Rityta 1-s

Gästblogg: Tröstehunden

Tröstehunden.
Så tänker jag på henne ibland.  
Som förstagångshunddägare försökte vi läsa på innan hon kom, gick på föreläsningar, läste böcker, tittade på tv-program.
Bokade valpkurs innan hon ens kommit.  Allt för att vara så förberedda som möjligt. Men sen är det ju ändå så att man inte vet vilken personlighet man får hem och det går inte att läsa sig till hur det är att ha valp. Det upptäcker man… Jag konstaterade ganska tidigt att det är bra mycket jobbigare med valp än med bäbisar.  

Det som förundrade mig mycket i början var hur fort hon lärde sig och hur roligt hon tyckte det var att göra saker ihop med oss. Det var liksom hennes bästa, ja och kanske mat också. 
Åren gick och mycket gjorde hon tillsammans med hela familjen. 
Visst var jag förstummad över allt hon kunde lära sig men det var en sak som vi inte lärt henne utan som hon bara gjorde. Det utkristalliserade sig mer när hon kommit över valp och unghundsåldern. Vet inte riktigt när det slog oss på riktigt att det faktiskt är det hon gör, tröstar. På sitt sätt, inte som en välutbildad terapihund med hakan i knät. Nej, hon har helt andra maner. Är man en glad labbe som älskar människor och är självlärd då tar man nog till med de metoderna. Upp och ställa sig med tassarna mot bröstet, slicka en i ansiktet, sitter man på golvet, då får man en labbekram så man ramlar omkull, eller så slår hon en kullerbytta i ens knät samtidigt som hon tittar uppfordrande på en, kom igen nu brottas vi. 
Vem kan vara ledsen då eller tänka på vardagsbekymmer, nej då kramas man skrattar, kanske gråter en skvätt för hon är så söt och så tar man nya tag. 

Det har hänt att kompisar kommit och hon börjar bete sig så, liksom mer än bara glad över besöket. Då kan man faktiskt fråga, är allt ok är det ngt som hänt.
Eller tvärtom hon har betett sig så och jag inte frågat men sen kommer det fram och jag kan säga ja, jag förstod att det var ngt.  
Men det kan också handla om att man är stressad eller att man kanske är lite butter på sin partner. Nä så kan vi inte ha det, då kommer hon emellan, hoppar på den som verkar mest upprörd som en påminnelse, du ta det lugnt vi gör det här tillsammans. 

Men det absolut största som hänt och som då kände näst intill livsavgörande var den gången min dotter gjorde en fruktansvärt stor och komplicerad operation.
Hon låg på sjukhuset med miljarder infarter med smärtillande, dropp och annat. Allt gjordes med stora smärtor och hon tynade nästan bort, vi var helt förtvivlade. Izzy är utbildad servicehund och vi frågad om hon inte kunde få komma till sjukhuset och hälsa på Elin. Fick ett tveksamt ok, om vi körde ut sängen med alla apparater i korridoren kunde hon få komma. Och det var som ett mirakel!
Izzy hoppade upp i sängen (bland alla sladdar) pussade vår dotter i ansiktet som grät glädjetårar över att se henne, underbart! 
Väl tillbaka i rummet säger hon, jag vill hem. 
Där och då vände det, alltmer smärtstillande kunde plockas bort, hon började äta, aktivera sig. Tre dagar senare var hon hemma.
Och det kan jag med säkerhet säga är Izzys förtjänst. 
Tröstehunden!

 

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln