Rityta 1-s

Gästblogg: Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jag brukar tänka på den där scenen i Solsidan ibland. När Anna sitter med en mammagrupp där det jämförs vad deras barn äter, vem som redan står upp, att någon inte har tid att sova för den “är så nyfiken på livet” medans någon annans barn sover tio timmar per natt. “Anna, har Wilma börjat med smakportioner?” frågar en av kvinnorna i gruppen som får tillbaka svaret att det nog är en tidsfråga innan hon gör det. Jag är Anna.
Fast jag har inte ett barn utan jag har en sex månader gammal valp.
En valp där ingenting riktigt blev vad vi trodde från början.
En valp som nådde en nivå av stress på väldigt kort tid och de träningsplaner vi hade fick läggas på hold.
En valp som krävde betydligt mer arbete än vad vi någonsin hade tänkt oss. “Min 15-veckors valp kan både lämna dummies, gå perfekt fotgående och är jättebra på stadga, hur går det för er?” - Ja.. Hon kan ju sitt och ligg.
Det där att stanna kvar är hon inte så bra på, men vi har äntligen fått henne att sluta skälla på oss när hon har tråkigt.

Från början var allt som det ska vara.
Vår valp hade mycket energi men sov betydligt mindre. Hon var lätt att få rumsren och att lära in sitt och ligg.
Vi var ute i skog och mark där hon fick vara lös, det gick finemang.
Men så började skällandet på kvällarna, svårigheter att slappna av och att hon var extremt mycket överallt och ingenstans.

Det var då vi hittade till Hubbes, underbara Hubbes.
Det var också då vi insåg att hon har en hög stressnivå som behövs läggas ner. Och två månader senare har vi en hund som knappt skäller och som numera kan gå till ett separat rum för att sova.
För mig som lider av prestationsångest var det svårt att sänka ribban 15 nivåer och börja om på noll. Börja om på en punkt där jag skulle lära min valp att ha tråkigt och kunna koppla av. Jag hade sett framför mig hur vi också kastade dummies och apporterade. Eller åkte spårvagn åt höger till vänster i staden och bara var.
Precis som jag har sett att “alla andra” gör på sociala medier med sina små. S
å som jag gjorde med min förra valp.

I början skämdes jag för att vi inte har kommit lika långt som de där andra men nu är jag stolt. Stolt över att jag har insett vad som är viktigt för min hund och vår relation.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Men den resa vi gör nu är betydligt häftigare och mer lärorik än vad den hade varit om vi gled på en räkmacka alá Gothia Towers.
Resan mot att bli världens bästa team.
Karin och Alice (samt sambon Felix) heter vi förresten.
Alice är en 6 månader gammal jaktlabrador och tillsammans är vi ett av Hubbes Sponsorekipage i kategorin vardagslydnad.
För den där vardagslydnaden är betydligt viktigare än vad vi tror, framförallt när det kommer till att hitta en balans i det hela.
Det har vi fått lära oss den hårda vägen.
Vill ni följa oss vidare så finns vi på instagram, där heter vi @thelabalice.
På återseende!

Ps; om ni inte vet vilken scen i Solsidan jag pratar om så hittar ni den här; https://www.facebook.com/watch/?v=10156699132195204

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Etikettmoln