Rityta 1-s

Gästblogg: Sponsorekipaget Linda & Joy

Hej!

Vi som gästspelar denna veckan heter Linda och Joy.
Jag är 40 år och jobbar som assistanshundsinstruktör. Joy är en 4 år gammal labrador retriever.
Hon är en utbildad servicehund i sbk. Joy är med mig i stort sett jämt. Hjälper mig med att plocka upp saker, dra av kläder, öppna och stänga lådor och dörrar mm.
Utöver hennes arbete håller vi på med rallylydnad, viltspår men framförallt Nosework.

När Joy var 5 mån började vi vår första kurs i nosework. 
Från början var tanken absolut inte att vi någonsin skulle tävla. Jag ville ge Joy en hobby, något vi kunde göra tillsammans och där det inte skulle göra så mycket om vi misslyckades. 
När man tränar in assistanshundsmoment är det mycket på spel. Allt måste bli rätt, Hunden måste vara frisk och framförallt klara sina tester.
Därför ville vi göra något för att det var kul.
Jag hade dessutom hört positivt om denna sporten. 
Men så besvikna vi blev. Joy var riktigt duktig men jag kunde inte hitta glädjen och se meningen med sporten.
Jag vet att jag sa högt att detta är inte sporten för oss. Men oj så fel jag hade.

Vi blev som tur var övertalade av en kompis att gå ytterligare en kurs. Denna gången för en annan instruktör och steg tre.
Redan första gången kom jag på mig själv med att ha riktigt roligt. Att se Joy växa, utmanas och vara så nöjd varje gång hon fann gömmorna. 
Nu var vi fast! 

I 1,5 år gick vi kurser, tränade hemma och med vänner. Detta samtidigt som Joys examination till servicehund närmade sig med stormsteg.
När hon var ganska exakt 2 år examinerades hon.

Nu fick vi mer tid att träna NW och tanken på att tävla började växa fram.
Vi gjorde ett doftprov och därefter anmälde jag oss till vår första tävling.

En dag i augusti skulle vi så göra detta.
Jag var nervös eftersom jag inte bara skulle tävla för första gången utan var även rädd för hur det skulle fungera med rullstol. Det sägs att nosework ska vara en sport för alla men av erfarenhet från andra sporter vet jag att det kan strula. Och så blev det.

Vårt första sök var två fordon och dessa i högt gräs.
Vi hann inte ens runt fordonen innan tiden hade gått ut. Här hade jag behövt extra tid. Men visste inte att det var min uppgift att fråga om detta.
Min rullstol fastnade i det höga gräset. 
Joy tog gömman 2 sekunder efter att tiden gått ut.
Resterande sök hann vi runt och hon löste det så fint.
Det var inte kul att orsaken till missat diplom var min rullstol. Jag var jättenöjd över Joys prestation men ledsen på samma gång.

Efteråt fick jag höra att jag skulle bett om extra tid. Detta visste jag inte att jag hade rätt till och dessutom är det inget jag hade vågat göra på en banvandring. Där vill jag bara vara som alla andra.
Idag tvekar jag inte att ifrågasätta tiden, om underlaget är svårt eller om det är svårt att ta sig runt. Samma gäller om jag behöver köra med lös hund.

Att tävla i nosework från rullstol kan bli en riktig utmaning.
Tävlingarna är ofta på platser som antingen inte fungerar med rullstol eller blir en STOR utmaning.
Även om jag kontaktar arrangören är det ibland svårt för denne att förstå vad som kan bli problem.
Som tex att ridhusunderlag eller löst grus får en rullstol att fastna. Eller att bredden på en stol kan vara så olika.
Jag har vid ett tillfälle tävlat där jag fick släppa lös Joy och chansa på att hon markerade eftersom det enda jag såg var hennes svans. (Nosfrys)
Så ja det kan bli lite utmaningar och jag får vara beredd på ett gott skratt när det är dags för tävling.
För man vet aldrig hur det ser ut eller vad arrangören har tolkat in i anpassat.

När vi vid ett tillfälle hade vi varit på en officiell tävling där det var så dåligt anpassat att domaren bad mig om ursäkt tänkte jag sluta tävla.
Bara träna för att det var kul men då fick jag tipset om Michaela och Hubbés.
Vi anmälde oss och det har jag aldrig ångrat.
Den glädjen som mötte oss vid vår första tävling på Hubbés var otrolig. Dessutom var det välordnat och anpassat så att det fungerar även för oss i stol. 
När vi kommer på träningar eller tävlingar på Hubbés lämnar vi alltid med ett stort leende.
Även Joy älskar när jag kör på färjan för då vet hon att nu blir det kul.

//Linda & Joy

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln