Rityta 1-s

Tävling ledde till diplom, en tatuerad labradorägare & den laddade kastreringen

Jag ska ta er igenom det här & börja från början.

Under gårdagen åkte jag & lilla Y iväg på tumanhand, vi åkte mot Tvååker & Hembygdsgården Lille-Bengts, stannade längs med vägen för att snacka lite med varandra, kissa på några buskar innan vi tog plats på tävlingsplatsens parkering.
Nr 1, inget ont utan att det för något gott med sig, älskar små grupper & att slippa trånga utrymmen, sen att det kunde vart under andra omständigheter det håller jag med om.
Men iallafall vi parkerade, lade på silverduk, snacka med lite vänner, gick & rasta, drack vatten, väntade i bil & vet ni vad, ingen stress, inga obehag, inget som upplevdes skrämmande, han var bara min lilla Y, den fantastiska individ som han faktiskt är men som ibland kunde missuppfattas av omvärlden när han ifrågasatte vad de gjorde här, vem är du, varför tittar du på mig & mer därtill.
Men, under gårdagen kom kvittot på det beslut jag tog för ca 8 månader sedan vilket jag kommer till längre ner.
Ymer var bara Ymer, med hög motivation, härlig energi & en aura omkring sig som bara utsöndra lugn, han var tillfreds & kände precis som jag, vilken dag vilket äventyr!
För mig är det här den högsta av vinst, att bara kunna röra oss & vara på en plats bland andra hundar & vi tog oss igenom tävlingen med fyra fina sök & visst att han försökte lura mig den lilla gottegrisen men precis som han lärt sig hur man får gotta genom markering har jag lärt mig när lurifaxen tittar fram & vi tog diplom, lilla Y:s första i TEM Utomhus NW1.
Jag är stolt, stolt över honom, stolt över mig, stolt över oss, vi är i första hand familj & andra hand team men oavsett så går det hand i hand med varandra & allt vi gör gör vi med kärlek, respekt & glädje med hänsyn till varandra.

Jag tror jag har skrivit något om detta förut & egentligen så blir jag inte längre förvånad, eller jo, jag blir jätte förvånad.
Igår var det varmt, jag gick i t-shirt, tänker inte så mycket på det, snackar med människor, går banvandring, gör de första söken med Y, rastar lite, ger honom vatten & sen är det dags för lite vila i väntan på de sista söken så jag rör mig lite på parkeringen & får då höra detta vilket absolut inte var illa ment utan bara någon som faktiskt blev lika förvånad av mitt utseende & mitt val av hund/ras som jag blev av frågan/påståendet eller vad vi nu ska kalla det? Men här kommer det....
- Jag trodde att du med alla tatueringar skulle komma med en stor rottweiler, ridgeback eller amstaff?
Hmmm, alltså okej, ja ööö, vad ska jag säga?
Förutfattade meningar? Inte vet jag men det var inget illa ment men ju mer jag funderar på detta så är det ju solklart hur olika uppfattning & syn man kan ha av människor & deras val baserat på utseende & stil & på något sätt fick det mig att återkoppla till känslan av när jag sågs som kriminell & missbrukare eller rättare sagt jag var kriminell & missbrukare.
Denna person vet inte att jag har varit ägare av två rottweiler under just den perioden, som missbrukare & då näst intill otattuerad vilket fick mig att fundera på om jag någon gång fick frågan som rottweilerägare & otattuerad om hur jag kunde ha just den rasen, som otattuerad förväntas man kanske ha just labrador, chihuahua eller corgi? Vad vet jag?
Så nu till mina vänner med både rottweiler, ridgeback & amstaff eller raser i samma kategori, ni får gå med mig till tatueraren så vi får ordna upp det här medans jag går & lasrar bort alla tatueringar så jag kan leva mitt liv med labradorer, eller så är vi bara dem vi är, med eller utan tatueringar tillsammans med de individer vi valt att leva med av kärlek & inte baserat på hur vi ser ut.

Sen kommer vi till något laddat som går hand i hand med det först nämnda om lilla Y:s utveckling, något jag inte gått ut med då det varit så otroligt ångestladdat, gör jag rätt gör jag fel & såhär i efterhand kan jag bara säga att det var det bästa jag kunde göra för min lilla pralin som i vintras blev kastrerad.
Det är en laddad diskussion jag sällan går in i, jag anser att alla gör sina val baserat på vad de anser är bäst för sin hund & jag är av åsikten att jag skaffar hanhund för att jag vill ha hanhund, tik för att jag vill ha tik, vad utvecklingen säger & vad som händer därefter är något vi hanterar på vägen men när Y kom till oss fanns ingen plan på kastrering, inte heller L är kastrerad men alla är de individer & jag har lärt mig så mycket på vägen.
Som ni vet har vi sedan tidigt fått tänka nytt & annorlunda med Y, han är unik & jag älskar honom på alla sätt, han är påhittig, full av energi, kärleksfull & mycket mer men han hade också otroliga bekymmer med rädslor, situationer som för honom upplevdes stressande vilket kunde vara en så liten sak som att någon knacka på dörren eller att jag reste mig upp & prata i telefon.
Han reagera med ragg på olika hundtyper vilket för mig inte var några problem eftersom jag såg att vi ändå inte kommer hänga med dem, han har sina vänner men sen så hände det som inte fick hända & han blev påhoppad & alla beteenden eskalerade & gav sig utryck i beteenden som var utåtagerande med allt från utfall till att bara stå & skälla på mig i rop på hjälp men framförallt att hans beteende som hängt med sen valp återkom & då med 100%, att apportera min arm, ju mer osäker han blev desto hårdare tog han samtidigt som han gnydde, bakbenen rörde sig likt två trumpinnar & svansen som en virvelvind.
Detta gjorde ont, jätte jätte ont, gav stora blåmärken, ett par ärr & sårskorpor, men att skälla på honom hade inte lett någon vart & att ge upp denna fantastiska kille var inget alternativ.
Det blev istället en lång lång resa där vi valde bort en hel massa saker, jag rannsaka mig själv, såg att en bra grund för honom är rutiner, umgicks (gör fortfarande) endast med människor som kunde acceptera honom för den han var/är, började ta hjälp från alla håll, diverse kurser, privatlektioner, utredningar, veterinärkontroller, friskvårdskontroller, tränade mycket, tränade mindre, utmanade ibland med tävling men som jag ovan skev för att skapa fina minnesbilder & då kunde det vara att bara röra dig på parkering, ja alltså jag kan såhär i efterhand säga att jag gjort allt & det blev bättre & bättre men det blev ändå inte bra.
Jag såg det andra inte såg, han magra & var otroligt spänd, han blev mer fixerad vid dofter & reagera på människor vuxna som barn så mycket att det inte var hållbart & tillslut började han även reagera på L, han var inte elak men försökte utnyttja L på ett sätt som inte var okej & L är allt för snäll att ens reagera.
Så, beslutet togs, kastreringstiden bokades, jag grät floder, kände att jag misslyckats & att det skulle ses som om det vore fel på honom, att jag tyckte det var fel på honom men så var ju inte fallet, jag ville & vill bara hjälpa honom på det bästa sätt jag kan & idag är jag tacksam det tunga beslutet jag tog.
Lilla Y har äntligen funnit sig själv, han är tillfreds med livet, det jag var rädd för hände inte, inga personlighetsförändringar förutom hans upplevelse om att omvärlden vill honom illa.
Lilla Y är idag lyckligare än han någonsin varit, energin är densamma, arbetsviljan är oförändrad & istället för en daglig kamp där vi hade ögon i nacken, fick tänka långt innan vi handla så kan vi nu lägga energi & fokus på att bara vara tillsammans, att njuta av livet & glädjas tillsammans för är det något som utmärker lilla Y så är det att han inte gör något halvdant lika mycket som han tar kan han ge & jag har aldrig blivit överöst så mycket kärlek av en individ som jag blir av just Y, det han gör, gör han till 100% & det älskar jag honom för.

Självklart kommer det bakslag då & då, situationer vi får rädda upp men vem upplever inte bakslag, det skulle jag nog säga är en del av livet, hund som människa.

Senaste inläggen

Länkar

Etikettmoln