Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

Hej igen! Här kommer en uppdatering från NW-nörden som gått helt crazy och provat på att tävla i lydnad.
 
Sonny är ju hela sju år gammal och har faktiskt tränat ganska mycket lydnad som yngre, han har till och med tagit en titel i rallylydnad! Däremot så lade jag lydnad lite på hyllan när NW kom in i vårt liv och vände allt upp och ner (på ett bra sätt!). Men, jag hade lovat våra träningskompisar att under 2020 skulle det bli en start i lydnad och idag var det alltså dags. En riktig höstdag väntade och regnet öste ner på oss i några timmar innan det var vår tur. Under de timmarna vi väntade så hann vi med att titta på våra träningskompisar, ha picknick i bilen (underskattat!) samt få bakluckan att gå i baklås. Som tur var så tyckte Sonny inte att det var konstigt att plötsligt gå ut från bakdörren istället.
 
Vi hade ingen speciell uppladdning veckan innan utan planen var att försöka tagga till idag på plats i Ale. Det funkade och vi gick in på plan med en bra känsla! Den försvann dock rätt fort när Sonny tyckte det var mer spännande att kolla marken och spana på domaren. Momentet följsamhet resulterade alltså i en nolla. Noll x 4. Alltså fortfarande noll. Jag hade dock redan innan bestämt mig för att inte titta på domarens poängblock utan fokusera på att vara i vår bubbla. Efter detta flöt momenten på och vi fick betyg mellan 6-9 med en sjua på helhetsintrycket. Totalt blev det 120 poäng och precis godkänt resultat! Bäst av allt var ändå att Sonny verkade ha roligt på plan och att vi fick poäng på alla moment utom ett.
 
Sjukt roligt att ha det gjort och det är ju ganska mycket som skiljer lydnad från NW! En aspekt är ju ekonomin, denna start kostade 150 kr jämfört med minst 400 för en start i NW. Och nej, jag tycker faktiskt inte att NW är för dyrt, utan jag har full förståelse för att det kostar i hyra, domare, mat, priser, resor, avgifter osv. Men jag kan ju bara konstatera att jag hade haft råd att tävla mer om jag valt lydnad :) En till aspekt är ju också tiden med domaren, inom NW så får man ju ofta sin personliga feedback direkt efter söket vilket jag uppskattar mycket! I lydnaden så får man förlita sig på att de som tittar på kan komma med feedback. Och där har vi ett stort plus med lydnaden, man kan hjälpas åt på tävlingsplatsen och filma och se sina vänner starta! Så ja, lydnad var ändå helt okej och vem vet, vi kanske till och med gör om det någon gång. Men nu längtar vi tillbaka till vår favoritgren NW och vi har en spännande höst framför oss, snart är det dags för debut i NW2 och vi ska även prova på att tävla i specialsök!
 
Tack för att vi än en gång fick dela med oss av våra erfarenheter, och vem vet, vi kanske snart är tillbaka på bloggen efter vår klass 2-debut?!
 
/Camilla & Sonny (och supporten Milla som hejjade från hemmaplan)

Läs hela inlägget »

Hej!

Camilla & Milla här igen och vi ska dela med oss med erfarenheter från vår tävling idag! Det var dags för Milla att köra en TSM 1 i Dalsland. Vi styrde hemifrån redan 11.00 men jag körde fel så när vi kom fram till tävlingsplatsen hann jag precis besöka toaletten och visa upp våra papper. Sedan var det dags för banvandring! Inomhus & behållare fick vi se på film, svårt att göra upp en plan från en film tycker jag, men som tur är så har vi alltid en grundplan som brukar vara att börja med ytterkanter och ta mitten av rummet sen. På behållare brukar planen vara att köra systematiskt och ta en i taget. Däremot fick vi se utomhusområdet som bestod av en pallkrage, en stol, några stolsben och nån pall. Ganska "lätt" område, tydliga saker för hundarna att söka av och min plan var att börja på pallkragen för att jag tänkte att det var en konkret sak som kunde få henne att tänka NW. Fordonssöket bestod av två släpvagnar som stod lite som ett L.
 
Direkt efter banvandringen var det vår tur att börja med utomhussöket. Jag VET (vet vet vet vet) att Milla brukar behöva gå på toa när vi kommer till ett nytt ställe. Så vi tog en promenad, men hon ville inte så vi begav oss mot området. In på utomhussöket, jag följde planen, kände att hon var på jobbet men så gick det en millisekund när jag ser hur hon istället sniffar efter bajsplats och en millisekund till sen så går hon på toa mitt i området… Jaja, då är vi diskade från det söket med tre fel, inget att hänga läpp över utan jag får skylla mig själv, i framtiden kommer jag definitivt ta ut körtiden mer så jag har råd att köra fel och ändå hinna rasta ordentligt. Däremot frågade jag direkt domaren vart gömman fanns, var det i närheten av den plats som Milla tyckte var lämplig att rasta på? Som tur var så satt gömman några meter bort, det känns alltid jobbigt att kontaminera området för sina medtävlande så det var väl tur att vi inte var i närheten av gömman.
 
Vi släppte detta och gick mot fordonssöket. Här hände något som fick mig att känna mig riktigt stolt över oss som team och mig som kunde läsa Milla så bra! Vi började med det närmsta släpet där hon hade intresse vid den ända som stod mot det bortre släpet. Vi kollade runt, men hon fäste inte upp och jag hann tänka "hon har intresse så området är hett, men kan det vara så att doften kommer från andra fordonet?" Så vi släppte det område som verkade hett och gick rätt på draganordningen på andra släpet som stod mitt emot. Där var det tydligt att det var ännu hetare och bara efter några sekunder gjorde Milla en perfekt markering! Nu förstår ni, jag hann tänka och analysera under ett sök på tävling! Just såna här små saker, som att jag kan läsa Milla och tänka till gör så mycket för team-känslan och vi lämnade området stolta som tuppar :)
 
Vi hann precis gå ner till sjön och doppa tassarna innan det var dags för inomhussök och behållarsök. På inomhussöket sprang hon förbi början så jag gjorde en mental anteckning om att vi skulle kanske behöva gå tillbaka och sedan hände nästa fantastiska grej! Söket var som sagt i restaurang-miljö och ganska snabbt hittade Milla några rostfria bunkar där mat brukar förvaras. De var i perfekt noshöjd (perfekt för en gömma i klass ett med andra ord…) och Milla fastnade där och undersökte. Hon frös nästan till med nosen, MEN som tur var så hann jag slå mig själv i huvudet med den mentala gummiklubban! Jag känner igen beteendet från när hon undersöker andra saker som inte är NW-doft, typ döda möss eller en annan hunds täcke. DONK i huvudet och det är små små skillnader men ändå så tydligt, "bra Milla, men vi går vidare, kolla här!" Några sekunder till och sedan kom den där beteendet jag känner igen, några hundradelars lokalisering och sedan markering - RÄTT! Mot behållarsöket och vår plan som var att ta en behållare i taget. Den planen övergav vi snabbt och Milla drog direkt mot rätt kartong, markering och rätt på 7,18 sekunder vilket gav oss en delad tredje plats!
 
Så, det började pannkaka med sen så flöt allt bara på bättre än någonsin! Inte vårt bästa resultat men absolut vår bästa känsla någonsin, vi tog oss an områdena med en plan och kunde tänka om och analysera under söket. Helt fantastisk teamkänsla och Milla kände nog att hon räddat världen så mallig som hon var efter våra sök!
 
Tack för att vi än en gång fick dela med oss och gästspela på bloggen <3
 
/Camilla & Milla

Läs hela inlägget »

Jag ska ta er igenom det här & börja från början.

Under gårdagen åkte jag & lilla Y iväg på tumanhand, vi åkte mot Tvååker & Hembygdsgården Lille-Bengts, stannade längs med vägen för att snacka lite med varandra, kissa på några buskar innan vi tog plats på tävlingsplatsens parkering.
Nr 1, inget ont utan att det för något gott med sig, älskar små grupper & att slippa trånga utrymmen, sen att det kunde vart under andra omständigheter det håller jag med om.
Men iallafall vi parkerade, lade på silverduk, snacka med lite vänner, gick & rasta, drack vatten, väntade i bil & vet ni vad, ingen stress, inga obehag, inget som upplevdes skrämmande, han var bara min lilla Y, den fantastiska individ som han faktiskt är men som ibland kunde missuppfattas av omvärlden när han ifrågasatte vad de gjorde här, vem är du, varför tittar du på mig & mer därtill.
Men, under gårdagen kom kvittot på det beslut jag tog för ca 8 månader sedan vilket jag kommer till längre ner.
Ymer var bara Ymer, med hög motivation, härlig energi & en aura omkring sig som bara utsöndra lugn, han var tillfreds & kände precis som jag, vilken dag vilket äventyr!
För mig är det här den högsta av vinst, att bara kunna röra oss & vara på en plats bland andra hundar & vi tog oss igenom tävlingen med fyra fina sök & visst att han försökte lura mig den lilla gottegrisen men precis som han lärt sig hur man får gotta genom markering har jag lärt mig när lurifaxen tittar fram & vi tog diplom, lilla Y:s första i TEM Utomhus NW1.
Jag är stolt, stolt över honom, stolt över mig, stolt över oss, vi är i första hand familj & andra hand team men oavsett så går det hand i hand med varandra & allt vi gör gör vi med kärlek, respekt & glädje med hänsyn till varandra.

Jag tror jag har skrivit något om detta förut & egentligen så blir jag inte längre förvånad, eller jo, jag blir jätte förvånad.
Igår var det varmt, jag gick i t-shirt, tänker inte så mycket på det, snackar med människor, går banvandring, gör de första söken med Y, rastar lite, ger honom vatten & sen är det dags för lite vila i väntan på de sista söken så jag rör mig lite på parkeringen & får då höra detta vilket absolut inte var illa ment utan bara någon som faktiskt blev lika förvånad av mitt utseende & mitt val av hund/ras som jag blev av frågan/påståendet eller vad vi nu ska kalla det? Men här kommer det....
- Jag trodde att du med alla tatueringar skulle komma med en stor rottweiler, ridgeback eller amstaff?
Hmmm, alltså okej, ja ööö, vad ska jag säga?
Förutfattade meningar? Inte vet jag men det var inget illa ment men ju mer jag funderar på detta så är det ju solklart hur olika uppfattning & syn man kan ha av människor & deras val baserat på utseende & stil & på något sätt fick det mig att återkoppla till känslan av när jag sågs som kriminell & missbrukare eller rättare sagt jag var kriminell & missbrukare.
Denna person vet inte att jag har varit ägare av två rottweiler under just den perioden, som missbrukare & då näst intill otattuerad vilket fick mig att fundera på om jag någon gång fick frågan som rottweilerägare & otattuerad om hur jag kunde ha just den rasen, som otattuerad förväntas man kanske ha just labrador, chihuahua eller corgi? Vad vet jag?
Så nu till mina vänner med både rottweiler, ridgeback & amstaff eller raser i samma kategori, ni får gå med mig till tatueraren så vi får ordna upp det här medans jag går & lasrar bort alla tatueringar så jag kan leva mitt liv med labradorer, eller så är vi bara dem vi är, med eller utan tatueringar tillsammans med de individer vi valt att leva med av kärlek & inte baserat på hur vi ser ut.

Sen kommer vi till något laddat som går hand i hand med det först nämnda om lilla Y:s utveckling, något jag inte gått ut med då det varit så otroligt ångestladdat, gör jag rätt gör jag fel & såhär i efterhand kan jag bara säga att det var det bästa jag kunde göra för min lilla pralin som i vintras blev kastrerad.
Det är en laddad diskussion jag sällan går in i, jag anser att alla gör sina val baserat på vad de anser är bäst för sin hund & jag är av åsikten att jag skaffar hanhund för att jag vill ha hanhund, tik för att jag vill ha tik, vad utvecklingen säger & vad som händer därefter är något vi hanterar på vägen men när Y kom till oss fanns ingen plan på kastrering, inte heller L är kastrerad men alla är de individer & jag har lärt mig så mycket på vägen.
Som ni vet har vi sedan tidigt fått tänka nytt & annorlunda med Y, han är unik & jag älskar honom på alla sätt, han är påhittig, full av energi, kärleksfull & mycket mer men han hade också otroliga bekymmer med rädslor, situationer som för honom upplevdes stressande vilket kunde vara en så liten sak som att någon knacka på dörren eller att jag reste mig upp & prata i telefon.
Han reagera med ragg på olika hundtyper vilket för mig inte var några problem eftersom jag såg att vi ändå inte kommer hänga med dem, han har sina vänner men sen så hände det som inte fick hända & han blev påhoppad & alla beteenden eskalerade & gav sig utryck i beteenden som var utåtagerande med allt från utfall till att bara stå & skälla på mig i rop på hjälp men framförallt att hans beteende som hängt med sen valp återkom & då med 100%, att apportera min arm, ju mer osäker han blev desto hårdare tog han samtidigt som han gnydde, bakbenen rörde sig likt två trumpinnar & svansen som en virvelvind.
Detta gjorde ont, jätte jätte ont, gav stora blåmärken, ett par ärr & sårskorpor, men att skälla på honom hade inte lett någon vart & att ge upp denna fantastiska kille var inget alternativ.
Det blev istället en lång lång resa där vi valde bort en hel massa saker, jag rannsaka mig själv, såg att en bra grund för honom är rutiner, umgicks (gör fortfarande) endast med människor som kunde acceptera honom för den han var/är, började ta hjälp från alla håll, diverse kurser, privatlektioner, utredningar, veterinärkontroller, friskvårdskontroller, tränade mycket, tränade mindre, utmanade ibland med tävling men som jag ovan skev för att skapa fina minnesbilder & då kunde det vara att bara röra dig på parkering, ja alltså jag kan såhär i efterhand säga att jag gjort allt & det blev bättre & bättre men det blev ändå inte bra.
Jag såg det andra inte såg, han magra & var otroligt spänd, han blev mer fixerad vid dofter & reagera på människor vuxna som barn så mycket att det inte var hållbart & tillslut började han även reagera på L, han var inte elak men försökte utnyttja L på ett sätt som inte var okej & L är allt för snäll att ens reagera.
Så, beslutet togs, kastreringstiden bokades, jag grät floder, kände att jag misslyckats & att det skulle ses som om det vore fel på honom, att jag tyckte det var fel på honom men så var ju inte fallet, jag ville & vill bara hjälpa honom på det bästa sätt jag kan & idag är jag tacksam det tunga beslutet jag tog.
Lilla Y har äntligen funnit sig själv, han är tillfreds med livet, det jag var rädd för hände inte, inga personlighetsförändringar förutom hans upplevelse om att omvärlden vill honom illa.
Lilla Y är idag lyckligare än han någonsin varit, energin är densamma, arbetsviljan är oförändrad & istället för en daglig kamp där vi hade ögon i nacken, fick tänka långt innan vi handla så kan vi nu lägga energi & fokus på att bara vara tillsammans, att njuta av livet & glädjas tillsammans för är det något som utmärker lilla Y så är det att han inte gör något halvdant lika mycket som han tar kan han ge & jag har aldrig blivit överöst så mycket kärlek av en individ som jag blir av just Y, det han gör, gör han till 100% & det älskar jag honom för.

Självklart kommer det bakslag då & då, situationer vi får rädda upp men vem upplever inte bakslag, det skulle jag nog säga är en del av livet, hund som människa.

Läs hela inlägget »

Det är såhär det ska kännas, det är som att hitta hem, här kommer vi växa & utvecklas tillsammans, jag & min stora kärlek.

Solen stiger inte längre när vi tar vår morgonpromenad, det är mörkt & reflexvästen är framme men trotts mörkret kan jag tyda texten på L & Y:s halsband som lyder
”Eat, Play, Love” samtidigt som jag ser Lokes mjuka rörelser framåt, en svans som rör sig i takt med rumpan från sida till sida & ”oj hoppsan, där kom ett löv, det måste jag undersöka” innan han fortsätter framåt med lätta steg medans lillebror vid sidan av har en helt annan hållning, rakt fram med bestämda steg, här finns inget som kan störa vår lilla projektil, jag älskar verkligen deras olikheter lika mycket som deras likheter, jag älskar dem, jag älskar oss & jag känner mig privilegierad att få dela min vardag med min stora & lilla kärlek, två guldhundar i osynliga superhjälte capear men idag ska det handla om min stora kärlek, min Loke.

Utan förutfattade meningar, med öppet sinne & en stor termos med kaffe begav vi oss igår till Örkelljunga för att debutera i TSM NW3 & jag hade verkligen inga förväntningar alls, känslan var verkligen bara att samla erfarenheter & göra så gott vi kan med ett enda mål, inga felmarkeringar.

Dags för behållarsök, regnet öser ner, vi står vid starten, snackar lite med varandra, får en blöt puss & sen kör vi, inte där, inte där, inte där heller men här, HÄR är den.
Efter lite puffande & en fast frys stod det klart att vi gjort vår första felmarkering för dagen men vet ni vad, det här var det sista söket vi gjorde efter en lång dag med magisk känsla & med ett enda mål, inga felmarkeringar.
Äsch, inget att haka upp sig på.
Av behållarsöket fick jag med så otroligt mycket information, allt från hur han påverkas av min position till att han kan göra jäkligt snygga frysmarkeringar utan ett enda krafs, helt klart värt en köttbulle även det, han är ju dessutom urgullig.

Men för att återgå till resterande sök som började med ett STORT utomhussök på 7 min & känslan precis innan start var, jag tror jag måste spy, samtidigt som jag hade bestämt mig för att låta klocka ligga kvar i bilen & bara gå in & göra vår grej, han bestämmer & jag guidar när det går för fort.
Fasiken, jag känner mig som en stjärna med honom, en gömma funnen med tydlig markering, intresse på andra ställen, kanske var det oåtkomligt, kanske var det störning, oavsett valde jag att gå vidare & han visa inget intresse tillbaka.
Paus för pepp mitt i område & efter en stund kom signalen 30 sekunder kvar, vi jobbar, jobbar & jobbar, säger färdig & det med dunder & brak.
Kanske missade vi gömmor, kanske släppte vi gömmor & vi han definitivt inte ta alla bänkrader MEN vi var i vårt esse, vi var ett team, känslan var magisk under 6 minuter & 43 sekunders söktid.

Vidare till sök två som bestod av 3 vad jag nu minns som släpvagnar från någon typ av militärfordon samt en stor grävmaskin, total söktid 4 min.
Planen här, ett varv åt varje håll runt varje fordon & vi höll oss till plan, Loke är magisk, han är så bra, två funna gömmor någonstans på de tre första fordona innan vi begav oss till grävmaskinen där jag börja peppa lite mer, han var trött & jag tog istället beslutet att säga färdig trotts att vi hade halva fordonet kvar.
Men känslan, KÄNSLAN, att få göra detta med honom, att inget veta om någonting, att befinna sig i en bubbla & leva på vår teamkänsla, att vi gjort så gott vi kan på vårt sätt & att sedan bli uppmärksammas av domare & publik med kommentarer som ”Det ni har är speciellt & unikt” samt ”Vilket otroligt band ni har till varandra, det syns att ni gör det med glädje” vilket är ord som betyder mer än något annat, för det är precis så det är & nummer ett oavsett målbild.

Med glädjeskutt & magisk känsla hoppa vi in i bilen för att ta oss till nästa plats där vi som ovan nämnt gjort tidernas snyggaste frys & felmarkering men ack så värt en köttbulle så tog vi oss innan dess an ett inomhussök som heter duga. STORT STORT STORT, 8 min 30 sek, vi jobbade 8 min & 13 sek & över lag även här en grym känsla, lite intresse på vissa ställen men inga tydliga markeringar förrän vi kom till sista rummet & där satt den, en funnen gömma, färdig, klar, ut.
Jag är så nöjd med hans sökinsats, hans fantastiska jobb & att vi tog oss igenom även inomhussöket tillsammans trotts en tydlig påverkan av en något sömning Loke så var lärdomarna många & bästa tipset & aha upplevelsen är när domaren säger ”ni har kämpat er igenom så otroligt fint, härlig pepp & energi tills du såg att han börja bli trött & gav honom en ledsen röst”
Hmmm, bästa lärdomen för dagen, jag som vanligtvis peppar, startar om & booztar, men med handen på hjärtat så har jag gjort detta förut, om det går hand i tass med att vi båda är trötta är kanske en orsak men nu är det bara boozt & poppig röst som gäller!

Men för att summera så vet ju ni som känner mig att jag inte bryr mig speciellt mycket om placeringar eller tider, jag utgår endast ifrån oss, mig & Loke, vår känsla & vårt sätt att tävla, på samma sätt som när vi tränar, vilket är helt individuellt & som jag ser det så tävlar vi MED de andra ekipagen men mot oss själva för nya utmaningar & för vår utveckling. Samtidigt så var ju detta vår debut där jag valde bort klocka, gick på känsla & njöt av att vara i centrum med min bästa vän så ska jag vara ärlig & säga att det är en fantastisk känsla att se resultaten, ett kvitto som säger att vi är att räkna med, att vi är värdiga vår plats i klass 3, att vi hör hemma här.
Så med en 7 placering i totalen & hör & häpna en vinst i fordonssöket så vill jag åter poängtera att det handlar inte om placeringen utan som ovan nämnt om känslan att höra hemma att kunna blicka tillbaka & se vår fantastiska utveckling & känna glädje i framstegen.

Klass 3 är helt klart vår/min absolut bästa tävlingsupplevelse & jag lever som i eufori.

Vi har ingen aning om hur många gömmor som finns eller om det ens finns några, vi pratar inte om gömmor eller om söken under tävlingen med medtävlande, vi pratar om känsla & det är precis såhär jag vill ha det, negativiteten är långt bort från tävlingsplats & istället fylls vi med glädje av att ha gjort det bästa vi kan efter de förutsättningar vi har, efter dagsform, väder & vind allt vi har är här & nu.
Ja jag vet att jag är klychig må så vara men jag lever på lyckan, med vetskap att vi förmodligen missat en hel massa gömmor precis som det var en del av områdena vi inte han med men för nu så kommer jag hålla mig till vår plan, lägga klockan på hyllan, fortsätta jobba som vi gör & jag kommer inte kolla på några foton (banvandring) om vart gömmorna satt & vad vi missa, jag vill varken analysera, grubbla eller fundera & kanske är min värld lika knasig som Alice i underlandets men jag vet att det kommer en dag, då allt stämmer, när diplomet är i vår hand men till dess gör vi som vi gör, på vårt sätt, med fokus på glädje & tar med oss denna magiska känsla som vår tävlingsdebut i klass 3 gett oss.

Tusen tack till Sören,Inger, Ann-Louise, Lotta, Sofia, Marianne & alla andra både tävlande & funktionärer för en fantastisk dag tillsammans, så tacksam!


"I know we ain't perfect but with you, It's so good, and I know it's all worthy 'cause with you, It's so good.
It’s so good!"

Läs hela inlägget »

Karin & Torsten åkte på sin allra första tävling för några veckor sedan, här är deras tankar om dagen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi åkte på Torstens första Nosework tävling för någon vecka sen. Vår första tillsammans.

Torsten gjorde inte de markeringar jag ville!
Vi fick bara 50 poäng!
Vi tog inget diplom!
Torsten felmarkerade.
Vi fick 3 fel!
Hade han inte nosat så intensivt där så hade han inte lurat mig att säga markerat. Det måste varit fel på hydrolatet, han är ju faktiskt väldigt doftsäker när vi tränar hemma.
Ursäkterna och bortförklaringarna kunde varit många fler men det är långt, långt ifrån sanningen.

För det är så här:
Jag är supernöjd med vår insats! Hade det inte varit för mig (och värmen) hade han kanske fixat det.
Det var en varm förmiddag. Och framför allt så började dagen väldigt tidigt.
Men vi var i god tid och jag hade en go, lugn känsla i kroppen.

Vi gick in över vår första startlinje tillsammans, han slog på nosen och tadaaa - klar markering på första.
Sen kroknade han lite till sök två, ville inte ha vatten å var inte så brydd på godiset som hade skrapats ihop i bilen.
In i sök två, tiden gick ut, men han gjorde ett jättefint sök. Men som sagt det var varmt, och här kände jag faktiskt att vi hade varit överallt och han inte visat mer än intresse på flera ställen. Där den satt slängde han väl kanske en blick på mig men han släppte den för fort för att jag skulle kunna förstå.

Sök tre, han gick in fint, han sökte jättebra, men vi hann inte tillbaka till ett område som jag lät honom släppa när vi gick runt det ena fordonet. Det var det enda stället jag inte påvisade igen när han tog en sväng ut. Mitt fel! Å dessutom slängde jag ut mig ett markerat precis på slutsekunden = 2 fel å givetvis studsade jag bollen i sökområdet = 1 fel. Så 3 fel totalt.

Fjärde söket- så varmt det var, men han sökte tappert och fann den!!! Yaaay!!! Denna gång blev det en externbelöning i min väst som jag lagt utanför sökområdet - ALLT jag hittade i bilen som kunde vara av intresse låg i ryggfickan och han fick ta precis vad han ville och precis hur mycket han ville!
För dagens egentliga belöningar låg kvar hemma på gräsklipparen, de hade ju jag glömt där på väg till bilen i stressen till färjan.

När så sen protokollen kom på posten blev jag än gladare. Delar av kommentarerna löd:
Matte stöttar fint.
Proffsig förare som tar om när hunden tappar tråden.
Bra metodik. Hjälper hunden på ett bra sätt.

Det innebär ju att
1. All den tid jag stått och tittat på andras sök som Kursledare, domare på träningstävlingar och som tidtagare
2. De analyser jag gjort över mina egna och andras sök
3. De kommentarer, tips och trix som träningskompisar, tränare och domare gett mig och andra under träningar, kurser och tävlingar
4. De träningar vi gjort i olika miljöer
har gjort att jag tog mig an sökområdena (och att jag kunde stötta och hjälpa Torsten) på ett sätt som jag inte hade förutsättningarna att göra för Lillan när hon och jag åkte på vår första tävling.

Nu ska vi fortsätta utvecklas tillsammans. En vacker dag kanske vi får ett SSE, för tänk jag ser mer fram emot ett SSE än vårt första diplom.
Vi kommer åka på fler tävlingar, men vi kommer aldrig tävla mot någon annan
eller jämföra oss med någon annan än oss själva.

Summa sumarum
Vi fick en bra start och ett bra avslut på vår första tävling och det som hände där emellan är jättebra erfarenheter både för Torsten och mig. Vi gjorde vårt bästa och vi hade kul tillsammans! En riktig jäkla toppendag!

Läs hela inlägget »

Hej!

 Vi som har fått äran att gästspela denna vecka är Jeanette och Leo.
Jag är 47 år och bor i Olofstorp, öster om Göteborg, med min man och våra två barn. Arbetar som Ekonomi- och HR-ansvarig och parallellt jobbar jag även som Auktoriserad Ringsekreterare.
Leo (vår kära virvelvind) är en Kromfohrländer som precis fyllt 3 år. En Kromfohrländer är en aktiv och sportig sällskapshund med mycket studs och hopp.
Förutom Nose Work aktiverar vi oss även i RallyLydnad och Lydnad.

 Leo är mycket tillgiven sin familj och var tidigare väldigt rädd för andra människor. Oavsett hur mycket vi social tränade och aktiverade Leo så var det svårt för honom att ta egna initiativ och vara självständig, speciellt vid andra människors närvaro.
Efter att vi började med NW så har vi sett otroligt stora framsteg på att Leo vågar utmana och tro på sig själv. NW har hjälpt Leo att bli mer trygg, övervinna sin rädsla och ta initiativ. När doften kommer och Leo slår på nosen då är det inte mycket som kan störa honom.

 Jag hade ingen aning om vad Nose Work var innan en vän presenterade detta för mig. Denna vän är Linda. Hon sa att detta mycket väl kunde hjälpa Leo att bli mer självständig och trygg. Bra tänkte jag vi kör! Gick och köpte eukalyptushydrolat och började träna in doften, hösten 2018. Jisses detta gick fort så vi genomförde doftprov i eukalyptus, december 2018, och direkt efter anmälde vi oss till en kurs i Nose Work för att få till en markering och kunskap om Nose Work generellt. Idag markerar Leo genom att ”frysa”.
Ja, vad hände då under 2019? Vi gick utbildningar och tränade i slutna grupper för att utveckla oss mer och träffa andra likasinad, byta erfarenhet och få motivation. Deltog i Clear Round, tematräffar och andra inofficiella tävlingar.
Vår första officiella tävling var i augusti 2019, TEM-Utomhus på Hubbe´s. Jag var så himla nervös. Hur skulle detta gå? Skulle Leo kunna fokusera, skulle jag kunna hålla mina nerver i schack, kan jag släppa mina prestationer, ja frågorna var mång
a.

Ha, ha, ja tävlingen gick väl inte så bra, vi fick ihop 25p, men vår vinst var att vi träffade Michaela på Hubbe´s, vilken tjej, vilket välkomnande. Med ett stort leende var vi alla välkomna till Öa. När vi lämnade Hönö kan jag bara säga att mina mungipor satt långt upp vid öronen. Vi åkte därifrån med en otrolig vinst och jätteglada.
Hösten fortsatte och turerna blev många till Öa. Vi körde många tematräffar, CR även officiella tävlingar m.m. På de officiella tävlingarna nådde vi aldrig riktigt hela vägen, som max kom vi upp till 75p. På hösten/vintern kom Leo in i sin könsmognad, väldigt sent, och helt plötsligt tappade han fokus och doften var inte intressant längre.
Vi pausade och backade bandet och började om. Skam den som ger sig. Efter mycket jobb och mycket feedback från Michaela började vi komma tillbaka.
I början av 2020 blev även vi uttagna att få vara med i Hubbe´s Sponsorekipage. Så himla kul att någon tror och hoppas på oss, trots att kurvan hade vänt neråt.

 Ja 2020, vad skall vi säga om detta år? Fiasko, platt fall, ja namnen är många men vi blickar framåt. Vi jobbar på och nu börjar de officiella tävlingarna komma igång så vi håller tummarna att hösten 2020 blir toppen.
Vårt mål är självklart att ha roligt men också att få ta vårt första diplom i NW klass 1 så vi kan känna att vi äntligen är på G.
Ja, utmaningar och mål är många och höga men skam den som ger sig, störst fokus är att vi skall ha roligt tillsammans på vår resa.
Funderar ni på att prova på eller börja med bl.a Nose Work så skulle jag absolut rekommendera er att ta er ut till Öa och träffa Michaela och hennes Team på 
Hubbe´s.
Här individanpassas allt efter varje ekipage och de tar verkligen fram glädjen hos dig och din hund.

 Tack för att vi fick vara med och gästblogga denna vecka!

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Vi är nyss hemkomna från en lägervecka i Borlänge hos Dala Hundservice. Där har vi tränat för Marie Fogelquist, Ann-Louise Ryrvik och Linda Jones.  Veckan har varit helt fullspäckad och ni kommer få följa med från dag till dag!
 
Tisdag - Hydrolatet till hunden eller hunden till hydrolatet?
 
Vi börjar med tisdagen som fick bli Millas dag! Denna dag hade vi tre olika sökstationer och vi började hos Ann-Louise. Där var fokus minisök/öar. Vi har gjort detta lite innan, men idag blev det verkligen en bra övning för oss! Milla har oftast eld under tassarna när hon söker så jag hade som mål innan söken att hitta en metod där jag kunde få ner farten och få på näsan tidigare. Idag passade öarna oss super och det blev tydligt för henne vart området var och hon fick doft i nos tidigt i söken.
 
Hydrolatet till hunden eller hunden till hydrolatet?
Ja, detta pratade vi om idag! Och vad tusan menar jag med det då? Jo, en nyttig sak jag tar med mig idag var att titta på olika hundar. Olika hundar har olika sökstil och vissa gick in med förväntan och såg ut att tänka ungefär såhär "vart, vart, vart?" och vissa gick in i området och mer pejlade av tills de fick hydrolatet i nosen och spårade upp källan. Jag tänkte genast på mina egna hundar, Sonny är mer taggad och tänker alltid Nose Work när jag sätter på selen och gör startsignal. Milla däremot känner jag inte lika bra än och med henne beror det mer på dagsform om hon är helt på banan och i sökbubblan eller om hon bara råkar trilla in i doftmolnet. Helt klart tänkvärt och jag har en målbild för Milla i framtiden. Mitt mål är helt enkelt att öka förväntan på funnen doft, så att hon orkar arbeta längre med högre förväntan redan från start.
 
Sök två var runt en container. Inte så ballt? Men vet ni vad, här började en resa för oss och jag fick ett riktigt aha-moment. Fokus var att ta sig runt hela containern, inte missa hörn och inte skvallra för hunden om vart gömman var genom att stanna. Så fokus, föraren måste röra sig framåt när hunden är i rörelse! Fokus två var att ta hörnen ordentligt och gärna i en loop, så om hunden har god fart så fortsätter man rakt fram efter hörnet, gör en snurr med hunden på utsidan så fortsätter man på den nya raksträckan.
 
Låter som en baggis men oj så lätt det är att "hjälpa till" vid en gömma. Vi gjorde tre sök runt containern. På alla sök fanns 10 gömmor på lite olika höjd men nåbara för alla hundar. Varv ett var pairing, jag tror att Milla tog 5/10 godis, vilket är rätt lite med tanke på vilka godsaker som låg längs vägen! Varv två var utan pairing men fortfarande 10 gömmor. Milla hade fått ner farten något, vi hittade fler gömmor och tog hörnen på ett bra sätt utan att missa något. Lite till vila innan det var dags för sista söket och där fanns förutom 10 gömmor även en tom bärare. Tyvärr fastnade Milla på denna och jag får ta med mig att träna mer på detta i framtiden. Men vet ni vad, vilken utveckling vi gjorde här och vilken fantastisk bra övning för oss! Resten av varvet gick kanon, och när vi fick upp farten lite för mycket och missade yta gjorde vi bara en snygg loop och fortsatte söket. Woho! Jag älskar när det stämmer, när vi samarbetar, när hon jobbar fokuserat, när hon gör tydliga fynd och blir så glad och stolt över sig själv. Tretusen delar tar vi med oss härifrån och detta är en övning vi kommer göra igen!
 
Vårt sista sök för dagen var fordon. Totalt sex fordon som man fick dela upp i tre olika sök. Milla sökte några blint och några med kända gömmor. Här fick vi mycket gratis från söket innan och det var bara att hänga på och köra järnet och plocka gömma på gömma.
 
Så från dagen tar jag med mig att Milla nog faktiskt kan mer än vad jag tror och att det kanske inte alltid är tur längre när det går bra, vi är ju faktiskt ett bra team. Övningen med containern kommer jag göra igen och jag hoppas våra träningskompisar också är sugna på att testa!
 
Onsdag
 
Sonnys dag!
 
Idag hade vi fokus på markgömmor, höga/oåtkomliga gömmor, utomhussök och lite handler-träning.
 
Sonny har tränat markgömmor innan, men idag gjorde vi det på ett sätt vi inte gjort innan, via en stor urvalsbana med plattor! En mycket bra övning även för Sonny som gjort det innan, men jag kommer även ta med det och testa med Milla. Syftet med övningen är att skapa en förväntan hos hunden, att det lönar sig att söka lågt. Ann-Louise är ju en magisk instruktör och alla sex hundar i min grupp utvecklades otroligt genom urvalsbanan, från att knappt intressera sig för den lilla plattan till att söka fokuserat och med förväntan på en stor platta på marken. Genomgående för Ann-Louises pass var att vi pratade mycket om förväntan, att ge hunden förutsättningar och förberedelse för att få en hund som förstår uppgiften och jobbar intensivt, som ser ut att tänka "var, var, var" hela tiden om doftgömman.
 
Efter detta övande vi på behållarsök och hur man som förare ska planera sin väg för att störa eller "hjälpa" hunden så lite som möjligt. Sonny var riktigt duktig och jag som förare tar med mig att hålla ett jämt tempo och låta Sonny jobba för sig själv utan att jag påverkar. Vi tränade också på att söka hörn, både i behållarsök och utomhussök. En vanlig behållarsöks-övning som jag gissar att många av er gjort är den så kallade "L-övningen". Behållarna står helt enkelt som ett L och doften ligger i hörnet. Låter ju även detta som en baggis men vet ni, det är SÅ lätt att fuska eller kanske avfärda det med att det bara är behållare. Men kan man förbereda sig så bör man, nu har jag en plan, en strategi och erfarenhet med mig inför kommande behållarsök och vi är snäppet vassare än innan.
 
Som avslut på dagen satte vi tillsammans ut höga och oåtkomliga gömmor i containrar på området. Vårt hittills mest spännande område! Tycke jag.. Sonny sökte precis som vanligt, men kanske lite mer taggad då han gillar spännande ställen. Tidigare har det yttrat sig genom att han fyndar en gömma men sen bara måste kolla vidare och spana in resten av stället utan att markera. Idag inte en tillstymmelse till detta!
 
Vi fick avsluta med ett sök som Ann-Louise satte ut åt oss, och Sonny gick som en klocka. Allt känns enkelt med honom, han vet vilket jobb som ska göras och han älskar det <3
 
Torsdag
 
Sista kursdagen och bägge hundarna fick följa med. Sonny började med behållarsök, idag i form av väskor. Jag säger bara såhär, behållarsök kan göras så roligt och vi ser fram emot att tävla på annat än kartonger. Finns många klurigheter med väskor som vi körde idag, stora, små, läder eller annat material? I vilket fall så gjorde Sonny ett riktigt bra jobb med dessa (och jag måste inhandla massa väskor så vi kan träna hemma).
 
Jag älskar behållarsök för att det är så enkelt men ändå så svårt, ni Nose Work-nördar förstår nog vad jag menar. Det är ju lätt, "bara" ett visst antal behållare som ska sökas av, hur svårt kan det va? Nog så svårt har det visat sig för mig och Sonny som gjort många felmarkeringar på tävlingar innan. Nu känner jag mig tryggare, vi har en plan och strategi för varje sök och efter dagens sök så kände vi oss som stjärnor! Min plan brukar vara att ta ett yttervarv och sedan beta av behållarna i mitten. Detta kan såklart ändras från fall till fall men det känns tryggt att han en strategi med sig.
 
På dagens andra pass fick vi äntligen gå upp på kullen och träna bland bussar, tåg och flygplan. Det blåste rejält och vi tränade på att söka i både med- och motvind med okända gömmor. Sonny sökte även i bussen, och jag kan inte bli annat än stolt när han kommer till helt ny plats, hoppar in i en spännande buss och direkt tänker Nose Work och gör ett superbra jobb. Stolt matte! Milla fick ett sök i flygplanet och oj så spännande det var. Upp för några pallar och in i planet där hon fick söka löst. Hon for in med världens fart och lokaliserade snabbt en gömma. Vilken tjej! Miljöstark, på jobbet och ett himla driv & go!
 
På eftermiddagen körde vi ett gruppsök där vi fick ett stort område som vi inom gruppen fick dela upp hur vi ville. Totalt skulle 12 gömmor in som alla hade en bokstav i närheten av sig. Reglerna var att vid en funnen gömma så var det byte till nästa i gruppen eller om man ej funnit något på 2 minuter var det byte. Det var himla roligt! Alla förare var taggade och det tog inte lång stund innan det var full rulle på hundar och förare. Sonny hittade flera gömmor och till slut fick gruppen till ordet: NOSE WORK CHAMPION. Vilket roligt avslut på tre fantastiska lägerdagar och ja, lite taggade blev vi nog allihop på att satsa på championat!
 
Fredag
 
Träningstävling! Sonny och jag körde klass 2 och de var totalt 6 områden med två gömmor i varje. Tre minuters söktid på alla sök och det var inomhus, utomhus och fordon (och branddrabbad container men jag vet inte om det räknas om en egen kategori?).
 
Detta var precis vad vi behövde träna på! Så roligt när det slår ut rätt. Vid två tillfällen misstolkade jag ett intresse, bad honom kolla igen och chansade på att säga markering på oåtkomlig. Visade sig att jag hade fel och såklart ser jag på filmerna i efterhand att det är jag som påvisat och Sonny som haft intresse på grund av det. Så himla nyttigt och bäst att passa på när det är träningstävling så att vi (jag) inte gör samma misstag på riktigt sen! Att söka okända gömmor i klass två tycker jag är så roligt, utmaningen blir större och sökområdet också större när alla gömmor inte sitter på chihuahua-höjd.
 
Lärdomar jag tar med mig från denna träningstävling är:
Håll fast vid planen och systemet! På ett område så missade vi en gömma som satt längs med väggen. Jag börjar nästan alltid med att söka väggar och sedan föremål i mitten, det brukar fungera bra för oss. På detta sök började vi med några möbler och hittade snabbt en gömma. Gömma två hittade vi inte, men när jag funderar på söket i efterhand så finns det faktiskt en yta vi missat. Hade jag hållit fast vid min plan så hade vi troligtvis tagit den också.
Sök HELA området. I två av söken satt en gömma supertidigt. Första missade vi (allra första söket, kanske lite taggade i starten?) och den andra tog han nästan innan vi hade startat. Så lärdom: se till att nosen är på redan vid start, och är det inte det så lägg tid på att gå tillbaka.
Låt det ta tid! I några sök la vi mycket tid på att utreda en gömma. Efter det fina söket ville jag ge en stor belöning och vi hann sedan inte hitta gömma två. Och vet ni vad, det gjorde mig ingenting! Hellre ett fint jobb och en superbelöning än att stressa igenom söket.
 
Så jag säger såhär, klass 2-tävlingar, here we come!
 
 
Vi hade alltså en underbar vecka i Borlänge trots Millas sår i tassen och Sonnys besvikelse över att han inte fick följa med första dagen. Vi säger också tusen tack till Hubbes för att ni tror på oss och gav oss möjligheten att åka till Nose Work-paradiset! Vi slänger in ett tack till världens bästa husse också, som följer med, filmar, fotar, tar hand om hundar och sköter allt runt omkring. Och tack till Dala Hundservice och Marie för ett kanonläger, vi kommer tillbaka!
 
/Camilla, Sonny & Milla

Läs hela inlägget »

Vi är mitt i semestern, en helt underbart tid.
Tid för återhämtning, tid med familj, tid att bara vara, tid att rå om sig själv & sina nära, tid att spendera på det man önskar, när man vill & hur man vill men det är också en tid att blicka tillbaka, att reflektera, att drömma att bearbeta & att sätta nya mål, iallafall för mig. 

Men stopp, nu backar vi tillbaka bandet till slutet av 2018 då jag första gången ställde mig upp & börja berätta om vem jag är men även vem jag varit.
En resa så nära men ändå så långt borta. 
En resa om ett liv fullt av förtvivlan, saknad, sorg & förlust.
Ett destruktivt liv men ändå ett liv fullt av hopp, hopp om en framtid på en annan plats, i en annan värld & här sitter jag nu, mitt i framtiden, framtiden som en gång inte fanns.
Det är ingen hemlighet, jag är en föredetta missbrukare, en narkoman eller som många uttrycker det med ett hånflin eller förakt, en pundare.

Vi vrider fram klockan till nutid.
Idag sitter jag här, med en fantastisk man, hus, företag & två helt fantastiska pojkar i brunt, två labradorer som betyder mer än livet själv för är det något tidslinjen & de olika livsstilarna har gemensamt så är det min kärlek till hundarna, jag behöver dem så mycket mer än de behöver mig, de håller mig levande, de motiverar, de inspirerar & det bara genom att finnas vid min sida.

Att hunden har en  läkande effekt behövs varken forskas eller funderas på, det är bara så det är, de är en gåva, en gåva jag är så otroligt tacksam men ändå kan jag aldrig visa det nog. 
Jag vet att de ser mig som tillräcklig ,att de älskar mig, att de är mer än lyckliga, de lever ett underbart liv men ändå önskar jag att jag kunde ge dem mer & helt plötsligt känner jag mig otillräcklig. 

För ca 8 månader sedan fick jag ett erbjudande att börja skriva, jag sa nja, ville fundera, fick pausa föreläsningarna & verkligen börja rannsaka mig själv, vill jag detta, för gör jag det ska det vara helt ärligt från början till slut.
Jag kom fram tlll att givetvis, det är ju ändå en dröm & om jag kan hjälpa så mycket som en enda person där ute så är jag mer än villig att dela med mig.
Men så hände något ingen av oss kunde förutse, corona kom & hela världen vändes upp & ned, allt blev lagt på paushyllan & här står vi nu, hyllan börjar tömmas & jag känner en stor motivation att börja om på nytt, tillsammans med er, på avstånd via online föreläsning.

Följ med bak i tiden till en värld i missbruk, destruktiva förhållanden, misshandel & brott till att vända helt & våga tro på sig själv & livet, att kämpa för det man vill ha men framför allt för sig själv, att vara tacksam för det du har framför dig, att fokusera på glädje & det positiva i livet även de dagar man önskar solen tagit ledigt.
En föreläsning som från början till slut har en råd tråd, tråden som höll mig vid liv, hunden.

En föreläsning i tre delar, dåtid, nutid & framtid, en ärlig & öppen föreläsning från en missbrukares värld till att försöka leva normalt med allt vad det innebär, att våga drömma & tro på sig själv men framförallt en föreläsning där hunden kommer att hyllas, hunden som älskade mig i vilken form eller skepnad jag än visade mig.

Jag säger ofta, jämför er inte med andra, se det lilla i det stora, gläds åt varje liten pusselbit som tar er framåt, fokus på glädje & som ni förstår finns det en anledning, oavsett om det är till vardags eller under hundträning.

Föreläsningen ligger ännu inte ute som bokningsbar via evenemang men för er som önskat & frågat efter föreläsningen så släpper vi självklart platser redan nu.
Föreläsningen släpps den 31/10 & kommer i tre delar till priset av 275:- med max 20 platser.
Förboka redan nu för endast 200:- genom att maila hubbeshundkurser@outlook.com

Vi önskar er en fortsatt fin söndag & kom ihåg, njut varje minut!

 

Läs hela inlägget »

Kära vänner, hur har ni det?

Idag kikar vi in för att påminna om den viktiga återhämtningen, vilan & tiden på året då vi kan tillåta oss själva att bara vara, för det är väl det semestern står för, vila & återhämtning.
Vi vill kika in för att påminna om hur viktigt det är att leva i nuet, att tillåta er själva & era hundar att gör så mycket som ingenting alls mer än att bara vara.

Jag förstår att man innan semestern tänker att ”nu ska jag hinna med det ena, det andra & det tredje” men när semestern väl kommer så är det som luften går ur & allt man önskar är att bara få njuta av dagarna utan några måsten, att bara ta dagarna för vad de är, inga planer ingen planering & vet ni vad, det är gott nog, ni är gott nog.
Ännu ett år har passerat, ett år av hundträning, tävling, planering & jobb så ge er en liten klapp på axeln & påminn er själva om hur bra ni är & hur välförtjänta både ni & hundarna är av semester & sommarlov, det var som sagt ett år sen sist.

Semester betyder inte att man behöver planera in varje dag med träning eller äventyr, semester betyder inte att du måste ha några planer alls, semester betyder att DU gör som DU vill, när DU vill & på det sätt DU önskar.

Jag vill bara skicka denna lilla påminnelse då jag upplever en semesterstress där man känner sig otillräcklig som hundägare, jämför sig själv med andra & deras planer, där man tränar men mest för att man känner att man måste när man egentligen bara vill ta en kravlös promenad i naturen eller sitta på en bänk & äta glass.

Så kära vänner, kom ihåg att njuta av er lediga tid tillsammans & tillåt er själva & era hundar att bara vara, träna när ni har energi & motivation, åk på vandring när det finns spring i benen men passa framförallt på att lägga er i solstolen med en bra bok eller podd & njut samtidigt som ni hör er bästa vän andas tungt & avslappnande tätt intill.
Tillåt er att ta vara på semestern & vila med er bästa vän helt utan dåligt samvete eller kravhjärnan som säger ”jag borde, jag måste”

Jag har sedan flera år tillbaka sett semestern som en lång vila för både mig & hundarna, inga krav, inga måsten, vi lever i nuet, tränar om vi känner för det, men mestadels så njuter vi av att bara vara.

Så idag skulle jag vilja att ni delar med er av era bästa ”bara vara” dagar, hur ser de ut?
Hur njuter ni av semestern?
Vad är återhämtning & vila för er?
Kanske är det de fem minutrarna när solen går upp med en kaffe i handen på altan?
Kanske är det när ni smyger till soffan för lite extra mys?
Kanske är det när väskan är packad & ni ger er ut på en dagstur tillsammans?
Kanske är det träningsdagen med gänget som ger kick & energi?

Men kom ihåg, andas in, andas ut, njut varje minut & var rädda om er!

Läs hela inlägget »

Hej!
Jonna och Tuva-bus här, vi tänkte gästblogga lite om hur vi tänker kring hundträning och nosework. Tuva är min första egna tävlingshund, hon är en Staffordshire bullterrier på 3 år. Jag har alltid haft djur, allt från chinchillor till eremitkräftor och sniglar men hunden ligger mig varmast om hjärtat. Min första kärlek var farmors Newfoundland, Axel, svart som natten och snällast i världen. Jag brukade som 4–5 åring krypa in i Axels hundkoja och hålla honom sällskap tills mamma hittade mig, mamma tyckte inte alls att det var en bra ide att sitta ute i en skitig hundkoja mitt i vintern.
Eftersom jag har pluggat i 100 år så har jag inte haft råd (eller tid) att ha egen hund, så när jag väl blev avlönad forskare så kom lilla Tuva in i livet. Tuva var en virvelvind som vände upp-och-ner på det mesta. Hon var envis som en åsna och högg som en piraya, med sönderrivna/bitna kläder (och kroppsdelar) började vi gå lydnadskurser. Det var inte lätt att träna lydnad med en hund som hade större intresse för instruktören än för mig, som somnade mitt under kursen eller som rabiat högg mig i armar/ben under tiden jag försökte lyssna på vad instruktören sa. Just den sociala biten dvs att Tuva ÄLSKAR människor, alla människor, mer än livet själv, har varit sjukt jobbigt just i lydnaden. När Tuva var runt året så började jag ge upp tanken på att det skulle bli lydnadshund av henne. Jag var alltid tvungen att träna med långlina och alla träningstillfällen där det fanns människor på en radie av 1 km var jag tvungen att träna kontakt, kontakt och kontakt (supertråkigt). Såå många gånger jag gått från träningar och helst velat gråta, där allt hade gått fel och jag kände mig oftast som en usel hundtränare. Så jag började fokusera mer på nosework istället, i söket fanns inget annat än jakten på doften. Jag kunde ha Tuva lös utan den minsta tanke på att ”snart sticker hon”, Tuva var 100% fokuserad och 100% motiverad. När Tuva var 1 år (ganska precis på hennes födelsedag om jag inte minns fel) var vi på vår första clear-round på Hubbe’s. Jag var så nervös över att Tuva skulle massakrera alla behållare och riva halva sökområdet, vilket hon också gjorde. Skillnaden var att Michaela bara skrattade åt det och kom med konkreta tips på hur vi kunde jobba vidare med problemen. Just skrattet och den positiva stämningen fick oss att återvända till Hubbe’s, för är det något jag lärt mig om hundträning så är det att det ska vara roligt både för mig och för Tuva annars kan det kvitta. Jag vill också ta chansen att påminna om att vår/a bästa vän/ner (hundarna) gör allt och lite till för oss, det gäller att vi är ödmjuka och tacksamma för just den individ vi har och att vi slutar jämföra oss med andra. Att vi istället börjar titta på andra ekipage och imponeras av hur bra de gör det och att vi inte glömmer bort hur mycket tid (blod, svett och förmodligen tårar) som just det ekipaget har lagt ner på sin träning. Istället för att jämföra oss, fundera på vilka dina och din hunds styrkor är och hur du kan utnyttja dem till fullo.
Under två år har vi nu varit stammisar på Hubbe’s och som vi har utvecklats och inte bara i nosework. Genom Hubbe’s har jag träffat fantastiska människor (och hundar) och jag har tagit med mig glädjen från Hubbe’s och Michaela i all hundträning. Kanske tänker ni nu att man ibland måste göra tråkiga saker för att nå längre?! Då vill jag kontra med att jag istället tänker göra tråkiga saker roliga!
Det har hänt så otroligt mycket på 2 år, inte minst har jag och Tuva blivit ett team, ja ett riktigt Dream-Team faktiskt (för det mesta ska tilläggas…). Jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte funkar med Tuva och så länge jag utformar träningen som en rolig lek så är Tuva oftast med mig. Tuva har förstått (och förlikat sig med) att hon får leva med sin långsamma och förvirrade matte. Tuvas sociala bekräftelsebehov är på en behändig nivå och vi ser nu fram emot att starta klass 1 i lydnaden, livlinan (långlinan) är inte längre standard-utrustning i hundväskan (det blev lydnadshund av Tuva ändå till mattes glädje!). Vi tränar/tävlar aktivt i både lydnad och nosework, två sporter som kompletterar varandra väldigt bra enligt mig. I noseworken är vi uppflyttade till klass 2 i TSM och
TEM inomhus. Vi är fortfarande stammisar på Hubbe’s och vi har även fått äran att vara ett av ekipagen i ”Team Hubbe’s”. Tyvärr kom Covid-19 emellan när det gäller tävlingar både i lydnad och nosework, men det innebär också att vi hinner träna mycket mer. Så när epidemin lugnar ner sig, så ser vi fram emot att representera Hubbe’s på tävlingar igen!

Läs hela inlägget »

Hej igen! Här kommer en uppdatering från NW-nörden som gått helt crazy och provat på att tävla i lydnad.
 
Sonny är ju hela sju år gammal och har faktiskt tränat ganska mycket lydnad som yngre, han har till och med tagit en titel i rallylydnad! Däremot så lade jag lydnad lite på hyllan när NW kom in i vårt liv och vände allt upp och ner (på ett bra sätt!). Men, jag hade lovat våra träningskompisar att under 2020 skulle det bli en start i lydnad och idag var det alltså dags. En riktig höstdag väntade och regnet öste ner på oss i några timmar innan det var vår tur. Under de timmarna vi väntade så hann vi med att titta på våra träningskompisar, ha picknick i bilen (underskattat!) samt få bakluckan att gå i baklås. Som tur var så tyckte Sonny inte att det var konstigt att plötsligt gå ut från bakdörren istället.
 
Vi hade ingen speciell uppladdning veckan innan utan planen var att försöka tagga till idag på plats i Ale. Det funkade och vi gick in på plan med en bra känsla! Den försvann dock rätt fort när Sonny tyckte det var mer spännande att kolla marken och spana på domaren. Momentet följsamhet resulterade alltså i en nolla. Noll x 4. Alltså fortfarande noll. Jag hade dock redan innan bestämt mig för att inte titta på domarens poängblock utan fokusera på att vara i vår bubbla. Efter detta flöt momenten på och vi fick betyg mellan 6-9 med en sjua på helhetsintrycket. Totalt blev det 120 poäng och precis godkänt resultat! Bäst av allt var ändå att Sonny verkade ha roligt på plan och att vi fick poäng på alla moment utom ett.
 
Sjukt roligt att ha det gjort och det är ju ganska mycket som skiljer lydnad från NW! En aspekt är ju ekonomin, denna start kostade 150 kr jämfört med minst 400 för en start i NW. Och nej, jag tycker faktiskt inte att NW är för dyrt, utan jag har full förståelse för att det kostar i hyra, domare, mat, priser, resor, avgifter osv. Men jag kan ju bara konstatera att jag hade haft råd att tävla mer om jag valt lydnad :) En till aspekt är ju också tiden med domaren, inom NW så får man ju ofta sin personliga feedback direkt efter söket vilket jag uppskattar mycket! I lydnaden så får man förlita sig på att de som tittar på kan komma med feedback. Och där har vi ett stort plus med lydnaden, man kan hjälpas åt på tävlingsplatsen och filma och se sina vänner starta! Så ja, lydnad var ändå helt okej och vem vet, vi kanske till och med gör om det någon gång. Men nu längtar vi tillbaka till vår favoritgren NW och vi har en spännande höst framför oss, snart är det dags för debut i NW2 och vi ska även prova på att tävla i specialsök!
 
Tack för att vi än en gång fick dela med oss av våra erfarenheter, och vem vet, vi kanske snart är tillbaka på bloggen efter vår klass 2-debut?!
 
/Camilla & Sonny (och supporten Milla som hejjade från hemmaplan)

Läs hela inlägget »

Hej!

Camilla & Milla här igen och vi ska dela med oss med erfarenheter från vår tävling idag! Det var dags för Milla att köra en TSM 1 i Dalsland. Vi styrde hemifrån redan 11.00 men jag körde fel så när vi kom fram till tävlingsplatsen hann jag precis besöka toaletten och visa upp våra papper. Sedan var det dags för banvandring! Inomhus & behållare fick vi se på film, svårt att göra upp en plan från en film tycker jag, men som tur är så har vi alltid en grundplan som brukar vara att börja med ytterkanter och ta mitten av rummet sen. På behållare brukar planen vara att köra systematiskt och ta en i taget. Däremot fick vi se utomhusområdet som bestod av en pallkrage, en stol, några stolsben och nån pall. Ganska "lätt" område, tydliga saker för hundarna att söka av och min plan var att börja på pallkragen för att jag tänkte att det var en konkret sak som kunde få henne att tänka NW. Fordonssöket bestod av två släpvagnar som stod lite som ett L.
 
Direkt efter banvandringen var det vår tur att börja med utomhussöket. Jag VET (vet vet vet vet) att Milla brukar behöva gå på toa när vi kommer till ett nytt ställe. Så vi tog en promenad, men hon ville inte så vi begav oss mot området. In på utomhussöket, jag följde planen, kände att hon var på jobbet men så gick det en millisekund när jag ser hur hon istället sniffar efter bajsplats och en millisekund till sen så går hon på toa mitt i området… Jaja, då är vi diskade från det söket med tre fel, inget att hänga läpp över utan jag får skylla mig själv, i framtiden kommer jag definitivt ta ut körtiden mer så jag har råd att köra fel och ändå hinna rasta ordentligt. Däremot frågade jag direkt domaren vart gömman fanns, var det i närheten av den plats som Milla tyckte var lämplig att rasta på? Som tur var så satt gömman några meter bort, det känns alltid jobbigt att kontaminera området för sina medtävlande så det var väl tur att vi inte var i närheten av gömman.
 
Vi släppte detta och gick mot fordonssöket. Här hände något som fick mig att känna mig riktigt stolt över oss som team och mig som kunde läsa Milla så bra! Vi började med det närmsta släpet där hon hade intresse vid den ända som stod mot det bortre släpet. Vi kollade runt, men hon fäste inte upp och jag hann tänka "hon har intresse så området är hett, men kan det vara så att doften kommer från andra fordonet?" Så vi släppte det område som verkade hett och gick rätt på draganordningen på andra släpet som stod mitt emot. Där var det tydligt att det var ännu hetare och bara efter några sekunder gjorde Milla en perfekt markering! Nu förstår ni, jag hann tänka och analysera under ett sök på tävling! Just såna här små saker, som att jag kan läsa Milla och tänka till gör så mycket för team-känslan och vi lämnade området stolta som tuppar :)
 
Vi hann precis gå ner till sjön och doppa tassarna innan det var dags för inomhussök och behållarsök. På inomhussöket sprang hon förbi början så jag gjorde en mental anteckning om att vi skulle kanske behöva gå tillbaka och sedan hände nästa fantastiska grej! Söket var som sagt i restaurang-miljö och ganska snabbt hittade Milla några rostfria bunkar där mat brukar förvaras. De var i perfekt noshöjd (perfekt för en gömma i klass ett med andra ord…) och Milla fastnade där och undersökte. Hon frös nästan till med nosen, MEN som tur var så hann jag slå mig själv i huvudet med den mentala gummiklubban! Jag känner igen beteendet från när hon undersöker andra saker som inte är NW-doft, typ döda möss eller en annan hunds täcke. DONK i huvudet och det är små små skillnader men ändå så tydligt, "bra Milla, men vi går vidare, kolla här!" Några sekunder till och sedan kom den där beteendet jag känner igen, några hundradelars lokalisering och sedan markering - RÄTT! Mot behållarsöket och vår plan som var att ta en behållare i taget. Den planen övergav vi snabbt och Milla drog direkt mot rätt kartong, markering och rätt på 7,18 sekunder vilket gav oss en delad tredje plats!
 
Så, det började pannkaka med sen så flöt allt bara på bättre än någonsin! Inte vårt bästa resultat men absolut vår bästa känsla någonsin, vi tog oss an områdena med en plan och kunde tänka om och analysera under söket. Helt fantastisk teamkänsla och Milla kände nog att hon räddat världen så mallig som hon var efter våra sök!
 
Tack för att vi än en gång fick dela med oss och gästspela på bloggen <3
 
/Camilla & Milla

Läs hela inlägget »

Jag ska ta er igenom det här & börja från början.

Under gårdagen åkte jag & lilla Y iväg på tumanhand, vi åkte mot Tvååker & Hembygdsgården Lille-Bengts, stannade längs med vägen för att snacka lite med varandra, kissa på några buskar innan vi tog plats på tävlingsplatsens parkering.
Nr 1, inget ont utan att det för något gott med sig, älskar små grupper & att slippa trånga utrymmen, sen att det kunde vart under andra omständigheter det håller jag med om.
Men iallafall vi parkerade, lade på silverduk, snacka med lite vänner, gick & rasta, drack vatten, väntade i bil & vet ni vad, ingen stress, inga obehag, inget som upplevdes skrämmande, han var bara min lilla Y, den fantastiska individ som han faktiskt är men som ibland kunde missuppfattas av omvärlden när han ifrågasatte vad de gjorde här, vem är du, varför tittar du på mig & mer därtill.
Men, under gårdagen kom kvittot på det beslut jag tog för ca 8 månader sedan vilket jag kommer till längre ner.
Ymer var bara Ymer, med hög motivation, härlig energi & en aura omkring sig som bara utsöndra lugn, han var tillfreds & kände precis som jag, vilken dag vilket äventyr!
För mig är det här den högsta av vinst, att bara kunna röra oss & vara på en plats bland andra hundar & vi tog oss igenom tävlingen med fyra fina sök & visst att han försökte lura mig den lilla gottegrisen men precis som han lärt sig hur man får gotta genom markering har jag lärt mig när lurifaxen tittar fram & vi tog diplom, lilla Y:s första i TEM Utomhus NW1.
Jag är stolt, stolt över honom, stolt över mig, stolt över oss, vi är i första hand familj & andra hand team men oavsett så går det hand i hand med varandra & allt vi gör gör vi med kärlek, respekt & glädje med hänsyn till varandra.

Jag tror jag har skrivit något om detta förut & egentligen så blir jag inte längre förvånad, eller jo, jag blir jätte förvånad.
Igår var det varmt, jag gick i t-shirt, tänker inte så mycket på det, snackar med människor, går banvandring, gör de första söken med Y, rastar lite, ger honom vatten & sen är det dags för lite vila i väntan på de sista söken så jag rör mig lite på parkeringen & får då höra detta vilket absolut inte var illa ment utan bara någon som faktiskt blev lika förvånad av mitt utseende & mitt val av hund/ras som jag blev av frågan/påståendet eller vad vi nu ska kalla det? Men här kommer det....
- Jag trodde att du med alla tatueringar skulle komma med en stor rottweiler, ridgeback eller amstaff?
Hmmm, alltså okej, ja ööö, vad ska jag säga?
Förutfattade meningar? Inte vet jag men det var inget illa ment men ju mer jag funderar på detta så är det ju solklart hur olika uppfattning & syn man kan ha av människor & deras val baserat på utseende & stil & på något sätt fick det mig att återkoppla till känslan av när jag sågs som kriminell & missbrukare eller rättare sagt jag var kriminell & missbrukare.
Denna person vet inte att jag har varit ägare av två rottweiler under just den perioden, som missbrukare & då näst intill otattuerad vilket fick mig att fundera på om jag någon gång fick frågan som rottweilerägare & otattuerad om hur jag kunde ha just den rasen, som otattuerad förväntas man kanske ha just labrador, chihuahua eller corgi? Vad vet jag?
Så nu till mina vänner med både rottweiler, ridgeback & amstaff eller raser i samma kategori, ni får gå med mig till tatueraren så vi får ordna upp det här medans jag går & lasrar bort alla tatueringar så jag kan leva mitt liv med labradorer, eller så är vi bara dem vi är, med eller utan tatueringar tillsammans med de individer vi valt att leva med av kärlek & inte baserat på hur vi ser ut.

Sen kommer vi till något laddat som går hand i hand med det först nämnda om lilla Y:s utveckling, något jag inte gått ut med då det varit så otroligt ångestladdat, gör jag rätt gör jag fel & såhär i efterhand kan jag bara säga att det var det bästa jag kunde göra för min lilla pralin som i vintras blev kastrerad.
Det är en laddad diskussion jag sällan går in i, jag anser att alla gör sina val baserat på vad de anser är bäst för sin hund & jag är av åsikten att jag skaffar hanhund för att jag vill ha hanhund, tik för att jag vill ha tik, vad utvecklingen säger & vad som händer därefter är något vi hanterar på vägen men när Y kom till oss fanns ingen plan på kastrering, inte heller L är kastrerad men alla är de individer & jag har lärt mig så mycket på vägen.
Som ni vet har vi sedan tidigt fått tänka nytt & annorlunda med Y, han är unik & jag älskar honom på alla sätt, han är påhittig, full av energi, kärleksfull & mycket mer men han hade också otroliga bekymmer med rädslor, situationer som för honom upplevdes stressande vilket kunde vara en så liten sak som att någon knacka på dörren eller att jag reste mig upp & prata i telefon.
Han reagera med ragg på olika hundtyper vilket för mig inte var några problem eftersom jag såg att vi ändå inte kommer hänga med dem, han har sina vänner men sen så hände det som inte fick hända & han blev påhoppad & alla beteenden eskalerade & gav sig utryck i beteenden som var utåtagerande med allt från utfall till att bara stå & skälla på mig i rop på hjälp men framförallt att hans beteende som hängt med sen valp återkom & då med 100%, att apportera min arm, ju mer osäker han blev desto hårdare tog han samtidigt som han gnydde, bakbenen rörde sig likt två trumpinnar & svansen som en virvelvind.
Detta gjorde ont, jätte jätte ont, gav stora blåmärken, ett par ärr & sårskorpor, men att skälla på honom hade inte lett någon vart & att ge upp denna fantastiska kille var inget alternativ.
Det blev istället en lång lång resa där vi valde bort en hel massa saker, jag rannsaka mig själv, såg att en bra grund för honom är rutiner, umgicks (gör fortfarande) endast med människor som kunde acceptera honom för den han var/är, började ta hjälp från alla håll, diverse kurser, privatlektioner, utredningar, veterinärkontroller, friskvårdskontroller, tränade mycket, tränade mindre, utmanade ibland med tävling men som jag ovan skev för att skapa fina minnesbilder & då kunde det vara att bara röra dig på parkering, ja alltså jag kan såhär i efterhand säga att jag gjort allt & det blev bättre & bättre men det blev ändå inte bra.
Jag såg det andra inte såg, han magra & var otroligt spänd, han blev mer fixerad vid dofter & reagera på människor vuxna som barn så mycket att det inte var hållbart & tillslut började han även reagera på L, han var inte elak men försökte utnyttja L på ett sätt som inte var okej & L är allt för snäll att ens reagera.
Så, beslutet togs, kastreringstiden bokades, jag grät floder, kände att jag misslyckats & att det skulle ses som om det vore fel på honom, att jag tyckte det var fel på honom men så var ju inte fallet, jag ville & vill bara hjälpa honom på det bästa sätt jag kan & idag är jag tacksam det tunga beslutet jag tog.
Lilla Y har äntligen funnit sig själv, han är tillfreds med livet, det jag var rädd för hände inte, inga personlighetsförändringar förutom hans upplevelse om att omvärlden vill honom illa.
Lilla Y är idag lyckligare än han någonsin varit, energin är densamma, arbetsviljan är oförändrad & istället för en daglig kamp där vi hade ögon i nacken, fick tänka långt innan vi handla så kan vi nu lägga energi & fokus på att bara vara tillsammans, att njuta av livet & glädjas tillsammans för är det något som utmärker lilla Y så är det att han inte gör något halvdant lika mycket som han tar kan han ge & jag har aldrig blivit överöst så mycket kärlek av en individ som jag blir av just Y, det han gör, gör han till 100% & det älskar jag honom för.

Självklart kommer det bakslag då & då, situationer vi får rädda upp men vem upplever inte bakslag, det skulle jag nog säga är en del av livet, hund som människa.

Läs hela inlägget »

Det är såhär det ska kännas, det är som att hitta hem, här kommer vi växa & utvecklas tillsammans, jag & min stora kärlek.

Solen stiger inte längre när vi tar vår morgonpromenad, det är mörkt & reflexvästen är framme men trotts mörkret kan jag tyda texten på L & Y:s halsband som lyder
”Eat, Play, Love” samtidigt som jag ser Lokes mjuka rörelser framåt, en svans som rör sig i takt med rumpan från sida till sida & ”oj hoppsan, där kom ett löv, det måste jag undersöka” innan han fortsätter framåt med lätta steg medans lillebror vid sidan av har en helt annan hållning, rakt fram med bestämda steg, här finns inget som kan störa vår lilla projektil, jag älskar verkligen deras olikheter lika mycket som deras likheter, jag älskar dem, jag älskar oss & jag känner mig privilegierad att få dela min vardag med min stora & lilla kärlek, två guldhundar i osynliga superhjälte capear men idag ska det handla om min stora kärlek, min Loke.

Utan förutfattade meningar, med öppet sinne & en stor termos med kaffe begav vi oss igår till Örkelljunga för att debutera i TSM NW3 & jag hade verkligen inga förväntningar alls, känslan var verkligen bara att samla erfarenheter & göra så gott vi kan med ett enda mål, inga felmarkeringar.

Dags för behållarsök, regnet öser ner, vi står vid starten, snackar lite med varandra, får en blöt puss & sen kör vi, inte där, inte där, inte där heller men här, HÄR är den.
Efter lite puffande & en fast frys stod det klart att vi gjort vår första felmarkering för dagen men vet ni vad, det här var det sista söket vi gjorde efter en lång dag med magisk känsla & med ett enda mål, inga felmarkeringar.
Äsch, inget att haka upp sig på.
Av behållarsöket fick jag med så otroligt mycket information, allt från hur han påverkas av min position till att han kan göra jäkligt snygga frysmarkeringar utan ett enda krafs, helt klart värt en köttbulle även det, han är ju dessutom urgullig.

Men för att återgå till resterande sök som började med ett STORT utomhussök på 7 min & känslan precis innan start var, jag tror jag måste spy, samtidigt som jag hade bestämt mig för att låta klocka ligga kvar i bilen & bara gå in & göra vår grej, han bestämmer & jag guidar när det går för fort.
Fasiken, jag känner mig som en stjärna med honom, en gömma funnen med tydlig markering, intresse på andra ställen, kanske var det oåtkomligt, kanske var det störning, oavsett valde jag att gå vidare & han visa inget intresse tillbaka.
Paus för pepp mitt i område & efter en stund kom signalen 30 sekunder kvar, vi jobbar, jobbar & jobbar, säger färdig & det med dunder & brak.
Kanske missade vi gömmor, kanske släppte vi gömmor & vi han definitivt inte ta alla bänkrader MEN vi var i vårt esse, vi var ett team, känslan var magisk under 6 minuter & 43 sekunders söktid.

Vidare till sök två som bestod av 3 vad jag nu minns som släpvagnar från någon typ av militärfordon samt en stor grävmaskin, total söktid 4 min.
Planen här, ett varv åt varje håll runt varje fordon & vi höll oss till plan, Loke är magisk, han är så bra, två funna gömmor någonstans på de tre första fordona innan vi begav oss till grävmaskinen där jag börja peppa lite mer, han var trött & jag tog istället beslutet att säga färdig trotts att vi hade halva fordonet kvar.
Men känslan, KÄNSLAN, att få göra detta med honom, att inget veta om någonting, att befinna sig i en bubbla & leva på vår teamkänsla, att vi gjort så gott vi kan på vårt sätt & att sedan bli uppmärksammas av domare & publik med kommentarer som ”Det ni har är speciellt & unikt” samt ”Vilket otroligt band ni har till varandra, det syns att ni gör det med glädje” vilket är ord som betyder mer än något annat, för det är precis så det är & nummer ett oavsett målbild.

Med glädjeskutt & magisk känsla hoppa vi in i bilen för att ta oss till nästa plats där vi som ovan nämnt gjort tidernas snyggaste frys & felmarkering men ack så värt en köttbulle så tog vi oss innan dess an ett inomhussök som heter duga. STORT STORT STORT, 8 min 30 sek, vi jobbade 8 min & 13 sek & över lag även här en grym känsla, lite intresse på vissa ställen men inga tydliga markeringar förrän vi kom till sista rummet & där satt den, en funnen gömma, färdig, klar, ut.
Jag är så nöjd med hans sökinsats, hans fantastiska jobb & att vi tog oss igenom även inomhussöket tillsammans trotts en tydlig påverkan av en något sömning Loke så var lärdomarna många & bästa tipset & aha upplevelsen är när domaren säger ”ni har kämpat er igenom så otroligt fint, härlig pepp & energi tills du såg att han börja bli trött & gav honom en ledsen röst”
Hmmm, bästa lärdomen för dagen, jag som vanligtvis peppar, startar om & booztar, men med handen på hjärtat så har jag gjort detta förut, om det går hand i tass med att vi båda är trötta är kanske en orsak men nu är det bara boozt & poppig röst som gäller!

Men för att summera så vet ju ni som känner mig att jag inte bryr mig speciellt mycket om placeringar eller tider, jag utgår endast ifrån oss, mig & Loke, vår känsla & vårt sätt att tävla, på samma sätt som när vi tränar, vilket är helt individuellt & som jag ser det så tävlar vi MED de andra ekipagen men mot oss själva för nya utmaningar & för vår utveckling. Samtidigt så var ju detta vår debut där jag valde bort klocka, gick på känsla & njöt av att vara i centrum med min bästa vän så ska jag vara ärlig & säga att det är en fantastisk känsla att se resultaten, ett kvitto som säger att vi är att räkna med, att vi är värdiga vår plats i klass 3, att vi hör hemma här.
Så med en 7 placering i totalen & hör & häpna en vinst i fordonssöket så vill jag åter poängtera att det handlar inte om placeringen utan som ovan nämnt om känslan att höra hemma att kunna blicka tillbaka & se vår fantastiska utveckling & känna glädje i framstegen.

Klass 3 är helt klart vår/min absolut bästa tävlingsupplevelse & jag lever som i eufori.

Vi har ingen aning om hur många gömmor som finns eller om det ens finns några, vi pratar inte om gömmor eller om söken under tävlingen med medtävlande, vi pratar om känsla & det är precis såhär jag vill ha det, negativiteten är långt bort från tävlingsplats & istället fylls vi med glädje av att ha gjort det bästa vi kan efter de förutsättningar vi har, efter dagsform, väder & vind allt vi har är här & nu.
Ja jag vet att jag är klychig må så vara men jag lever på lyckan, med vetskap att vi förmodligen missat en hel massa gömmor precis som det var en del av områdena vi inte han med men för nu så kommer jag hålla mig till vår plan, lägga klockan på hyllan, fortsätta jobba som vi gör & jag kommer inte kolla på några foton (banvandring) om vart gömmorna satt & vad vi missa, jag vill varken analysera, grubbla eller fundera & kanske är min värld lika knasig som Alice i underlandets men jag vet att det kommer en dag, då allt stämmer, när diplomet är i vår hand men till dess gör vi som vi gör, på vårt sätt, med fokus på glädje & tar med oss denna magiska känsla som vår tävlingsdebut i klass 3 gett oss.

Tusen tack till Sören,Inger, Ann-Louise, Lotta, Sofia, Marianne & alla andra både tävlande & funktionärer för en fantastisk dag tillsammans, så tacksam!


"I know we ain't perfect but with you, It's so good, and I know it's all worthy 'cause with you, It's so good.
It’s so good!"

Läs hela inlägget »

Karin & Torsten åkte på sin allra första tävling för några veckor sedan, här är deras tankar om dagen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi åkte på Torstens första Nosework tävling för någon vecka sen. Vår första tillsammans.

Torsten gjorde inte de markeringar jag ville!
Vi fick bara 50 poäng!
Vi tog inget diplom!
Torsten felmarkerade.
Vi fick 3 fel!
Hade han inte nosat så intensivt där så hade han inte lurat mig att säga markerat. Det måste varit fel på hydrolatet, han är ju faktiskt väldigt doftsäker när vi tränar hemma.
Ursäkterna och bortförklaringarna kunde varit många fler men det är långt, långt ifrån sanningen.

För det är så här:
Jag är supernöjd med vår insats! Hade det inte varit för mig (och värmen) hade han kanske fixat det.
Det var en varm förmiddag. Och framför allt så började dagen väldigt tidigt.
Men vi var i god tid och jag hade en go, lugn känsla i kroppen.

Vi gick in över vår första startlinje tillsammans, han slog på nosen och tadaaa - klar markering på första.
Sen kroknade han lite till sök två, ville inte ha vatten å var inte så brydd på godiset som hade skrapats ihop i bilen.
In i sök två, tiden gick ut, men han gjorde ett jättefint sök. Men som sagt det var varmt, och här kände jag faktiskt att vi hade varit överallt och han inte visat mer än intresse på flera ställen. Där den satt slängde han väl kanske en blick på mig men han släppte den för fort för att jag skulle kunna förstå.

Sök tre, han gick in fint, han sökte jättebra, men vi hann inte tillbaka till ett område som jag lät honom släppa när vi gick runt det ena fordonet. Det var det enda stället jag inte påvisade igen när han tog en sväng ut. Mitt fel! Å dessutom slängde jag ut mig ett markerat precis på slutsekunden = 2 fel å givetvis studsade jag bollen i sökområdet = 1 fel. Så 3 fel totalt.

Fjärde söket- så varmt det var, men han sökte tappert och fann den!!! Yaaay!!! Denna gång blev det en externbelöning i min väst som jag lagt utanför sökområdet - ALLT jag hittade i bilen som kunde vara av intresse låg i ryggfickan och han fick ta precis vad han ville och precis hur mycket han ville!
För dagens egentliga belöningar låg kvar hemma på gräsklipparen, de hade ju jag glömt där på väg till bilen i stressen till färjan.

När så sen protokollen kom på posten blev jag än gladare. Delar av kommentarerna löd:
Matte stöttar fint.
Proffsig förare som tar om när hunden tappar tråden.
Bra metodik. Hjälper hunden på ett bra sätt.

Det innebär ju att
1. All den tid jag stått och tittat på andras sök som Kursledare, domare på träningstävlingar och som tidtagare
2. De analyser jag gjort över mina egna och andras sök
3. De kommentarer, tips och trix som träningskompisar, tränare och domare gett mig och andra under träningar, kurser och tävlingar
4. De träningar vi gjort i olika miljöer
har gjort att jag tog mig an sökområdena (och att jag kunde stötta och hjälpa Torsten) på ett sätt som jag inte hade förutsättningarna att göra för Lillan när hon och jag åkte på vår första tävling.

Nu ska vi fortsätta utvecklas tillsammans. En vacker dag kanske vi får ett SSE, för tänk jag ser mer fram emot ett SSE än vårt första diplom.
Vi kommer åka på fler tävlingar, men vi kommer aldrig tävla mot någon annan
eller jämföra oss med någon annan än oss själva.

Summa sumarum
Vi fick en bra start och ett bra avslut på vår första tävling och det som hände där emellan är jättebra erfarenheter både för Torsten och mig. Vi gjorde vårt bästa och vi hade kul tillsammans! En riktig jäkla toppendag!

Läs hela inlägget »

Hej!

 Vi som har fått äran att gästspela denna vecka är Jeanette och Leo.
Jag är 47 år och bor i Olofstorp, öster om Göteborg, med min man och våra två barn. Arbetar som Ekonomi- och HR-ansvarig och parallellt jobbar jag även som Auktoriserad Ringsekreterare.
Leo (vår kära virvelvind) är en Kromfohrländer som precis fyllt 3 år. En Kromfohrländer är en aktiv och sportig sällskapshund med mycket studs och hopp.
Förutom Nose Work aktiverar vi oss även i RallyLydnad och Lydnad.

 Leo är mycket tillgiven sin familj och var tidigare väldigt rädd för andra människor. Oavsett hur mycket vi social tränade och aktiverade Leo så var det svårt för honom att ta egna initiativ och vara självständig, speciellt vid andra människors närvaro.
Efter att vi började med NW så har vi sett otroligt stora framsteg på att Leo vågar utmana och tro på sig själv. NW har hjälpt Leo att bli mer trygg, övervinna sin rädsla och ta initiativ. När doften kommer och Leo slår på nosen då är det inte mycket som kan störa honom.

 Jag hade ingen aning om vad Nose Work var innan en vän presenterade detta för mig. Denna vän är Linda. Hon sa att detta mycket väl kunde hjälpa Leo att bli mer självständig och trygg. Bra tänkte jag vi kör! Gick och köpte eukalyptushydrolat och började träna in doften, hösten 2018. Jisses detta gick fort så vi genomförde doftprov i eukalyptus, december 2018, och direkt efter anmälde vi oss till en kurs i Nose Work för att få till en markering och kunskap om Nose Work generellt. Idag markerar Leo genom att ”frysa”.
Ja, vad hände då under 2019? Vi gick utbildningar och tränade i slutna grupper för att utveckla oss mer och träffa andra likasinad, byta erfarenhet och få motivation. Deltog i Clear Round, tematräffar och andra inofficiella tävlingar.
Vår första officiella tävling var i augusti 2019, TEM-Utomhus på Hubbe´s. Jag var så himla nervös. Hur skulle detta gå? Skulle Leo kunna fokusera, skulle jag kunna hålla mina nerver i schack, kan jag släppa mina prestationer, ja frågorna var mång
a.

Ha, ha, ja tävlingen gick väl inte så bra, vi fick ihop 25p, men vår vinst var att vi träffade Michaela på Hubbe´s, vilken tjej, vilket välkomnande. Med ett stort leende var vi alla välkomna till Öa. När vi lämnade Hönö kan jag bara säga att mina mungipor satt långt upp vid öronen. Vi åkte därifrån med en otrolig vinst och jätteglada.
Hösten fortsatte och turerna blev många till Öa. Vi körde många tematräffar, CR även officiella tävlingar m.m. På de officiella tävlingarna nådde vi aldrig riktigt hela vägen, som max kom vi upp till 75p. På hösten/vintern kom Leo in i sin könsmognad, väldigt sent, och helt plötsligt tappade han fokus och doften var inte intressant längre.
Vi pausade och backade bandet och började om. Skam den som ger sig. Efter mycket jobb och mycket feedback från Michaela började vi komma tillbaka.
I början av 2020 blev även vi uttagna att få vara med i Hubbe´s Sponsorekipage. Så himla kul att någon tror och hoppas på oss, trots att kurvan hade vänt neråt.

 Ja 2020, vad skall vi säga om detta år? Fiasko, platt fall, ja namnen är många men vi blickar framåt. Vi jobbar på och nu börjar de officiella tävlingarna komma igång så vi håller tummarna att hösten 2020 blir toppen.
Vårt mål är självklart att ha roligt men också att få ta vårt första diplom i NW klass 1 så vi kan känna att vi äntligen är på G.
Ja, utmaningar och mål är många och höga men skam den som ger sig, störst fokus är att vi skall ha roligt tillsammans på vår resa.
Funderar ni på att prova på eller börja med bl.a Nose Work så skulle jag absolut rekommendera er att ta er ut till Öa och träffa Michaela och hennes Team på 
Hubbe´s.
Här individanpassas allt efter varje ekipage och de tar verkligen fram glädjen hos dig och din hund.

 Tack för att vi fick vara med och gästblogga denna vecka!

Läs hela inlägget »

Hej!
 
Vi är nyss hemkomna från en lägervecka i Borlänge hos Dala Hundservice. Där har vi tränat för Marie Fogelquist, Ann-Louise Ryrvik och Linda Jones.  Veckan har varit helt fullspäckad och ni kommer få följa med från dag till dag!
 
Tisdag - Hydrolatet till hunden eller hunden till hydrolatet?
 
Vi börjar med tisdagen som fick bli Millas dag! Denna dag hade vi tre olika sökstationer och vi började hos Ann-Louise. Där var fokus minisök/öar. Vi har gjort detta lite innan, men idag blev det verkligen en bra övning för oss! Milla har oftast eld under tassarna när hon söker så jag hade som mål innan söken att hitta en metod där jag kunde få ner farten och få på näsan tidigare. Idag passade öarna oss super och det blev tydligt för henne vart området var och hon fick doft i nos tidigt i söken.
 
Hydrolatet till hunden eller hunden till hydrolatet?
Ja, detta pratade vi om idag! Och vad tusan menar jag med det då? Jo, en nyttig sak jag tar med mig idag var att titta på olika hundar. Olika hundar har olika sökstil och vissa gick in med förväntan och såg ut att tänka ungefär såhär "vart, vart, vart?" och vissa gick in i området och mer pejlade av tills de fick hydrolatet i nosen och spårade upp källan. Jag tänkte genast på mina egna hundar, Sonny är mer taggad och tänker alltid Nose Work när jag sätter på selen och gör startsignal. Milla däremot känner jag inte lika bra än och med henne beror det mer på dagsform om hon är helt på banan och i sökbubblan eller om hon bara råkar trilla in i doftmolnet. Helt klart tänkvärt och jag har en målbild för Milla i framtiden. Mitt mål är helt enkelt att öka förväntan på funnen doft, så att hon orkar arbeta längre med högre förväntan redan från start.
 
Sök två var runt en container. Inte så ballt? Men vet ni vad, här började en resa för oss och jag fick ett riktigt aha-moment. Fokus var att ta sig runt hela containern, inte missa hörn och inte skvallra för hunden om vart gömman var genom att stanna. Så fokus, föraren måste röra sig framåt när hunden är i rörelse! Fokus två var att ta hörnen ordentligt och gärna i en loop, så om hunden har god fart så fortsätter man rakt fram efter hörnet, gör en snurr med hunden på utsidan så fortsätter man på den nya raksträckan.
 
Låter som en baggis men oj så lätt det är att "hjälpa till" vid en gömma. Vi gjorde tre sök runt containern. På alla sök fanns 10 gömmor på lite olika höjd men nåbara för alla hundar. Varv ett var pairing, jag tror att Milla tog 5/10 godis, vilket är rätt lite med tanke på vilka godsaker som låg längs vägen! Varv två var utan pairing men fortfarande 10 gömmor. Milla hade fått ner farten något, vi hittade fler gömmor och tog hörnen på ett bra sätt utan att missa något. Lite till vila innan det var dags för sista söket och där fanns förutom 10 gömmor även en tom bärare. Tyvärr fastnade Milla på denna och jag får ta med mig att träna mer på detta i framtiden. Men vet ni vad, vilken utveckling vi gjorde här och vilken fantastisk bra övning för oss! Resten av varvet gick kanon, och när vi fick upp farten lite för mycket och missade yta gjorde vi bara en snygg loop och fortsatte söket. Woho! Jag älskar när det stämmer, när vi samarbetar, när hon jobbar fokuserat, när hon gör tydliga fynd och blir så glad och stolt över sig själv. Tretusen delar tar vi med oss härifrån och detta är en övning vi kommer göra igen!
 
Vårt sista sök för dagen var fordon. Totalt sex fordon som man fick dela upp i tre olika sök. Milla sökte några blint och några med kända gömmor. Här fick vi mycket gratis från söket innan och det var bara att hänga på och köra järnet och plocka gömma på gömma.
 
Så från dagen tar jag med mig att Milla nog faktiskt kan mer än vad jag tror och att det kanske inte alltid är tur längre när det går bra, vi är ju faktiskt ett bra team. Övningen med containern kommer jag göra igen och jag hoppas våra träningskompisar också är sugna på att testa!
 
Onsdag
 
Sonnys dag!
 
Idag hade vi fokus på markgömmor, höga/oåtkomliga gömmor, utomhussök och lite handler-träning.
 
Sonny har tränat markgömmor innan, men idag gjorde vi det på ett sätt vi inte gjort innan, via en stor urvalsbana med plattor! En mycket bra övning även för Sonny som gjort det innan, men jag kommer även ta med det och testa med Milla. Syftet med övningen är att skapa en förväntan hos hunden, att det lönar sig att söka lågt. Ann-Louise är ju en magisk instruktör och alla sex hundar i min grupp utvecklades otroligt genom urvalsbanan, från att knappt intressera sig för den lilla plattan till att söka fokuserat och med förväntan på en stor platta på marken. Genomgående för Ann-Louises pass var att vi pratade mycket om förväntan, att ge hunden förutsättningar och förberedelse för att få en hund som förstår uppgiften och jobbar intensivt, som ser ut att tänka "var, var, var" hela tiden om doftgömman.
 
Efter detta övande vi på behållarsök och hur man som förare ska planera sin väg för att störa eller "hjälpa" hunden så lite som möjligt. Sonny var riktigt duktig och jag som förare tar med mig att hålla ett jämt tempo och låta Sonny jobba för sig själv utan att jag påverkar. Vi tränade också på att söka hörn, både i behållarsök och utomhussök. En vanlig behållarsöks-övning som jag gissar att många av er gjort är den så kallade "L-övningen". Behållarna står helt enkelt som ett L och doften ligger i hörnet. Låter ju även detta som en baggis men vet ni, det är SÅ lätt att fuska eller kanske avfärda det med att det bara är behållare. Men kan man förbereda sig så bör man, nu har jag en plan, en strategi och erfarenhet med mig inför kommande behållarsök och vi är snäppet vassare än innan.
 
Som avslut på dagen satte vi tillsammans ut höga och oåtkomliga gömmor i containrar på området. Vårt hittills mest spännande område! Tycke jag.. Sonny sökte precis som vanligt, men kanske lite mer taggad då han gillar spännande ställen. Tidigare har det yttrat sig genom att han fyndar en gömma men sen bara måste kolla vidare och spana in resten av stället utan att markera. Idag inte en tillstymmelse till detta!
 
Vi fick avsluta med ett sök som Ann-Louise satte ut åt oss, och Sonny gick som en klocka. Allt känns enkelt med honom, han vet vilket jobb som ska göras och han älskar det <3
 
Torsdag
 
Sista kursdagen och bägge hundarna fick följa med. Sonny började med behållarsök, idag i form av väskor. Jag säger bara såhär, behållarsök kan göras så roligt och vi ser fram emot att tävla på annat än kartonger. Finns många klurigheter med väskor som vi körde idag, stora, små, läder eller annat material? I vilket fall så gjorde Sonny ett riktigt bra jobb med dessa (och jag måste inhandla massa väskor så vi kan träna hemma).
 
Jag älskar behållarsök för att det är så enkelt men ändå så svårt, ni Nose Work-nördar förstår nog vad jag menar. Det är ju lätt, "bara" ett visst antal behållare som ska sökas av, hur svårt kan det va? Nog så svårt har det visat sig för mig och Sonny som gjort många felmarkeringar på tävlingar innan. Nu känner jag mig tryggare, vi har en plan och strategi för varje sök och efter dagens sök så kände vi oss som stjärnor! Min plan brukar vara att ta ett yttervarv och sedan beta av behållarna i mitten. Detta kan såklart ändras från fall till fall men det känns tryggt att han en strategi med sig.
 
På dagens andra pass fick vi äntligen gå upp på kullen och träna bland bussar, tåg och flygplan. Det blåste rejält och vi tränade på att söka i både med- och motvind med okända gömmor. Sonny sökte även i bussen, och jag kan inte bli annat än stolt när han kommer till helt ny plats, hoppar in i en spännande buss och direkt tänker Nose Work och gör ett superbra jobb. Stolt matte! Milla fick ett sök i flygplanet och oj så spännande det var. Upp för några pallar och in i planet där hon fick söka löst. Hon for in med världens fart och lokaliserade snabbt en gömma. Vilken tjej! Miljöstark, på jobbet och ett himla driv & go!
 
På eftermiddagen körde vi ett gruppsök där vi fick ett stort område som vi inom gruppen fick dela upp hur vi ville. Totalt skulle 12 gömmor in som alla hade en bokstav i närheten av sig. Reglerna var att vid en funnen gömma så var det byte till nästa i gruppen eller om man ej funnit något på 2 minuter var det byte. Det var himla roligt! Alla förare var taggade och det tog inte lång stund innan det var full rulle på hundar och förare. Sonny hittade flera gömmor och till slut fick gruppen till ordet: NOSE WORK CHAMPION. Vilket roligt avslut på tre fantastiska lägerdagar och ja, lite taggade blev vi nog allihop på att satsa på championat!
 
Fredag
 
Träningstävling! Sonny och jag körde klass 2 och de var totalt 6 områden med två gömmor i varje. Tre minuters söktid på alla sök och det var inomhus, utomhus och fordon (och branddrabbad container men jag vet inte om det räknas om en egen kategori?).
 
Detta var precis vad vi behövde träna på! Så roligt när det slår ut rätt. Vid två tillfällen misstolkade jag ett intresse, bad honom kolla igen och chansade på att säga markering på oåtkomlig. Visade sig att jag hade fel och såklart ser jag på filmerna i efterhand att det är jag som påvisat och Sonny som haft intresse på grund av det. Så himla nyttigt och bäst att passa på när det är träningstävling så att vi (jag) inte gör samma misstag på riktigt sen! Att söka okända gömmor i klass två tycker jag är så roligt, utmaningen blir större och sökområdet också större när alla gömmor inte sitter på chihuahua-höjd.
 
Lärdomar jag tar med mig från denna träningstävling är:
Håll fast vid planen och systemet! På ett område så missade vi en gömma som satt längs med väggen. Jag börjar nästan alltid med att söka väggar och sedan föremål i mitten, det brukar fungera bra för oss. På detta sök började vi med några möbler och hittade snabbt en gömma. Gömma två hittade vi inte, men när jag funderar på söket i efterhand så finns det faktiskt en yta vi missat. Hade jag hållit fast vid min plan så hade vi troligtvis tagit den också.
Sök HELA området. I två av söken satt en gömma supertidigt. Första missade vi (allra första söket, kanske lite taggade i starten?) och den andra tog han nästan innan vi hade startat. Så lärdom: se till att nosen är på redan vid start, och är det inte det så lägg tid på att gå tillbaka.
Låt det ta tid! I några sök la vi mycket tid på att utreda en gömma. Efter det fina söket ville jag ge en stor belöning och vi hann sedan inte hitta gömma två. Och vet ni vad, det gjorde mig ingenting! Hellre ett fint jobb och en superbelöning än att stressa igenom söket.
 
Så jag säger såhär, klass 2-tävlingar, here we come!
 
 
Vi hade alltså en underbar vecka i Borlänge trots Millas sår i tassen och Sonnys besvikelse över att han inte fick följa med första dagen. Vi säger också tusen tack till Hubbes för att ni tror på oss och gav oss möjligheten att åka till Nose Work-paradiset! Vi slänger in ett tack till världens bästa husse också, som följer med, filmar, fotar, tar hand om hundar och sköter allt runt omkring. Och tack till Dala Hundservice och Marie för ett kanonläger, vi kommer tillbaka!
 
/Camilla, Sonny & Milla

Läs hela inlägget »

Vi är mitt i semestern, en helt underbart tid.
Tid för återhämtning, tid med familj, tid att bara vara, tid att rå om sig själv & sina nära, tid att spendera på det man önskar, när man vill & hur man vill men det är också en tid att blicka tillbaka, att reflektera, att drömma att bearbeta & att sätta nya mål, iallafall för mig. 

Men stopp, nu backar vi tillbaka bandet till slutet av 2018 då jag första gången ställde mig upp & börja berätta om vem jag är men även vem jag varit.
En resa så nära men ändå så långt borta. 
En resa om ett liv fullt av förtvivlan, saknad, sorg & förlust.
Ett destruktivt liv men ändå ett liv fullt av hopp, hopp om en framtid på en annan plats, i en annan värld & här sitter jag nu, mitt i framtiden, framtiden som en gång inte fanns.
Det är ingen hemlighet, jag är en föredetta missbrukare, en narkoman eller som många uttrycker det med ett hånflin eller förakt, en pundare.

Vi vrider fram klockan till nutid.
Idag sitter jag här, med en fantastisk man, hus, företag & två helt fantastiska pojkar i brunt, två labradorer som betyder mer än livet själv för är det något tidslinjen & de olika livsstilarna har gemensamt så är det min kärlek till hundarna, jag behöver dem så mycket mer än de behöver mig, de håller mig levande, de motiverar, de inspirerar & det bara genom att finnas vid min sida.

Att hunden har en  läkande effekt behövs varken forskas eller funderas på, det är bara så det är, de är en gåva, en gåva jag är så otroligt tacksam men ändå kan jag aldrig visa det nog. 
Jag vet att de ser mig som tillräcklig ,att de älskar mig, att de är mer än lyckliga, de lever ett underbart liv men ändå önskar jag att jag kunde ge dem mer & helt plötsligt känner jag mig otillräcklig. 

För ca 8 månader sedan fick jag ett erbjudande att börja skriva, jag sa nja, ville fundera, fick pausa föreläsningarna & verkligen börja rannsaka mig själv, vill jag detta, för gör jag det ska det vara helt ärligt från början till slut.
Jag kom fram tlll att givetvis, det är ju ändå en dröm & om jag kan hjälpa så mycket som en enda person där ute så är jag mer än villig att dela med mig.
Men så hände något ingen av oss kunde förutse, corona kom & hela världen vändes upp & ned, allt blev lagt på paushyllan & här står vi nu, hyllan börjar tömmas & jag känner en stor motivation att börja om på nytt, tillsammans med er, på avstånd via online föreläsning.

Följ med bak i tiden till en värld i missbruk, destruktiva förhållanden, misshandel & brott till att vända helt & våga tro på sig själv & livet, att kämpa för det man vill ha men framför allt för sig själv, att vara tacksam för det du har framför dig, att fokusera på glädje & det positiva i livet även de dagar man önskar solen tagit ledigt.
En föreläsning som från början till slut har en råd tråd, tråden som höll mig vid liv, hunden.

En föreläsning i tre delar, dåtid, nutid & framtid, en ärlig & öppen föreläsning från en missbrukares värld till att försöka leva normalt med allt vad det innebär, att våga drömma & tro på sig själv men framförallt en föreläsning där hunden kommer att hyllas, hunden som älskade mig i vilken form eller skepnad jag än visade mig.

Jag säger ofta, jämför er inte med andra, se det lilla i det stora, gläds åt varje liten pusselbit som tar er framåt, fokus på glädje & som ni förstår finns det en anledning, oavsett om det är till vardags eller under hundträning.

Föreläsningen ligger ännu inte ute som bokningsbar via evenemang men för er som önskat & frågat efter föreläsningen så släpper vi självklart platser redan nu.
Föreläsningen släpps den 31/10 & kommer i tre delar till priset av 275:- med max 20 platser.
Förboka redan nu för endast 200:- genom att maila hubbeshundkurser@outlook.com

Vi önskar er en fortsatt fin söndag & kom ihåg, njut varje minut!

 

Läs hela inlägget »

Kära vänner, hur har ni det?

Idag kikar vi in för att påminna om den viktiga återhämtningen, vilan & tiden på året då vi kan tillåta oss själva att bara vara, för det är väl det semestern står för, vila & återhämtning.
Vi vill kika in för att påminna om hur viktigt det är att leva i nuet, att tillåta er själva & era hundar att gör så mycket som ingenting alls mer än att bara vara.

Jag förstår att man innan semestern tänker att ”nu ska jag hinna med det ena, det andra & det tredje” men när semestern väl kommer så är det som luften går ur & allt man önskar är att bara få njuta av dagarna utan några måsten, att bara ta dagarna för vad de är, inga planer ingen planering & vet ni vad, det är gott nog, ni är gott nog.
Ännu ett år har passerat, ett år av hundträning, tävling, planering & jobb så ge er en liten klapp på axeln & påminn er själva om hur bra ni är & hur välförtjänta både ni & hundarna är av semester & sommarlov, det var som sagt ett år sen sist.

Semester betyder inte att man behöver planera in varje dag med träning eller äventyr, semester betyder inte att du måste ha några planer alls, semester betyder att DU gör som DU vill, när DU vill & på det sätt DU önskar.

Jag vill bara skicka denna lilla påminnelse då jag upplever en semesterstress där man känner sig otillräcklig som hundägare, jämför sig själv med andra & deras planer, där man tränar men mest för att man känner att man måste när man egentligen bara vill ta en kravlös promenad i naturen eller sitta på en bänk & äta glass.

Så kära vänner, kom ihåg att njuta av er lediga tid tillsammans & tillåt er själva & era hundar att bara vara, träna när ni har energi & motivation, åk på vandring när det finns spring i benen men passa framförallt på att lägga er i solstolen med en bra bok eller podd & njut samtidigt som ni hör er bästa vän andas tungt & avslappnande tätt intill.
Tillåt er att ta vara på semestern & vila med er bästa vän helt utan dåligt samvete eller kravhjärnan som säger ”jag borde, jag måste”

Jag har sedan flera år tillbaka sett semestern som en lång vila för både mig & hundarna, inga krav, inga måsten, vi lever i nuet, tränar om vi känner för det, men mestadels så njuter vi av att bara vara.

Så idag skulle jag vilja att ni delar med er av era bästa ”bara vara” dagar, hur ser de ut?
Hur njuter ni av semestern?
Vad är återhämtning & vila för er?
Kanske är det de fem minutrarna när solen går upp med en kaffe i handen på altan?
Kanske är det när ni smyger till soffan för lite extra mys?
Kanske är det när väskan är packad & ni ger er ut på en dagstur tillsammans?
Kanske är det träningsdagen med gänget som ger kick & energi?

Men kom ihåg, andas in, andas ut, njut varje minut & var rädda om er!

Läs hela inlägget »

Hej!
Jonna och Tuva-bus här, vi tänkte gästblogga lite om hur vi tänker kring hundträning och nosework. Tuva är min första egna tävlingshund, hon är en Staffordshire bullterrier på 3 år. Jag har alltid haft djur, allt från chinchillor till eremitkräftor och sniglar men hunden ligger mig varmast om hjärtat. Min första kärlek var farmors Newfoundland, Axel, svart som natten och snällast i världen. Jag brukade som 4–5 åring krypa in i Axels hundkoja och hålla honom sällskap tills mamma hittade mig, mamma tyckte inte alls att det var en bra ide att sitta ute i en skitig hundkoja mitt i vintern.
Eftersom jag har pluggat i 100 år så har jag inte haft råd (eller tid) att ha egen hund, så när jag väl blev avlönad forskare så kom lilla Tuva in i livet. Tuva var en virvelvind som vände upp-och-ner på det mesta. Hon var envis som en åsna och högg som en piraya, med sönderrivna/bitna kläder (och kroppsdelar) började vi gå lydnadskurser. Det var inte lätt att träna lydnad med en hund som hade större intresse för instruktören än för mig, som somnade mitt under kursen eller som rabiat högg mig i armar/ben under tiden jag försökte lyssna på vad instruktören sa. Just den sociala biten dvs att Tuva ÄLSKAR människor, alla människor, mer än livet själv, har varit sjukt jobbigt just i lydnaden. När Tuva var runt året så började jag ge upp tanken på att det skulle bli lydnadshund av henne. Jag var alltid tvungen att träna med långlina och alla träningstillfällen där det fanns människor på en radie av 1 km var jag tvungen att träna kontakt, kontakt och kontakt (supertråkigt). Såå många gånger jag gått från träningar och helst velat gråta, där allt hade gått fel och jag kände mig oftast som en usel hundtränare. Så jag började fokusera mer på nosework istället, i söket fanns inget annat än jakten på doften. Jag kunde ha Tuva lös utan den minsta tanke på att ”snart sticker hon”, Tuva var 100% fokuserad och 100% motiverad. När Tuva var 1 år (ganska precis på hennes födelsedag om jag inte minns fel) var vi på vår första clear-round på Hubbe’s. Jag var så nervös över att Tuva skulle massakrera alla behållare och riva halva sökområdet, vilket hon också gjorde. Skillnaden var att Michaela bara skrattade åt det och kom med konkreta tips på hur vi kunde jobba vidare med problemen. Just skrattet och den positiva stämningen fick oss att återvända till Hubbe’s, för är det något jag lärt mig om hundträning så är det att det ska vara roligt både för mig och för Tuva annars kan det kvitta. Jag vill också ta chansen att påminna om att vår/a bästa vän/ner (hundarna) gör allt och lite till för oss, det gäller att vi är ödmjuka och tacksamma för just den individ vi har och att vi slutar jämföra oss med andra. Att vi istället börjar titta på andra ekipage och imponeras av hur bra de gör det och att vi inte glömmer bort hur mycket tid (blod, svett och förmodligen tårar) som just det ekipaget har lagt ner på sin träning. Istället för att jämföra oss, fundera på vilka dina och din hunds styrkor är och hur du kan utnyttja dem till fullo.
Under två år har vi nu varit stammisar på Hubbe’s och som vi har utvecklats och inte bara i nosework. Genom Hubbe’s har jag träffat fantastiska människor (och hundar) och jag har tagit med mig glädjen från Hubbe’s och Michaela i all hundträning. Kanske tänker ni nu att man ibland måste göra tråkiga saker för att nå längre?! Då vill jag kontra med att jag istället tänker göra tråkiga saker roliga!
Det har hänt så otroligt mycket på 2 år, inte minst har jag och Tuva blivit ett team, ja ett riktigt Dream-Team faktiskt (för det mesta ska tilläggas…). Jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte funkar med Tuva och så länge jag utformar träningen som en rolig lek så är Tuva oftast med mig. Tuva har förstått (och förlikat sig med) att hon får leva med sin långsamma och förvirrade matte. Tuvas sociala bekräftelsebehov är på en behändig nivå och vi ser nu fram emot att starta klass 1 i lydnaden, livlinan (långlinan) är inte längre standard-utrustning i hundväskan (det blev lydnadshund av Tuva ändå till mattes glädje!). Vi tränar/tävlar aktivt i både lydnad och nosework, två sporter som kompletterar varandra väldigt bra enligt mig. I noseworken är vi uppflyttade till klass 2 i TSM och
TEM inomhus. Vi är fortfarande stammisar på Hubbe’s och vi har även fått äran att vara ett av ekipagen i ”Team Hubbe’s”. Tyvärr kom Covid-19 emellan när det gäller tävlingar både i lydnad och nosework, men det innebär också att vi hinner träna mycket mer. Så när epidemin lugnar ner sig, så ser vi fram emot att representera Hubbe’s på tävlingar igen!

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter