippare är som bortblåsta.
Jag har blivit varnad, jag har haft alla tecken på att denna dag skulle komma men tyvärr, jag förneka samtidigt som det är svårt att acceptera som högpresterande med höga mål där det är allt eller inget, 50% räcker inte när man kan ge 110%.
Men nu är det som det är, jag har mig själv att skylla & jag förstår att det är en tuff resa tillbaka men oavsett kommer jag inte kunna släppa allt helt, jag kommer som sagt vara med på de evenemang som ligger ute fram till semester med stöd av mina kollegor & vänner Karin & Josefin.
Även om kroppen stängt av så slutar inte huvudet att spinna idéer & utlopp för kreativiteten & galna ”hittepå” kommer därför att dyka upp i online kurser där ni kan träna hemma i er egna takt både med & utan feedback från oss.
Jag har även fått önskan från några håll att dela mer av mina egna tankar kring allt från vardagslivet till träning med L & Y, allt från mina tankar kring att leva med hund baserat på det jag föreläst om - Hundens läkande effekt (just nu högaktuellt) till att dela träningstips, bakgrund & tankar till allt det vi sysslar med varav huvudsyssla inom träning är Nose Work.
Superkul tycker jag & kommer börja lägga upp på bloggen inom kort där jag dessutom kommer ha besök av gäster som delar med sig av tankar från allt kring hundägarskap till träningstips men tills dess att jag kommer igång kan ni följa L & Y på instagram via @teamchocolateboys
Återigen tusen tack för all kärlek, allt stöd & support, jag är så tacksam!
Ta hand om er, var rädda om er & sist men inte minst, trevlig helg!
P.S PM, kallelser m.m till träningstävlingar för de kommande veckorna är nu uppdaterade på hemsidan.

Läs hela inlägget »

Vilken helg!

Ibland går det inte hela vägen men det går jäkligt bra ändå & vi har haft en helt fantastisk helg på resande fot med två dagars tävling, övernattning på Kroppefjäll, härliga promenader & såklart frukost i sängen, för både två & fyrbent.
Idag var det Lokes tur att tävla, min stora älskade björn, min stjärna, han som gör allt & lite till med hög motivation, glädje & kärlek till alla som kommer in i hans zon, oavsett om det är 1 eller 100 meter ifrån, för i Lokes värld till skillnad från lilla Y så är alla här för hans skull & är det något Loke är duktig på så är det att ge tillbaka & överösa alla med kärlek, värme & bjuda in till hans värld som som står för gemenskap, för i Lokes värld får alla vara med, stora som små.
Han är enkelheten själv, killen som skulle ta på sig ett par platåskor om jag så bad, han som delar med sig av sitt köttben till alla som vill smaka, grabben som tar sig an utmaningar utan att ens reflektera kring omgivningarna, han bara gör & jag följer efter.
3 av 4 på dagens TEM NW1 Inomhus & vem kunde tro att lillebror skulle hamna i TEM ledning?
Superfina sök, härlig känsla & riktigt kul får summera dagens tävling & jag kan inte vara annat än nöjd för som sagt, ibland går det inte hela vägen men det går jäkligt bra ändå & oavsett så har jag min älskade brunbjörn vid min sida & det är precis samma kille när jag går ut från söket som när jag går in.
Älskade Loke!
Tusen tack till alla härliga vänner i Nose Work familjen, gamla som nya för en fantastiskt trevlig helg med många härliga skratt & den fina gemenskap som vi alltid har.
& tack även till min man, för tro det eller ej, det finns en tredje man i mitt liv, även om han väldigt sällan syns till, får av min tid eller prioriteras på samma sätt som L & Y så är jag väldigt tacksam att jag har honom & denna helg åkte han med utan att jag erbjöd varken köttbullar eller prinskorv som belöning.
Det blev en mysig helg för hela familjen helt enkelt!❤️
Innan jag avslutar helt vill jag såklart gratta alla våra Nose Work vänner därute då det trillar in det ena fantastiska resultatet efter det andra, allt från härliga känslor till diplom & upplyft men på tal om känslor så vill jag rikta den största grattiskramen till våran Karin & hennes Lillan som igår tävlade & det med en magisk känsla & ett riktigt lyckorus vilket jag vill dela med mig utav.
Se video i kommentarerna på vår fb sida

loading...
Läs hela inlägget »

Diplom, Upplyft & Utmärkelse för 4 SSE
Idag är jag inte bara lycklig & stolt, jag är dessutom rörd.
Min älskade ”Y”nika underbara lilla Y, denna lilla pralin som gett mig gråa hår i förtid, som fått mig att tänka så långt utanför boxen som det bara går, killen med lika mycket känslor inuti som utanpå, han som tydligt berättar om vi ska gå höger eller vänster, om vi ska ta stora eller små steg, oftast väldigt väldigt små men så idag tar han ett jättekliv & jag gör som vanligt, hänger med på hans resa, stöttar & peppar, ger kärlek & köttbullar vilket resulterar i Diplom NW1 TEM Inomhus & därmed uppflyttade till NW2 men inte nog med det, idag var vår dag & jag är alldeles rörd när jag skriver att vi fått 4 SSE & en Utmärkelse!
Jag är så glad i denna kille, jag älskar honom så det gör ont. Så många gånger vi vänt på tävlingsplats när han förmedlat att det inte känns helt rätt, så många gånger som jag fått förklara mig om varför min labrador haft gult band & varför jag utsätter honom för tävling. Så många gånger som jag känt ”gör jag rätt” & idag fick jag äntligen svar på min fråga.
Genom små små steg, en utmaning i taget både till vardags men likaså vid träning & tävling, alltid på Ymers vilkor så har vi idag varit & tävlat i hos Maria & Nose Work Dalsland med världens bästa känsla.
Ymer har minglat, hängt med andra hundar (på avstånd) utan minsta reaktion, han har varit obrydd. Ögonen har glittrat & han har gjort sitt yttersta i söken även om det då & då behövs ett ”pep talk” där vi samlar ihop oss, klappar om, berömmer & startar på nytt.
Stolt kanske bara är förnamnet, för jag kan inte beskriva känslan.
Jag är så tacksam denna lilla brunbjörnsfis som lärt mig så otroligt mycket om hundägarskap & skillnaden på individer & personlighetstyper, om ångest & oro, om glädje & överslag men framförallt om ovillkorlig kärlek.
Tusen tack Maria för en fantastisk tävlingsdag & tack till både dig & Ann-Louise som sprider sån fantastisk glädje & värme inför varje sök.
Stort Grattis även till alla våra vänner som tävlat under dagen, många delmål som bockats av, välförtjänta diplom & fina resultat.
Nu ligger lillebror steget före storebror så vi får se om de ligger lika igen efter morgondagens tävling.

Läs hela inlägget »

Vi har under måndag & tisdag arrangerat två officiella Nose Work tävlingar, något som vi gjort två gånger i månaden sedan september 2019.

Vi har verkligen haft jättekul & det är fantastiska att få träffa & se alla ekipage arbeta tillsammans, att få dela glädjen men likaså peppa när nervositeten slår på & det är dags att in i söket.
Men, så hände något under måndagen som har gett ringar på vattnet, onödigt många ringar på vattnet & jag kommer inte att svara på några fler mail, jag kommer istället skriva från hjärtat & stå upp, inte bara för mig som företagare & arrangör utan även för övriga instruktörer, arrangörer & domare som kämpar & sliter för att vi ska få träna & tävla.
Jag heter för er som inte vet Michaela, jag har sedan 2015 drivit verksamheten Hubbe’s Hundkurser som från början hette Hubbe’s Hunddagis, ett litet företag som är mer än bara ett företag, jag lägger hela min själ i min verksamhet. Företagets namn är tillägnat min första egna hund Hubbe, en fantastisk pojk som var så mycket mer än bara min första hund, han räddade dessutom mitt liv, så Hubbe’s Hundkurser är högst personligt för mig.
Jag strävar alltid efter gemenskap & glädje när man kommer till mig med målet att de som besöker Hubbe’s ska känna sig som hjältar eller världsstjärnor när de återvänder hem.
Som instruktör skulle jag först vilja säga att jag inte är bättre än någon annan, snarare tvärt om, jag lär & utvecklas hela tiden, vilket jag tycker är fantastiskt & en del av resan & det är tack vare alla er som kommer till mig & tränar.
För i ärlighetens namn, hur kul hade det varit att vara världsbäst på allt? Känns som det skulle bli ganska fyrkantigt & tråkigt, eller hur?
Så vad jag skulle vilja säga är att vart ni än åker på kurs, ha ett öppet sinne, prova de övningar som ges, se om det passar dig & din hund, analysera, kanske finns det delar som hjälper er i träning men framför allt, tänk på att vara ödmjuk till alla de instruktörer som lägger sin själ i att instruera & sprida glädje för att vi ska kunna träna sena kvällar & helger.
Jag blir ledsen av att höra att man varit där & där & det var si & så, för då förstår jag att det sägs samma om mig.
Självklart ska man få tycka & tänka men låt andra bilda sig en egen uppfattning & som sagt plocka med det som passar er, alltid finns det något & skulle det mot förmodan inte finnas något så har ni iallafall hittat några gömmor under kursen & vovve är glad ändå?
Som instruktör får ofta höra att jag lever lyxliv som kan ha med mina hundar på jobbet & träna samtidigt, men i ärlighetens namn så är det väldigt sällan som grabbarna är med, då hade de fått ligga i bilen timma efter timma för att när kurserna är slut återvända hem då jag är allt för trött för att kunna ge dem de 110% de förtjänar.
Så jag liksom många andra instruktörer lever inget lyxliv, jag tjänar inte mer än någon annan, jag arbetar som anställd i mitt bolag & tar ut en lön precis som de flesta i vårt avlånga land.
Nu för att återgå till måndagens tävling, som flera månader innan börjar planeras, anmälningar ska tas emot, bokning av lokaler ska göras, det ska iordningställas, startlistor & pm ska ut, mail ska besvaras & mycket mer innan vi når tävlingsdagen som för oss som arrangörer är belöningen efter alla förberedelser.
Roliga sökområden, fantastiska domare, stämningen är på topp. tävlingen drar igång & liksom solen står opp en molnfri dag drog stormen in & det blev en klurig dag, inga diplom delades ut & diskussionerna & mailen börjar trilla in.
Jag förstår att man vill finna svar på varför det blev så svårt som det blev, jag förstår att man blir besviken men vad jag inte förstår är när man ska hitta syndabockar.
Jag har varit på flertalet klass 2 tävlingar där inget diplom delats ut & då kommer kommentarer som ”för svårt” ”hydrolatet” ”fel i bedömning” osv.
Jag har även varit på klass 2 tävlingar där det delats ut 20 diplom varav 40 startande & då säger man ”för lätt” ”gömmorna var som klass 1” osv.
Jag tycker detta är fruktansvärt orättvist både mot de medtävlande men även mot våra domare som gör sitt bästa när de placerar ut gömmor.
I måndags gick det inte hela vägen, men det var ett flertal ekipage som var jätte stolta & glada över sin prestation & då ska de inte behöva tryckas ner av kommentarer som ”hade hydrolatet varit okej hade ni säkert fått diplom”.
Lika orättvist är det mot de 20 som tog diplom vid annan tävling, ett diplom som de är stolta över, så vi kan väl försöka glädjas med varandra istället?
Som jag skrev ovan, självklart har man rätt att vara besviken men hur hade det sett ut om vi alltid lyckades? Då sker ingen utveckling så vitt jag vet & ibland så är det faktiskt bättre att släppa & gå vidare istället för att analysera sönder sig själv, sin motivation & glädje.
Sen gäller det bedömning av gömmor, har man synpunkter på det så hjälper det inte att maila mig i efterhand, jag kommer hänvisa till snwk:s regelverk men jag tycker att vi ska vara ödmjuka mot våra domare som går upp i ottan för att sedan komma hem sent på kvällen där min lillebrors veckopeng var högre om vi ska slå ut på alla de timmar de tillägnar i bil samt ståendes med protokollen i hand & inte nog med det, de står ute, i ur & skur med viljan att glädja oss & ge en rättvis bedömning oavsett om det tar oss hela vägen eller ej.
Vad gäller bedömningen oåtkomlig eller spot on gömma, man får fel om hunden kan ta sig hela vägen fram till gömman & markerar för långt ifrån, man får även fel om man säger ”markerat, oåtkomlig låg” & det visar sig vara en oåtkomlig hög. Men detta är återigen inget jag kan bedöma som arrangör.
Sen har vi kommentarer som ”du måste dra in storkovan nu när ni arrangerar så mycket tävlingar”
Alltså suck, snälla ni som tror detta, arrangera en tävling & återkom.
Att arrangera tävlingar tar tid från ordinarie arbete dvs dagar av inkomst, så om jag räknar med de dagarna jag skulle gjort annat går vi förlust på tävlingarna & detta kan vi gladeligen visa kalkyler på för de som tror annat.
Jag förstår att när man sitter i soffan ser 480:- * 40 = 19 200:- men då ska ni veta att det är utgifter på detta som bl.a.
-Ansökningsavgift
-Avgift till snwk för registrering av tävling
-Arvode & reseersättning domare
-Boende till domare
-Frukost/lunch/dryck till samtliga som hjälper till
-Hyra lokaler
-Inköp rosetter/priser
-Som företagare skatt/moms
-Övrig post, dvs patroner skrivare, ev behållare, kartonger osv
Så tävlingarna genererar alltså inte i att vi kan ta ut någon lön på de dagar som faktiskt kräver mest förarbete som efterarbete för att inte tala om tävlingsdagen.
Nu vill jag inte att detta ska bli något bittert inlägg men jag tycker att vi ska tänka oss för innan vi säger saker som kan påverka andra negativt. Jag ser mig som en positiv person, jag vill som sagt dela & förmedla glädje, jag vill skapa gemenskap där alla är lika värda.
Jag gör alltid mitt yttersta för att ni ska få de bästa förutsättningarna med spännande & utmanande miljöer & jag vet att det är fler med mig som kämpar på samma sätt.
Vi på Hubbe’s har beslutat att de tävlingar som efter ansökan blivit godkända är de sista vi arrangerar under våren 2020 & vi önskar såklart alla varmt välkomna att anmäla när klockan är slagen men sen kommer det bli en paus.
Vi vill såklart tacka alla domare & våra vänner som ställer upp & hjälper till för att tävlingar ska vara genomförbara, ni är fantastiska allihop!
Sist men inte minst, hydrolatet som blivit så omtalat är samma hydrolatet som användes under tisdagens tävling, det användes även under onsdagens tematräffar & såklart användes det även under decembertävlingarna & då visade det sig bli ett gäng diplom, så att säga att vi har dåliga hydrolat kommer inte ge träningen någon vidareutveckling.
Självklart satte vi nosen emot hydrolatet för en extra koll & vi är flera som kan understryka att det luktar både eukalyptus & lagerblad.
Vill man ha sin egna flaska med samma batchnummer så finns det hos oss på Hubbe’s.
För att avrunda så vill jag rikta ett stort tack till instruktörer, arrangörer, domare för det fantastiska jobb ni gör & givetvis till alla positiva & glada medtävlande för den glädje & värme ni sprider.
//Michaela

Läs hela inlägget »

2020

Hej igen! Här kommer en uppdatering från NW-nörden som gått helt crazy och provat på att tävla i lydnad.
 
Sonny är ju hela sju år gammal och har faktiskt tränat ganska mycket lydnad som yngre, han har till och med tagit en titel i rallylydnad! Däremot så lade jag lydnad lite på hyllan när NW kom in i vårt liv och vände allt upp och ner (på ett bra sätt!). Men, jag hade lovat våra träningskompisar att under 2020 skulle det bli en start i lydnad och idag var det alltså dags. En riktig höstdag väntade och regnet öste ner på oss i några timmar innan det var vår tur. Under de timmarna vi väntade så hann vi med att titta på våra träningskompisar, ha picknick i bilen (underskattat!) samt få bakluckan att gå i baklås. Som tur var så tyckte Sonny inte att det var konstigt att plötsligt gå ut från bakdörren istället.
 
Vi hade ingen speciell uppladdning veckan innan utan planen var att försöka tagga till idag på plats i Ale. Det funkade och vi gick in på plan med en bra känsla! Den försvann dock rätt fort när Sonny tyckte det var mer spännande att kolla marken och spana på domaren. Momentet följsamhet resulterade alltså i en nolla. Noll x 4. Alltså fortfarande noll. Jag hade dock redan innan bestämt mig för att inte titta på domarens poängblock utan fokusera på att vara i vår bubbla. Efter detta flöt momenten på och vi fick betyg mellan 6-9 med en sjua på helhetsintrycket. Totalt blev det 120 poäng och precis godkänt resultat! Bäst av allt var ändå att Sonny verkade ha roligt på plan och att vi fick poäng på alla moment utom ett.
 
Sjukt roligt att ha det gjort och det är ju ganska mycket som skiljer lydnad från NW! En aspekt är ju ekonomin, denna start kostade 150 kr jämfört med minst 400 för en start i NW. Och nej, jag tycker faktiskt inte att NW är för dyrt, utan jag har full förståelse för att det kostar i hyra, domare, mat, priser, resor, avgifter osv. Men jag kan ju bara konstatera att jag hade haft råd att tävla mer om jag valt lydnad :) En till aspekt är ju också tiden med domaren, inom NW så får man ju ofta sin personliga feedback direkt efter söket vilket jag uppskattar mycket! I lydnaden så får man förlita sig på att de som tittar på kan komma med feedback. Och där har vi ett stort plus med lydnaden, man kan hjälpas åt på tävlingsplatsen och filma och se sina vänner starta! Så ja, lydnad var ändå helt okej och vem vet, vi kanske till och med gör om det någon gång. Men nu längtar vi tillbaka till vår favoritgren NW och vi har en spännande höst framför oss, snart är det dags för debut i NW2 och vi ska även prova på att tävla i specialsök!
 
Tack för att vi än en gång fick dela med oss av våra erfarenheter, och vem vet, vi kanske snart är tillbaka på bloggen efter vår klass 2-debut?!
 
/Camilla & Sonny (och supporten Milla som hejjade från hemmaplan)

Läs hela inlägget »

Hej!

Camilla & Milla här igen och vi ska dela med oss med erfarenheter från vår tävling idag! Det var dags för Milla att köra en TSM 1 i Dalsland. Vi styrde hemifrån redan 11.00 men jag körde fel så när vi kom fram till tävlingsplatsen hann jag precis besöka toaletten och visa upp våra papper. Sedan var det dags för banvandring! Inomhus & behållare fick vi se på film, svårt att göra upp en plan från en film tycker jag, men som tur är så har vi alltid en grundplan som brukar vara att börja med ytterkanter och ta mitten av rummet sen. På behållare brukar planen vara att köra systematiskt och ta en i taget. Däremot fick vi se utomhusområdet som bestod av en pallkrage, en stol, några stolsben och nån pall. Ganska "lätt" område, tydliga saker för hundarna att söka av och min plan var att börja på pallkragen för att jag tänkte att det var en konkret sak som kunde få henne att tänka NW. Fordonssöket bestod av två släpvagnar som stod lite som ett L.
 
Direkt efter banvandringen var det vår tur att börja med utomhussöket. Jag VET (vet vet vet vet) att Milla brukar behöva gå på toa när vi kommer till ett nytt ställe. Så vi tog en promenad, men hon ville inte så vi begav oss mot området. In på utomhussöket, jag följde planen, kände att hon var på jobbet men så gick det en millisekund när jag ser hur hon istället sniffar efter bajsplats och en millisekund till sen så går hon på toa mitt i området… Jaja, då är vi diskade från det söket med tre fel, inget att hänga läpp över utan jag får skylla mig själv, i framtiden kommer jag definitivt ta ut körtiden mer så jag har råd att köra fel och ändå hinna rasta ordentligt. Däremot frågade jag direkt domaren vart gömman fanns, var det i närheten av den plats som Milla tyckte var lämplig att rasta på? Som tur var så satt gömman några meter bort, det känns alltid jobbigt att kontaminera området för sina medtävlande så det var väl tur att vi inte var i närheten av gömman.
 
Vi släppte detta och gick mot fordonssöket. Här hände något som fick mig att känna mig riktigt stolt över oss som team och mig som kunde läsa Milla så bra! Vi började med det närmsta släpet där hon hade intresse vid den ända som stod mot det bortre släpet. Vi kollade runt, men hon fäste inte upp och jag hann tänka "hon har intresse så området är hett, men kan det vara så att doften kommer från andra fordonet?" Så vi släppte det område som verkade hett och gick rätt på draganordningen på andra släpet som stod mitt emot. Där var det tydligt att det var ännu hetare och bara efter några sekunder gjorde Milla en perfekt markering! Nu förstår ni, jag hann tänka och analysera under ett sök på tävling! Just såna här små saker, som att jag kan läsa Milla och tänka till gör så mycket för team-känslan och vi lämnade området stolta som tuppar :)
 
Vi hann precis gå ner till sjön och doppa tassarna innan det var dags för inomhussök och behållarsök. På inomhussöket sprang hon förbi början så jag gjorde en mental anteckning om att vi skulle kanske behöva gå tillbaka och sedan hände nästa fantastiska grej! Söket var som sagt i restaurang-miljö och ganska snabbt hittade Milla några rostfria bunkar där mat brukar förvaras. De var i perfekt noshöjd (perfekt för en gömma i klass ett med andra ord…) och Milla fastnade där och undersökte. Hon frös nästan till med nosen, MEN som tur var så hann jag slå mig själv i huvudet med den mentala gummiklubban! Jag känner igen beteendet från när hon undersöker andra saker som inte är NW-doft, typ döda möss eller en annan hunds täcke. DONK i huvudet och det är små små skillnader men ändå så tydligt, "bra Milla, men vi går vidare, kolla här!" Några sekunder till och sedan kom den där beteendet jag känner igen, några hundradelars lokalisering och sedan markering - RÄTT! Mot behållarsöket och vår plan som var att ta en behållare i taget. Den planen övergav vi snabbt och Milla drog direkt mot rätt kartong, markering och rätt på 7,18 sekunder vilket gav oss en delad tredje plats!
 
Så, det började pannkaka med sen så flöt allt bara på bättre än någonsin! Inte vårt bästa resultat men absolut vår bästa känsla någonsin, vi tog oss an områdena med en plan och kunde tänka om och analysera under söket. Helt fantastisk teamkänsla och Milla kände nog att hon räddat världen så mallig som hon var efter våra sök!
 
Tack för att vi än en gång fick dela med oss och gästspela på bloggen <3
 
/Camilla & Milla

Läs hela inlägget »

Jag ska ta er igenom det här & börja från början.

Under gårdagen åkte jag & lilla Y iväg på tumanhand, vi åkte mot Tvååker & Hembygdsgården Lille-Bengts, stannade längs med vägen för att snacka lite med varandra, kissa på några buskar innan vi tog plats på tävlingsplatsens parkering.
Nr 1, inget ont utan att det för något gott med sig, älskar små grupper & att slippa trånga utrymmen, sen att det kunde vart under andra omständigheter det håller jag med om.
Men iallafall vi parkerade, lade på silverduk, snacka med lite vänner, gick & rasta, drack vatten, väntade i bil & vet ni vad, ingen stress, inga obehag, inget som upplevdes skrämmande, han var bara min lilla Y, den fantastiska individ som han faktiskt är men som ibland kunde missuppfattas av omvärlden när han ifrågasatte vad de gjorde här, vem är du, varför tittar du på mig & mer därtill.
Men, under gårdagen kom kvittot på det beslut jag tog för ca 8 månader sedan vilket jag kommer till längre ner.
Ymer var bara Ymer, med hög motivation, härlig energi & en aura omkring sig som bara utsöndra lugn, han var tillfreds & kände precis som jag, vilken dag vilket äventyr!
För mig är det här den högsta av vinst, att bara kunna röra oss & vara på en plats bland andra hundar & vi tog oss igenom tävlingen med fyra fina sök & visst att han försökte lura mig den lilla gottegrisen men precis som han lärt sig hur man får gotta genom markering har jag lärt mig när lurifaxen tittar fram & vi tog diplom, lilla Y:s första i TEM Utomhus NW1.
Jag är stolt, stolt över honom, stolt över mig, stolt över oss, vi är i första hand familj & andra hand team men oavsett så går det hand i hand med varandra & allt vi gör gör vi med kärlek, respekt & glädje med hänsyn till varandra.

Jag tror jag har skrivit något om detta förut & egentligen så blir jag inte längre förvånad, eller jo, jag blir jätte förvånad.
Igår var det varmt, jag gick i t-shirt, tänker inte så mycket på det, snackar med människor, går banvandring, gör de första söken med Y, rastar lite, ger honom vatten & sen är det dags för lite vila i väntan på de sista söken så jag rör mig lite på parkeringen & får då höra detta vilket absolut inte var illa ment utan bara någon som faktiskt blev lika förvånad av mitt utseende & mitt val av hund/ras som jag blev av frågan/påståendet eller vad vi nu ska kalla det? Men här kommer det....
- Jag trodde att du med alla tatueringar skulle komma med en stor rottweiler, ridgeback eller amstaff?
Hmmm, alltså okej, ja ööö, vad ska jag säga?
Förutfattade meningar? Inte vet jag men det var inget illa ment men ju mer jag funderar på detta så är det ju solklart hur olika uppfattning & syn man kan ha av människor & deras val baserat på utseende & stil & på något sätt fick det mig att återkoppla till känslan av när jag sågs som kriminell & missbrukare eller rättare sagt jag var kriminell & missbrukare.
Denna person vet inte att jag har varit ägare av två rottweiler under just den perioden, som missbrukare & då näst intill otattuerad vilket fick mig att fundera på om jag någon gång fick frågan som rottweilerägare & otattuerad om hur jag kunde ha just den rasen, som otattuerad förväntas man kanske ha just labrador, chihuahua eller corgi? Vad vet jag?
Så nu till mina vänner med både rottweiler, ridgeback & amstaff eller raser i samma kategori, ni får gå med mig till tatueraren så vi får ordna upp det här medans jag går & lasrar bort alla tatueringar så jag kan leva mitt liv med labradorer, eller så är vi bara dem vi är, med eller utan tatueringar tillsammans med de individer vi valt att leva med av kärlek & inte baserat på hur vi ser ut.

Sen kommer vi till något laddat som går hand i hand med det först nämnda om lilla Y:s utveckling, något jag inte gått ut med då det varit så otroligt ångestladdat, gör jag rätt gör jag fel & såhär i efterhand kan jag bara säga att det var det bästa jag kunde göra för min lilla pralin som i vintras blev kastrerad.
Det är en laddad diskussion jag sällan går in i, jag anser att alla gör sina val baserat på vad de anser är bäst för sin hund & jag är av åsikten att jag skaffar hanhund för att jag vill ha hanhund, tik för att jag vill ha tik, vad utvecklingen säger & vad som händer därefter är något vi hanterar på vägen men när Y kom till oss fanns ingen plan på kastrering, inte heller L är kastrerad men alla är de individer & jag har lärt mig så mycket på vägen.
Som ni vet har vi sedan tidigt fått tänka nytt & annorlunda med Y, han är unik & jag älskar honom på alla sätt, han är påhittig, full av energi, kärleksfull & mycket mer men han hade också otroliga bekymmer med rädslor, situationer som för honom upplevdes stressande vilket kunde vara en så liten sak som att någon knacka på dörren eller att jag reste mig upp & prata i telefon.
Han reagera med ragg på olika hundtyper vilket för mig inte var några problem eftersom jag såg att vi ändå inte kommer hänga med dem, han har sina vänner men sen så hände det som inte fick hända & han blev påhoppad & alla beteenden eskalerade & gav sig utryck i beteenden som var utåtagerande med allt från utfall till att bara stå & skälla på mig i rop på hjälp men framförallt att hans beteende som hängt med sen valp återkom & då med 100%, att apportera min arm, ju mer osäker han blev desto hårdare tog han samtidigt som han gnydde, bakbenen rörde sig likt två trumpinnar & svansen som en virvelvind.
Detta gjorde ont, jätte jätte ont, gav stora blåmärken, ett par ärr & sårskorpor, men att skälla på honom hade inte lett någon vart & att ge upp denna fantastiska kille var inget alternativ.
Det blev istället en lång lång resa där vi valde bort en hel massa saker, jag rannsaka mig själv, såg att en bra grund för honom är rutiner, umgicks (gör fortfarande) endast med människor som kunde acceptera honom för den han var/är, började ta hjälp från alla håll, diverse kurser, privatlektioner, utredningar, veterinärkontroller, friskvårdskontroller, tränade mycket, tränade mindre, utmanade ibland med tävling men som jag ovan skev för att skapa fina minnesbilder & då kunde det vara att bara röra dig på parkering, ja alltså jag kan såhär i efterhand säga att jag gjort allt & det blev bättre & bättre men det blev ändå inte bra.
Jag såg det andra inte såg, han magra & var otroligt spänd, han blev mer fixerad vid dofter & reagera på människor vuxna som barn så mycket att det inte var hållbart & tillslut började han även reagera på L, han var inte elak men försökte utnyttja L på ett sätt som inte var okej & L är allt för snäll att ens reagera.
Så, beslutet togs, kastreringstiden bokades, jag grät floder, kände att jag misslyckats & att det skulle ses som om det vore fel på honom, att jag tyckte det var fel på honom men så var ju inte fallet, jag ville & vill bara hjälpa honom på det bästa sätt jag kan & idag är jag tacksam det tunga beslutet jag tog.
Lilla Y har äntligen funnit sig själv, han är tillfreds med livet, det jag var rädd för hände inte, inga personlighetsförändringar förutom hans upplevelse om att omvärlden vill honom illa.
Lilla Y är idag lyckligare än han någonsin varit, energin är densamma, arbetsviljan är oförändrad & istället för en daglig kamp där vi hade ögon i nacken, fick tänka långt innan vi handla så kan vi nu lägga energi & fokus på att bara vara tillsammans, att njuta av livet & glädjas tillsammans för är det något som utmärker lilla Y så är det att han inte gör något halvdant lika mycket som han tar kan han ge & jag har aldrig blivit överöst så mycket kärlek av en individ som jag blir av just Y, det han gör, gör han till 100% & det älskar jag honom för.

Självklart kommer det bakslag då & då, situationer vi får rädda upp men vem upplever inte bakslag, det skulle jag nog säga är en del av livet, hund som människa.

Läs hela inlägget »

Det är såhär det ska kännas, det är som att hitta hem, här kommer vi växa & utvecklas tillsammans, jag & min stora kärlek.

Solen stiger inte längre när vi tar vår morgonpromenad, det är mörkt & reflexvästen är framme men trotts mörkret kan jag tyda texten på L & Y:s halsband som lyder
”Eat, Play, Love” samtidigt som jag ser Lokes mjuka rörelser framåt, en svans som rör sig i takt med rumpan från sida till sida & ”oj hoppsan, där kom ett löv, det måste jag undersöka” innan han fortsätter framåt med lätta steg medans lillebror vid sidan av har en helt annan hållning, rakt fram med bestämda steg, här finns inget som kan störa vår lilla projektil, jag älskar verkligen deras olikheter lika mycket som deras likheter, jag älskar dem, jag älskar oss & jag känner mig privilegierad att få dela min vardag med min stora & lilla kärlek, två guldhundar i osynliga superhjälte capear men idag ska det handla om min stora kärlek, min Loke.

Utan förutfattade meningar, med öppet sinne & en stor termos med kaffe begav vi oss igår till Örkelljunga för att debutera i TSM NW3 & jag hade verkligen inga förväntningar alls, känslan var verkligen bara att samla erfarenheter & göra så gott vi kan med ett enda mål, inga felmarkeringar.

Dags för behållarsök, regnet öser ner, vi står vid starten, snackar lite med varandra, får en blöt puss & sen kör vi, inte där, inte där, inte där heller men här, HÄR är den.
Efter lite puffande & en fast frys stod det klart att vi gjort vår första felmarkering för dagen men vet ni vad, det här var det sista söket vi gjorde efter en lång dag med magisk känsla & med ett enda mål, inga felmarkeringar.
Äsch, inget att haka upp sig på.
Av behållarsöket fick jag med så otroligt mycket information, allt från hur han påverkas av min position till att han kan göra jäkligt snygga frysmarkeringar utan ett enda krafs, helt klart värt en köttbulle även det, han är ju dessutom urgullig.

Men för att återgå till resterande sök som började med ett STORT utomhussök på 7 min & känslan precis innan start var, jag tror jag måste spy, samtidigt som jag hade bestämt mig för att låta klocka ligga kvar i bilen & bara gå in & göra vår grej, han bestämmer & jag guidar när det går för fort.
Fasiken, jag känner mig som en stjärna med honom, en gömma funnen med tydlig markering, intresse på andra ställen, kanske var det oåtkomligt, kanske var det störning, oavsett valde jag att gå vidare & han visa inget intresse tillbaka.
Paus för pepp mitt i område & efter en stund kom signalen 30 sekunder kvar, vi jobbar, jobbar & jobbar, säger färdig & det med dunder & brak.
Kanske missade vi gömmor, kanske släppte vi gömmor & vi han definitivt inte ta alla bänkrader MEN vi var i vårt esse, vi var ett team, känslan var magisk under 6 minuter & 43 sekunders söktid.

Vidare till sök två som bestod av 3 vad jag nu minns som släpvagnar från någon typ av militärfordon samt en stor grävmaskin, total söktid 4 min.
Planen här, ett varv åt varje håll runt varje fordon & vi höll oss till plan, Loke är magisk, han är så bra, två funna gömmor någonstans på de tre första fordona innan vi begav oss till grävmaskinen där jag börja peppa lite mer, han var trött & jag tog istället beslutet att säga färdig trotts att vi hade halva fordonet kvar.
Men känslan, KÄNSLAN, att få göra detta med honom, att inget veta om någonting, att befinna sig i en bubbla & leva på vår teamkänsla, att vi gjort så gott vi kan på vårt sätt & att sedan bli uppmärksammas av domare & publik med kommentarer som ”Det ni har är speciellt & unikt” samt ”Vilket otroligt band ni har till varandra, det syns att ni gör det med glädje” vilket är ord som betyder mer än något annat, för det är precis så det är & nummer ett oavsett målbild.

Med glädjeskutt & magisk känsla hoppa vi in i bilen för att ta oss till nästa plats där vi som ovan nämnt gjort tidernas snyggaste frys & felmarkering men ack så värt en köttbulle så tog vi oss innan dess an ett inomhussök som heter duga. STORT STORT STORT, 8 min 30 sek, vi jobbade 8 min & 13 sek & över lag även här en grym känsla, lite intresse på vissa ställen men inga tydliga markeringar förrän vi kom till sista rummet & där satt den, en funnen gömma, färdig, klar, ut.
Jag är så nöjd med hans sökinsats, hans fantastiska jobb & att vi tog oss igenom även inomhussöket tillsammans trotts en tydlig påverkan av en något sömning Loke så var lärdomarna många & bästa tipset & aha upplevelsen är när domaren säger ”ni har kämpat er igenom så otroligt fint, härlig pepp & energi tills du såg att han börja bli trött & gav honom en ledsen röst”
Hmmm, bästa lärdomen för dagen, jag som vanligtvis peppar, startar om & booztar, men med handen på hjärtat så har jag gjort detta förut, om det går hand i tass med att vi båda är trötta är kanske en orsak men nu är det bara boozt & poppig röst som gäller!

Men för att summera så vet ju ni som känner mig att jag inte bryr mig speciellt mycket om placeringar eller tider, jag utgår endast ifrån oss, mig & Loke, vår känsla & vårt sätt att tävla, på samma sätt som när vi tränar, vilket är helt individuellt & som jag ser det så tävlar vi MED de andra ekipagen men mot oss själva för nya utmaningar & för vår utveckling. Samtidigt så var ju detta vår debut där jag valde bort klocka, gick på känsla & njöt av att vara i centrum med min bästa vän så ska jag vara ärlig & säga att det är en fantastisk känsla att se resultaten, ett kvitto som säger att vi är att räkna med, att vi är värdiga vår plats i klass 3, att vi hör hemma här.
Så med en 7 placering i totalen & hör & häpna en vinst i fordonssöket så vill jag åter poängtera att det handlar inte om placeringen utan som ovan nämnt om känslan att höra hemma att kunna blicka tillbaka & se vår fantastiska utveckling & känna glädje i framstegen.

Klass 3 är helt klart vår/min absolut bästa tävlingsupplevelse & jag lever som i eufori.

Vi har ingen aning om hur många gömmor som finns eller om det ens finns några, vi pratar inte om gömmor eller om söken under tävlingen med medtävlande, vi pratar om känsla & det är precis såhär jag vill ha det, negativiteten är långt bort från tävlingsplats & istället fylls vi med glädje av att ha gjort det bästa vi kan efter de förutsättningar vi har, efter dagsform, väder & vind allt vi har är här & nu.
Ja jag vet att jag är klychig må så vara men jag lever på lyckan, med vetskap att vi förmodligen missat en hel massa gömmor precis som det var en del av områdena vi inte han med men för nu så kommer jag hålla mig till vår plan, lägga klockan på hyllan, fortsätta jobba som vi gör & jag kommer inte kolla på några foton (banvandring) om vart gömmorna satt & vad vi missa, jag vill varken analysera, grubbla eller fundera & kanske är min värld lika knasig som Alice i underlandets men jag vet att det kommer en dag, då allt stämmer, när diplomet är i vår hand men till dess gör vi som vi gör, på vårt sätt, med fokus på glädje & tar med oss denna magiska känsla som vår tävlingsdebut i klass 3 gett oss.

Tusen tack till Sören,Inger, Ann-Louise, Lotta, Sofia, Marianne & alla andra både tävlande & funktionärer för en fantastisk dag tillsammans, så tacksam!


"I know we ain't perfect but with you, It's so good, and I know it's all worthy 'cause with you, It's so good.
It’s so good!"

Läs hela inlägget »

Karin & Torsten åkte på sin allra första tävling för några veckor sedan, här är deras tankar om dagen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi åkte på Torstens första Nosework tävling för någon vecka sen. Vår första tillsammans.

Torsten gjorde inte de markeringar jag ville!
Vi fick bara 50 poäng!
Vi tog inget diplom!
Torsten felmarkerade.
Vi fick 3 fel!
Hade han inte nosat så intensivt där så hade han inte lurat mig att säga markerat. Det måste varit fel på hydrolatet, han är ju faktiskt väldigt doftsäker när vi tränar hemma.
Ursäkterna och bortförklaringarna kunde varit många fler men det är långt, långt ifrån sanningen.

För det är så här:
Jag är supernöjd med vår insats! Hade det inte varit för mig (och värmen) hade han kanske fixat det.
Det var en varm förmiddag. Och framför allt så började dagen väldigt tidigt.
Men vi var i god tid och jag hade en go, lugn känsla i kroppen.

Vi gick in över vår första startlinje tillsammans, han slog på nosen och tadaaa - klar markering på första.
Sen kroknade han lite till sök två, ville inte ha vatten å var inte så brydd på godiset som hade skrapats ihop i bilen.
In i sök två, tiden gick ut, men han gjorde ett jättefint sök. Men som sagt det var varmt, och här kände jag faktiskt att vi hade varit överallt och han inte visat mer än intresse på flera ställen. Där den satt slängde han väl kanske en blick på mig men han släppte den för fort för att jag skulle kunna förstå.

Sök tre, han gick in fint, han sökte jättebra, men vi hann inte tillbaka till ett område som jag lät honom släppa när vi gick runt det ena fordonet. Det var det enda stället jag inte påvisade igen när han tog en sväng ut. Mitt fel! Å dessutom slängde jag ut mig ett markerat precis på slutsekunden = 2 fel å givetvis studsade jag bollen i sökområdet = 1 fel. Så 3 fel totalt.

Fjärde söket- så varmt det var, men han sökte tappert och fann den!!! Yaaay!!! Denna gång blev det en externbelöning i min väst som jag lagt utanför sökområdet - ALLT jag hittade i bilen som kunde vara av intresse låg i ryggfickan och han fick ta precis vad han ville och precis hur mycket han ville!
För dagens egentliga belöningar låg kvar hemma på gräsklipparen, de hade ju jag glömt där på väg till bilen i stressen till färjan.

När så sen protokollen kom på posten blev jag än gladare. Delar av kommentarerna löd:
Matte stöttar fint.
Proffsig förare som tar om när hunden tappar tråden.
Bra metodik. Hjälper hunden på ett bra sätt.

Det innebär ju att
1. All den tid jag stått och tittat på andras sök som Kursledare, domare på träningstävlingar och som tidtagare
2. De analyser jag gjort över mina egna och andras sök
3. De kommentarer, tips och trix som träningskompisar, tränare och domare gett mig och andra under träningar, kurser och tävlingar
4. De träningar vi gjort i olika miljöer
har gjort att jag tog mig an sökområdena (och att jag kunde stötta och hjälpa Torsten) på ett sätt som jag inte hade förutsättningarna att göra för Lillan när hon och jag åkte på vår första tävling.

Nu ska vi fortsätta utvecklas tillsammans. En vacker dag kanske vi får ett SSE, för tänk jag ser mer fram emot ett SSE än vårt första diplom.
Vi kommer åka på fler tävlingar, men vi kommer aldrig tävla mot någon annan
eller jämföra oss med någon annan än oss själva.

Summa sumarum
Vi fick en bra start och ett bra avslut på vår första tävling och det som hände där emellan är jättebra erfarenheter både för Torsten och mig. Vi gjorde vårt bästa och vi hade kul tillsammans! En riktig jäkla toppendag!

Läs hela inlägget »

Hej!

 Vi som har fått äran att gästspela denna vecka är Jeanette och Leo.
Jag är 47 år och bor i Olofstorp, öster om Göteborg, med min man och våra två barn. Arbetar som Ekonomi- och HR-ansvarig och parallellt jobbar jag även som Auktoriserad Ringsekreterare.
Leo (vår kära virvelvind) är en Kromfohrländer som precis fyllt 3 år. En Kromfohrländer är en aktiv och sportig sällskapshund med mycket studs och hopp.
Förutom Nose Work aktiverar vi oss även i RallyLydnad och Lydnad.

 Leo är mycket tillgiven sin familj och var tidigare väldigt rädd för andra människor. Oavsett hur mycket vi social tränade och aktiverade Leo så var det svårt för honom att ta egna initiativ och vara självständig, speciellt vid andra människors närvaro.
Efter att vi började med NW så har vi sett otroligt stora framsteg på att Leo vågar utmana och tro på sig själv. NW har hjälpt Leo att bli mer trygg, övervinna sin rädsla och ta initiativ. När doften kommer och Leo slår på nosen då är det inte mycket som kan störa honom.

 Jag hade ingen aning om vad Nose Work var innan en vän presenterade detta för mig. Denna vän är Linda. Hon sa att detta mycket väl kunde hjälpa Leo att bli mer självständig och trygg. Bra tänkte jag vi kör! Gick och köpte eukalyptushydrolat och började träna in doften, hösten 2018. Jisses detta gick fort så vi genomförde doftprov i eukalyptus, december 2018, och direkt efter anmälde vi oss till en kurs i Nose Work för att få till en markering och kunskap om Nose Work generellt. Idag markerar Leo genom att ”frysa”.
Ja, vad hände då under 2019? Vi gick utbildningar och tränade i slutna grupper för att utveckla oss mer och träffa andra likasinad, byta erfarenhet och få motivation. Deltog i Clear Round, tematräffar och andra inofficiella tävlingar.
Vår första officiella tävling var i augusti 2019, TEM-Utomhus på Hubbe´s. Jag var så himla nervös. Hur skulle detta gå? Skulle Leo kunna fokusera, skulle jag kunna hålla mina nerver i schack, kan jag släppa mina prestationer, ja frågorna var mång
a.

Ha, ha, ja tävlingen gick väl inte så bra, vi fick ihop 25p, men vår vinst var att vi träffade Michaela på Hubbe´s, vilken tjej, vilket välkomnande. Med ett stort leende var vi alla välkomna till Öa. När vi lämnade Hönö kan jag bara säga att mina mungipor satt långt upp vid öronen. Vi åkte därifrån med en otrolig vinst och jätteglada.
Hösten fortsatte och turerna blev många till Öa. Vi körde många tematräffar, CR även officiella tävlingar m.m. På de officiella tävlingarna nådde vi aldrig riktigt hela vägen, som max kom vi upp till 75p. På hösten/vintern kom Leo in i sin könsmognad, väldigt sent, och helt plötsligt tappade han fokus och doften var inte intressant längre.
Vi pausade och backade bandet och började om. Skam den som ger sig. Efter mycket jobb och mycket feedback från Michaela började vi komma tillbaka.
I början av 2020 blev även vi uttagna att få vara med i Hubbe´s Sponsorekipage. Så himla kul att någon tror och hoppas på oss, trots att kurvan hade vänt neråt.

 Ja 2020, vad skall vi säga om detta år? Fiasko, platt fall, ja namnen är många men vi blickar framåt. Vi jobbar på och nu börjar de officiella tävlingarna komma igång så vi håller tummarna att hösten 2020 blir toppen.
Vårt mål är självklart att ha roligt men också att få ta vårt första diplom i NW klass 1 så vi kan känna att vi äntligen är på G.
Ja, utmaningar och mål är många och höga men skam den som ger sig, störst fokus är att vi skall ha roligt tillsammans på vår resa.
Funderar ni på att prova på eller börja med bl.a Nose Work så skulle jag absolut rekommendera er att ta er ut till Öa och träffa Michaela och hennes Team på 
Hubbe´s.
Här individanpassas allt efter varje ekipage och de tar verkligen fram glädjen hos dig och din hund.

 Tack för att vi fick vara med och gästblogga denna vecka!

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Vi är nyss hemkomna från en lägervecka i Borlänge hos Dala Hundservice. Där har vi tränat för Marie Fogelquist, Ann-Louise Ryrvik och Linda Jones.  Veckan har varit helt fullspäckad och ni kommer få följa med från dag till dag!
 
Tisdag - Hydrolatet till hunden eller hunden till hydrolatet?
 
Vi börjar med tisdagen som fick bli Millas dag! Denna dag hade vi tre olika sökstationer och vi började hos Ann-Louise. Där var fokus minisök/öar. Vi har gjort detta lite innan, men idag blev det verkligen en bra övning för oss! Milla har oftast eld under tassarna när hon söker så jag hade som mål innan söken att hitta en metod där jag kunde få ner farten och få på näsan tidigare. Idag passade öarna oss super och det blev tydligt för henne vart området var och hon fick doft i nos tidigt i söken.
 
Hydrolatet till hunden eller hunden till hydrolatet?
Ja, detta pratade vi om idag! Och vad tusan menar jag med det då? Jo, en nyttig sak jag tar med mig idag var att titta på olika hundar. Olika hundar har olika sökstil och vissa gick in med förväntan och såg ut att tänka ungefär såhär "vart, vart, vart?" och vissa gick in i området och mer pejlade av tills de fick hydrolatet i nosen och spårade upp källan. Jag tänkte genast på mina egna hundar, Sonny är mer taggad och tänker alltid Nose Work när jag sätter på selen och gör startsignal. Milla däremot känner jag inte lika bra än och med henne beror det mer på dagsform om hon är helt på banan och i sökbubblan eller om hon bara råkar trilla in i doftmolnet. Helt klart tänkvärt och jag har en målbild för Milla i framtiden. Mitt mål är helt enkelt att öka förväntan på funnen doft, så att hon orkar arbeta längre med högre förväntan redan från start.
 
Sök två var runt en container. Inte så ballt? Men vet ni vad, här började en resa för oss och jag fick ett riktigt aha-moment. Fokus var att ta sig runt hela containern, inte missa hörn och inte skvallra för hunden om vart gömman var genom att stanna. Så fokus, föraren måste röra sig framåt när hunden är i rörelse! Fokus två var att ta hörnen ordentligt och gärna i en loop, så om hunden har god fart så fortsätter man rakt fram efter hörnet, gör en snurr med hunden på utsidan så fortsätter man på den nya raksträckan.
 
Låter som en baggis men oj så lätt det är att "hjälpa till" vid en gömma. Vi gjorde tre sök runt containern. På alla sök fanns 10 gömmor på lite olika höjd men nåbara för alla hundar. Varv ett var pairing, jag tror att Milla tog 5/10 godis, vilket är rätt lite med tanke på vilka godsaker som låg längs vägen! Varv två var utan pairing men fortfarande 10 gömmor. Milla hade fått ner farten något, vi hittade fler gömmor och tog hörnen på ett bra sätt utan att missa något. Lite till vila innan det var dags för sista söket och där fanns förutom 10 gömmor även en tom bärare. Tyvärr fastnade Milla på denna och jag får ta med mig att träna mer på detta i framtiden. Men vet ni vad, vilken utveckling vi gjorde här och vilken fantastisk bra övning för oss! Resten av varvet gick kanon, och när vi fick upp farten lite för mycket och missade yta gjorde vi bara en snygg loop och fortsatte söket. Woho! Jag älskar när det stämmer, när vi samarbetar, när hon jobbar fokuserat, när hon gör tydliga fynd och blir så glad och stolt över sig själv. Tretusen delar tar vi med oss härifrån och detta är en övning vi kommer göra igen!
 
Vårt sista sök för dagen var fordon. Totalt sex fordon som man fick dela upp i tre olika sök. Milla sökte några blint och några med kända gömmor. Här fick vi mycket gratis från söket innan och det var bara att hänga på och köra järnet och plocka gömma på gömma.
 
Så från dagen tar jag med mig att Milla nog faktiskt kan mer än vad jag tror och att det kanske inte alltid är tur längre när det går bra, vi är ju faktiskt ett bra team. Övningen med containern kommer jag göra igen och jag hoppas våra träningskompisar också är sugna på att testa!
 
Onsdag
 
Sonnys dag!
 
Idag hade vi fokus på markgömmor, höga/oåtkomliga gömmor, utomhussök och lite handler-träning.
 
Sonny har tränat markgömmor innan, men idag gjorde vi det på ett sätt vi inte gjort innan, via en stor urvalsbana med plattor! En mycket bra övning även för Sonny som gjort det innan, men jag kommer även ta med det och testa med Milla. Syftet med övningen är att skapa en förväntan hos hunden, att det lönar sig att söka lågt. Ann-Louise är ju en magisk instruktör och alla sex hundar i min grupp utvecklades otroligt genom urvalsbanan, från att knappt intressera sig för den lilla plattan till att söka fokuserat och med förväntan på en stor platta på marken. Genomgående för Ann-Louises pass var att vi pratade mycket om förväntan, att ge hunden förutsättningar och förberedelse för att få en hund som förstår uppgiften och jobbar intensivt, som ser ut att tänka "var, var, var" hela tiden om doftgömman.
 
Efter detta övande vi på behållarsök och hur man som förare ska planera sin väg för att störa eller "hjälpa" hunden så lite som möjligt. Sonny var riktigt duktig och jag som förare tar med mig att hålla ett jämt tempo och låta Sonny jobba för sig själv utan att jag påverkar. Vi tränade också på att söka hörn, både i behållarsök och utomhussök. En vanlig behållarsöks-övning som jag gissar att många av er gjort är den så kallade "L-övningen". Behållarna står helt enkelt som ett L och doften ligger i hörnet. Låter ju även detta som en baggis men vet ni, det är SÅ lätt att fuska eller kanske avfärda det med att det bara är behållare. Men kan man förbereda sig så bör man, nu har jag en plan, en strategi och erfarenhet med mig inför kommande behållarsök och vi är snäppet vassare än innan.
 
Som avslut på dagen satte vi tillsammans ut höga och oåtkomliga gömmor i containrar på området. Vårt hittills mest spännande område! Tycke jag.. Sonny sökte precis som vanligt, men kanske lite mer taggad då han gillar spännande ställen. Tidigare har det yttrat sig genom att han fyndar en gömma men sen bara måste kolla vidare och spana in resten av stället utan att markera. Idag inte en tillstymmelse till detta!
 
Vi fick avsluta med ett sök som Ann-Louise satte ut åt oss, och Sonny gick som en klocka. Allt känns enkelt med honom, han vet vilket jobb som ska göras och han älskar det <3
 
Torsdag
 
Sista kursdagen och bägge hundarna fick följa med. Sonny började med behållarsök, idag i form av väskor. Jag säger bara såhär, behållarsök kan göras så roligt och vi ser fram emot att tävla på annat än kartonger. Finns många klurigheter med väskor som vi körde idag, stora, små, läder eller annat material? I vilket fall så gjorde Sonny ett riktigt bra jobb med dessa (och jag måste inhandla massa väskor så vi kan träna hemma).
 
Jag älskar behållarsök för att det är så enkelt men ändå så svårt, ni Nose Work-nördar förstår nog vad jag menar. Det är ju lätt, "bara" ett visst antal behållare som ska sökas av, hur svårt kan det va? Nog så svårt har det visat sig för mig och Sonny som gjort många felmarkeringar på tävlingar innan. Nu känner jag mig tryggare, vi har en plan och strategi för varje sök och efter dagens sök så kände vi oss som stjärnor! Min plan brukar vara att ta ett yttervarv och sedan beta av behållarna i mitten. Detta kan såklart ändras från fall till fall men det känns tryggt att han en strategi med sig.
 
På dagens andra pass fick vi äntligen gå upp på kullen och träna bland bussar, tåg och flygplan. Det blåste rejält och vi tränade på att söka i både med- och motvind med okända gömmor. Sonny sökte även i bussen, och jag kan inte bli annat än stolt när han kommer till helt ny plats, hoppar in i en spännande buss och direkt tänker Nose Work och gör ett superbra jobb. Stolt matte! Milla fick ett sök i flygplanet och oj så spännande det var. Upp för några pallar och in i planet där hon fick söka löst. Hon for in med världens fart och lokaliserade snabbt en gömma. Vilken tjej! Miljöstark, på jobbet och ett himla driv & go!
 
På eftermiddagen körde vi ett gruppsök där vi fick ett stort område som vi inom gruppen fick dela upp hur vi ville. Totalt skulle 12 gömmor in som alla hade en bokstav i närheten av sig. Reglerna var att vid en funnen gömma så var det byte till nästa i gruppen eller om man ej funnit något på 2 minuter var det byte. Det var himla roligt! Alla förare var taggade och det tog inte lång stund innan det var full rulle på hundar och förare. Sonny hittade flera gömmor och till slut fick gruppen till ordet: NOSE WORK CHAMPION. Vilket roligt avslut på tre fantastiska lägerdagar och ja, lite taggade blev vi nog allihop på att satsa på championat!
 
Fredag
 
Träningstävling! Sonny och jag körde klass 2 och de var totalt 6 områden med två gömmor i varje. Tre minuters söktid på alla sök och det var inomhus, utomhus och fordon (och branddrabbad container men jag vet inte om det räknas om en egen kategori?).
 
Detta var precis vad vi behövde träna på! Så roligt när det slår ut rätt. Vid två tillfällen misstolkade jag ett intresse, bad honom kolla igen och chansade på att säga markering på oåtkomlig. Visade sig att jag hade fel och såklart ser jag på filmerna i efterhand att det är jag som påvisat och Sonny som haft intresse på grund av det. Så himla nyttigt och bäst att passa på när det är träningstävling så att vi (jag) inte gör samma misstag på riktigt sen! Att söka okända gömmor i klass två tycker jag är så roligt, utmaningen blir större och sökområdet också större när alla gömmor inte sitter på chihuahua-höjd.
 
Lärdomar jag tar med mig från denna träningstävling är:
Håll fast vid planen och systemet! På ett område så missade vi en gömma som satt längs med väggen. Jag börjar nästan alltid med att söka väggar och sedan föremål i mitten, det brukar fungera bra för oss. På detta sök började vi med några möbler och hittade snabbt en gömma. Gömma två hittade vi inte, men när jag funderar på söket i efterhand så finns det faktiskt en yta vi missat. Hade jag hållit fast vid min plan så hade vi troligtvis tagit den också.
Sök HELA området. I två av söken satt en gömma supertidigt. Första missade vi (allra första söket, kanske lite taggade i starten?) och den andra tog han nästan innan vi hade startat. Så lärdom: se till att nosen är på redan vid start, och är det inte det så lägg tid på att gå tillbaka.
Låt det ta tid! I några sök la vi mycket tid på att utreda en gömma. Efter det fina söket ville jag ge en stor belöning och vi hann sedan inte hitta gömma två. Och vet ni vad, det gjorde mig ingenting! Hellre ett fint jobb och en superbelöning än att stressa igenom söket.
 
Så jag säger såhär, klass 2-tävlingar, here we come!
 
 
Vi hade alltså en underbar vecka i Borlänge trots Millas sår i tassen och Sonnys besvikelse över att han inte fick följa med första dagen. Vi säger också tusen tack till Hubbes för att ni tror på oss och gav oss möjligheten att åka till Nose Work-paradiset! Vi slänger in ett tack till världens bästa husse också, som följer med, filmar, fotar, tar hand om hundar och sköter allt runt omkring. Och tack till Dala Hundservice och Marie för ett kanonläger, vi kommer tillbaka!
 
/Camilla, Sonny & Milla

Läs hela inlägget »

Vi är mitt i semestern, en helt underbart tid.
Tid för återhämtning, tid med familj, tid att bara vara, tid att rå om sig själv & sina nära, tid att spendera på det man önskar, när man vill & hur man vill men det är också en tid att blicka tillbaka, att reflektera, att drömma att bearbeta & att sätta nya mål, iallafall för mig. 

Men stopp, nu backar vi tillbaka bandet till slutet av 2018 då jag första gången ställde mig upp & börja berätta om vem jag är men även vem jag varit.
En resa så nära men ändå så långt borta. 
En resa om ett liv fullt av förtvivlan, saknad, sorg & förlust.
Ett destruktivt liv men ändå ett liv fullt av hopp, hopp om en framtid på en annan plats, i en annan värld & här sitter jag nu, mitt i framtiden, framtiden som en gång inte fanns.
Det är ingen hemlighet, jag är en föredetta missbrukare, en narkoman eller som många uttrycker det med ett hånflin eller förakt, en pundare.

Vi vrider fram klockan till nutid.
Idag sitter jag här, med en fantastisk man, hus, företag & två helt fantastiska pojkar i brunt, två labradorer som betyder mer än livet själv för är det något tidslinjen & de olika livsstilarna har gemensamt så är det min kärlek till hundarna, jag behöver dem så mycket mer än de behöver mig, de håller mig levande, de motiverar, de inspirerar & det bara genom att finnas vid min sida.

Att hunden har en  läkande effekt behövs varken forskas eller funderas på, det är bara så det är, de är en gåva, en gåva jag är så otroligt tacksam men ändå kan jag aldrig visa det nog. 
Jag vet att de ser mig som tillräcklig ,att de älskar mig, att de är mer än lyckliga, de lever ett underbart liv men ändå önskar jag att jag kunde ge dem mer & helt plötsligt känner jag mig otillräcklig. 

För ca 8 månader sedan fick jag ett erbjudande att börja skriva, jag sa nja, ville fundera, fick pausa föreläsningarna & verkligen börja rannsaka mig själv, vill jag detta, för gör jag det ska det vara helt ärligt från början till slut.
Jag kom fram tlll att givetvis, det är ju ändå en dröm & om jag kan hjälpa så mycket som en enda person där ute så är jag mer än villig att dela med mig.
Men så hände något ingen av oss kunde förutse, corona kom & hela världen vändes upp & ned, allt blev lagt på paushyllan & här står vi nu, hyllan börjar tömmas & jag känner en stor motivation att börja om på nytt, tillsammans med er, på avstånd via online föreläsning.

Följ med bak i tiden till en värld i missbruk, destruktiva förhållanden, misshandel & brott till att vända helt & våga tro på sig själv & livet, att kämpa för det man vill ha men framför allt för sig själv, att vara tacksam för det du har framför dig, att fokusera på glädje & det positiva i livet även de dagar man önskar solen tagit ledigt.
En föreläsning som från början till slut har en råd tråd, tråden som höll mig vid liv, hunden.

En föreläsning i tre delar, dåtid, nutid & framtid, en ärlig & öppen föreläsning från en missbrukares värld till att försöka leva normalt med allt vad det innebär, att våga drömma & tro på sig själv men framförallt en föreläsning där hunden kommer att hyllas, hunden som älskade mig i vilken form eller skepnad jag än visade mig.

Jag säger ofta, jämför er inte med andra, se det lilla i det stora, gläds åt varje liten pusselbit som tar er framåt, fokus på glädje & som ni förstår finns det en anledning, oavsett om det är till vardags eller under hundträning.

Föreläsningen ligger ännu inte ute som bokningsbar via evenemang men för er som önskat & frågat efter föreläsningen så släpper vi självklart platser redan nu.
Föreläsningen släpps den 31/10 & kommer i tre delar till priset av 275:- med max 20 platser.
Förboka redan nu för endast 200:- genom att maila hubbeshundkurser@outlook.com

Vi önskar er en fortsatt fin söndag & kom ihåg, njut varje minut!

 

Läs hela inlägget »

Kära vänner, hur har ni det?

Idag kikar vi in för att påminna om den viktiga återhämtningen, vilan & tiden på året då vi kan tillåta oss själva att bara vara, för det är väl det semestern står för, vila & återhämtning.
Vi vill kika in för att påminna om hur viktigt det är att leva i nuet, att tillåta er själva & era hundar att gör så mycket som ingenting alls mer än att bara vara.

Jag förstår att man innan semestern tänker att ”nu ska jag hinna med det ena, det andra & det tredje” men när semestern väl kommer så är det som luften går ur & allt man önskar är att bara få njuta av dagarna utan några måsten, att bara ta dagarna för vad de är, inga planer ingen planering & vet ni vad, det är gott nog, ni är gott nog.
Ännu ett år har passerat, ett år av hundträning, tävling, planering & jobb så ge er en liten klapp på axeln & påminn er själva om hur bra ni är & hur välförtjänta både ni & hundarna är av semester & sommarlov, det var som sagt ett år sen sist.

Semester betyder inte att man behöver planera in varje dag med träning eller äventyr, semester betyder inte att du måste ha några planer alls, semester betyder att DU gör som DU vill, när DU vill & på det sätt DU önskar.

Jag vill bara skicka denna lilla påminnelse då jag upplever en semesterstress där man känner sig otillräcklig som hundägare, jämför sig själv med andra & deras planer, där man tränar men mest för att man känner att man måste när man egentligen bara vill ta en kravlös promenad i naturen eller sitta på en bänk & äta glass.

Så kära vänner, kom ihåg att njuta av er lediga tid tillsammans & tillåt er själva & era hundar att bara vara, träna när ni har energi & motivation, åk på vandring när det finns spring i benen men passa framförallt på att lägga er i solstolen med en bra bok eller podd & njut samtidigt som ni hör er bästa vän andas tungt & avslappnande tätt intill.
Tillåt er att ta vara på semestern & vila med er bästa vän helt utan dåligt samvete eller kravhjärnan som säger ”jag borde, jag måste”

Jag har sedan flera år tillbaka sett semestern som en lång vila för både mig & hundarna, inga krav, inga måsten, vi lever i nuet, tränar om vi känner för det, men mestadels så njuter vi av att bara vara.

Så idag skulle jag vilja att ni delar med er av era bästa ”bara vara” dagar, hur ser de ut?
Hur njuter ni av semestern?
Vad är återhämtning & vila för er?
Kanske är det de fem minutrarna när solen går upp med en kaffe i handen på altan?
Kanske är det när ni smyger till soffan för lite extra mys?
Kanske är det när väskan är packad & ni ger er ut på en dagstur tillsammans?
Kanske är det träningsdagen med gänget som ger kick & energi?

Men kom ihåg, andas in, andas ut, njut varje minut & var rädda om er!

Läs hela inlägget »

Hej!
Jonna och Tuva-bus här, vi tänkte gästblogga lite om hur vi tänker kring hundträning och nosework. Tuva är min första egna tävlingshund, hon är en Staffordshire bullterrier på 3 år. Jag har alltid haft djur, allt från chinchillor till eremitkräftor och sniglar men hunden ligger mig varmast om hjärtat. Min första kärlek var farmors Newfoundland, Axel, svart som natten och snällast i världen. Jag brukade som 4–5 åring krypa in i Axels hundkoja och hålla honom sällskap tills mamma hittade mig, mamma tyckte inte alls att det var en bra ide att sitta ute i en skitig hundkoja mitt i vintern.
Eftersom jag har pluggat i 100 år så har jag inte haft råd (eller tid) att ha egen hund, så när jag väl blev avlönad forskare så kom lilla Tuva in i livet. Tuva var en virvelvind som vände upp-och-ner på det mesta. Hon var envis som en åsna och högg som en piraya, med sönderrivna/bitna kläder (och kroppsdelar) började vi gå lydnadskurser. Det var inte lätt att träna lydnad med en hund som hade större intresse för instruktören än för mig, som somnade mitt under kursen eller som rabiat högg mig i armar/ben under tiden jag försökte lyssna på vad instruktören sa. Just den sociala biten dvs att Tuva ÄLSKAR människor, alla människor, mer än livet själv, har varit sjukt jobbigt just i lydnaden. När Tuva var runt året så började jag ge upp tanken på att det skulle bli lydnadshund av henne. Jag var alltid tvungen att träna med långlina och alla träningstillfällen där det fanns människor på en radie av 1 km var jag tvungen att träna kontakt, kontakt och kontakt (supertråkigt). Såå många gånger jag gått från träningar och helst velat gråta, där allt hade gått fel och jag kände mig oftast som en usel hundtränare. Så jag började fokusera mer på nosework istället, i söket fanns inget annat än jakten på doften. Jag kunde ha Tuva lös utan den minsta tanke på att ”snart sticker hon”, Tuva var 100% fokuserad och 100% motiverad. När Tuva var 1 år (ganska precis på hennes födelsedag om jag inte minns fel) var vi på vår första clear-round på Hubbe’s. Jag var så nervös över att Tuva skulle massakrera alla behållare och riva halva sökområdet, vilket hon också gjorde. Skillnaden var att Michaela bara skrattade åt det och kom med konkreta tips på hur vi kunde jobba vidare med problemen. Just skrattet och den positiva stämningen fick oss att återvända till Hubbe’s, för är det något jag lärt mig om hundträning så är det att det ska vara roligt både för mig och för Tuva annars kan det kvitta. Jag vill också ta chansen att påminna om att vår/a bästa vän/ner (hundarna) gör allt och lite till för oss, det gäller att vi är ödmjuka och tacksamma för just den individ vi har och att vi slutar jämföra oss med andra. Att vi istället börjar titta på andra ekipage och imponeras av hur bra de gör det och att vi inte glömmer bort hur mycket tid (blod, svett och förmodligen tårar) som just det ekipaget har lagt ner på sin träning. Istället för att jämföra oss, fundera på vilka dina och din hunds styrkor är och hur du kan utnyttja dem till fullo.
Under två år har vi nu varit stammisar på Hubbe’s och som vi har utvecklats och inte bara i nosework. Genom Hubbe’s har jag träffat fantastiska människor (och hundar) och jag har tagit med mig glädjen från Hubbe’s och Michaela i all hundträning. Kanske tänker ni nu att man ibland måste göra tråkiga saker för att nå längre?! Då vill jag kontra med att jag istället tänker göra tråkiga saker roliga!
Det har hänt så otroligt mycket på 2 år, inte minst har jag och Tuva blivit ett team, ja ett riktigt Dream-Team faktiskt (för det mesta ska tilläggas…). Jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte funkar med Tuva och så länge jag utformar träningen som en rolig lek så är Tuva oftast med mig. Tuva har förstått (och förlikat sig med) att hon får leva med sin långsamma och förvirrade matte. Tuvas sociala bekräftelsebehov är på en behändig nivå och vi ser nu fram emot att starta klass 1 i lydnaden, livlinan (långlinan) är inte längre standard-utrustning i hundväskan (det blev lydnadshund av Tuva ändå till mattes glädje!). Vi tränar/tävlar aktivt i både lydnad och nosework, två sporter som kompletterar varandra väldigt bra enligt mig. I noseworken är vi uppflyttade till klass 2 i TSM och
TEM inomhus. Vi är fortfarande stammisar på Hubbe’s och vi har även fått äran att vara ett av ekipagen i ”Team Hubbe’s”. Tyvärr kom Covid-19 emellan när det gäller tävlingar både i lydnad och nosework, men det innebär också att vi hinner träna mycket mer. Så när epidemin lugnar ner sig, så ser vi fram emot att representera Hubbe’s på tävlingar igen!

Läs hela inlägget »

”2020, det kommer bli vårt år!”
Ingenting blev som planerat, ingenting är som det brukar, ingenting kommer återgå till det som en gång varit men livet går vidare & vi kommer se tillbaka på livet som före & efter corona.
2020 blev inte vårt år, covid-19, en pandemi svepte över oss & det finns ingen som går vinnande ur det här men det finns de som drabbas, de som drabbas hårt, de som drabbas hårdare, de som förlorar allt & sen finns det den som inte påverkas nämnvärt.
Igår var en sorgens dag, igår stängde dagiset som jag & min bästa vän Hubbe grundade i mars 2015 & inte bara för semester, det stängde för gott.
November 2014 kom jag hem till min man & sa ”jag har sagt upp mig, jag vill starta hunddagis” & så blev det, den 1 mars 2015 välkomnade vi våra första gäster till ett litet personligt dagis där vi redan från start fick höra ”hur ska ni överleva detta?”
Men med tro på sig själv, det man gör & ett jäklar anamma så gick vi snart till ett fullsatt dagis med 50 inskrivna gäster & 20 besökande om dagen med en lång kölista på hundar som ville bli en del av gänget.
Åren gick & precis som med allt annat så förändras drömmarna, livet fortlöper med händelser som sätter saker i rullning man får ett annat perspektiv & tillslut tog jag beslutet att lämna stafettpinnen vidare.
Efter flertalet raderade mail som inte bara var opersonliga utan dessutom bara handlade om lönefråga & arbetstid så kom det där mailet jag väntat på, här var tjejen som viste att det krävs uppoffringar, dygnet runt arbete samt att man inte är högavlönad som dagisföreståndare.
Ett mail med hjärta & själ & jösses så tacksam jag är, ja ni förstår såklart att jag pratar om Sofia.
När Sofia kom på besök började jag såklart med att berätta alla fördelar med att driva dagis.
Friheten att vara egenföretagare samtidigt som det krävs så oändligt mycket mer ” osynligt” jobb vid sidan av.
Jag berätta hur mysigt det är när man hör hundarna snarka, ser dem hänga tillsammans & snacka eller att få den fantastiska dagis”barn” & fröken relationen.
Fördelarna slår nackdelarna med hästlängder för tro mig, precis som med allt annat & för alla andra så finns det nackdelar & dagiset är ett jobb vi går till, även om det är ett jobb vi brinner för.
Jag vill egentligen inte gå in på nackdelar samtidigt som jag vill lyfta fram ett par punkter jag var noga att gå igenom med Sofia.
Som jag ovan skrev, jag/vi brann för vårt yrke men att upp till tre dagar i veckan få sitta kvar minst en timma med 1-2 hundar för att någon somnat på soffan eller glömde av tiden medans man handla kändes inte bara respektlöst när vi efter 12 timmars öppet lade på ytterligare 1 timma på dagen utan ursäkt utan snarare en tråkig attityd när det på fakturan blev förseningspåslag, ett påslag baserat på tid vi förlorat med våra nära & kära, inställd kurs, försening till frissan eller vad som, en avgift som inte ens ska behöva förklaras.
Så mitt råd till Sofia var, höj avgiften!
Vad man ofta fick höra var ”jag tror jag blir sen idag, om jag inte hittar någon som kan hämta kan väl du ta med honom/henne hem så kommer jag senare?”
Återigen, att driva dagis är ett jobb som allt annat & vi tar hand om hundarna som om de vore våra egna under dagisets öppna timmar, därefter vill vi gå hem med våra egna hundar & av hänsyn & respekt till dem då de faktiskt jobbat precis som vi när de är med oss på dagis så är det inte mer än rätt att ge dem egentid i hemmet.
Jag ska i ärlighetens namn även säga att det handlar lika mycket om mig & min personlighet.
När jag jobbar är jag 100% service minded men när jag är hemma så vill jag inte bli störd, jag vill slappna av, har stor integritet & hur mycket jag än tycker om någon så vill jag inte öppna dörren för allt & alla, inget illa ment men mitt hem är min borg, mitt personliga space.
Oj vad det är dyrt är en kommentar man ofta fick & ja, det är dyrt från en hundägares perspektiv, men sätt er in i dsgisföreståndarens, börja räkna på antalet dagisgäster & intäkter för att sedan dra av utgifter så som hyra, lön/arbetsgivaravgift, försäkringar & mer därtill, då är det plus minus noll, iallafall fall för vår del då vi valt att hålla dagiset litet & personligt.
Varför skriver jag då detta?
Lite för att ge en inblick i hur det faktiskt är & vad det var som fick mig att lämna, något jag själv kunde besluta men framförallt för att detta är punkter jag kunde göra någonting åt, genom att förklara för mina kunder att hämtning är på dagis ingen annan stans eller om priset är för dyrt så finns deltidsalternativ eller så får ni helt enkelt säga upp er plats.
Men vad som inte går att förändra är det beslut som Sofia varit tvungen att ta, hon hade inget val & om det är något jag lärt mig av min tid som egenföretagare så är det att stå upp för mig själv, min personal, mina nära, för det jag tror på & anser är rätt.
Så när Sofia nu får glopord om att hon glider ut den här situationen genom att lägga ner eller varför håller hon inte bara ut så blir jag rent ut sagt förbannad & jag kommer bara säga det en gång, Sofia hade inget val!
Skrolla uppåt, vad skrev jag om gäster?
50 inskrivna, 20 om dagen, en lång kö som väntar på plats.
Sedan pandemin bröt ut, det började varslas, sägas upp & mer därtill så har intäkterna & gästerna minskat med 80% & Sofia har sedan april jobbat fram till semester & stängning utan varken företagsvinst eller lön på eget konto, hon har jobbat dubbelt med annat för att överleva.
Vi förstår, både jag & Sofia alla uppsägningar, att man inte vet när man börjar jobba eller om man blivit av med jobbet, vi förstår att man har hunden hemma när man är mammaledig & allt det där men vad vi hade hoppats på är att det varit en förståelse åt båda vägar.
Jag har stått vid sidan av, jag driver inte längre dagis men jag har sett min kollega & framförallt min bästa vän kämpa genom den sista tiden.
Vi har med professionell hjälp räknat, vänt & vridit på siffror, kollat bidrag & allt därtill men tyvärr, covid-19 slog ut öarnas enda hunddagis.
Även om året inte blev som vi önskat älskade Sofia så vill jag skrika ut så hela världen hör hur tacksam jag är för dig & för att du tog mod till dig & mailade mig.
Vi började som arbetskamrater, vidareutvecklade relationen & fann varandra i den mest magiska vänskap, ett systerskap & jag är inte bara tacksam, jag älskar dig av hela mitt hjärta, så gör även resten av min familj.
Oliwer’s kanske inte längre öppnar upp dörrarna på dagiset men allt jag vill är att du sträcker på dig, skakar av dig rövhattarna & ser dig själv i spegeln & är stolt för allt du gjort & åstadkommit.
Jag finns inte bara här för dig som vän, syster eller familj, jag kommer alltid välkomna dig som kollega & ser fram emot att lägga ut din första inbjudan till valp eller vardagslydnadskurs.
Med det sagt så vill jag tacka för min tid på dagis även om det är passé, jag vill även ta tillfället i akt & säga att ibland är det värt att tänka en extra gång innan man utrycker sig & kom ihåg, vi sitter alla i samma båt så var rädda om varandra & ta hand om er!
Nu tycker jag vi hyllar min fantastiska vän & tackar henne för en fantastisk tid & önskar henne all lycka, för det förtjänar hon!❤️

Läs hela inlägget »

Ja, det är precis så jag känner, jag fullkomligt älskar sommar, solen är uppe innan oss (vilket är tidig) för att dra ned ridån långt efter att vi somnat.
Man kan sitta ute till sent, ta en kopp kaffe & njuta en tidig morgonstund i trädgården medans dagget sakta torkar upp, ligga i solen & bara njuta, se hundarna bada i soluppgången, plaska i poolen, semestra, åka på äventyr, ja listan kan bli lång av njutbara dagar men det är inte speciellt kul eller njutbart alls när hundarna lider & allt man börjat tänka är att måtte värmen snart försvinna.
För er som känner mig så vet ni att vi står upp ca 04:15-04:30, varje dag hela året.
En del tror att det beror på att jag är morgonpigg & visst det är jag men enbart för att det blivit en rutin, en rutin jag uppskattar då jag njuter till max av våra morgonstunder ensamma i bergen likaså på stränder & vägar.
Men anledningen till att vi börja gå upp såpas tidigt är faktiskt pga Loke & hur han reagera på värmen redan under sin första sommar som liten då han hade det tufft, så tufft att han kunde kräkas även de dagar temperaturen inte var speciellt hög men luften var torr & kvav & eftersom det för mig är viktigt att ge grabbarna en rejäl morgonpromenad så var enda alternativet att ge oss ut så tidigt som möjligt.
Men oavsett hur våra rutiner ser ut så var det inte det jag skulle skriva om nu men det går hand i hand med mina tankar kring de senaste dagarna då Loke haft ett rent h*lvete & vårt hopp ligger nu på några beställda täcken & tro mig jag har provat allt från kylvästar till kragar m.m av alla dess märken, dynor är ett plus men inte alls den effekt jag önskar & tyvärr inte till någon hjälp för Loke när han behöver det som mest.
Glassar? Både ja & nej, jag ger inte glass i syfte att kyla ner grabbarna utan snarare för en spännande upplevelse men alltid under uppsikt & såpas stora block att de inte kan svälja hela bitar, de får slicka, men inte tugga.
Jag föredrar att ge dem en slush med frukt/bär som fylls upp med vätskeersättning & ibland blodmjöl, men mest för att jag vill få i dem vätska.
Ja nu börjar jag lämna riktning på inlägget igen för det jag skulle komma till är hur mina tankar går kring träning & tävling under sommarens varmaste dagar.
Vi säger ofta det finns inga dåliga väder & samtidigt promotar vi att träna i alla väder men med handen på hjärtat, ska alla verkligen träna & tävla i alla väder?
Detta är såklart högst individuellt, våra hundar är individer & påverkas olika av allt från värme till kyla men det vi har gemensamt är ändå att det ska vara kul att träna & likaså att tävla & tyvärr är det så att jag efter några dagars över analyserande på golvet tillsammans med Loke & kylklampar kommit fram till att vi fortsättningsvis litar på magkänslan & ställer in planerad träning som tävling om temperaturen är för hög, det blir inte ens ett sök på någon minut & jag ska i ärlighetens namn säga att även om jag är tacksam för detta såkallade ”wake up call” så har det gett mig sån fruktansvärd ångest & jag ska berätta varför.
Fredag morgon, vi gick som vanligt upp före tuppen, tog oss ut i bergen & pjuuu, såå varmt, men vi bor ju på en ö & med flera bad längs med promenaden var vi efter ett par timmar hemma igen innan vi skulle ge oss iväg till Vara för tävling.
Väl på färjan skriver jag till våra vänner som är på plats ”är det värt att åka?” samtidigt som jag har Sofia i telefon & säger precis samma sak till henne, men vi åkte, det var ju ändå första tävlingen på länge & jag tänkte att det blir säkert kul.
Väl på plats infann sig en glädje i att återse så många underbara människor, hundar & team samtidigt som magkänslan återigen sa att detta blir för tufft för Loke.
Banvandring drog igång, tävlingen startade & snart var det vår tur vilket jag ska försöka summera så väl jag kan.
Ingen motivation, inget driv, inget go över huvud taget, jag fick pusha, stötta, anvisa, det var alltså långt ifrån hur vi tränar & väldigt långt ifrån Lokes personlighet & med tre av fyra funna gömmor skulle jag säga att det var enbart min stora underbara björns ”will to please” som ledde till dessa godkända sök men aj vad jag slår mig på fingrarna efter detta.
Att stötta & anvisa vid start eller i komplexa områden & när det behövs är en sak men nu menar jag att det var jag som tog klivet in i sökområdet före Loke, för hans del kunde dagen kvittat.
Jag tjata ”kom igen Loke, detta kan du, kom igen” vilket nästan ger mig tårar i ögonen för det vi hade där & då var inget teamwork utan som ovan skrivet endast Lokes vilja att göra mig nöjd & jag skäms.
Jag har försökt tänka positivt för jäklar vilka snygga markeringar han bjöd på helt utan krafs eller nagg i de tre första söken men var det pga vårens intensiva markerings träning eller enbart för att han inte orka något annat?
Sista söket gav Loke en liten energikick & såhär i efterhand helt klart värt en felmarkering, inget jag kommer lägga så stor vikt på mer än att jag behöver normalstora dockor att söka på (går även bra med människor om någon ställer upp) då det låg en stor docka & sola i söket & för att göra historian något kortare så kommer här
Ann-Louises kommentar ”Det ska väl till en labrador för att huvudet ska trilla av”
Ja, det var vad som hände, dockan var snygg, människor är snygga, människor är bäst enligt Loke & även om jag inte tror att han uppfatta det som en människa så gick han igång på dockan, huvudet trilla av & på en millisekund hinner jag tänka ”från klockrena markeringar till kyssar & krafs pga trötthet” vilket ledde till en markering & som många av er vet så innebär ordet markerat detsamma som rätt, bra eller japp så ut ur område med en trött men ack så glad pralin & kvar ligger en huvudlös docka.
Direkt efter sista söket gick det fort till bil, på med ac & gasen i bott medans tankarna börja snurra, sen har de snurrat under hela helgen då Loke varit utslagen till största delen av dygnets alla timmar & det är inte bara utslagen som i trött, det är riktigt synd om honom.
Värmen gör honom stressad, att inte veta vart han ska ta vägen, att blöta ned honom skapar till följd utslag då pälsen är så tät att han börjar klia vilket i sin tur leder till ännu mer utslag & då är den onda cirkeln igång.
Jag funderar på att raka mage & en bit med på ben, någon med erfarenhet om det?
Skriv då gärna en rad eller två.
Vår lösning & något han uppskattar & som får honom att slappna av är när vi ligger tillsammans på golvet med isklampar mot bröst & mellan bakben, utan tvång utan av fri vilja så lägger han sig & är fri att gå när han än önskar vilket han aldrig gjort utan snarare att jag tar bort klamparna när andningen är normal, han är avslappnad & långt bort i drömmarnas värld.
Så hur är det då med träning i alla dess väder?
Ja, det är som sagt högst individuellt & det jag vill skicka med er är att lita på magkänslan.
Träna i alla väder så länge er hund mår bra, så länge glädje & motivation får stå högst upp på listan oavsett om det är minus eller plusgrader.
Jag kommer fortsätta anmäla till sommartävlingar men med vetskap att jag kanske ställer in, vilket jag kommer göra om jag får minsta tecken från Loke.
Jag kommer fortsätta träna hela sommaren men då inte de varmaste av dagar & de dagar vi tränar är det i ottan eller efter läggdags & sen när höst & vinter kommer så ska jag aldrig mer klaga på att det är kallt när vi tränar/tävlar samtidigt som jag har full respekt för de som upplever kyla på samma sätt som vi (Loke) reagerar på värmen.
Inlägget är baserat på en del frågor kring just träning/tävling i värme & jag vet inte om ni fick svar på dem men min rekommendation eller mina tips är som sagt:
- Lita på magkänslan
- Läs/snacka med din hund - allmäntillstånd/glädje/motivation?
- Sänk ”kraven”/träningsmålen
- Pausa när det behövs
- Våga ställa in/bryta
- Ibland är det aldrig fel att bara vara/vila
- Krama din hund
- Det ska vara kul för er båda
Jösses vad långt det blev, vet knappt vad jag skrivit men summa summarum, känner ni inte igen er hund varken före, under eller efter träning, är allmäntillståndet ok men motivationen som bortblåst, gå då & bada istället & tänk att i morgon är en ny dag & ni har hela livet på er att både träna & tävla.

Läs hela inlägget »

Hej!

Vi som gästspelar denna veckan heter Linda och Joy.
Jag är 40 år och jobbar som assistanshundsinstruktör. Joy är en 4 år gammal labrador retriever.
Hon är en utbildad servicehund i sbk. Joy är med mig i stort sett jämt. Hjälper mig med att plocka upp saker, dra av kläder, öppna och stänga lådor och dörrar mm.
Utöver hennes arbete håller vi på med rallylydnad, viltspår men framförallt Nosework.

När Joy var 5 mån började vi vår första kurs i nosework. 
Från början var tanken absolut inte att vi någonsin skulle tävla. Jag ville ge Joy en hobby, något vi kunde göra tillsammans och där det inte skulle göra så mycket om vi misslyckades. 
När man tränar in assistanshundsmoment är det mycket på spel. Allt måste bli rätt, Hunden måste vara frisk och framförallt klara sina tester.
Därför ville vi göra något för att det var kul.
Jag hade dessutom hört positivt om denna sporten. 
Men så besvikna vi blev. Joy var riktigt duktig men jag kunde inte hitta glädjen och se meningen med sporten.
Jag vet att jag sa högt att detta är inte sporten för oss. Men oj så fel jag hade.

Vi blev som tur var övertalade av en kompis att gå ytterligare en kurs. Denna gången för en annan instruktör och steg tre.
Redan första gången kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt. Att se Joy växa, utmanas och vara så nöjd varje gång hon fann gömmorna. 
Nu var vi fast! 

I 1,5 år gick vi kurser, tränade hemma och med vänner. Detta samtidigt som Joys examination till servicehund närmade sig med stormsteg.
När hon var ganska exakt 2 år examinerades hon.

Nu fick vi mer tid att träna NW och tanken på att tävla började växa fram.
Vi gjorde ett doftprov och därefter anmälde jag oss till vår första tävling.

En dag i augusti skulle vi så göra detta.
Jag var nervös eftersom jag inte bara skulle tävla för första gången utan var även rädd för hur det skulle fungera med rullstol. Det sägs att nosework ska vara en sport för alla men av erfarenhet från andra sporter vet jag att det kan strula. Och så blev det.

Vårt första sök var två fordon och dessa i högt gräs.
Vi hann inte ens runt fordonen innan tiden hade gått ut. Här hade jag behövt extra tid. Men visste inte att det var min uppgift att fråga om detta.
Min rullstol fastnade i det höga gräset. 
Joy tog gömman 2 sekunder efter att tiden gått ut.
Resterande sök hann vi runt och hon löste det så fint.
Det var inte kul att orsaken till missat diplom var min rullstol. Jag var jättenöjd över Joys prestation men ledsen på samma gång.

Efteråt fick jag höra att jag skulle bett om extra tid. Detta visste jag inte att jag hade rätt till och dessutom är det inget jag hade vågat göra på en banvandring. Där vill jag bara vara som alla andra.
Idag tvekar jag inte att ifrågasätta tiden, om underlaget är svårt eller om det är svårt att ta sig runt. Samma gäller om jag behöver köra med lös hund.

Att tävla i nosework från rullstol kan bli en riktig utmaning.
Tävlingarna är ofta på platser som antingen inte fungerar med rullstol eller blir en STOR utmaning.
Även om jag kontaktar arrangören är det ibland svårt för denne att förstå vad som kan bli problem.
Som tex att ridhusunderlag eller löst grus får en rullstol att fastna. Eller att bredden på en stol kan vara så olika.
Jag har vid ett tillfälle tävlat där jag fick släppa lös Joy och chansa på att hon markerade eftersom det enda jag såg var hennes svans. (Nosfrys)
Så ja det kan bli lite utmaningar och jag får vara beredd på ett gott skratt när det är dags för tävling.
För man vet aldrig hur det ser ut eller vad arrangören har tolkat in i anpassat.

När vi vid ett tillfälle hade vi varit på en officiell tävling där det var så dåligt anpassat att domaren bad mig om ursäkt tänkte jag sluta tävla.
Bara träna för att det var kul men då fick jag tipset om Michaela och Hubbés.
Vi anmälde oss och det har jag aldrig ångrat.
Den glädjen som mötte oss vid vår första tävling på Hubbés var otrolig. Dessutom var det välordnat och anpassat så att det fungerar även för oss i stol. 
När vi kommer på träningar eller tävlingar på Hubbés lämnar vi alltid med ett stort leende.
Även Joy älskar när jag kör på färjan för då vet hon att nu blir det kul.

//Linda & Joy

Läs hela inlägget »

Hej!

Vad roligt att även vi får göra ett litet gästspel här på bloggen!
Camilla heter jag, och tillsammans med mina två hundar Sonny & Milla tränar jag mycket Nose Work. Matte Camilla är snart 28 år gammal, Sonny är nyss fyllda sju och Milla blir två i oktober. Bägge är av rasen Australian Shepherd.
 
Vi upptäckte Hubbe's förra sommaren strax efter vi börjat med NW. Min kompis Fia (som fick oss att börja med NW från första början) sa då ungefär såhär: "det finns nån tjej på Öckerö som har kurser i NW och en podd som handlar om NW. Hon har till och med gjort sök med vattenglas och i havet!". Till hösten började jag och Sonny med officiella tävlingar och i slutet av september var det dags för TEM inomhus på Hubbe's med den galna tjejen med doft i vattenglas. Allt som jag hört var sant, vi välkomnades med öppna armar direkt in i NW-familjen och efter detta har det bara blivit fler och fler turer med färjan för att få komma ut till öarna och träna eller tävla Nose Work. I början av 2020 blev vi dessutom uttagna till att få vara sponsorekipage, vilken ära! 2020 har ju varit en flopp rent tävlingsmässigt hittills, men nu verkar vi vara på G och vi är taggade att få komma ut och tävla igen.
 
Vi vill berätta om våran första och fjärde tävling!
 
Vår första tävling var i början av september 2019. Sonny och jag var anmälda till en tävling med liten startgrupp, så det var bara jag och tre till på plats klockan 10 när vår grupp skulle samlas. Dags för banvandring, ett stort utomhusområde, ett litet inomhusområde, en bil med släp för fordonssöket och vanliga bruna pappkartonger i olika storlekar för det avslutande behållarsöket.
 
Nåväl, dags att värma upp. Det blev kaos och vi lyckades inte hitta gömman (numer så kör jag aldrig uppvärmningssök). I det stora utomhussöket lyckades vi efter att ha fått varning om 30 sekunder kvar hitta gömman på något slags hjul. Domaren frågade efteråt om jag hade tänkt på vinden. Vinden? Nej, jag tänkte mer på att hålla mig på benen och komma ihåg ordet markering. På skakiga ben gick vi mot inomhussöket, och även där hittade vi gömman och var nu alltså uppe i 50 poäng. Skulle det gå vägen? Mot fordonssöket, jag hade hoppats på vad som helst utom bil. Men, ändå satte vi fart, kommando nosa och även här fanns en gömma som vi hittade utan problem. Nu var jag så nervös att jag knappt kunde gå vidare till nästa sök. Bara behållare kvar och skulle Sonny förstå att det var sök på gång, eller skulle han tro att det var ett stort födelsedagskalas med kartonger att demolera? Vi går in, börjar kolla av, får intresse och jag vågar säga markering och får - RÄTT! 100 poäng och diplom på vår första tävling. Den dagen var jag stolt som en tupp, vilken hund jag har som trots sin skakiga matte löser alla gömmor helt på egen tass.
 
Efter detta så lyckades vi med några individuella placeringar på några tävlingar, ett till diplom och så hade jag anmält till TSM på Hubbe's i oktober. Jag ska erkänna att jag redan här hade börjat titta på tävlingar i klass 2, för nu skulle vi ju ta vårat sista diplom?
 
Det var alltså igen dags för en TSM i klass ett. Numer tyckte jag väl att jag hade tävlingsvana, inte alls lika nervös utan minglade och tänkte på diplomet jag skulle ha i min hand när vi satt på färjan tillbaka till fastlandet. Dagen började med behållarsök i en smal byggnad. Sonny gick in, kollade, och markerade sedan som han brukade göra då, med en tass på behållaren. Självsäkert säger jag markering, men får FEL. Jaså? Under tiden så har Sonny gått vidare till nästa behållare, och markerar även den lika dant. Han går sedan till nästa och tar den med. Det var inte ens i närheten! Så den gamla farbrorn gör som han gör ibland, han skojar till det och går på fart istället för noggrannhet. Han vet ju mycket väl att vi är ute efter eukalyptus, men kan inte låta bli att busa bland kartongerna. Jaja, vi kan väl få 75 poäng ändå. Mot inomhussöket. Det blir enkelt! Han går in, kollar av, och sedan frysmarkerar han på en tröskel. Det var fel, såklart. Sedan gör vi oss redo för ett utomhussök. Vi letar och letar, men hittar inget. Vad tusan? Det visar sig att gömman sitter under en bänk i perfekt noshöjd med ändå bom. Nåväl. Dagen slutar med ett fordonssök, innan funderade jag på att åka hem och börja om från början med Nose Work men bestämde mig ändå för att köra. Som tur var så hittade vi gömman, till och med så snabbt att det räckte till en första placering!
 
Så kan det gå, hur bra som helst eller helt pannkaka. Vi vill därför dela med oss av våra bästa tävlingstips!
Fundera över vilket upplägg som passar din hund. Uppvärmningssök, inte uppvärmningssök?
På banvandringen, fota och gör upp en plan! Om möjligt så känn hur vinden ligger och planera efter det. Med Sonny kan min tanke t.ex. vara hur vi kan ta oss runt fordonen på smartast sätt, att på kortast väg täcka så stor del av ytan som möjligt. Med Milla kan planen vara att gå in i området och göra vår startrutin mot något föremål eller vägg där jag vet att hon har större chans att tänka NW och gå på jakt än att starta henne helt planlöst på t.ex. en gräsyta där hon kanske får för sig att kissa.
Om du får höra "30 sekunder kvar" så fundera kvickt, finns det något område som ni inte sökt av? Här finns möjlighet att kolla av det. Men, har ni varit överallt men inte hittat? Då är det helt okej att nöja sig där och gå ut från området och belöna ett bra jobb!
Blir det som min kaos-tävling här ovan så deppa inte ihop, det blir så ibland! Fundera på, varför blev det så? Jag köpte en fläkt efter tävlingen och tränade på behållarsök i avlånga utrymmen med fläkt på i ena änden när jag insåg att vid behållare så markerar Sonny ibland på spår av doft som drar med golvet. Vi tränade också lite mer inför tävling istället för att vila, han var lite övertaggad vilket bidrog till felmarkeringen. (Efter denna tävling har vi såklart tävlat mer, och är nu uppflyttade till klass 2 TSM efter några riktigt bra tävlingar)
Viktigast av allt är såklart att ha roligt, glöm inte det! Hundarna gör ingen skillnad på träning eller tävling, och de förtjänar att alltid få känna sig som superhjältar när de söker! Så applådera, hejja och belöna era hundar oavsett resultat på tävlingen och fundera på vad ni ska träna mer på till nästa gång, för visst är det roligt att stå där med ett diplom i handen och en rosett på hunden <3

Tack för att vi fick gästblogga! 

Tusen tack säger vi som är så tacksamma att ha er med på tåget. 
Ta del av ekipagets vardag full med träning & vandring på instagram via @nosework_aussies

Läs hela inlägget »

Jämför er inte med andra, jämför inte er hund med andras hundar & kom ihåg att det du & din hund har är unikt, något som varken går att mätas, vägas eller jämföras med någon annans.
Nu undrar ni säkert vad jag talar om & det ska jag berätta.
Jag är uppvuxen med hund i familjen, helt vanliga familjehundar som fick dagliga promenader, hängde på gården med andra djur, delade våra middagar vilket kunde vara spagetti & köttfärssås eller pannbiff & potatismos, lekte, myste & blev älskade.
De gick aldrig på kurs, vi var aldrig i stan & miljöträna utan de levde ett fullgott liv på landet, sunda & lyckliga.
Jag fick min första egna hund när jag var 18år, han gick aldrig på kurs, han var min stallkompis, min bästa vän, så älskad så saknad.
Hubbe, som företaget är döpt efter, satt i min ryggsäck tills dess att han var så stor att han kunde åka moppe med mig, sprang bredvid hästarna när vi red, skeda under täcket på nätterna, ja han levde ett fullgott liv.
För 5år sedan kom Loke in i mitt liv, med Loke känns det som att jag gjort allt, vi har gått kurser, vi har utbildat oss, vi tränar, vi tävlar & vi har tillsammans blivit mer & mer nördiga ju längre tiden går.
För 3år sedan kom Ymer in i vårt liv vilket gjorde att jag/vi växla upp ytterligare & gick från nörd till supernörd.
Idag lever jag ett liv där hundarna har absolut största fokus, våra veckor planeras efter dem, det är en god balans mellan träning, äventyr, vila & att bara vara.
Det är en livsstil som som passar mig & aldrig någonsin har jag känt att jag hör hemma på detta sätt någon annanstans.
Kanske är det den ovillkorliga kärlek bara en hund kan ge, att de hänger med på alla tokigheter oavsett vad vi gör?
Kanske är det känslan av att känna sig behöv? Kanske är det känslan av att känna att detta är något jag kan?
Eller kanske är det bara onödigt att tänka kanske, för i mina ögon är det varken ett jobb eller en hobby, det är en livsstil som passar mig, vi är familj & det är såhär vi vill leva.
Så vi skippar helt enkelt alla kanske till varför livet helt plötsligt tog en vändning & jag gick från alldaglig hundägare till hundnörd men en sak är säker, min livsstil, mitt sätt att träna & leva med hundarna oavsett alldaglig, nördig eller supernördig baseras på ett grundrecept som jag valt döpa till ”Familjen” där ingredienserna är -> Kärlek & respekt.
Varför skriver jag då detta?
Ja anledningen är att jag den senaste tiden via sociala medier kommit över inlägg där man trycker ner andra för att de varken tränar, tävlar eller lever som man själv gör med sin/sina hundar, att man stampar på den som faktiskt skaffat hund enbart med önskan om en familjemedlem & bästa vän.
Att man på ett nedlåtande & elakt sätt ifrågasätter istället för att inspirera med idéer när någon söker efter tips.
Jag ställer mig frågan, vad får man ut av detta?
Varför trycka till när man kan tipsa?
Varför trycka ned när man kan höja?
Jag kan med handen på hjärtat säga att samtliga av mina hundar har levt & lever ett fullgott liv, oavsett om de levde som gårdshundar, åkte moppe till stallet eller är ute & tränar & tävlar.
Självklart ska man ha respekt för hunden, både som ras & som individ & det är kanske inte optimalt att skaffa en Husky om man bor i en etta på Linnégatan men ”that’s not the point”
Det jag vill säga är att vi måste vara ödmjuka inför varandra, vi är alla olika, vi lever olika, våra familjer, vår livsstil & framförallt våra hundar är olika & detta gäller inte enbart i vardag utan även under träning & tävling.
Så det jag vill förmedla är i stort sett det som följer:
Jämför er inte med andra, låt er istället inspireras & plocka bitar som ni sen kan baka samman till er egna tårta.
Vi har som ovan skrivit olika livsstilar men vi har dessutom olika ”hundmaterial”
Jag har två labradorer men skulle ändå aldrig jämföra dem med varandra & absolut inte med andra utan ser dem som de individer de är, både till vardags & under träning.
Jämför er inte heller med andra under träning utan fokusera på att inspireras av andra, prova er fram & kom ihåg, alla har vi vår egna resa med vår alldeles egna hund, en unik resa som är ämnad för just er två oavsett om resan går ut på ett härligt liv på landet, ett spännande storstadsliv, ett äventyrligt vildmarksliv eller en utmanande tävlingskarriär.
Kom även ihåg, man kan träna utan att tävla & oavsett anledning till varför du skaffa hund så
står jag bakom er alla så länge hunden lever ett lyckligt liv med sunda vanor, daglig motion men framförallt ett liv där de får den kärlek de förtjänar.
Med det säger vi trevlig helg & låter denna helg bli en helg där vi inspirerar & booztar varandra❤️

Läs hela inlägget »

Våga vägra eller våga älska matskål?
Vi vågar vägra att välja!
Jag älskar berikning, något som ofta förekommer hos oss är födoberikning av alla dess former både genom färskfrysta ben så som märg, revben, oxhals, älgben osv men det serveras även en hel del kongar av olika varianter fyllda med gotta & när grabbarna är ensamma med pappsen eller husse (kalla det vad man vill) som är lite äckel magad så är klassikern att leta föda i trädgården om det inte finns färdigportionerade kongar/ben i påsar så han slipper röra dem.
Vad menar jag då med att vågar vägra att välja?
Jag förstår grejen med våga vägra matskål, det handlar om att istället för att ställa fram en portion med hundmat helt utan krusiduller så finns många roliga saker man kan testa.
Men för en del har detta blivit då stort att man faktiskt riktar kritik mot de som använder matskål, vilket inte är okej i mina ögon.
Det man kan göra är förstås att göra maten lite mer svårtillgänglig eller spännande genom att låta hunden själv leta efter den, eller stoppa den i en aktiveringsboll eller sprida ut i trädgården.
Men för mig så handlar det även om att fylla matskålen med godsaker att undersöka.
Jag älskar våra matskålar & hundarna lika så.
Det finns flera sätt att berika födan på.
Jag har valt bort att blanda allt likt en barnmatsportion då hela grejen med berikning är som bortblåst för L & Y som hade svalt allt utan att smaka.
Detta är högst individuellt men jag har två labradorer & tro mig, de vet hur man sväljer utan att smaka även om de faktiskt inte äter allt som många tror.
Ymer skulle tex aldrig äta popcorn & Loke tycker att chips är något som borde förbjudas.
Jag vill genom att placera ut i sektioner som kan jämföras med en fin mall enligt tallriksmodellen där de får undersöka, smaka, tugga, spotta ut, svälja & ibland byta med varann ge dem möjligheten att välja vad de vill ha & inte.
Min uppfattning av födoberikning är att det gynnar både petiga och hetsätande hundar. De som inte brukar vilja äta har blivit mer intresserade av matskålen, och de som äter snabbt blir lite bromsade av att oväntade inslag dyker upp mitt i maten.
Hur kommer man då igång?
Det är enkelt, använd det du har (som är ok för hundar att äta) våga prova oavsett om det är torrisar eller färskfoder som serveras så är mitt tips att börja enkelt, skiva upp lite morötter eller gurka, lägg i en äggula & invänta reaktionen.
Vi serverar som sagt i allt från skål till kong & ben under de tre mål de får om dagen.
Så här ser vår onsdag ut:
Frukost: Bas -> Pondus färskfoder samt blandsallad, äggula & skal, röda & gula cocktailtomater, kiwiklyftor & tillskott från Svenska djurapoteket.
Lunch: Märgben & Melonslush (blodmjölsdrink)
Kvällsmål: Fylld kong med Pondusfoder, blåbär & ärtor.
Låt er inspireras & våga prova men kom ihåg att oavsett hur du serverar eller vad du serverar så spelar det ingen roll, du vet vad som passar dig & din hund.

Läs hela inlägget »

Hej!

Vi som gästspelar på Hubbes blogg denna vecka heter Sofia och Ebba!
Vi bor i Göteborg och pysslar med en himla massa olika hundsporter - men främst Nosework!
Jag är 32 år, arbetar som polis och bor med min man Erik. Ebba är en två år gammal Australian Shepherd och hon vår första hund. Varje dag med henne är ett äventyr!

Noseworkfrälsta blev vi i mars 2019 då vi började vår första kurs, och därefter har det bara fortsatt!
Vi har hunnit tävla ett antal gånger och Ebba är en riktig stjärna!
Vår största bedrift var när vi tävlade två dagar på MyDog i januari, en riktigt utmaning då Ebba är en ganska lättstörd och reaktiv hund. Min största farhåga var att ens ta mig dit kollektivt med hund, bur och packning. Allt det logistiska gick dock bra och väl på plats briljerade Ebba, två dagar i rad.
När hon jobbar - då jobbar hon!

Våra mål är att debutera klass 2 under året och att så småningom ta oss till SM! Högt uppsatta mål, men vad sjutton - man ska väl sikta mot stjärnorna?
Vare sig vi kommer så långt eller inte så kommer vi alltid fortsätta med nosework. Fantastisk aktivering, roligt för både hund och människa och man kan göra det var man är. Perfekt helt enkelt!

Hubbes hittade vi till i höstas då vi anmälde oss till en tävling i inomhussök, och sedan har vi stannat kvar!
Vi älskar den positiva andan, de härliga och fantasifulla söken och Michaelas tokiga upptåg!
Man vet aldrig vad som är i görningen när man kommer till Hubbes, men att det blir kul kan man i alla fall vara säker på! Vi känner oss alltid som superhjältar när vi är där och ser alltid fram emot att komma dit!

För er som funderar på att börja med nosework säger jag bara - gör det! Ni kommer inte att ångra er!
Det är roligt, spännande och väldigt bra för samarbetet mellan människa och hund!

Kram Sofia och Ebba

Tips från Hubbe's: Följ Ebba & hennes matte Fia på instgram @aussien_ebba

Läs hela inlägget »

Jag visar sällan videos eller skriver om vår egna träning men tack vare era önskningar tänkte jag att det kommer ske en förändring på det.

När åtet startade var vi så laddade, redo att ta oss an 2020 med inplanerad träning med sikte på en hel del tävling & målbilder om att ta Ymer till klass 3 & dessutom starta Loke i klass 3. Krasch sa det för oss alla, det kom en pandemi & vi liksom många andra hamnade i någon dvala, vad ska vi göra nu?

Vi har alltid tränat mer än vi tävlat, men jag som person behöver specifika mål att träna mot som tex ett inplanerat tävlingsdatum.
När vi inte har något inplanerat så går vi, ja vad ska jag kalla det för? Inte på sparlåga men vi har liksom lite semester hela tiden istället för endast fyra veckor på sommaren.
I takt med pandemin förändrades även företagslivet, jobbsituationen & sen kom smällen, jag måste acceptera att jag är sjuk, fysiskt & psykiskt.
Detta har gjort att jag tyvärr inte orkar på samma sätt som innan men när vi väl tränar så gör vi det & inte för att skryta men då gör vi det jäkligt bra. Med jäkligt bra innebär inte att något är perfekt utan snarare att vi jobbar vidare mot våra mål, med glädje & motivation.
Vi plockar delar som är bra, delar som är ännu bättre & delar som är riktigt jäkla bra.
Men vi tittar även på hur vi kan utvecklas & bli bättre, vilket till 99% handlar om mitt förararbete.

Den senaste tiden har vi pga min ork inte hunnit med planerade träningar med våra vänner så mycket som vi önskar, jag känner dock att jag har en fördel som företagare & instruktör som ger mig möjlighet att träna innan & efter kurs.
Ibland riggar vi, ibland städar vi, något jag är tacksam för.
Vi har de senaste månaderna lagt mycket tid på microsök, små områden med fokus på olika delar, alltid med en sak i taget som tex, markeringar, oåtkomliga, höga osv, här jobbar vi dessutom med kända gömmor & baserat på det i takt med att tävlingssäsongen ställts in så har vi nästan glömt hur det är att träna & tävla utan vetskap om gömmans plats men igår var det ändå på tiden & Karin riggade 4 sök för oss med 2 gömmor i varje område.

Sök 1: Närliggande gömmor
Sök 2: Höga gömmor
Sök 3: Oåtkomliga
Sök 4: Spegelgömmor

Analysen så här långt är följande:
Loke är fantastisk, självständig med hög motivation. Lyhörd & kollar av där jag ber, lägger ingen onödig tid där det är tomt.
Tydlig vid funnen gömma.
Jag däremot har en del att jobba på, lite ringrostig, förvånat uttryck trotts att jag kan vara säker på när han markerar, speciellt höga. Påvisar vid sök två vid samma ställe flera gånger istället för att tänka ”hur rör sig vinden, hur ser området ut, vad har vi missat”
Med Loke så är varje belöning en explosion, något som leder till högre intensitet vilket kan leda till slarv & att det går för fort, MEN det är så svårt att behärska sig. Jag behöver ta med mig att vi belönar något lugnare vid gömmorna så kan vi explodera tillsammans efteråt.
I samband med att jag skriver detta så tänker jag ”ska jag verkligen förändra belöningarna när det är vad han önskar & tar oss framåt”
Det handlar nog om att tänka igenom innan vi startar söket som tex sök 1, närliggande där han hittar en, jag ser att han har jobbat på fler i samma område, ger honom ändå en pangbelöning vilket leder till lite nagg i andra gömman, här kan en lugnare belöning & samla upp vara till hjälp.

Men, summa summarum, det var längesedan vi tränade blint & jag kan inte vara annat än nöjd med Lokes isats. Att få utvecklas & dela glädjen med denna pralin är ett äventyr utöver de högsta drömmar.

För att se vår träning, besök vår facebook eller instagram.

Läs hela inlägget »

Hej på er allihopa!
Vill börja med att säga hur otroligt tacksam jag är över alla fina meddelanden & det otroliga stöd jag/vi fått inte bara de senaste dagarna utan genom åren & framförallt de senaste månaderna.
Tack vare er kommer Hubbe’s att finnas kvar även till hösten & det gör mig alldeles varm i kroppen, även om det inte är i samma utsträckning som nu.
Mitt hjärta brister dock när jag tänker på min fantastiska vän & kollega Sofia på Oliwer & Gänget som för varje dag som går närmar sig den sista inför stängning.
Även om jag känner mig klar med dagiset sedan jag lämnade över så är det självklart en stor sorg (mindre för mig än för Sofia) men samtidigt ett beslut som var tvunget att tas & det ända rätta beslutet & jag stöttar Sofia till 110%.
Det har varit en ära att få dela denna tid med henne, en fantastisk kollega men dessutom en vän för livet, äsch vän? Ja, klart vi är men jag skulle säga att vi är mer än så, vi är familj.
Som många av er vet så utbildar sig Sofia just nu till allmänlydnadsinstruktör & vi hoppas såklart att kunna erbjuda allt från valp till vardagslydnadskurser när hon är klar, något jag lagt åt sidan då Nose Work & övriga nosaktiviteter tagit det mesta av min tid.
Som många av er även läst så kommer min kollega & vän Karin att stötta upp lite mer under en period, hur länge det blir är svårt att svara på men jag kommer att finnas med hela vägen i den mån kroppen orkar ta mig framåt.
Jag har alltså inte fått något virus, utan det knackade en kväll på min dörr, jag öppna & pang sa det så föll jag pladask, det var Mr Utbränd som likt en förbannelse kastade sig över mig.
Jag har under många år, sedan barnsben förnekat, förträngt & bara krigat mig framåt genom att åta mig jobb, planera in träning, åka på äventyr, ja allt för att slippa ta tag i bagaget & de senaste åren sedan min pappa blev sjuk för att sedan gå bort har jag gjort allt annat än att prioritera mig själv vilket nu lett till att kroppen stängt av.
Är jag aktiv en timma måste jag vila två, jag sover mer än jag är vaken men är ändå konstant trött, känner mig aldrig utvilad, blicken flackar, jag ser suddigt & kan inte längre fokusera eller organisera på samma sätt & ibland tappar jag talet & vardagliga ord som tex ost, köttbulle, gräsklippare är som bortblåsta.
Jag har blivit varnad, jag har haft alla tecken på att denna dag skulle komma men tyvärr, jag förneka samtidigt som det är svårt att acceptera som högpresterande med höga mål där det är allt eller inget, 50% räcker inte när man kan ge 110%.
Men nu är det som det är, jag har mig själv att skylla & jag förstår att det är en tuff resa tillbaka men oavsett kommer jag inte kunna släppa allt helt, jag kommer som sagt vara med på de evenemang som ligger ute fram till semester med stöd av mina kollegor & vänner Karin & Josefin.
Även om kroppen stängt av så slutar inte huvudet att spinna idéer & utlopp för kreativiteten & galna ”hittepå” kommer därför att dyka upp i online kurser där ni kan träna hemma i er egna takt både med & utan feedback från oss.
Jag har även fått önskan från några håll att dela mer av mina egna tankar kring allt från vardagslivet till träning med L & Y, allt från mina tankar kring att leva med hund baserat på det jag föreläst om - Hundens läkande effekt (just nu högaktuellt) till att dela träningstips, bakgrund & tankar till allt det vi sysslar med varav huvudsyssla inom träning är Nose Work.
Superkul tycker jag & kommer börja lägga upp på bloggen inom kort där jag dessutom kommer ha besök av gäster som delar med sig av tankar från allt kring hundägarskap till träningstips men tills dess att jag kommer igång kan ni följa L & Y på instagram via @teamchocolateboys
Återigen tusen tack för all kärlek, allt stöd & support, jag är så tacksam!
Ta hand om er, var rädda om er & sist men inte minst, trevlig helg!
P.S PM, kallelser m.m till träningstävlingar för de kommande veckorna är nu uppdaterade på hemsidan.

Läs hela inlägget »

Vilken helg!

Ibland går det inte hela vägen men det går jäkligt bra ändå & vi har haft en helt fantastisk helg på resande fot med två dagars tävling, övernattning på Kroppefjäll, härliga promenader & såklart frukost i sängen, för både två & fyrbent.
Idag var det Lokes tur att tävla, min stora älskade björn, min stjärna, han som gör allt & lite till med hög motivation, glädje & kärlek till alla som kommer in i hans zon, oavsett om det är 1 eller 100 meter ifrån, för i Lokes värld till skillnad från lilla Y så är alla här för hans skull & är det något Loke är duktig på så är det att ge tillbaka & överösa alla med kärlek, värme & bjuda in till hans värld som som står för gemenskap, för i Lokes värld får alla vara med, stora som små.
Han är enkelheten själv, killen som skulle ta på sig ett par platåskor om jag så bad, han som delar med sig av sitt köttben till alla som vill smaka, grabben som tar sig an utmaningar utan att ens reflektera kring omgivningarna, han bara gör & jag följer efter.
3 av 4 på dagens TEM NW1 Inomhus & vem kunde tro att lillebror skulle hamna i TEM ledning?
Superfina sök, härlig känsla & riktigt kul får summera dagens tävling & jag kan inte vara annat än nöjd för som sagt, ibland går det inte hela vägen men det går jäkligt bra ändå & oavsett så har jag min älskade brunbjörn vid min sida & det är precis samma kille när jag går ut från söket som när jag går in.
Älskade Loke!
Tusen tack till alla härliga vänner i Nose Work familjen, gamla som nya för en fantastiskt trevlig helg med många härliga skratt & den fina gemenskap som vi alltid har.
& tack även till min man, för tro det eller ej, det finns en tredje man i mitt liv, även om han väldigt sällan syns till, får av min tid eller prioriteras på samma sätt som L & Y så är jag väldigt tacksam att jag har honom & denna helg åkte han med utan att jag erbjöd varken köttbullar eller prinskorv som belöning.
Det blev en mysig helg för hela familjen helt enkelt!❤️
Innan jag avslutar helt vill jag såklart gratta alla våra Nose Work vänner därute då det trillar in det ena fantastiska resultatet efter det andra, allt från härliga känslor till diplom & upplyft men på tal om känslor så vill jag rikta den största grattiskramen till våran Karin & hennes Lillan som igår tävlade & det med en magisk känsla & ett riktigt lyckorus vilket jag vill dela med mig utav.
Se video i kommentarerna på vår fb sida

loading...
Läs hela inlägget »

Diplom, Upplyft & Utmärkelse för 4 SSE
Idag är jag inte bara lycklig & stolt, jag är dessutom rörd.
Min älskade ”Y”nika underbara lilla Y, denna lilla pralin som gett mig gråa hår i förtid, som fått mig att tänka så långt utanför boxen som det bara går, killen med lika mycket känslor inuti som utanpå, han som tydligt berättar om vi ska gå höger eller vänster, om vi ska ta stora eller små steg, oftast väldigt väldigt små men så idag tar han ett jättekliv & jag gör som vanligt, hänger med på hans resa, stöttar & peppar, ger kärlek & köttbullar vilket resulterar i Diplom NW1 TEM Inomhus & därmed uppflyttade till NW2 men inte nog med det, idag var vår dag & jag är alldeles rörd när jag skriver att vi fått 4 SSE & en Utmärkelse!
Jag är så glad i denna kille, jag älskar honom så det gör ont. Så många gånger vi vänt på tävlingsplats när han förmedlat att det inte känns helt rätt, så många gånger som jag fått förklara mig om varför min labrador haft gult band & varför jag utsätter honom för tävling. Så många gånger som jag känt ”gör jag rätt” & idag fick jag äntligen svar på min fråga.
Genom små små steg, en utmaning i taget både till vardags men likaså vid träning & tävling, alltid på Ymers vilkor så har vi idag varit & tävlat i hos Maria & Nose Work Dalsland med världens bästa känsla.
Ymer har minglat, hängt med andra hundar (på avstånd) utan minsta reaktion, han har varit obrydd. Ögonen har glittrat & han har gjort sitt yttersta i söken även om det då & då behövs ett ”pep talk” där vi samlar ihop oss, klappar om, berömmer & startar på nytt.
Stolt kanske bara är förnamnet, för jag kan inte beskriva känslan.
Jag är så tacksam denna lilla brunbjörnsfis som lärt mig så otroligt mycket om hundägarskap & skillnaden på individer & personlighetstyper, om ångest & oro, om glädje & överslag men framförallt om ovillkorlig kärlek.
Tusen tack Maria för en fantastisk tävlingsdag & tack till både dig & Ann-Louise som sprider sån fantastisk glädje & värme inför varje sök.
Stort Grattis även till alla våra vänner som tävlat under dagen, många delmål som bockats av, välförtjänta diplom & fina resultat.
Nu ligger lillebror steget före storebror så vi får se om de ligger lika igen efter morgondagens tävling.

Läs hela inlägget »

Vi har under måndag & tisdag arrangerat två officiella Nose Work tävlingar, något som vi gjort två gånger i månaden sedan september 2019.

Vi har verkligen haft jättekul & det är fantastiska att få träffa & se alla ekipage arbeta tillsammans, att få dela glädjen men likaså peppa när nervositeten slår på & det är dags att in i söket.
Men, så hände något under måndagen som har gett ringar på vattnet, onödigt många ringar på vattnet & jag kommer inte att svara på några fler mail, jag kommer istället skriva från hjärtat & stå upp, inte bara för mig som företagare & arrangör utan även för övriga instruktörer, arrangörer & domare som kämpar & sliter för att vi ska få träna & tävla.
Jag heter för er som inte vet Michaela, jag har sedan 2015 drivit verksamheten Hubbe’s Hundkurser som från början hette Hubbe’s Hunddagis, ett litet företag som är mer än bara ett företag, jag lägger hela min själ i min verksamhet. Företagets namn är tillägnat min första egna hund Hubbe, en fantastisk pojk som var så mycket mer än bara min första hund, han räddade dessutom mitt liv, så Hubbe’s Hundkurser är högst personligt för mig.
Jag strävar alltid efter gemenskap & glädje när man kommer till mig med målet att de som besöker Hubbe’s ska känna sig som hjältar eller världsstjärnor när de återvänder hem.
Som instruktör skulle jag först vilja säga att jag inte är bättre än någon annan, snarare tvärt om, jag lär & utvecklas hela tiden, vilket jag tycker är fantastiskt & en del av resan & det är tack vare alla er som kommer till mig & tränar.
För i ärlighetens namn, hur kul hade det varit att vara världsbäst på allt? Känns som det skulle bli ganska fyrkantigt & tråkigt, eller hur?
Så vad jag skulle vilja säga är att vart ni än åker på kurs, ha ett öppet sinne, prova de övningar som ges, se om det passar dig & din hund, analysera, kanske finns det delar som hjälper er i träning men framför allt, tänk på att vara ödmjuk till alla de instruktörer som lägger sin själ i att instruera & sprida glädje för att vi ska kunna träna sena kvällar & helger.
Jag blir ledsen av att höra att man varit där & där & det var si & så, för då förstår jag att det sägs samma om mig.
Självklart ska man få tycka & tänka men låt andra bilda sig en egen uppfattning & som sagt plocka med det som passar er, alltid finns det något & skulle det mot förmodan inte finnas något så har ni iallafall hittat några gömmor under kursen & vovve är glad ändå?
Som instruktör får ofta höra att jag lever lyxliv som kan ha med mina hundar på jobbet & träna samtidigt, men i ärlighetens namn så är det väldigt sällan som grabbarna är med, då hade de fått ligga i bilen timma efter timma för att när kurserna är slut återvända hem då jag är allt för trött för att kunna ge dem de 110% de förtjänar.
Så jag liksom många andra instruktörer lever inget lyxliv, jag tjänar inte mer än någon annan, jag arbetar som anställd i mitt bolag & tar ut en lön precis som de flesta i vårt avlånga land.
Nu för att återgå till måndagens tävling, som flera månader innan börjar planeras, anmälningar ska tas emot, bokning av lokaler ska göras, det ska iordningställas, startlistor & pm ska ut, mail ska besvaras & mycket mer innan vi når tävlingsdagen som för oss som arrangörer är belöningen efter alla förberedelser.
Roliga sökområden, fantastiska domare, stämningen är på topp. tävlingen drar igång & liksom solen står opp en molnfri dag drog stormen in & det blev en klurig dag, inga diplom delades ut & diskussionerna & mailen börjar trilla in.
Jag förstår att man vill finna svar på varför det blev så svårt som det blev, jag förstår att man blir besviken men vad jag inte förstår är när man ska hitta syndabockar.
Jag har varit på flertalet klass 2 tävlingar där inget diplom delats ut & då kommer kommentarer som ”för svårt” ”hydrolatet” ”fel i bedömning” osv.
Jag har även varit på klass 2 tävlingar där det delats ut 20 diplom varav 40 startande & då säger man ”för lätt” ”gömmorna var som klass 1” osv.
Jag tycker detta är fruktansvärt orättvist både mot de medtävlande men även mot våra domare som gör sitt bästa när de placerar ut gömmor.
I måndags gick det inte hela vägen, men det var ett flertal ekipage som var jätte stolta & glada över sin prestation & då ska de inte behöva tryckas ner av kommentarer som ”hade hydrolatet varit okej hade ni säkert fått diplom”.
Lika orättvist är det mot de 20 som tog diplom vid annan tävling, ett diplom som de är stolta över, så vi kan väl försöka glädjas med varandra istället?
Som jag skrev ovan, självklart har man rätt att vara besviken men hur hade det sett ut om vi alltid lyckades? Då sker ingen utveckling så vitt jag vet & ibland så är det faktiskt bättre att släppa & gå vidare istället för att analysera sönder sig själv, sin motivation & glädje.
Sen gäller det bedömning av gömmor, har man synpunkter på det så hjälper det inte att maila mig i efterhand, jag kommer hänvisa till snwk:s regelverk men jag tycker att vi ska vara ödmjuka mot våra domare som går upp i ottan för att sedan komma hem sent på kvällen där min lillebrors veckopeng var högre om vi ska slå ut på alla de timmar de tillägnar i bil samt ståendes med protokollen i hand & inte nog med det, de står ute, i ur & skur med viljan att glädja oss & ge en rättvis bedömning oavsett om det tar oss hela vägen eller ej.
Vad gäller bedömningen oåtkomlig eller spot on gömma, man får fel om hunden kan ta sig hela vägen fram till gömman & markerar för långt ifrån, man får även fel om man säger ”markerat, oåtkomlig låg” & det visar sig vara en oåtkomlig hög. Men detta är återigen inget jag kan bedöma som arrangör.
Sen har vi kommentarer som ”du måste dra in storkovan nu när ni arrangerar så mycket tävlingar”
Alltså suck, snälla ni som tror detta, arrangera en tävling & återkom.
Att arrangera tävlingar tar tid från ordinarie arbete dvs dagar av inkomst, så om jag räknar med de dagarna jag skulle gjort annat går vi förlust på tävlingarna & detta kan vi gladeligen visa kalkyler på för de som tror annat.
Jag förstår att när man sitter i soffan ser 480:- * 40 = 19 200:- men då ska ni veta att det är utgifter på detta som bl.a.
-Ansökningsavgift
-Avgift till snwk för registrering av tävling
-Arvode & reseersättning domare
-Boende till domare
-Frukost/lunch/dryck till samtliga som hjälper till
-Hyra lokaler
-Inköp rosetter/priser
-Som företagare skatt/moms
-Övrig post, dvs patroner skrivare, ev behållare, kartonger osv
Så tävlingarna genererar alltså inte i att vi kan ta ut någon lön på de dagar som faktiskt kräver mest förarbete som efterarbete för att inte tala om tävlingsdagen.
Nu vill jag inte att detta ska bli något bittert inlägg men jag tycker att vi ska tänka oss för innan vi säger saker som kan påverka andra negativt. Jag ser mig som en positiv person, jag vill som sagt dela & förmedla glädje, jag vill skapa gemenskap där alla är lika värda.
Jag gör alltid mitt yttersta för att ni ska få de bästa förutsättningarna med spännande & utmanande miljöer & jag vet att det är fler med mig som kämpar på samma sätt.
Vi på Hubbe’s har beslutat att de tävlingar som efter ansökan blivit godkända är de sista vi arrangerar under våren 2020 & vi önskar såklart alla varmt välkomna att anmäla när klockan är slagen men sen kommer det bli en paus.
Vi vill såklart tacka alla domare & våra vänner som ställer upp & hjälper till för att tävlingar ska vara genomförbara, ni är fantastiska allihop!
Sist men inte minst, hydrolatet som blivit så omtalat är samma hydrolatet som användes under tisdagens tävling, det användes även under onsdagens tematräffar & såklart användes det även under decembertävlingarna & då visade det sig bli ett gäng diplom, så att säga att vi har dåliga hydrolat kommer inte ge träningen någon vidareutveckling.
Självklart satte vi nosen emot hydrolatet för en extra koll & vi är flera som kan understryka att det luktar både eukalyptus & lagerblad.
Vill man ha sin egna flaska med samma batchnummer så finns det hos oss på Hubbe’s.
För att avrunda så vill jag rikta ett stort tack till instruktörer, arrangörer, domare för det fantastiska jobb ni gör & givetvis till alla positiva & glada medtävlande för den glädje & värme ni sprider.
//Michaela

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter