Rityta 1-s

Team Hubbe's - Jonna & Tuva

Hej!
Jonna och Tuva-bus här, vi tänkte gästblogga lite om hur vi tänker kring hundträning och nosework. Tuva är min första egna tävlingshund, hon är en Staffordshire bullterrier på 3 år. Jag har alltid haft djur, allt från chinchillor till eremitkräftor och sniglar men hunden ligger mig varmast om hjärtat. Min första kärlek var farmors Newfoundland, Axel, svart som natten och snällast i världen. Jag brukade som 4–5 åring krypa in i Axels hundkoja och hålla honom sällskap tills mamma hittade mig, mamma tyckte inte alls att det var en bra ide att sitta ute i en skitig hundkoja mitt i vintern.
Eftersom jag har pluggat i 100 år så har jag inte haft råd (eller tid) att ha egen hund, så när jag väl blev avlönad forskare så kom lilla Tuva in i livet. Tuva var en virvelvind som vände upp-och-ner på det mesta. Hon var envis som en åsna och högg som en piraya, med sönderrivna/bitna kläder (och kroppsdelar) började vi gå lydnadskurser. Det var inte lätt att träna lydnad med en hund som hade större intresse för instruktören än för mig, som somnade mitt under kursen eller som rabiat högg mig i armar/ben under tiden jag försökte lyssna på vad instruktören sa. Just den sociala biten dvs att Tuva ÄLSKAR människor, alla människor, mer än livet själv, har varit sjukt jobbigt just i lydnaden. När Tuva var runt året så började jag ge upp tanken på att det skulle bli lydnadshund av henne. Jag var alltid tvungen att träna med långlina och alla träningstillfällen där det fanns människor på en radie av 1 km var jag tvungen att träna kontakt, kontakt och kontakt (supertråkigt). Såå många gånger jag gått från träningar och helst velat gråta, där allt hade gått fel och jag kände mig oftast som en usel hundtränare. Så jag började fokusera mer på nosework istället, i söket fanns inget annat än jakten på doften. Jag kunde ha Tuva lös utan den minsta tanke på att ”snart sticker hon”, Tuva var 100% fokuserad och 100% motiverad. När Tuva var 1 år (ganska precis på hennes födelsedag om jag inte minns fel) var vi på vår första clear-round på Hubbe’s. Jag var så nervös över att Tuva skulle massakrera alla behållare och riva halva sökområdet, vilket hon också gjorde. Skillnaden var att Michaela bara skrattade åt det och kom med konkreta tips på hur vi kunde jobba vidare med problemen. Just skrattet och den positiva stämningen fick oss att återvända till Hubbe’s, för är det något jag lärt mig om hundträning så är det att det ska vara roligt både för mig och för Tuva annars kan det kvitta. Jag vill också ta chansen att påminna om att vår/a bästa vän/ner (hundarna) gör allt och lite till för oss, det gäller att vi är ödmjuka och tacksamma för just den individ vi har och att vi slutar jämföra oss med andra. Att vi istället börjar titta på andra ekipage och imponeras av hur bra de gör det och att vi inte glömmer bort hur mycket tid (blod, svett och förmodligen tårar) som just det ekipaget har lagt ner på sin träning. Istället för att jämföra oss, fundera på vilka dina och din hunds styrkor är och hur du kan utnyttja dem till fullo.
Under två år har vi nu varit stammisar på Hubbe’s och som vi har utvecklats och inte bara i nosework. Genom Hubbe’s har jag träffat fantastiska människor (och hundar) och jag har tagit med mig glädjen från Hubbe’s och Michaela i all hundträning. Kanske tänker ni nu att man ibland måste göra tråkiga saker för att nå längre?! Då vill jag kontra med att jag istället tänker göra tråkiga saker roliga!
Det har hänt så otroligt mycket på 2 år, inte minst har jag och Tuva blivit ett team, ja ett riktigt Dream-Team faktiskt (för det mesta ska tilläggas…). Jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte funkar med Tuva och så länge jag utformar träningen som en rolig lek så är Tuva oftast med mig. Tuva har förstått (och förlikat sig med) att hon får leva med sin långsamma och förvirrade matte. Tuvas sociala bekräftelsebehov är på en behändig nivå och vi ser nu fram emot att starta klass 1 i lydnaden, livlinan (långlinan) är inte längre standard-utrustning i hundväskan (det blev lydnadshund av Tuva ändå till mattes glädje!). Vi tränar/tävlar aktivt i både lydnad och nosework, två sporter som kompletterar varandra väldigt bra enligt mig. I noseworken är vi uppflyttade till klass 2 i TSM och
TEM inomhus. Vi är fortfarande stammisar på Hubbe’s och vi har även fått äran att vara ett av ekipagen i ”Team Hubbe’s”. Tyvärr kom Covid-19 emellan när det gäller tävlingar både i lydnad och nosework, men det innebär också att vi hinner träna mycket mer. Så när epidemin lugnar ner sig, så ser vi fram emot att representera Hubbe’s på tävlingar igen!

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln