Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

Vill du gästblogga? Kontakta oss på hubbeshundkurser@outlook.com

Livet med hund.......

Izzy är familjens första hund.
Att skaffa hund var något vi funderade på länge, länge innan vi bestämde oss. Inte för att vi tvekade om vi ville utan för att ordentligt tänka igenom och föreställa sig hur livet kanske skulle bli. Kommer den nya lilla varelsen få de bästa förutsättningarna hos oss, en hund är en familjemedlem och inget tillfälligt intresse man kan tröttna på eller byta ut om man är missnöjd, inte i vår värld i alla fall.
Varför vill vi ha hund, hur ser jobbsituationen ut, fritid, resor, vill alla i familjen ta ansvar osv.
Vi landade alltid i samma känsla, JAAA det är klart vi ska ha hund.
Så var beslutet fattat och vi fick kontakt med en fantastisk uppfödare som såg just oss och efter några besök valde ut den perfekta lilla tjejen till oss.
Det var kärlek vid första ögonkastet, även om vi inte visste vilken av karamellerna som skulle bli vår just då.

Nu har Izzy funnits vid vår sida i 8 ½ år. Jag kan knappt föreställa mig hur det var innan. Tänk så mycket vi har lärt oss och upplevt tillsammans.
Så många inspirerande kurser vi gått på allihop, tävlingar, träningar, uppvisningar vi varit med om. Och för att inte tala om alla härliga människor man träffar.
Men en sak som genomsyrar vårt tänk är den goda relationen.
Jag hade nog inte funderat på det så mycket innan men ju mer jag lär mig om hundträning desto viktigare blir relationen och glädjen i hundlivet för mig.
Vi gör det vi gör tillsammans, för att det är roligt.
Kan jag inte motivera och inspirera just idag, nämen då slappar vi, det är också mysigt. Eller så tramsar vi oss bara och leker jage hela dagen.
Tänk att vi inte behöver vara vuxna tråkiga bara för att barnet är vuxet, vi busar och leker och skrattar varje dag.

Hon är perfekt, visst det har rykt en nybakad kaka någon gång, tomatodlingen går inte säker, återvinningen hämtas och slickas det på, det äts lite gräs på tävlingsplanen och säkert en miljard andra saker som någon annan inte skulle uppskatta. Men hon gör oss glada, hon hjälper oss dagligen med små göromål.
Hon ser till att man kommer ut även om man har en dålig dag.
Jag kan inte tänka mig livet utan hund idag.
Vi kanske inte lärt oss uppskatta det kalla hällregnet en mörk novemberkväll ännu, men det kanske krävs en hund till för det.

Camilla & Izzy med familj

Läs hela inlägget »

Freja och jag har haft en tävlingsperiod med flera TEM1 och debut i TSM2, en period som gett oss många lärdomar, tankar och funderingar. Förberedelser med att packa väskan, ta fram rätt saker, sele, godis i massor, vatten, silverduk m.m. Freja fullkomligt älskar detta och förväntan är skyhög. Inte sällan samåker vi med våra träningsvänner och Freja flyger ut som en kanonkula och studsar upp i bilen och är redo för att åka.
Väl på tävlingsplatsen bygger vi vår bubbla, våra rutiner och vanor, att vara i tid för ordentlig rastning, lukta av sig, tomsök, lek och bus för att sen varva ner, hitta vår kemi.
Men det är också här mina stora grubblerier börjar. Som jag tidigare skrev så älskar Freja nosework, att få dundra in i ett sökområde och få använda sin suveräna nos, att söka högt och lågt, att finna "skatten" är bland det bästa hon vet...
Men den stress som byggs upp av all hennes förväntan är den bara positiv? Eller kan den eskalera och bli negativ för henne?
För mig handlar det just nu mycket om HUR jag kan hjälpa henne på bästa sätt att hantera den förväntan och därmed stress som kommer inför tävlingsstart. Det allra viktigaste är att hon mår bra när hon får göra det hon älskar allra mest.

Vi jobbar på vår "bubbla" med rutiner som jag tror mig fungera för oss, vi lägger till, drar ifrån, ändrar, förlänger vissa delar och kortar ner andra. När vi nu fick möjligheten att delta i flera tävlingar under en period kom jag till insikt i vikten av att lyssna på våra behov och vad som är viktigt för oss, att jag tar ansvar och skapar de bästa förutsättningarna för Freja! Det är min skyldighet! Att vi oavsett startordning har rätt till vår tid och våra rutiner inför söken, eller som en domare sa till mig "alla har betalt lika mycket för att få starta så ni har lika stor rätt till er tid som andra".
Detta är något jag måste jobba med, har väldigt lätt att lyssna och ta hänsyn till andra, vad de tycker och tänker.
Jag har den hund jag har, vi är det team vi är och det är bara vi, Freja och jag som kan göra vår grej.

Jag ska lita mer på henne och låta henne få göra sina sök. Hon är en Ferrari, söker i ett rasande tempo och det går ofta väldigt fort, för fort! Men hon är doftsäker och hon söker med glädje och entusiasm, när hon får göra sin grej och jag följer henne så blir det oftast väldigt bra. Ofta använder jag det jag hör och ser av andra när jag skapar min målbild och ibland glömmer jag bort att fråga Freja om hon håller med om den målbild jag har skapat åt oss.
Vi ska ju jobba tillsammans!
För det bästa jag vet är när vi efter vår perfekta uppladdning går förväntansfulla och ivriga, men med ett lugn inombords, in mot sökområdet och Freja får göra det hon älskar allra mest. Den lycka vi känner där och då, är mitt lyckopiller! Den glada studsboll som gör känguruhopp ut från sökområdet fullkomligt älskar jag! Och det gör att alla sök gör oss till vinnare!
Förra helgen var vi iväg med vänner, övernatta, umgicks, skratta, tävla, motiverade, inspirerade och blev inspirerade och hitta vår bubbla!
Jag känner mig redan som en vinnare, vilken rikedom att få göra allt detta tillsammans med den man älskar så mycket!

Kram Ulle & Freja

Läs hela inlägget »

Så var det då dags för mig att presentera mig och mina hundar.
Mitt hundintresse började väldigt väldigt tidigt. Första hunden i min ägo kom in i mitt liv i slutet av 50 talet, (en beg underbar tax).
Men jag har alltid längtat efter pudel och efter 1 tax, 2 stövare och 1 blodhund så blev det äntligen pudel. Storpudel TILDA 1978-1994 från Hildehaus, tävlade lite lydnad men mest var vi bara tillsammans i stallet o ute på ridturer.
Sen kom vit storpudel ALMA-COGAN 1990-2004, den tjejen var en underbar diva och var mest med husse, därefter kom brun storpudel HJÖRDIS 1994-2007 från Husaren’s. Vi tävlade upp till elit i lydnad, hon var en underbar och speciell tjej, och hon behöll sin härliga bruna färg hela livet, under tiden kom vit storpudel SIGNE 1997-2011 från Estang’s, vi tävlade också upp till elit i lydnad, och hon var en riktig arbetsmyra, sen kom även vit storpudel HEDVIG 2004-2018 från Carolines’s, att träna olika grejer var inte så kul, men i agility tog vi oss till klass2, dock var hon mer för det flärdfulla livet som att åka cab.
Vit storpudel TURE 2007-2018 kom från Estang’s då 8 mån gammal hem till oss.
Vi tävlade agility men inte med någon vidare framgång, men Ture och jag var själsfränder och hade väldigt roligt, och den som sett Ture på agilityplanen minns honom säkert.
Han är också fotomodell på Nya Varvets Hundskolas planscher.
Det har som ni förstår varit flera hundar samtidigt i familjen, som mest 4 st.

Mina pudlar idag är GÖSTA född 2013 brun mellanpudel från Esswalds, viltspårschampion, tävlar klass 3 i agility och klass 2 i hopp, har tävlat SM i agility lag, älskar att spåra.
HASSE aprikosröd storpudel från Vita de Cane född -18 kom då vi längtade efter en storpudel igen,
Viltspårschampion, tränar agility, NW och Hoopers, utställd med framgång.
Hasse är en härlig, vänlig och helt underbar kille och vi kommer att ha mkt roligt tillsammans.
Så har vi förstås TAGE aprikosröd mellanpudel från Happy Life 2016 viltspårschampion, tävlar klass 2 i agility och Hopp klass 3. I NW är det klass 2 TSM och klass 1 i TEM, tävlar lite i specialsök.
Tage älskar att träna och tävla, oavsett vad vi ger oss in på, ibland tror jag att han har ett sjätte sinne, han har stenkoll på de mesta.

Tage är ju den pudel som är med mig i Hubbes härliga sponsorteam.
Vi är väldigt glada att vara med där, och vi har fått ett positivare tänk eller snarare tänket ha roligt, går det bra så är det ännu roligare.
På de senaste tävlingar har jag fått positiva kommentarer för mitt lugn och inte stressar fram något beslut från Tage utan låter honom jobba, vilket känns sååå bra och stärker även mitt självförtroende.

Vi ser verkligen fram emot det kommande året med HUBBES härliga gäng!

Ewa & alla pudlarna

Läs hela inlägget »

Vilken helg! Vilken fantastisk helg!

Lilla Y & jag har varit på äventyr, ett sånt där nyp mig i armen äventyr, vi har varit & tävlat första gången sedan covid knacka på dörra & dessutom spenderat en natt på hotell, helt på tumanhand utan storebor, utan farsan & det tillsammans med vännerna Jonna & Tuva.

För att förstå känslan i detta inlägg måste man förstå Lilla Y & den unika individ han är samt den magiska resa han gjort, Lilla Y är liksom jag otrolikgt känslostyrd, allt handlar om dagsform & att acceptera varje liten åsikt, varje utryck & verkligen ta tillvara på det han förmedlar. 
Att vara iväg med Y kräver så otroligt mycket ifrån mig, det är fokus, fokus på honom & för att göra honom rättvisa så handlar det inte om 100% narvarande utan 200%.
Jag hade kunnat skriva ett långt inlägg om vem lilla Y är, egentligen är det vad som krävs för att helheten i detta inlägg ska bli rättvist & för att förståelsen för känslan kring helhet, kring individer, kring prestation osv ska förstås på rätt sätt men jag tänker att det får komma via en vlogg, känslan kring denna lilla varelse vill jag förmedla i uttryck som är onåbart via text.

Okej, dags att börja sumera en helg full av glädje, full av känslor, tårar & tacksamhet!

Lördagsmorgon, klockan ringer, vi stiger upp, tar en lång promenad med brorsan, äter en god frukost tillsammans & börjar sedan packa bilen, jag & Lilla Y ska iväg & tävla, inte bara en dag utan två dagar i Bengtsfors, vi ska bo på hotell, vi ska hänga med Jonna, Tuva & nästan hela team Hubbe's som är på plats, jag är redo, är Y redo?
Med Y handlar ALLT om dagsform & att skapa de bästa av förutsättningar. 
Med Y handlar det om att se helheten i allt som sker, ALLT! & jag kommer ta det steg för steg.
Vi sätter oss i bilen, jag har med mig allt vad vi behöver, har planerat så vi hinner stanna på vägen upp & även hinna landa på tävlingsplats en stund innan samling & start.
Min målbild för helgen var att ta oss till tävlingsplats & att han ska känna sig trygg, sedd & hörd, mitt mål var att se om jag haft rätt, om vi kommit såpas långt att han är helt okej med att befinna sig på ett område med för honom hög rullians av hundar & människor.
Mitt mål var även att han skulle få gå in i varje område & känna sig som en kung, OAVSETT funna gömmor eller ej så skulle han få lämna som KUNG YMER! 
Jag säger ofta att han är Batman & jag är Robin, jag menar som jag ser på det så finns ju Robin alltid där för att stötta & kämpa med läderlappen, det är teamwork, det är känsla & det är precis det jag vill ha.

Vi är på plats, allt känns bra, han är chill, vi möts av våra team kamrater, vi ser banvandring & jag känner "YES, det är Y vänliga områden" förutsättningarna är de bästa för honom med öppna ytor & både domare & tidtagare kan hålla gott avstånd. 
Tänker ni på det? Att det är skillnad på områden & områden? 
Att det är skillnad på inomhussök & inomhussök & hur olika miljöer kan åverka även den bästa av sökhundar? 
Iallafall, förutsättningarna var de bästa, målet var en trygg liten kille på tävlingsplats & med sökområden som dessa så kände jag att osvett om han hittar gömmor eller ej så kommer han göra ett fantastiskt jobb & det är precis det jag sträva efter i arbetet, att hitta gömmor är ett pluss men att se ett fint arbete med hög motivation det är så mycket guldstjäna i det!
Vi startar inomhus, går till väntplats & där gör jag ett litet tomsök, nu spände vi bågen, Y hade precis rört sig förbi hundar & människor som om han aldrig gjort annat & eftersom jag känner denna lilla så väl så vet jag vad som sker om osäkerhet, trötthet eller någon typ av känsla börjar bolma upp, ja då börjar han klia sig & det är något som visar sig även i arbete om motivationen inte är på topp & han inte hamnar i doftmoln hyfsat snabbt. Så jag spände bågen, tomsök & jag visste där & då, motivationen var på topp, inget kli, bara jobb & fokus här & nu.
Inomhus & Behållare, sjukt nöjd, sjuuukt nöjd, han var bara så magisk, jag kunde inte annat än att skrika rakt ut & överösa honom med bananpannkakor.
Jag såg på Jonna som var med & titta & utan ett ord kunde vi tyda varandra, Ymer är dagens vinnare & det var precis vad vi sa påvgen ut, målet är uppnått, vi gjorde det, Lilla Y gjorde det & gick in som om han aldrig gjort annat, han har vunnit & de sista söken kommer enbart vara en test på hur långt han orkar.
För er som inte hängt med sedan start med Y så förstår jag att det är svårt att förstå men jämför med en ADHD hjärna, jag jämför med min & det blir på så sätt så lätt att förstå helheten & hur mycket det tar på kropp & knopp att sortera intryck & hålla ihop.
Nåväl, paus, det börjar ösregna, ÖSREGNA!
Y avskyr regn trotts att han är en labrador, men med mitt mindset att vi bara ska lattja & beträda nya marker så gick vi för att ge det en chans & om det blev en chans, det blev DIPLOM, kan n i förstå?
I ösregn tog han de sista tre gömmorna & han var så välförtjänt ujtav det, han jobbade som han aldrig gjort förr, vi jobbade, det var teamwork, jag såg honom, han tog mina anvisningar med högt förtroende & han gjorde det!
Diplom, två SSE & jag v ar helt upprymd, överväldigad & ja tom på ord!
Min lilla gjorde det & med full pott utan några fel blev han totalvinnare & som han förtjänade det!

Efter tävling begav vi oss till hotellet & jag vill verkligen poängtera att hela resan, hela äventyret är en påfrestning för Y, även om han liksom jag njuter av att vara iväg & hänga tillsammans så är det för en ADHD hjärna så otrolugt mycket att sortera, en natt på hotell tar mer än vad man kanske kan förstå.
På hotllet firades det med gött att käka & dricka, vi hade mycket att fira & då handlar det i grund & botten inte om diplom, det handlar om känslan, om att känna hur rätt man är, hur härligt det känns att verkligen vara ett med sin hund, att träna med känsla & låta känslan avgöra för hur vi går vidare.
Men det firades tillsammans med Jonna & Tuva som även de tog diplom, SSE diplom dvs en utmärkelse, något av det finaste man kan få enligt mig. 
Tårarna rann, jag är så tacksam & rörd, jag är så stolt över dem & hur långt de kommit, hur långt vi kommit & här kommer en skryt rad.
Det är otroligt få SSE utmärkelser utdelade men två av dem är från team på Hubbe's, Tuva & Ymer, ja ibland får man skryta & jag tycker det är synd att utmärkelser & diplom inte ärdesätts mer än tidshetsen i olika moment för i min värld så visst kul att stå på prispallen men jag värdesätter ett fint arbete i 2 minuter mer än ett 4 sekunderssök & jag ser inte att man är bättre för att man är såkallat snabb, allt handlar om olika förutsättningar, raser, sökstrategier osv.
I mitt tycke, hylla Diplom & Utmärkelser, jag anser att NW är en sport där vi tävlar mot oss själva tillsammans med alla andra.

Firandet blev dock inte så långt, alla var vi trötta & efter mat, bubbel & tuggben så var det nattinatti, eller just ja, det blev en lång tur i skogen med, något som jag värdesätter högt när vi är iväg.

Söndag, Y väcker mig med en stor varm kram, som jag älskar denna ärta!
07:00, dags för en tur med Tuvis & Jonna, det är en ny dag & vi laddar för de bästa av förutsättningar men redan på morgonen var det tydligt, Y var trött, vilket jag förstod & tröttae skulle han hinna bli i väntan på att starta under eftermiddagen vilket även gjorde mig trött, jag stod i valet & kvalet, åka hem eller ge det en chans men Jona skrev "Kör, det är Y vänliga områden"
Sagt & gjort, vi åkte till tävlingsplats med målet att ta oss igenom med goa känslor, bryta om han behöver det & bara njuta.

Mot första start, Y började nästan omgående pocka på min uppmärksamhet, jag viste där & då att n u handlar det om att strka honom, att låta han göra sitt & belöna för bra jobb. Inga reaktioner & en trygg kille på området men attg hålla ihop i sökområdet blev för tufft & som ovan nämnt kom kli ganska omgående.
Jag satte mig ner, klappa om, sa hur bra han var & sen satte han av, tog en gömma, kände sig som kung Ymer & sen satte han av igen för att vilja bli lyft upp på avsatser & annat. Självklart lyfter jag upp & stöttar, nosen var på & även om jag inser att det är högsr orimlgt att placera en gömma där så låter jag honom fortsätta, det handlar om att stärka, för som sagt Robin följer Batman.

Vidare till fordon, nej nej nej säger Y, kli kli kli & jag kände att det är dags att vara snabbtänkt då jag inte vill bryta mitt i kli utan få igång nos & strax därefter säga färdigt så han får betalt för nos på & bra jobb men här hade vi värdlens magiska tur, jag sprang mot släp & anvisade rakt en gömma, markerat & innan jag viste ordet av det så tog han gömma två som var närliggande, vilket resulterade i ett färdig & fasiken vilken boozt det blev för Y, ibland handlar det om tur & det hade vi här.

Det blev en kort paus & jag hade bestämt mg för att ge honom en chans, att våga spänna bågen i de sista söken för att utvärdera & med områden som var Y vänliga var det värsta som kunde hända att jag skulle bryta, jag var förberädd på att säga till Marie att berätta vart en gömma var så jag kunde belöna & få det bästa av avslut.
Men taggad till tusen blev denna lilla när han såg behållarna & jag tor han gjorde sitt snyggaste behållarsök ever, pang, pang, & SSE, vilket sök, men det var här han lade sina sista krafter för direkt därefter kom skallen & nosduttarna på benet, här borde jag ha sagt att nu avbryter vi.
Sista söket, Y tappade hela hållningen, motivationen gick ner & helt plötsligt en cob, en markering & där & då tog han slut, markeringen var lite för långt ifrån & inget konstigt med det, så rättvist bedömt & Y som med hela sin kropp & attityd sade stopp, han orka inte mer.
Jag lät honom reda ut gömman & pang belöna, vi gick ut & Y bleb jätte upprörd, alltså tänke er en ungdom som känner sig missförstådd, han skällde & sa "Hur tydlig ska jag vara, nu åker vi hem" & det orde vi kanske ha gjort, kanske spände jag bågen lite väl mycket med två dagar men samtidigt så blev det för mig det finaste av kvitton, en felmarkering blev det finaste av kvitton tillsammans med hela hans sätt att hantera sök efter sök.
Jag älskar att snacka med denna lilla kille, jag älskar att vi förstår varandra trotts att v i talar olika språk, jag älskar att han är så tydlig i sitt sätt att säga nu kör vi jag älskar dig liksom morsan för helvete nu blev det inte bra, jag älskar att han utrycker allt han känner genom ord & handling.

Ymer skall hela vägen till bilen, även inne i bilen & tydligare kan det inte bli, han ville åka. Vi starta motorn, satte på Metallica, höjde volymen & han sov som en stock hela vägen hem, han sover fortfarande.

Summa sumarum!
Att tävla handlar om så  mycket mer än en fin prestation på pappret.
För att prestatinen ska kännas genuin så ska känslan vara den rätta & då spelar det ingen roll vad resultatet säger.
Alla har vi olika mål, alla har vi olika förutsättningar, något vi aldrig får glömma.
Så fina områden, så rättvisa & välplanerade gömmor, vilka dagar!

Men nu, de sista orden, ord som jag vill tillägna mitt team på Hubbe's, FY FAN VAD JAG ÄR STOLT ÖVER ER! 
Ni peppar, n i inspirerar, ni motiverar & det med fokus på glädje & relation.
Gemenskapen är helt magisk & något jag värdesätter så högt!
Stort GRATTIS till Camilla & Sonny som tog sitt första Diplom i TSM NW2, blev totalvinnare & var så fucking jävla välförtjänta detta diplom! 
Stort GRATTIS även till Jonna & Tuva som fock den finaste av utmärkelser med 4 SSE & äve då så jävla välförtjänt!
Förlåt att jag svär med det sätter liksom avstamp för hur jävla bra de är!
Stort Grattis & så bra jobbat även till resten av teamet som nådde sina delmål, blev booztade till att spänna bågen & allt därtill, ni är grymma hela bunten!

Stort GRATTIS även till min lilla, min Ymer som tgog sitt förts TSM NW2 Diplom med 3 SSE under helgen som gick, jag är så stolt över denna lilla & som sagt så är jag skyldig honom det största av tack för den genuina & ärliga individ han är.
En felmarkering blev som sagt den finaste av kvitto jag har fått!

(Yes, I know, han blev placerad totalvinnare ena dagen, vinnare i behållarsöket andra dagen men som ovan nämnt, för mig så orelevant & mindre viktigt, vi är stolta över vårt diplom & våra SSE men utöver det så handlar NW varken om snabbaste tid eller på papret en fin prestation, det handlar om känsla, teamwork & att vara här & nu)
 

Läs hela inlägget »

Som vi hade längtat efter att få komma ut på tävlingsbanorna igen efter denna långdragna pandemi. Vi började tävlingsåret på Öland där vi var taggade till tusen. Men väntan blev för lång och hettan blev för het, 70 poäng och en totalplacering i botten. Inte en så bra början på tävlingsåret.
Sedan följde tre tävlingar i Norrland. Vem älskar inte att tävla i Norrland?! Stämningen är fantastisk, deltagarna är peppande, arrangemangen är helt fantastiska och domarna likaså. Vi tog 7/8 gömmor på två tävlingar och lyckades kamma hem en andra plats i totalen på en av tävlingarna.

MEN, där stod jag på pallplats och kände mig noll stolt.
Jag skämdes och önskade att någon annan tagit vår plats. Jag skämdes inte pga. vårt resultat, utan jag skämdes för att JAG inte kände någon stolthet eller glädje. Jag hade helt enkelt tappat glädjen för att tävla. Detta trots att vi på två tävlingar kammat hem ett 1:a pris i inomhussök med SSE, ett silver i behållarsök, och tillslut ett silver i totalen. Men när jag stod där på söndagens prisutdelning och tog emot pokalen så önskade jag att det inte var vi som stod där.

När nästa tävling närmade sig så hade jag en klump i magen. Hur ska jag kunna tävla och vara rättvis mot Tuva och mig själv om jag innerstinne inte kan vara nöjd över 7/8 och en silvermedalj? Borde vi ens tävla? Jag tvekade in i det sista men bestämde mig för att åka. Att jag inte avbokade berodde helt på att tävlingen var på hemmaplan. Det var nämligen Hubbes som arrangerade, och det på Öckerö.

Tuva var taggad, jag hade ont i magen.
Vi kommer till tävlingsplats, jag tror att Michaela ser/känner/vet med att det är något som är på tok. För när vi ses där på fredagsmorgon så är det en björnkram jag möts av. Där och då vände det, där och då kände jag att det spelar ju verkligen ingen roll. Vi är omgivna av vänner som imponeras av oss, som älskar oss och även om jag gör ett uselt jobb som förare så hejar de på oss och är genuint imponerade av hur långt vi har kommit. Och kanske var det just den kramen som ledde till vårt första klass-två-diplom. Ett diplom jag för alltid kommer att vara stolt över. Inte för att vi stod längst upp på pallen, utan för att vi är omgivna av människor (ni vet vilka ni är!) som peppar oss och som delar glädjen med oss.
För oss (för mig) betyder det allt, placeringar i all ära men att vara omgiven av grymma ekipage som peppar oss i ur och skur betyder mer än en placering i ett enskilt sök.

Nästa helg är det dags igen, TSM2 i Dalsland och denna gång ser vi fram emot att tävla! Vi ska göra vår grej, och vi siktar såklart på diplom. Men det tog oss 2år att ta vårt första klass-två diplom, så vi är ödmjuka och hoppas mest på att vi ska samla på oss fler erfarenheter.
Men viktigast av allt är att vi nu känner glädje i att tävla igen!
För när vi inte kan glädjas åt våra sök, även om det är tävling eller träning, så är det dags att tänka om. Om glädjen inte finns där, är det värt det?

Jag vill med detta inlägg rikta ett stort tack till Maria, A-L, Michaela, Elisabeth Ulrika, tidtagare nummer 2 och hela team Hubbes som hejade fram oss till vårat första klass-två diplom, NI är ”glädje, relation, inspiration och motivation” för oss!

/Jonna & Tuva

Läs hela inlägget »

Äntligen tävling! 

Idag var det dags att tävla TSM 2 igen, efter att inte ha gjort det på nästan två år!
Maken tävlade TSM 1 med Ebba med fina resultat under gårdagen så uppladdningen kändes kanon!
Min plan för dagen var att låta Ebba jobba så självständigt som möjligt, tipsa när det behövdes och inte dra på oss några felmarkeringar.

När vi gick banvandringen blev jag helt nervöskissig av första området - ett inomhussök i ett gammalt svinstall. Jättestort område och 4,5 minut. Kändes helt enormt och jättesvårt. Sök två var fordonssöket, 2,5 minut och två fordon varav en stor grävare (eller vad det kan tänkas heta?).
Sök nr tre var behållare, en favorit men med massa väskor så där blev jag lite nervös igen, många behållare men 3,5 minut och det kändes helt okej. Sist ut ett utomhussök där söktiden också var 3,5 minut och det låg mellan två ladugårdsväggar.

Vi började i svinstallet och där kunde jag ha Ebba lös. Och vilket jäkla sök hon gjorde! Metodiskt och fint med näsan på från start. Efter första gömman blev hon lite frustrerad, men jobbade på jättefint och strax hittade hon även gömma två.
På fordon fick hon en snabb träff på ena skopan, jobbade vidare längs grävaren och kom till skopa två. Där tyckte hon att matte var trög och inte fattade så, då blev det lite krafs i marken och 2 fel innan jag fick ur mig ett "markerat!"
Men så fint jobb av henne!

Därefter hade vi en kort paus med vatten och lite häng i bilen innan det var dags för del två av våra sök.

Först ut var behållarsöket och jag tänkte glatt att det fixar vi! En hyfsat snabb träff i en plåtburk och sedan gick vi vidare. Inget intresse förrän vi kom till en stor gammal resväska. Ebba var jääättteintresserad, och då blev jag också jääättteintresserad. Och då blev hon givetvis ännu mer intresserad. Markerat! Tjoff - en felmarkering.
Jag gjorde exakt så som jag inte skulle. Stannade upp, studerade henne lite för noga och framkallade en felmarkering.

Vidare till sista söket, utomhus. Där kunde vi verkligen inte jobbat annorlunda. Ebba fick jobba självständigt vilket hon gjorde kalasfint. Hon fick lite tips och råd av mig för att söka uppåt på några ställen, men tyvärr var vi fel ute. En gömma hann vi ta innan tiden gick ut.

Supertrevlig tävling, men ganska svår. Inga diplom utdelade idag, men bra domare och roliga sökområden.
Jag kunde inte varit mer nöjd med vår hund, men bakläxa till matte.
Jag gjorde exakt det jag inte skulle, glömde att ha is i magen och framkallade den där felmarkeringen alldeles själv!
Extremt roligt att vara igång i klass 2 igen i alla fall.
Tre tävlingar till har vi kommit med på i höst - och det ser vi fram emot!

/Sofia och SuperEbba

Läs hela inlägget »

Denna vecka har vi landat hemma igen, husse och matte efter 4 veckor i Spanien och tjejerna från sitt egna sommarkollo.
När vi ska iväg lämnar vi alltid tjejerna hos Miriam på Hundpensionat Soläng, de älskar att vara där- kan släppa dem vid bilen nästan och de rusar in till ”sitt rum”. Miriam behandlar sina gäster som sina egna och man kan lämna och känna sig helt trygg! Jag har världens kontrollbehov och när jag lämnar mina kärlekar till någon utan att känna oro- ja bättre betyg kan man inte få… Men det svåraste med att lämna sina små kärlekar är de många åsikter som andra, säkert utan att tänka sig för, säger till oss -HUR kan vi lämna bort hundarna hela sommaren?
Det finns så många som ger sig rätt att tycka, kritisera mm.

För att JAG ska bli den bästa versionen av matte är jag i behov av semester, hundarna är med mig eller husse så gott som alla dygnets timmar då husse har förmånen att kunna ha med sig tjejerna på jobbet. Min tro är att mår husse och matte bra så mår även hundarna bra! Nu till det viktiga- Det som passar oss i vår familj funkar kanske inte i din och vice versa! Man måste hitta det som är bäst just för DIN familj och flock! Men vi måste bli bättre på att tänka oss för innan vi kommer med åsikter och hur vi framför dem!

En bra sak med semester är att man får lite tid att tänka i lugn och ro, och det har jag minsann gjort liggandes i en solstol och tittat på medelhavet rulla in på stranden! Vad har jag då klurat på? Jo MIG och MIN roll i vår relation! Vad mina kontrollbehov ger för konsekvenser för Esther och Hedda? Jag har en förmåga att analysera och överanalysera, göra upp olika scenarier i mitt huvud låååångt innan vi är i situationen. Som för exempel när vi ska iväg på tävling; jag läser startlistan och kollar vad vi har för hundar före och efter oss- lilla gul kan reagera på mindre hundar och skälla och göra små utfall av osäkerhet.
Jag inser ju mer och mer att det mesta av detta sker ju också för att jag redan har förutsett det, förberett mig på det och genom det naturligtvis även gjort Esther medveten om att ”håll dig beredd nu kommer det nån/händer det något”.
Jag skapar massa hinder på vägen som lägger krokben för oss och glädjen i det vi gör. Jag tänker mycket på vad andra ska tycka och tänka när de ser oss flyga runt. Men vet ni vad- det ska det bli ändring på!!!!

Det är mitt och vårt stora mål framöver- sluta TÄNK, ha roligt ihop! Vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker???
Jag älskar min tokiga, galna och samtidigt supercoola lilla gul! Hon är en stjärna och hennes matte ska verkligen jobba på att ge henne rätt förutsättningar att lyckas!!!! Jag arbetar ju som förskollärare och där skapar vi miljöer och arbetssätt för att alla barn ska ges möjlighet att lyckas och utvecklas utifrån sina förutsättningar- blir så trött på mig själv som inte gör det samma i mitt samarbete med hundarna!
Alla ekipage är unika och har sina egna vägar att nå sina mål!

Nästa vecka ska vi göra NW2 debut- jösses!
Ska bli sååå skönt att göra debuten på ”hemmaplan” på Hubbes, Ni läser mellan raderna va ;) japp analyserat det också, trygg miljö etc etc.. Men jaja, beteenden har växt sig starka under många år och går inte att förändra över natt, men min medvetenhet om det är ett steg på rätt väg!
Så släpp kontrollen är mitt nya motto- skit i vad andra tycker och tänker, våga skratta om det blir tokigt och bjud på dig själv!
 

Läs hela inlägget »

Är det verkligen så himla viktigt att ha en Certifierad Diabeteshund eller inte?
Att få möjligheten att ha en Diabeteshund vid sin sida gör livet som diabetiker ibland så mycket enklare. Det är en livskamrat som aldrig lämnar dig, som du är trygg med och som du alltid kan lita på.

Men vad innebär det egentligen att ha just en Certifierad Diabeteshund? Skillnaden är att en Certifierad Diabeteshund har ett täcke med id-kort som visar att den är i tjänst. Det innebär att hunden är undantagen Livsmedelslagens paragraf 18 och får vistas på de flesta offentliga lokaler där det normalt är hundförbud.

En diabeteshund jobbar 24/7 med sin matte/husse.
Den har ett stort ansvar och kunskap, att ha koll på matte/husse och larma vi behov, passivitet, klara hantering av andra människor, kunna gå på olika material, gå i trappor, åka hiss osv, osv.
Min tidigare hund, en Cavaljer King Charles Spaniel, var en Certifierade Diabeteshund och min plan var att även Leo skulle utbildas till detta.
Redan i valpstadiet introducerades Leo av mina dofter såsom högt och lågt blodsocker och då jag tidigare haft en Certifierad Diabeteshund så visste jag vilka kriterier som krävdes, därför började jag tidigt med miljöträning, passivitet, grundlydnad osv.

Man utbildar hunden själv och till sin hjälp blir man tilldelad en instruktör som hjälper och stöttar längs vägen men innan man kommer så långt krävs det att man har en dokumenterad funktionsnedsättning och att hunden är frisk.
Valet av ras, en Kromfohrländer, var just av det skälet att det är en ras som är lojal till sin ägare.
En Kromfohrländer är väldigt familjekär men kan tyvärr vara mer eller mindre reserverad mot främlingar. Detta går att träna bort men man får aldrig glömma att varje hund är en enskild individ.

I vårt fall så har just Leo haft väldigt svårt att acceptera främlingar. Leo är idag 4 år och har börjat acceptera det mer och mer men jag vill inte stressa fram något bara för att egentligen få ett täcke och id-kort. Leo är helt fantastisk, han är mitt allt, larmar mig på både högt och lågt blodsocker, även om han inte är en Certifierad Diabeteshund. Jag har också förmånen, att idag, ha ett jobb dit Leo kan följa med, utan täcke.

Om Leo är certifierad eller inte har ingen betydelse för mig.
Han jobbar för och med mig och tillsammans motiverar och inspirerar vi varandra dagligen. Att ha honom vid min sida varje dag gör mig trygg men även människor runt omkring mig blir trygga när Leo är med.

Vad är då viktigast, att ha en certifierad diabeteshund eller ”bara” en diabeteshund? Ja, valet är individuellt och ibland passar inte alla hundar till att bli certifierade men det är fortfarande samma hund och han är min. Leo jobbar som min diabeteshund och den glädje och relation vi har tillsammans kan ingen ta ifrån oss.

Önskar er alla en fortsatt trevlig sensommar!

Läs hela inlägget »

För exakt 1 år och 3 dagar sedan förlorade jag min bästa vän, Miloo.
Det är den absolut största sorg jag haft och fortfarande har, det går inte en dag utan att jag tänker på honom och jag kan inte prata om honom utan att tårarna kommer. Man älskar alla sina djur men vissa får en större plats i ens hjärta så är det bara.

Jag tränade och tävlade lydnad med Miloo.
Vi åkte land och rike runt för att träna för dom bästa.
Anteckningsboken var med överallt, jag planerade innan träning, skrev stödord under träningen och sammanfattade efter träningen……..många böcker blev det.
Miloo var en Bordercollie, man skulle ju liksom ha det om man ville slåss med dom bästa i toppen, hur svårt kan det vara tänkte jag.
Jag slet mitt hår varje dag i ett år, ringde mina träningskompisar och frågade vad jag gjorde för fel, jag fick liksom ingen kontakt med honom –överlev första året så blir det bättre, fick jag till svar. Vi överlevde och jag bokade in lektioner för olika instruktörer, tränade i stort sett varje ledig stund.

Problemet som jag ser det är att många tror att man skaffar en lyxbil när man skaffar en bc. Såååå så fel dom har. I lydnaden tränar man millimeterprecision, hundens position, fart, gripande mm.
Gör man fel för många gånger lär sig hunden det och det kan vara svårt att lära om speciellt med en bc.
Miloo var en fantastisk hund som ville vara mig till lags, han ställde upp på allt jag bad honom om samtidigt som han var en svår hund att träna, otroligt het och galen. Moment som var lite långsamma tex fjärrdirigering var inte alls lika roliga som moment med fart.
Lyckan att få springa ut och krascha in i vittringspinnarna så dom flög var det bästa. Konstigt nog kom han alltid in med rätt pinne oavsett om det legat 6 pinnar eller 30 dock var det ju inte så momentet skulle se ut så det var bara att försöka klura ut hur jag skulle få honom att behålla den otroliga farten men bromsa i tid och göra ett fint gripande.

Då jag har en stor familj och är egenföretagare hade jag ofta svårt att få tiden och gå ihop men samtidigt behövde jag något eget, inte bara vara mamma och jobba, då var ju hundintresset perfekt och min familj har alltid stöttat mig i det.
Man kan ju träna hund på olika nivåer och jag förstår att inte alla vill eller kan lägga ner så mycket tid som jag gjorde men det gav mig så otroligt mycket tillbaka.
Jag åkte även runt och tittade på mycket tävlingar och vid en rankingtävling förra våren fick jag mig en riktig tankeställare.
På startlistan var det i stort sett bara bc, vi satt på läktaren och titta och givetvis var pennan och boken med. Jag vill poängtera att det är inget fel i hur man är eller hur man förbereder sig , man måste få göra det som känns bäst för en själv.
Det jag vill komma till är att många ekipage i toppen är otroligt proffsiga man har liksom ett team runt sig, proffsiga kläder, det filmas mm mm.
I slutet av tävlingen kommer det in en äldre dam med en liten hund, en udda ras som jag inte vet rasen på men hon hade smutsiga jeans och en trasig flanellskjorta på sig och givetvis stack detta ekipage ut.
Tävlingen hon genomförde var något utav det häftigaste jag sett.

Så kom då dagen då min bästa vän fick somna in, han blev sjuk och jag var tvungen att fatta ett beslut. Miloo hann precis fylla 7 år, vi skulle ju haft minst 7 fina år kvar. Jag blev helt knäckt, jag grät och jag grät och till slut sa min man –så här kan vi inte ha det, du måste skaffa en ny hund.
Jag började fundera, vill jag ens träna hund mer och vilken ras för det ända jag visste var att det skulle inte bli en ny bc. Jag har alltid älskat frallor, mopsar och Boston så till slut hittade jag en uppfödare utanför Kungälv.
Sagt och gjort, jag åkte dit och hälsade på jag kunde ju inget om rasen.
Å där var hon Always Extra Ordinary Lilly……men i mina ögan var hon en Qlura.

Qlura flyttade hem till oss när hon var 9 veckor, jag hade ont i magen när vi skulle hämta henne, vad gav jag mig in på, fixar jag det här……men vilken solstråle.
Dock har vi inte hittat det riktiga suget att träna lydnad utan vi har fastnat för nosework.
Det är ett helt annat sätt att träna och tänka och vi bara älskar det.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men vi är ju bara i starten av en förhoppningsvis lång karriär så Tack för denna gång och på återseende…….

Ulrika & Qlura

Tusen tack för ett superfint blogginlägg Ulrika & Qlura & stort Grattis!
Må hända att ni är i startgropparna men igår klara ni doftprovet & med era abitioner, mål & framförallt sunda träningstänk så kommer ni komma hur långt som helst!
Jag/Vi är sjukt stolta över er!

Läs hela inlägget »

Tröstehunden.
Så tänker jag på henne ibland.  
Som förstagångshunddägare försökte vi läsa på innan hon kom, gick på föreläsningar, läste böcker, tittade på tv-program.
Bokade valpkurs innan hon ens kommit.  Allt för att vara så förberedda som möjligt. Men sen är det ju ändå så att man inte vet vilken personlighet man får hem och det går inte att läsa sig till hur det är att ha valp. Det upptäcker man… Jag konstaterade ganska tidigt att det är bra mycket jobbigare med valp än med bäbisar.  

Det som förundrade mig mycket i början var hur fort hon lärde sig och hur roligt hon tyckte det var att göra saker ihop med oss. Det var liksom hennes bästa, ja och kanske mat också. 
Åren gick och mycket gjorde hon tillsammans med hela familjen. 
Visst var jag förstummad över allt hon kunde lära sig men det var en sak som vi inte lärt henne utan som hon bara gjorde. Det utkristalliserade sig mer när hon kommit över valp och unghundsåldern. Vet inte riktigt när det slog oss på riktigt att det faktiskt är det hon gör, tröstar. På sitt sätt, inte som en välutbildad terapihund med hakan i knät. Nej, hon har helt andra maner. Är man en glad labbe som älskar människor och är självlärd då tar man nog till med de metoderna. Upp och ställa sig med tassarna mot bröstet, slicka en i ansiktet, sitter man på golvet, då får man en labbekram så man ramlar omkull, eller så slår hon en kullerbytta i ens knät samtidigt som hon tittar uppfordrande på en, kom igen nu brottas vi. 
Vem kan vara ledsen då eller tänka på vardagsbekymmer, nej då kramas man skrattar, kanske gråter en skvätt för hon är så söt och så tar man nya tag. 

Det har hänt att kompisar kommit och hon börjar bete sig så, liksom mer än bara glad över besöket. Då kan man faktiskt fråga, är allt ok är det ngt som hänt.
Eller tvärtom hon har betett sig så och jag inte frågat men sen kommer det fram och jag kan säga ja, jag förstod att det var ngt.  
Men det kan också handla om att man är stressad eller att man kanske är lite butter på sin partner. Nä så kan vi inte ha det, då kommer hon emellan, hoppar på den som verkar mest upprörd som en påminnelse, du ta det lugnt vi gör det här tillsammans. 

Men det absolut största som hänt och som då kände näst intill livsavgörande var den gången min dotter gjorde en fruktansvärt stor och komplicerad operation.
Hon låg på sjukhuset med miljarder infarter med smärtillande, dropp och annat. Allt gjordes med stora smärtor och hon tynade nästan bort, vi var helt förtvivlade. Izzy är utbildad servicehund och vi frågad om hon inte kunde få komma till sjukhuset och hälsa på Elin. Fick ett tveksamt ok, om vi körde ut sängen med alla apparater i korridoren kunde hon få komma. Och det var som ett mirakel!
Izzy hoppade upp i sängen (bland alla sladdar) pussade vår dotter i ansiktet som grät glädjetårar över att se henne, underbart! 
Väl tillbaka i rummet säger hon, jag vill hem. 
Där och då vände det, alltmer smärtstillande kunde plockas bort, hon började äta, aktivera sig. Tre dagar senare var hon hemma.
Och det kan jag med säkerhet säga är Izzys förtjänst. 
Tröstehunden!

 

Läs hela inlägget »

Livet med hund.......

Izzy är familjens första hund.
Att skaffa hund var något vi funderade på länge, länge innan vi bestämde oss. Inte för att vi tvekade om vi ville utan för att ordentligt tänka igenom och föreställa sig hur livet kanske skulle bli. Kommer den nya lilla varelsen få de bästa förutsättningarna hos oss, en hund är en familjemedlem och inget tillfälligt intresse man kan tröttna på eller byta ut om man är missnöjd, inte i vår värld i alla fall.
Varför vill vi ha hund, hur ser jobbsituationen ut, fritid, resor, vill alla i familjen ta ansvar osv.
Vi landade alltid i samma känsla, JAAA det är klart vi ska ha hund.
Så var beslutet fattat och vi fick kontakt med en fantastisk uppfödare som såg just oss och efter några besök valde ut den perfekta lilla tjejen till oss.
Det var kärlek vid första ögonkastet, även om vi inte visste vilken av karamellerna som skulle bli vår just då.

Nu har Izzy funnits vid vår sida i 8 ½ år. Jag kan knappt föreställa mig hur det var innan. Tänk så mycket vi har lärt oss och upplevt tillsammans.
Så många inspirerande kurser vi gått på allihop, tävlingar, träningar, uppvisningar vi varit med om. Och för att inte tala om alla härliga människor man träffar.
Men en sak som genomsyrar vårt tänk är den goda relationen.
Jag hade nog inte funderat på det så mycket innan men ju mer jag lär mig om hundträning desto viktigare blir relationen och glädjen i hundlivet för mig.
Vi gör det vi gör tillsammans, för att det är roligt.
Kan jag inte motivera och inspirera just idag, nämen då slappar vi, det är också mysigt. Eller så tramsar vi oss bara och leker jage hela dagen.
Tänk att vi inte behöver vara vuxna tråkiga bara för att barnet är vuxet, vi busar och leker och skrattar varje dag.

Hon är perfekt, visst det har rykt en nybakad kaka någon gång, tomatodlingen går inte säker, återvinningen hämtas och slickas det på, det äts lite gräs på tävlingsplanen och säkert en miljard andra saker som någon annan inte skulle uppskatta. Men hon gör oss glada, hon hjälper oss dagligen med små göromål.
Hon ser till att man kommer ut även om man har en dålig dag.
Jag kan inte tänka mig livet utan hund idag.
Vi kanske inte lärt oss uppskatta det kalla hällregnet en mörk novemberkväll ännu, men det kanske krävs en hund till för det.

Camilla & Izzy med familj

Läs hela inlägget »

Freja och jag har haft en tävlingsperiod med flera TEM1 och debut i TSM2, en period som gett oss många lärdomar, tankar och funderingar. Förberedelser med att packa väskan, ta fram rätt saker, sele, godis i massor, vatten, silverduk m.m. Freja fullkomligt älskar detta och förväntan är skyhög. Inte sällan samåker vi med våra träningsvänner och Freja flyger ut som en kanonkula och studsar upp i bilen och är redo för att åka.
Väl på tävlingsplatsen bygger vi vår bubbla, våra rutiner och vanor, att vara i tid för ordentlig rastning, lukta av sig, tomsök, lek och bus för att sen varva ner, hitta vår kemi.
Men det är också här mina stora grubblerier börjar. Som jag tidigare skrev så älskar Freja nosework, att få dundra in i ett sökområde och få använda sin suveräna nos, att söka högt och lågt, att finna "skatten" är bland det bästa hon vet...
Men den stress som byggs upp av all hennes förväntan är den bara positiv? Eller kan den eskalera och bli negativ för henne?
För mig handlar det just nu mycket om HUR jag kan hjälpa henne på bästa sätt att hantera den förväntan och därmed stress som kommer inför tävlingsstart. Det allra viktigaste är att hon mår bra när hon får göra det hon älskar allra mest.

Vi jobbar på vår "bubbla" med rutiner som jag tror mig fungera för oss, vi lägger till, drar ifrån, ändrar, förlänger vissa delar och kortar ner andra. När vi nu fick möjligheten att delta i flera tävlingar under en period kom jag till insikt i vikten av att lyssna på våra behov och vad som är viktigt för oss, att jag tar ansvar och skapar de bästa förutsättningarna för Freja! Det är min skyldighet! Att vi oavsett startordning har rätt till vår tid och våra rutiner inför söken, eller som en domare sa till mig "alla har betalt lika mycket för att få starta så ni har lika stor rätt till er tid som andra".
Detta är något jag måste jobba med, har väldigt lätt att lyssna och ta hänsyn till andra, vad de tycker och tänker.
Jag har den hund jag har, vi är det team vi är och det är bara vi, Freja och jag som kan göra vår grej.

Jag ska lita mer på henne och låta henne få göra sina sök. Hon är en Ferrari, söker i ett rasande tempo och det går ofta väldigt fort, för fort! Men hon är doftsäker och hon söker med glädje och entusiasm, när hon får göra sin grej och jag följer henne så blir det oftast väldigt bra. Ofta använder jag det jag hör och ser av andra när jag skapar min målbild och ibland glömmer jag bort att fråga Freja om hon håller med om den målbild jag har skapat åt oss.
Vi ska ju jobba tillsammans!
För det bästa jag vet är när vi efter vår perfekta uppladdning går förväntansfulla och ivriga, men med ett lugn inombords, in mot sökområdet och Freja får göra det hon älskar allra mest. Den lycka vi känner där och då, är mitt lyckopiller! Den glada studsboll som gör känguruhopp ut från sökområdet fullkomligt älskar jag! Och det gör att alla sök gör oss till vinnare!
Förra helgen var vi iväg med vänner, övernatta, umgicks, skratta, tävla, motiverade, inspirerade och blev inspirerade och hitta vår bubbla!
Jag känner mig redan som en vinnare, vilken rikedom att få göra allt detta tillsammans med den man älskar så mycket!

Kram Ulle & Freja

Läs hela inlägget »

Så var det då dags för mig att presentera mig och mina hundar.
Mitt hundintresse började väldigt väldigt tidigt. Första hunden i min ägo kom in i mitt liv i slutet av 50 talet, (en beg underbar tax).
Men jag har alltid längtat efter pudel och efter 1 tax, 2 stövare och 1 blodhund så blev det äntligen pudel. Storpudel TILDA 1978-1994 från Hildehaus, tävlade lite lydnad men mest var vi bara tillsammans i stallet o ute på ridturer.
Sen kom vit storpudel ALMA-COGAN 1990-2004, den tjejen var en underbar diva och var mest med husse, därefter kom brun storpudel HJÖRDIS 1994-2007 från Husaren’s. Vi tävlade upp till elit i lydnad, hon var en underbar och speciell tjej, och hon behöll sin härliga bruna färg hela livet, under tiden kom vit storpudel SIGNE 1997-2011 från Estang’s, vi tävlade också upp till elit i lydnad, och hon var en riktig arbetsmyra, sen kom även vit storpudel HEDVIG 2004-2018 från Carolines’s, att träna olika grejer var inte så kul, men i agility tog vi oss till klass2, dock var hon mer för det flärdfulla livet som att åka cab.
Vit storpudel TURE 2007-2018 kom från Estang’s då 8 mån gammal hem till oss.
Vi tävlade agility men inte med någon vidare framgång, men Ture och jag var själsfränder och hade väldigt roligt, och den som sett Ture på agilityplanen minns honom säkert.
Han är också fotomodell på Nya Varvets Hundskolas planscher.
Det har som ni förstår varit flera hundar samtidigt i familjen, som mest 4 st.

Mina pudlar idag är GÖSTA född 2013 brun mellanpudel från Esswalds, viltspårschampion, tävlar klass 3 i agility och klass 2 i hopp, har tävlat SM i agility lag, älskar att spåra.
HASSE aprikosröd storpudel från Vita de Cane född -18 kom då vi längtade efter en storpudel igen,
Viltspårschampion, tränar agility, NW och Hoopers, utställd med framgång.
Hasse är en härlig, vänlig och helt underbar kille och vi kommer att ha mkt roligt tillsammans.
Så har vi förstås TAGE aprikosröd mellanpudel från Happy Life 2016 viltspårschampion, tävlar klass 2 i agility och Hopp klass 3. I NW är det klass 2 TSM och klass 1 i TEM, tävlar lite i specialsök.
Tage älskar att träna och tävla, oavsett vad vi ger oss in på, ibland tror jag att han har ett sjätte sinne, han har stenkoll på de mesta.

Tage är ju den pudel som är med mig i Hubbes härliga sponsorteam.
Vi är väldigt glada att vara med där, och vi har fått ett positivare tänk eller snarare tänket ha roligt, går det bra så är det ännu roligare.
På de senaste tävlingar har jag fått positiva kommentarer för mitt lugn och inte stressar fram något beslut från Tage utan låter honom jobba, vilket känns sååå bra och stärker även mitt självförtroende.

Vi ser verkligen fram emot det kommande året med HUBBES härliga gäng!

Ewa & alla pudlarna

Läs hela inlägget »

Vilken helg! Vilken fantastisk helg!

Lilla Y & jag har varit på äventyr, ett sånt där nyp mig i armen äventyr, vi har varit & tävlat första gången sedan covid knacka på dörra & dessutom spenderat en natt på hotell, helt på tumanhand utan storebor, utan farsan & det tillsammans med vännerna Jonna & Tuva.

För att förstå känslan i detta inlägg måste man förstå Lilla Y & den unika individ han är samt den magiska resa han gjort, Lilla Y är liksom jag otrolikgt känslostyrd, allt handlar om dagsform & att acceptera varje liten åsikt, varje utryck & verkligen ta tillvara på det han förmedlar. 
Att vara iväg med Y kräver så otroligt mycket ifrån mig, det är fokus, fokus på honom & för att göra honom rättvisa så handlar det inte om 100% narvarande utan 200%.
Jag hade kunnat skriva ett långt inlägg om vem lilla Y är, egentligen är det vad som krävs för att helheten i detta inlägg ska bli rättvist & för att förståelsen för känslan kring helhet, kring individer, kring prestation osv ska förstås på rätt sätt men jag tänker att det får komma via en vlogg, känslan kring denna lilla varelse vill jag förmedla i uttryck som är onåbart via text.

Okej, dags att börja sumera en helg full av glädje, full av känslor, tårar & tacksamhet!

Lördagsmorgon, klockan ringer, vi stiger upp, tar en lång promenad med brorsan, äter en god frukost tillsammans & börjar sedan packa bilen, jag & Lilla Y ska iväg & tävla, inte bara en dag utan två dagar i Bengtsfors, vi ska bo på hotell, vi ska hänga med Jonna, Tuva & nästan hela team Hubbe's som är på plats, jag är redo, är Y redo?
Med Y handlar ALLT om dagsform & att skapa de bästa av förutsättningar. 
Med Y handlar det om att se helheten i allt som sker, ALLT! & jag kommer ta det steg för steg.
Vi sätter oss i bilen, jag har med mig allt vad vi behöver, har planerat så vi hinner stanna på vägen upp & även hinna landa på tävlingsplats en stund innan samling & start.
Min målbild för helgen var att ta oss till tävlingsplats & att han ska känna sig trygg, sedd & hörd, mitt mål var att se om jag haft rätt, om vi kommit såpas långt att han är helt okej med att befinna sig på ett område med för honom hög rullians av hundar & människor.
Mitt mål var även att han skulle få gå in i varje område & känna sig som en kung, OAVSETT funna gömmor eller ej så skulle han få lämna som KUNG YMER! 
Jag säger ofta att han är Batman & jag är Robin, jag menar som jag ser på det så finns ju Robin alltid där för att stötta & kämpa med läderlappen, det är teamwork, det är känsla & det är precis det jag vill ha.

Vi är på plats, allt känns bra, han är chill, vi möts av våra team kamrater, vi ser banvandring & jag känner "YES, det är Y vänliga områden" förutsättningarna är de bästa för honom med öppna ytor & både domare & tidtagare kan hålla gott avstånd. 
Tänker ni på det? Att det är skillnad på områden & områden? 
Att det är skillnad på inomhussök & inomhussök & hur olika miljöer kan åverka även den bästa av sökhundar? 
Iallafall, förutsättningarna var de bästa, målet var en trygg liten kille på tävlingsplats & med sökområden som dessa så kände jag att osvett om han hittar gömmor eller ej så kommer han göra ett fantastiskt jobb & det är precis det jag sträva efter i arbetet, att hitta gömmor är ett pluss men att se ett fint arbete med hög motivation det är så mycket guldstjäna i det!
Vi startar inomhus, går till väntplats & där gör jag ett litet tomsök, nu spände vi bågen, Y hade precis rört sig förbi hundar & människor som om han aldrig gjort annat & eftersom jag känner denna lilla så väl så vet jag vad som sker om osäkerhet, trötthet eller någon typ av känsla börjar bolma upp, ja då börjar han klia sig & det är något som visar sig även i arbete om motivationen inte är på topp & han inte hamnar i doftmoln hyfsat snabbt. Så jag spände bågen, tomsök & jag visste där & då, motivationen var på topp, inget kli, bara jobb & fokus här & nu.
Inomhus & Behållare, sjukt nöjd, sjuuukt nöjd, han var bara så magisk, jag kunde inte annat än att skrika rakt ut & överösa honom med bananpannkakor.
Jag såg på Jonna som var med & titta & utan ett ord kunde vi tyda varandra, Ymer är dagens vinnare & det var precis vad vi sa påvgen ut, målet är uppnått, vi gjorde det, Lilla Y gjorde det & gick in som om han aldrig gjort annat, han har vunnit & de sista söken kommer enbart vara en test på hur långt han orkar.
För er som inte hängt med sedan start med Y så förstår jag att det är svårt att förstå men jämför med en ADHD hjärna, jag jämför med min & det blir på så sätt så lätt att förstå helheten & hur mycket det tar på kropp & knopp att sortera intryck & hålla ihop.
Nåväl, paus, det börjar ösregna, ÖSREGNA!
Y avskyr regn trotts att han är en labrador, men med mitt mindset att vi bara ska lattja & beträda nya marker så gick vi för att ge det en chans & om det blev en chans, det blev DIPLOM, kan n i förstå?
I ösregn tog han de sista tre gömmorna & han var så välförtjänt ujtav det, han jobbade som han aldrig gjort förr, vi jobbade, det var teamwork, jag såg honom, han tog mina anvisningar med högt förtroende & han gjorde det!
Diplom, två SSE & jag v ar helt upprymd, överväldigad & ja tom på ord!
Min lilla gjorde det & med full pott utan några fel blev han totalvinnare & som han förtjänade det!

Efter tävling begav vi oss till hotellet & jag vill verkligen poängtera att hela resan, hela äventyret är en påfrestning för Y, även om han liksom jag njuter av att vara iväg & hänga tillsammans så är det för en ADHD hjärna så otrolugt mycket att sortera, en natt på hotell tar mer än vad man kanske kan förstå.
På hotllet firades det med gött att käka & dricka, vi hade mycket att fira & då handlar det i grund & botten inte om diplom, det handlar om känslan, om att känna hur rätt man är, hur härligt det känns att verkligen vara ett med sin hund, att träna med känsla & låta känslan avgöra för hur vi går vidare.
Men det firades tillsammans med Jonna & Tuva som även de tog diplom, SSE diplom dvs en utmärkelse, något av det finaste man kan få enligt mig. 
Tårarna rann, jag är så tacksam & rörd, jag är så stolt över dem & hur långt de kommit, hur långt vi kommit & här kommer en skryt rad.
Det är otroligt få SSE utmärkelser utdelade men två av dem är från team på Hubbe's, Tuva & Ymer, ja ibland får man skryta & jag tycker det är synd att utmärkelser & diplom inte ärdesätts mer än tidshetsen i olika moment för i min värld så visst kul att stå på prispallen men jag värdesätter ett fint arbete i 2 minuter mer än ett 4 sekunderssök & jag ser inte att man är bättre för att man är såkallat snabb, allt handlar om olika förutsättningar, raser, sökstrategier osv.
I mitt tycke, hylla Diplom & Utmärkelser, jag anser att NW är en sport där vi tävlar mot oss själva tillsammans med alla andra.

Firandet blev dock inte så långt, alla var vi trötta & efter mat, bubbel & tuggben så var det nattinatti, eller just ja, det blev en lång tur i skogen med, något som jag värdesätter högt när vi är iväg.

Söndag, Y väcker mig med en stor varm kram, som jag älskar denna ärta!
07:00, dags för en tur med Tuvis & Jonna, det är en ny dag & vi laddar för de bästa av förutsättningar men redan på morgonen var det tydligt, Y var trött, vilket jag förstod & tröttae skulle han hinna bli i väntan på att starta under eftermiddagen vilket även gjorde mig trött, jag stod i valet & kvalet, åka hem eller ge det en chans men Jona skrev "Kör, det är Y vänliga områden"
Sagt & gjort, vi åkte till tävlingsplats med målet att ta oss igenom med goa känslor, bryta om han behöver det & bara njuta.

Mot första start, Y började nästan omgående pocka på min uppmärksamhet, jag viste där & då att n u handlar det om att strka honom, att låta han göra sitt & belöna för bra jobb. Inga reaktioner & en trygg kille på området men attg hålla ihop i sökområdet blev för tufft & som ovan nämnt kom kli ganska omgående.
Jag satte mig ner, klappa om, sa hur bra han var & sen satte han av, tog en gömma, kände sig som kung Ymer & sen satte han av igen för att vilja bli lyft upp på avsatser & annat. Självklart lyfter jag upp & stöttar, nosen var på & även om jag inser att det är högsr orimlgt att placera en gömma där så låter jag honom fortsätta, det handlar om att stärka, för som sagt Robin följer Batman.

Vidare till fordon, nej nej nej säger Y, kli kli kli & jag kände att det är dags att vara snabbtänkt då jag inte vill bryta mitt i kli utan få igång nos & strax därefter säga färdigt så han får betalt för nos på & bra jobb men här hade vi värdlens magiska tur, jag sprang mot släp & anvisade rakt en gömma, markerat & innan jag viste ordet av det så tog han gömma två som var närliggande, vilket resulterade i ett färdig & fasiken vilken boozt det blev för Y, ibland handlar det om tur & det hade vi här.

Det blev en kort paus & jag hade bestämt mg för att ge honom en chans, att våga spänna bågen i de sista söken för att utvärdera & med områden som var Y vänliga var det värsta som kunde hända att jag skulle bryta, jag var förberädd på att säga till Marie att berätta vart en gömma var så jag kunde belöna & få det bästa av avslut.
Men taggad till tusen blev denna lilla när han såg behållarna & jag tor han gjorde sitt snyggaste behållarsök ever, pang, pang, & SSE, vilket sök, men det var här han lade sina sista krafter för direkt därefter kom skallen & nosduttarna på benet, här borde jag ha sagt att nu avbryter vi.
Sista söket, Y tappade hela hållningen, motivationen gick ner & helt plötsligt en cob, en markering & där & då tog han slut, markeringen var lite för långt ifrån & inget konstigt med det, så rättvist bedömt & Y som med hela sin kropp & attityd sade stopp, han orka inte mer.
Jag lät honom reda ut gömman & pang belöna, vi gick ut & Y bleb jätte upprörd, alltså tänke er en ungdom som känner sig missförstådd, han skällde & sa "Hur tydlig ska jag vara, nu åker vi hem" & det orde vi kanske ha gjort, kanske spände jag bågen lite väl mycket med två dagar men samtidigt så blev det för mig det finaste av kvitton, en felmarkering blev det finaste av kvitton tillsammans med hela hans sätt att hantera sök efter sök.
Jag älskar att snacka med denna lilla kille, jag älskar att vi förstår varandra trotts att v i talar olika språk, jag älskar att han är så tydlig i sitt sätt att säga nu kör vi jag älskar dig liksom morsan för helvete nu blev det inte bra, jag älskar att han utrycker allt han känner genom ord & handling.

Ymer skall hela vägen till bilen, även inne i bilen & tydligare kan det inte bli, han ville åka. Vi starta motorn, satte på Metallica, höjde volymen & han sov som en stock hela vägen hem, han sover fortfarande.

Summa sumarum!
Att tävla handlar om så  mycket mer än en fin prestation på pappret.
För att prestatinen ska kännas genuin så ska känslan vara den rätta & då spelar det ingen roll vad resultatet säger.
Alla har vi olika mål, alla har vi olika förutsättningar, något vi aldrig får glömma.
Så fina områden, så rättvisa & välplanerade gömmor, vilka dagar!

Men nu, de sista orden, ord som jag vill tillägna mitt team på Hubbe's, FY FAN VAD JAG ÄR STOLT ÖVER ER! 
Ni peppar, n i inspirerar, ni motiverar & det med fokus på glädje & relation.
Gemenskapen är helt magisk & något jag värdesätter så högt!
Stort GRATTIS till Camilla & Sonny som tog sitt första Diplom i TSM NW2, blev totalvinnare & var så fucking jävla välförtjänta detta diplom! 
Stort GRATTIS även till Jonna & Tuva som fock den finaste av utmärkelser med 4 SSE & äve då så jävla välförtjänt!
Förlåt att jag svär med det sätter liksom avstamp för hur jävla bra de är!
Stort Grattis & så bra jobbat även till resten av teamet som nådde sina delmål, blev booztade till att spänna bågen & allt därtill, ni är grymma hela bunten!

Stort GRATTIS även till min lilla, min Ymer som tgog sitt förts TSM NW2 Diplom med 3 SSE under helgen som gick, jag är så stolt över denna lilla & som sagt så är jag skyldig honom det största av tack för den genuina & ärliga individ han är.
En felmarkering blev som sagt den finaste av kvitto jag har fått!

(Yes, I know, han blev placerad totalvinnare ena dagen, vinnare i behållarsöket andra dagen men som ovan nämnt, för mig så orelevant & mindre viktigt, vi är stolta över vårt diplom & våra SSE men utöver det så handlar NW varken om snabbaste tid eller på papret en fin prestation, det handlar om känsla, teamwork & att vara här & nu)
 

Läs hela inlägget »

Som vi hade längtat efter att få komma ut på tävlingsbanorna igen efter denna långdragna pandemi. Vi började tävlingsåret på Öland där vi var taggade till tusen. Men väntan blev för lång och hettan blev för het, 70 poäng och en totalplacering i botten. Inte en så bra början på tävlingsåret.
Sedan följde tre tävlingar i Norrland. Vem älskar inte att tävla i Norrland?! Stämningen är fantastisk, deltagarna är peppande, arrangemangen är helt fantastiska och domarna likaså. Vi tog 7/8 gömmor på två tävlingar och lyckades kamma hem en andra plats i totalen på en av tävlingarna.

MEN, där stod jag på pallplats och kände mig noll stolt.
Jag skämdes och önskade att någon annan tagit vår plats. Jag skämdes inte pga. vårt resultat, utan jag skämdes för att JAG inte kände någon stolthet eller glädje. Jag hade helt enkelt tappat glädjen för att tävla. Detta trots att vi på två tävlingar kammat hem ett 1:a pris i inomhussök med SSE, ett silver i behållarsök, och tillslut ett silver i totalen. Men när jag stod där på söndagens prisutdelning och tog emot pokalen så önskade jag att det inte var vi som stod där.

När nästa tävling närmade sig så hade jag en klump i magen. Hur ska jag kunna tävla och vara rättvis mot Tuva och mig själv om jag innerstinne inte kan vara nöjd över 7/8 och en silvermedalj? Borde vi ens tävla? Jag tvekade in i det sista men bestämde mig för att åka. Att jag inte avbokade berodde helt på att tävlingen var på hemmaplan. Det var nämligen Hubbes som arrangerade, och det på Öckerö.

Tuva var taggad, jag hade ont i magen.
Vi kommer till tävlingsplats, jag tror att Michaela ser/känner/vet med att det är något som är på tok. För när vi ses där på fredagsmorgon så är det en björnkram jag möts av. Där och då vände det, där och då kände jag att det spelar ju verkligen ingen roll. Vi är omgivna av vänner som imponeras av oss, som älskar oss och även om jag gör ett uselt jobb som förare så hejar de på oss och är genuint imponerade av hur långt vi har kommit. Och kanske var det just den kramen som ledde till vårt första klass-två-diplom. Ett diplom jag för alltid kommer att vara stolt över. Inte för att vi stod längst upp på pallen, utan för att vi är omgivna av människor (ni vet vilka ni är!) som peppar oss och som delar glädjen med oss.
För oss (för mig) betyder det allt, placeringar i all ära men att vara omgiven av grymma ekipage som peppar oss i ur och skur betyder mer än en placering i ett enskilt sök.

Nästa helg är det dags igen, TSM2 i Dalsland och denna gång ser vi fram emot att tävla! Vi ska göra vår grej, och vi siktar såklart på diplom. Men det tog oss 2år att ta vårt första klass-två diplom, så vi är ödmjuka och hoppas mest på att vi ska samla på oss fler erfarenheter.
Men viktigast av allt är att vi nu känner glädje i att tävla igen!
För när vi inte kan glädjas åt våra sök, även om det är tävling eller träning, så är det dags att tänka om. Om glädjen inte finns där, är det värt det?

Jag vill med detta inlägg rikta ett stort tack till Maria, A-L, Michaela, Elisabeth Ulrika, tidtagare nummer 2 och hela team Hubbes som hejade fram oss till vårat första klass-två diplom, NI är ”glädje, relation, inspiration och motivation” för oss!

/Jonna & Tuva

Läs hela inlägget »

Äntligen tävling! 

Idag var det dags att tävla TSM 2 igen, efter att inte ha gjort det på nästan två år!
Maken tävlade TSM 1 med Ebba med fina resultat under gårdagen så uppladdningen kändes kanon!
Min plan för dagen var att låta Ebba jobba så självständigt som möjligt, tipsa när det behövdes och inte dra på oss några felmarkeringar.

När vi gick banvandringen blev jag helt nervöskissig av första området - ett inomhussök i ett gammalt svinstall. Jättestort område och 4,5 minut. Kändes helt enormt och jättesvårt. Sök två var fordonssöket, 2,5 minut och två fordon varav en stor grävare (eller vad det kan tänkas heta?).
Sök nr tre var behållare, en favorit men med massa väskor så där blev jag lite nervös igen, många behållare men 3,5 minut och det kändes helt okej. Sist ut ett utomhussök där söktiden också var 3,5 minut och det låg mellan två ladugårdsväggar.

Vi började i svinstallet och där kunde jag ha Ebba lös. Och vilket jäkla sök hon gjorde! Metodiskt och fint med näsan på från start. Efter första gömman blev hon lite frustrerad, men jobbade på jättefint och strax hittade hon även gömma två.
På fordon fick hon en snabb träff på ena skopan, jobbade vidare längs grävaren och kom till skopa två. Där tyckte hon att matte var trög och inte fattade så, då blev det lite krafs i marken och 2 fel innan jag fick ur mig ett "markerat!"
Men så fint jobb av henne!

Därefter hade vi en kort paus med vatten och lite häng i bilen innan det var dags för del två av våra sök.

Först ut var behållarsöket och jag tänkte glatt att det fixar vi! En hyfsat snabb träff i en plåtburk och sedan gick vi vidare. Inget intresse förrän vi kom till en stor gammal resväska. Ebba var jääättteintresserad, och då blev jag också jääättteintresserad. Och då blev hon givetvis ännu mer intresserad. Markerat! Tjoff - en felmarkering.
Jag gjorde exakt så som jag inte skulle. Stannade upp, studerade henne lite för noga och framkallade en felmarkering.

Vidare till sista söket, utomhus. Där kunde vi verkligen inte jobbat annorlunda. Ebba fick jobba självständigt vilket hon gjorde kalasfint. Hon fick lite tips och råd av mig för att söka uppåt på några ställen, men tyvärr var vi fel ute. En gömma hann vi ta innan tiden gick ut.

Supertrevlig tävling, men ganska svår. Inga diplom utdelade idag, men bra domare och roliga sökområden.
Jag kunde inte varit mer nöjd med vår hund, men bakläxa till matte.
Jag gjorde exakt det jag inte skulle, glömde att ha is i magen och framkallade den där felmarkeringen alldeles själv!
Extremt roligt att vara igång i klass 2 igen i alla fall.
Tre tävlingar till har vi kommit med på i höst - och det ser vi fram emot!

/Sofia och SuperEbba

Läs hela inlägget »

Denna vecka har vi landat hemma igen, husse och matte efter 4 veckor i Spanien och tjejerna från sitt egna sommarkollo.
När vi ska iväg lämnar vi alltid tjejerna hos Miriam på Hundpensionat Soläng, de älskar att vara där- kan släppa dem vid bilen nästan och de rusar in till ”sitt rum”. Miriam behandlar sina gäster som sina egna och man kan lämna och känna sig helt trygg! Jag har världens kontrollbehov och när jag lämnar mina kärlekar till någon utan att känna oro- ja bättre betyg kan man inte få… Men det svåraste med att lämna sina små kärlekar är de många åsikter som andra, säkert utan att tänka sig för, säger till oss -HUR kan vi lämna bort hundarna hela sommaren?
Det finns så många som ger sig rätt att tycka, kritisera mm.

För att JAG ska bli den bästa versionen av matte är jag i behov av semester, hundarna är med mig eller husse så gott som alla dygnets timmar då husse har förmånen att kunna ha med sig tjejerna på jobbet. Min tro är att mår husse och matte bra så mår även hundarna bra! Nu till det viktiga- Det som passar oss i vår familj funkar kanske inte i din och vice versa! Man måste hitta det som är bäst just för DIN familj och flock! Men vi måste bli bättre på att tänka oss för innan vi kommer med åsikter och hur vi framför dem!

En bra sak med semester är att man får lite tid att tänka i lugn och ro, och det har jag minsann gjort liggandes i en solstol och tittat på medelhavet rulla in på stranden! Vad har jag då klurat på? Jo MIG och MIN roll i vår relation! Vad mina kontrollbehov ger för konsekvenser för Esther och Hedda? Jag har en förmåga att analysera och överanalysera, göra upp olika scenarier i mitt huvud låååångt innan vi är i situationen. Som för exempel när vi ska iväg på tävling; jag läser startlistan och kollar vad vi har för hundar före och efter oss- lilla gul kan reagera på mindre hundar och skälla och göra små utfall av osäkerhet.
Jag inser ju mer och mer att det mesta av detta sker ju också för att jag redan har förutsett det, förberett mig på det och genom det naturligtvis även gjort Esther medveten om att ”håll dig beredd nu kommer det nån/händer det något”.
Jag skapar massa hinder på vägen som lägger krokben för oss och glädjen i det vi gör. Jag tänker mycket på vad andra ska tycka och tänka när de ser oss flyga runt. Men vet ni vad- det ska det bli ändring på!!!!

Det är mitt och vårt stora mål framöver- sluta TÄNK, ha roligt ihop! Vad spelar det för roll vad andra tycker och tänker???
Jag älskar min tokiga, galna och samtidigt supercoola lilla gul! Hon är en stjärna och hennes matte ska verkligen jobba på att ge henne rätt förutsättningar att lyckas!!!! Jag arbetar ju som förskollärare och där skapar vi miljöer och arbetssätt för att alla barn ska ges möjlighet att lyckas och utvecklas utifrån sina förutsättningar- blir så trött på mig själv som inte gör det samma i mitt samarbete med hundarna!
Alla ekipage är unika och har sina egna vägar att nå sina mål!

Nästa vecka ska vi göra NW2 debut- jösses!
Ska bli sååå skönt att göra debuten på ”hemmaplan” på Hubbes, Ni läser mellan raderna va ;) japp analyserat det också, trygg miljö etc etc.. Men jaja, beteenden har växt sig starka under många år och går inte att förändra över natt, men min medvetenhet om det är ett steg på rätt väg!
Så släpp kontrollen är mitt nya motto- skit i vad andra tycker och tänker, våga skratta om det blir tokigt och bjud på dig själv!
 

Läs hela inlägget »

Är det verkligen så himla viktigt att ha en Certifierad Diabeteshund eller inte?
Att få möjligheten att ha en Diabeteshund vid sin sida gör livet som diabetiker ibland så mycket enklare. Det är en livskamrat som aldrig lämnar dig, som du är trygg med och som du alltid kan lita på.

Men vad innebär det egentligen att ha just en Certifierad Diabeteshund? Skillnaden är att en Certifierad Diabeteshund har ett täcke med id-kort som visar att den är i tjänst. Det innebär att hunden är undantagen Livsmedelslagens paragraf 18 och får vistas på de flesta offentliga lokaler där det normalt är hundförbud.

En diabeteshund jobbar 24/7 med sin matte/husse.
Den har ett stort ansvar och kunskap, att ha koll på matte/husse och larma vi behov, passivitet, klara hantering av andra människor, kunna gå på olika material, gå i trappor, åka hiss osv, osv.
Min tidigare hund, en Cavaljer King Charles Spaniel, var en Certifierade Diabeteshund och min plan var att även Leo skulle utbildas till detta.
Redan i valpstadiet introducerades Leo av mina dofter såsom högt och lågt blodsocker och då jag tidigare haft en Certifierad Diabeteshund så visste jag vilka kriterier som krävdes, därför började jag tidigt med miljöträning, passivitet, grundlydnad osv.

Man utbildar hunden själv och till sin hjälp blir man tilldelad en instruktör som hjälper och stöttar längs vägen men innan man kommer så långt krävs det att man har en dokumenterad funktionsnedsättning och att hunden är frisk.
Valet av ras, en Kromfohrländer, var just av det skälet att det är en ras som är lojal till sin ägare.
En Kromfohrländer är väldigt familjekär men kan tyvärr vara mer eller mindre reserverad mot främlingar. Detta går att träna bort men man får aldrig glömma att varje hund är en enskild individ.

I vårt fall så har just Leo haft väldigt svårt att acceptera främlingar. Leo är idag 4 år och har börjat acceptera det mer och mer men jag vill inte stressa fram något bara för att egentligen få ett täcke och id-kort. Leo är helt fantastisk, han är mitt allt, larmar mig på både högt och lågt blodsocker, även om han inte är en Certifierad Diabeteshund. Jag har också förmånen, att idag, ha ett jobb dit Leo kan följa med, utan täcke.

Om Leo är certifierad eller inte har ingen betydelse för mig.
Han jobbar för och med mig och tillsammans motiverar och inspirerar vi varandra dagligen. Att ha honom vid min sida varje dag gör mig trygg men även människor runt omkring mig blir trygga när Leo är med.

Vad är då viktigast, att ha en certifierad diabeteshund eller ”bara” en diabeteshund? Ja, valet är individuellt och ibland passar inte alla hundar till att bli certifierade men det är fortfarande samma hund och han är min. Leo jobbar som min diabeteshund och den glädje och relation vi har tillsammans kan ingen ta ifrån oss.

Önskar er alla en fortsatt trevlig sensommar!

Läs hela inlägget »

För exakt 1 år och 3 dagar sedan förlorade jag min bästa vän, Miloo.
Det är den absolut största sorg jag haft och fortfarande har, det går inte en dag utan att jag tänker på honom och jag kan inte prata om honom utan att tårarna kommer. Man älskar alla sina djur men vissa får en större plats i ens hjärta så är det bara.

Jag tränade och tävlade lydnad med Miloo.
Vi åkte land och rike runt för att träna för dom bästa.
Anteckningsboken var med överallt, jag planerade innan träning, skrev stödord under träningen och sammanfattade efter träningen……..många böcker blev det.
Miloo var en Bordercollie, man skulle ju liksom ha det om man ville slåss med dom bästa i toppen, hur svårt kan det vara tänkte jag.
Jag slet mitt hår varje dag i ett år, ringde mina träningskompisar och frågade vad jag gjorde för fel, jag fick liksom ingen kontakt med honom –överlev första året så blir det bättre, fick jag till svar. Vi överlevde och jag bokade in lektioner för olika instruktörer, tränade i stort sett varje ledig stund.

Problemet som jag ser det är att många tror att man skaffar en lyxbil när man skaffar en bc. Såååå så fel dom har. I lydnaden tränar man millimeterprecision, hundens position, fart, gripande mm.
Gör man fel för många gånger lär sig hunden det och det kan vara svårt att lära om speciellt med en bc.
Miloo var en fantastisk hund som ville vara mig till lags, han ställde upp på allt jag bad honom om samtidigt som han var en svår hund att träna, otroligt het och galen. Moment som var lite långsamma tex fjärrdirigering var inte alls lika roliga som moment med fart.
Lyckan att få springa ut och krascha in i vittringspinnarna så dom flög var det bästa. Konstigt nog kom han alltid in med rätt pinne oavsett om det legat 6 pinnar eller 30 dock var det ju inte så momentet skulle se ut så det var bara att försöka klura ut hur jag skulle få honom att behålla den otroliga farten men bromsa i tid och göra ett fint gripande.

Då jag har en stor familj och är egenföretagare hade jag ofta svårt att få tiden och gå ihop men samtidigt behövde jag något eget, inte bara vara mamma och jobba, då var ju hundintresset perfekt och min familj har alltid stöttat mig i det.
Man kan ju träna hund på olika nivåer och jag förstår att inte alla vill eller kan lägga ner så mycket tid som jag gjorde men det gav mig så otroligt mycket tillbaka.
Jag åkte även runt och tittade på mycket tävlingar och vid en rankingtävling förra våren fick jag mig en riktig tankeställare.
På startlistan var det i stort sett bara bc, vi satt på läktaren och titta och givetvis var pennan och boken med. Jag vill poängtera att det är inget fel i hur man är eller hur man förbereder sig , man måste få göra det som känns bäst för en själv.
Det jag vill komma till är att många ekipage i toppen är otroligt proffsiga man har liksom ett team runt sig, proffsiga kläder, det filmas mm mm.
I slutet av tävlingen kommer det in en äldre dam med en liten hund, en udda ras som jag inte vet rasen på men hon hade smutsiga jeans och en trasig flanellskjorta på sig och givetvis stack detta ekipage ut.
Tävlingen hon genomförde var något utav det häftigaste jag sett.

Så kom då dagen då min bästa vän fick somna in, han blev sjuk och jag var tvungen att fatta ett beslut. Miloo hann precis fylla 7 år, vi skulle ju haft minst 7 fina år kvar. Jag blev helt knäckt, jag grät och jag grät och till slut sa min man –så här kan vi inte ha det, du måste skaffa en ny hund.
Jag började fundera, vill jag ens träna hund mer och vilken ras för det ända jag visste var att det skulle inte bli en ny bc. Jag har alltid älskat frallor, mopsar och Boston så till slut hittade jag en uppfödare utanför Kungälv.
Sagt och gjort, jag åkte dit och hälsade på jag kunde ju inget om rasen.
Å där var hon Always Extra Ordinary Lilly……men i mina ögan var hon en Qlura.

Qlura flyttade hem till oss när hon var 9 veckor, jag hade ont i magen när vi skulle hämta henne, vad gav jag mig in på, fixar jag det här……men vilken solstråle.
Dock har vi inte hittat det riktiga suget att träna lydnad utan vi har fastnat för nosework.
Det är ett helt annat sätt att träna och tänka och vi bara älskar det.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men vi är ju bara i starten av en förhoppningsvis lång karriär så Tack för denna gång och på återseende…….

Ulrika & Qlura

Tusen tack för ett superfint blogginlägg Ulrika & Qlura & stort Grattis!
Må hända att ni är i startgropparna men igår klara ni doftprovet & med era abitioner, mål & framförallt sunda träningstänk så kommer ni komma hur långt som helst!
Jag/Vi är sjukt stolta över er!

Läs hela inlägget »

Tröstehunden.
Så tänker jag på henne ibland.  
Som förstagångshunddägare försökte vi läsa på innan hon kom, gick på föreläsningar, läste böcker, tittade på tv-program.
Bokade valpkurs innan hon ens kommit.  Allt för att vara så förberedda som möjligt. Men sen är det ju ändå så att man inte vet vilken personlighet man får hem och det går inte att läsa sig till hur det är att ha valp. Det upptäcker man… Jag konstaterade ganska tidigt att det är bra mycket jobbigare med valp än med bäbisar.  

Det som förundrade mig mycket i början var hur fort hon lärde sig och hur roligt hon tyckte det var att göra saker ihop med oss. Det var liksom hennes bästa, ja och kanske mat också. 
Åren gick och mycket gjorde hon tillsammans med hela familjen. 
Visst var jag förstummad över allt hon kunde lära sig men det var en sak som vi inte lärt henne utan som hon bara gjorde. Det utkristalliserade sig mer när hon kommit över valp och unghundsåldern. Vet inte riktigt när det slog oss på riktigt att det faktiskt är det hon gör, tröstar. På sitt sätt, inte som en välutbildad terapihund med hakan i knät. Nej, hon har helt andra maner. Är man en glad labbe som älskar människor och är självlärd då tar man nog till med de metoderna. Upp och ställa sig med tassarna mot bröstet, slicka en i ansiktet, sitter man på golvet, då får man en labbekram så man ramlar omkull, eller så slår hon en kullerbytta i ens knät samtidigt som hon tittar uppfordrande på en, kom igen nu brottas vi. 
Vem kan vara ledsen då eller tänka på vardagsbekymmer, nej då kramas man skrattar, kanske gråter en skvätt för hon är så söt och så tar man nya tag. 

Det har hänt att kompisar kommit och hon börjar bete sig så, liksom mer än bara glad över besöket. Då kan man faktiskt fråga, är allt ok är det ngt som hänt.
Eller tvärtom hon har betett sig så och jag inte frågat men sen kommer det fram och jag kan säga ja, jag förstod att det var ngt.  
Men det kan också handla om att man är stressad eller att man kanske är lite butter på sin partner. Nä så kan vi inte ha det, då kommer hon emellan, hoppar på den som verkar mest upprörd som en påminnelse, du ta det lugnt vi gör det här tillsammans. 

Men det absolut största som hänt och som då kände näst intill livsavgörande var den gången min dotter gjorde en fruktansvärt stor och komplicerad operation.
Hon låg på sjukhuset med miljarder infarter med smärtillande, dropp och annat. Allt gjordes med stora smärtor och hon tynade nästan bort, vi var helt förtvivlade. Izzy är utbildad servicehund och vi frågad om hon inte kunde få komma till sjukhuset och hälsa på Elin. Fick ett tveksamt ok, om vi körde ut sängen med alla apparater i korridoren kunde hon få komma. Och det var som ett mirakel!
Izzy hoppade upp i sängen (bland alla sladdar) pussade vår dotter i ansiktet som grät glädjetårar över att se henne, underbart! 
Väl tillbaka i rummet säger hon, jag vill hem. 
Där och då vände det, alltmer smärtstillande kunde plockas bort, hon började äta, aktivera sig. Tre dagar senare var hon hemma.
Och det kan jag med säkerhet säga är Izzys förtjänst. 
Tröstehunden!

 

Läs hela inlägget »


Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter