Rityta 1-s

Gästblogg: En kram som ledde till diplom!

Som vi hade längtat efter att få komma ut på tävlingsbanorna igen efter denna långdragna pandemi. Vi började tävlingsåret på Öland där vi var taggade till tusen. Men väntan blev för lång och hettan blev för het, 70 poäng och en totalplacering i botten. Inte en så bra början på tävlingsåret.
Sedan följde tre tävlingar i Norrland. Vem älskar inte att tävla i Norrland?! Stämningen är fantastisk, deltagarna är peppande, arrangemangen är helt fantastiska och domarna likaså. Vi tog 7/8 gömmor på två tävlingar och lyckades kamma hem en andra plats i totalen på en av tävlingarna.

MEN, där stod jag på pallplats och kände mig noll stolt.
Jag skämdes och önskade att någon annan tagit vår plats. Jag skämdes inte pga. vårt resultat, utan jag skämdes för att JAG inte kände någon stolthet eller glädje. Jag hade helt enkelt tappat glädjen för att tävla. Detta trots att vi på två tävlingar kammat hem ett 1:a pris i inomhussök med SSE, ett silver i behållarsök, och tillslut ett silver i totalen. Men när jag stod där på söndagens prisutdelning och tog emot pokalen så önskade jag att det inte var vi som stod där.

När nästa tävling närmade sig så hade jag en klump i magen. Hur ska jag kunna tävla och vara rättvis mot Tuva och mig själv om jag innerstinne inte kan vara nöjd över 7/8 och en silvermedalj? Borde vi ens tävla? Jag tvekade in i det sista men bestämde mig för att åka. Att jag inte avbokade berodde helt på att tävlingen var på hemmaplan. Det var nämligen Hubbes som arrangerade, och det på Öckerö.

Tuva var taggad, jag hade ont i magen.
Vi kommer till tävlingsplats, jag tror att Michaela ser/känner/vet med att det är något som är på tok. För när vi ses där på fredagsmorgon så är det en björnkram jag möts av. Där och då vände det, där och då kände jag att det spelar ju verkligen ingen roll. Vi är omgivna av vänner som imponeras av oss, som älskar oss och även om jag gör ett uselt jobb som förare så hejar de på oss och är genuint imponerade av hur långt vi har kommit. Och kanske var det just den kramen som ledde till vårt första klass-två-diplom. Ett diplom jag för alltid kommer att vara stolt över. Inte för att vi stod längst upp på pallen, utan för att vi är omgivna av människor (ni vet vilka ni är!) som peppar oss och som delar glädjen med oss.
För oss (för mig) betyder det allt, placeringar i all ära men att vara omgiven av grymma ekipage som peppar oss i ur och skur betyder mer än en placering i ett enskilt sök.

Nästa helg är det dags igen, TSM2 i Dalsland och denna gång ser vi fram emot att tävla! Vi ska göra vår grej, och vi siktar såklart på diplom. Men det tog oss 2år att ta vårt första klass-två diplom, så vi är ödmjuka och hoppas mest på att vi ska samla på oss fler erfarenheter.
Men viktigast av allt är att vi nu känner glädje i att tävla igen!
För när vi inte kan glädjas åt våra sök, även om det är tävling eller träning, så är det dags att tänka om. Om glädjen inte finns där, är det värt det?

Jag vill med detta inlägg rikta ett stort tack till Maria, A-L, Michaela, Elisabeth Ulrika, tidtagare nummer 2 och hela team Hubbes som hejade fram oss till vårat första klass-två diplom, NI är ”glädje, relation, inspiration och motivation” för oss!

/Jonna & Tuva

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Etikettmoln