Rityta 1-s


Varmt välkomna till Bloggen!

En samlingsplats för våra gemensama tankar kring hundägarskap & allt vad det innebär från en gråmulen vardag till en glittrande tävlingsdag.

2019 > 05

Loke älskar mig men Ymer behöver mig, ja så är det & jag ska försöka förklara vad jag menar med det.
Igår var jag ledsen, idag är jag jätte ledsen, jag svek min bästa vän, min bästa vän som behöver mig, som litar på mig & föväntar sig att jag gör det bästa för honom oavsett vad vi står inför.
Ymer är min unika lilla kille med speciella behov, han är den mest kärleksfulla idivid jag träffat med ett stort behov av närhet & uppmärksamhet, utifrån sett kan han uppfattas som självständig, modig, intensiv & något brötig vilket jag förstår men i denna lilla kille finns inget som heter modig, han är i själva verket väldigt osäker, modet har kommit från en lååång resa med många positiva upplevelser, flera kilon köttbullar & härliga möten, där han får lov att supa in omgivningarna & möta nya utmaningar i takt med att han växt & lärt sig att det är okej "morsan ser till att inget händer mig"
Under 1 1/2 år har vi tagit små små steg framåt, vi har provat oss fram & kommit fram till att vi utesluter kurser där vi sitter gruppvis eller är flera hundar samtidigt, det funkar inte, oavsett hur mycket hänsyn & förståelse de andra ekipagen visar så blir det en allt för svår & trång miljö för honom & där har lägerhelger blivit räddningen när vi har ute en & en hund eller han har möjlighet att gå undan emellanåt, privatektioner är det absolut bästa men jag tror såklart på att utveckling sker genom att sakta men säkert, med fickan full av köttbullar, möta sina rädslor för att på så sätt växa & stärka sig själv som individ & självklart genom träning med våra vänner där Ymer själv fått välja vilka han vill hänga med eller ej, för det är så det är, oavsett hur snäll en annan hund är så är det Ymer som väljer om det funkar & det måste jag acceptera. Med Ymer har jag verkligen fått omvärdera saker & ting, jag måste alltid tänka för jag handlar & planera dagen oavsett vad vi ska göra & jag har nog aldrig lärt mig så otroligt mycket som jag gjort tillsammans med honom. 1 + 1 är inte alltid 2 med en Ymer om man säger så, ibland är 1 + 1 3954?!
Givetvis fick Ymer redan som valp bli en NW hund, det är ju världens roligaste hunsport & tack vare NW:n har han vuxit flera cm i självförtroendet, så otroligt mycket att miljön vid tävling har varit helt okej då han emellan det som kan verka lite läskigt gått in & briljerat i söken, det skrämmande i omgivningarna utanför har alltså minskat i takt med att han fått gå in & göra något han tycker han är bäst på & vi har alltid lämnat tävlingar/träningar med en underbar känsla där han känt sig som Batman & jag som Robin, men så hände något. 
För ett tag sedan blev Ymer överrumplad & påhoppad av en annan hund, jag var lika oförberedd som honom, hunden dök upp från ingenstans & det blev kaos, utan att gå in för mycket på själva händelsen så har vi efter det återgått till ruta 0 minus 10 steg bakom det, vi har gått från att jag kände, det är dags at ta bort det gula bandet till att bli tvärgula. Ymer har börjat reagera på allt! 
Hur ska vi nu ta oss ur det här? Min tanke var att nu backar vi bandet, sagt & gjort, men inte viste jag att det skulle bli så illa att gårdagen slutade med att tårarna sprutade & min ända känsla var att jag har svikit min hund, min bästa vän, han som behöver mig mer än någon annan. 
För skillnaden mellan Loke & Ymer är att båda älskar mig såklart & Loke behöver mig givetvis också men han är trygg i sig själv & alla miljöer, han är positivt inställd till alla mäniskor & djur, han är självständig & tycker att det ä helt okej att hänga med andra, att vara ensam hemma för han är så säker på att jag kommer hem & att jag finns där. Ymer däremot, han behöver ingen annan, så är det, det är verkligen han & jag så när jag säger Loke älskar mig men Ymer behöver mig så är det precis så det är. 
Men för att återgå så slutade helgen som vi sett fram emot i tårar & jag har bara mig själv att skylla. 
Lördag åkte vi till örkelljunga, det var dags för Ymer att debutera i klass 2 & vi började dagen med en lång promenad, han fick bada & bara var lilla Y medans vi strosa runt i skogen. Sen blevdet anmälan, banvandring & tävlingen drog igång & jag märkte redan när vi började gå mot väntplatsen att han var påverkad, det var en lugn miljö, helt perfekt upplagt för träning men kanske inte tävling för Ymers del, han blev helt slut bara av att supa in omgivningarna. Så resultatmässigt vår absolut sämsta dag men samtidigt kände jag att nä, vi hade den allra bästa av dagar, för vi gick därifrån med goa uppleveler & erfarenheter, dagen var fantastisk, med fantastisk kritik av goa Linda som dömde för dagen & Ymer gick som sagt därifrån riktigt trött men med en härlig känsla & var jag var mest nöjd med var vår underbara team känsla som dessutom gav ett SSE när jag valde att bryta helt & hållet i utomhussöket då jag såg att han är färdig, det finns ingen energi kvar, han kämpa tack vare den "will to please" hund han är men vem är jag om jag pressar honom att söka vidare.  Så totalt 40 poäng, 2 SSE, 1 felmarkering & bäst av allt goa känslor.
Vi åker hem, trötta, nöjda & glada & det är då vi beslutar att vi efteranmäler till en tävling dagen därpå, såhär i efterhand känner jag bara "jävla idiot, varför gjorde du det?" 
Men tanken var eftersom Loke inte kunde vara med under söndagen & Ymer behöver fler härliga dagar som dessa så kan vi åka utan några planer på diplom osv, vi skulle se det som träning & fortsätta jobba på de underbara känslorna. 
Söndagen kommer & vi åker först för att möta upp Anna & podda, givetvis om härliga känslor & hur viktigt det är, ja ni kan ju höra själva, det var verkligen fantastiska känslor & därsatt jag helt ovetande om att jag snart skulle åka hem i tårar.
Väl på plats så inser jag ganska snabbt att miljön är tuff, men Ymer är nöjd i bilen, det är lugnt, vi anmäler, går banvandring & jag uppmärksammar för min grupp att min hund är gul & behöver extra avstånd, bestämmer mig att ge dagen en chans då områderna var riktigt kul, domarna är toppen & arrangemanget var riktigt bra annordnat i mitt tycke, så om jag glömmer säga det, tusen tack till SBK Göteborgsavdelningen & även till Sara som gav Ymer en härlig upplevelse innan vi valde att stryka oss.
Men påväg ner till första söket, trotts att jag uppmärksammat om gul hund så finns det "nötter", egotrippade "nötter" som varken visar hänsyn eller respekterar andra hundar oavsett gula band eller ej & det är givetvis en sån person som ska ställa till det såpas mycket att Ymer inte ens tar köttbullar, DET HÄNDER ALDRIG, han blir stressad, men jag får med honom, bryter beteendet & med hjälp av Anna & arrangörer så lotsas vi in i första söket men det var som om att lilla Y inte var med mig, jag höll en ny hund i kopplet. Som jag skrev ovan så har han alltid vuxit av att komma till träningar & tävlingar, när han får gå in & arbeta är det som om allt annat står still, tiden står still & sen i samband med träff/markering så kommer superhjältekänslorna & stoltheten, men igår fick vi tyvärr inte uppleva det över huvud taget & jag valde helt enkelt att bryta & strök oss helt där & då,jag ville bara ut därifrån, krama Ymer, be om förlåtelse för nu hade jag gått för långt, Nose Worken är hans grej, hans superhjälte grej & inte ett enda diplom i världen är värt att han ska utsättas för något han inte mäktar med på detta sätt, bara för att jag egoistiskt nog tycker det är kul att tävla.
För mig är det en självklarhet att alla hundar ska få vara med & tävla, oavsett om man är gul eller ej & jag tror att de flesta håller med & jag vill även tacka från botten av mitt hjärta till alla er som faktiskt visar hänsyn, det är så otroligt mycket mer värt än vad många kanske förstår. Men till er som anser att ni äger världen & att ett tvåmeterskoppel på hunden innebär att man kan göra precis som man vill, fy skäms!
Vi strök oss i vilket fall, gick till bilen & Ymer är super stressad, det är dags att åka men jag kommer inte långt innan han börjar gny & jag förstår att något är fel, stannar bilen & hans mage har slått ut totalt, han är så stressad & jag brister ut i gråt samtidigt som Ymer försöker hitta någonstans att gå på toa.
Det blev en lång färd hem, med ångest & skuldkänslor som svämmar över innan vi möts av vår lilla flock på uppfarten, där både Loke, Diva & Jimmie stod & tog emot oss. Ymer var överlycklig, jag kände mig lättnad, äntligen var vi hemma & det blev en avslappnad kväll i trädgården, Ymer mår bra, jag mår bra men fy vilken ågren.
Så vad har jag lärt mig utav detta? På Ymers bekostnad så har jag nu insett att vi måste backa bandet ännu mer, vi får helt enkelt börja om från noll, vi lägger allt vad tävling heter åt sidan & lägger fokus på träning med härliga känslor men framförallt har jag lärt mig att lyssna på magkänslan & speciellt på Ymer, känns det inte rätt så är det förmodligen inte rätt & istället för att efteranmäla stanna upp & njuta av den fantastiska känsla vi har där & då, låta honom omfamna & pausa dagen därpå.
Att känna att man behandlat sin bästa vän orättvist är verkligen fruktansvärt, för det är vad hundrana är, de är mina allra bästa vänner, de är mina barn, vi är en familj & det är precis det vi vi i huvudsak vill fortsätta vara jag vill aldrig någonsin igen känna att jag skulle ha utnyttjat Ymer eller någon av de andra som ett redskap för framgång eller någon hobby, tvärt om, de är min framgång i livet för utan dem hade jag inte levt idag & det är jag dem så tacksam för & när det kommer till hobby så är det något vi gör tillsammans som tex Nose Work, vandringar & allt därtill, att ligga hemma på soffan, grilla en hamburgare & tugga ben i trädgården, ja det är vi i vardagen, som vilken familj som helst.
 

Läs hela inlägget »

Idag för en vecka sedan nästan exakt på minuten klev vi innanför dörrarna, vi var hemma, efter en 122 mils resa från vår tripp till Piteå, en resa som vi mer än gärna vill göra igen men då med mer tid att åka runt & njuta mer av omgivningarna, där det finns mer tid att stanna upp längs med vägen & se allt det vackra som finns omkring oss.
Dag nr 1 i Piteå, många & långa promenader, helt underbart, naturen är magisk & bäst av allt, du kan gå hur långt som helst utan att möta en kotte & det är precis det jag kallar för återhämtning, när man går in i sin egna bubbla med sina bästa vänner, hör fåglarna kvittra, solen lyser & tacksamheten infinner sig.
Men resan till Piteå handlade ju inte om semester & ledighet, vi åkte ju trotts allt för att jobba & under torsdagskvällen dukade vi upp fika, satte på projektorn & jag tog ton för att föreläsa om livet som ex  missbrukare & hur man går vidare, att hita drivkraften & livsglädjen samt vilken betydelse hundarna har i mitt liv.
Jag är så tacksam er som kom & lyssna, vilket gäng & vilket intresse, jag har nog aldrig fått så otroligt många raka & ärliga frågor samt fått höra om era egna erfarenheter av missbrukets baksida på ett eller annat sätt. Så tack från botten av mitt hjärta & stort tack till Emma som fixat & donat & gjort detta möjligt!
Efter avslutad föreläsning var det som luften gick ur mig, vi plocka undan & åkte hem, rasta grabbarna & gick in i vår lilla stuga där vi stod & tjuvkika lite när Emma gick fram & tillbaka på gården för att släppa in hästarna för kvällen samtidigt som hennes son, hundar, hönor & katter cirkulerade runt dem vilket får mig att sakna hästlivet något enormt. Att bara få snosa & känna doften av häst får mig att drömma tillbaka till åren i stallet samtidigt som jag är så nöjd & tillfreds med det liv jag lever idag, att skaffa häst när jag bor på en ö, nä, det funkar inte, då vill jag bo tillsammans med hästarna på en gård igen.
Det blev fredag morgon & klockan slog 05:00, där låg vi klarvakna i sängen & tänkte "jaha, vad ska vi göra nu?" så upp med telefonen, googla vandringsleder piteå & vi begav oss till Fårö efter ett snabbt stopp på Cirkel K för att köpa kaffe. 
Det blev en lång härlig promenad, återigen helt ensamma med naturen, solen sken, fåglarna kvittra & rätt som det var kunde vi under denna varma majdag passera en hög med snö, skitballt tyckte såklart grabbarna. 
När vi var påväg tillbaka passerade vi ett litet smultronställe & första tanken var såklart att här måste vi Nose Worka, så ut med några gömmor & vi fick till några riktigt bra sök, mitt i skogen, oåtkomligt, närliggande, problemlösning m.m 
Tiden ticka på & det var dags att bege sig tillbaka, det var ju trotts allt fredag & kvällens After Dog Work med Nose Work skulle förberedas. Det blev en tur till Pite för att handla samtidigt passade vi på att kika in i Emmas fantastiska lokaler på Pite Hundsim innan vi tog oss hemåt, tände grillen & välkomnade kvällens ekipage.
Det blev en härlig kväll hamburgare, pitepallt, nose work snack & givetvis en hel del träning. Tusen tack för en fantastisk kväll, jag är så tacksam att jag fått komma. 
Så upp med handen ni som åkt 122 mil för att föreläsa & hålla kurs i Nose Work!

 

Läs hela inlägget »

Taken var att jag skulle sätta mig ner & fortsätta berätta om vår Piteå resa men det får vänta tills i morgon då jag känner att det är dags att prata lite allvar däremellan & denna gång om psykisk ohälsa, något som tyvärr växer i dagens sammhälle samtidigt som resurserna stryps till både samtalsterapi så som hos psykolog eller kbt när det i själva verket kanske är det som behövs, även om det inte löser bakomliggande orsak så är det iallafall någon som lyssnar & kan vägleda framåt & på så sätt har vi kommit en bit på vägen, ryggsäcken börjar bli lättare.
Samtidigt om resurserna till samtal stryps så ser man en enorm ökning av olika preparat där psykisk ohälsa spelar roll så som ångest, oro, depression m.m & det är precis där jag själv befinner mig, med en väntetid på ca 2 år till samtalsterapi, trotts att det med stora bokstäver står TRAUMATISERAD på remissen & när jag pratar med vårdcentralen säger de "ja, fast du är väl inte självmordsbenägen" alltså nä, det är jag inte men jag är för första gången i mitt liv redo att börja ta hand om mig själv på riktigt & ja då får man en sjukskrivning som säger "gå hem & vila lite & ta dessa tabletter" 
Det funkar inte riktigt så, jag kan inte sitta hemma, jag mår bra av att vara aktiv & hade läkaren dessutom läst min journal så hade de inte gett ig några tabletter med tanke på min bakgrund då självmedicinering samt att övermedicinera är något som ja vad ska jag kalla det "ligger mig varmt om hjärtat"
Sjukskriven har jag varit, men inga tabletter, för jag har turen som hittat mitt sätt att läka, mitt sätt att hantera min ångest & det är via hundarna, de är min räddning som jag tidigare skrivit om. 
Men nu till sak, för detta handlar inte om att ta på sig någon offerkofta utan om att göra skillnad då Öckerö kommun är en av de kommuner som strypt resurserna till hjälp vid psykisk ohälsa, oavsett ålder, vilket för mig känns helt ursäkta uttrycket "fucked up" 
Därför kommer vi på Hubbe's tillsammans med Hönö Motorklubb att anordna en Nose Work cup där överskottet oavortat kommer gå till föreningar i kommunen som jobbar med bla ungdomar med psykiskohälsa.
Det spelar ingen roll vem du är, om det är hundar du brinner för eller motorer du vill meka med så har du rätt att må bra, att känna dig sedd men framförallt hörd. 
Det finns så otroligt mycket att säga men jag tänker avrunda med ett citat & hoppas på att så många som möjligt vill vara med & bidra till detta ändamål för tillsammans kan vi göra skillnad.

"Det syns inte utanpå hur det känns inuti"

För mer info samt anmälan till cupen klicka här
 

Läs hela inlägget »

Ena stunden är man i Piteå, 122 mil hemifrån för att nästa stund vara tillbaka i soffan med kaffekoppen i handen samtidigt som man tittar ut över trädgården där hundarna går & lullar.
Vilken resa vi haft & precis som rubriken säger så är det inte målet i sig som är det viktiga, för mig är det hela resan, från det att vi sätter oss i bilen tills dess att vi är hemma igen, flera dagar senare & jag kommer börja med att berätta om just resan, naturen & de intryck som infunnit sig längs med landsvägar & motorvägar i vårt avlånga land.
Tisdag morgon, vi steg upp i tid, precis som vanligt, gick ut i bergen för att sedan packa bil & bege oss norrut med flera stop på vägen för att slutligen landa i Hudiksvall där vi checka in för några timmars sömn innan vi begav oss vidare dagen därpå. Känslan när jag låste dörren hemma var en skräckblandad förtjusning, alltså vilket äventyr det skulle bli, bara jag & grabbarna genom sverige men samtidigt ska jag inte sticka under stolen att katastroftankarna spökade från & till "tänk om något händer & jag är 122 mil hemifrån" eller "tänk om bilen går sönder mitt i urskogarna bland björnarna, vad gör jag då" 
Men väl i bilen begav vi oss norrut med första stopp i Mariestad där vi luncha & tog en kortare promenad längs med porlande vatten & fantastisk natur innan vi begav oss vidare mätta i magen med go musig som strömade ut genom högtalarna & jag måste berätta för er att jag kommit på mig själv med att bara sitta & le vid flera tillfällen. Jag njuter verkligen bara av att se våra vackra vyer när vi glider genom kommun efter kommun, by efter by, även de sista milen då allt som kunde skådas var en stor variation av olika träd. Jag blir så inspirerad & får så otroligt mycket energi av naturen & vid just denna resa har vi mest bara glidit förbi ala smultronställen som vi nu satt upp på vår bucket list av platser vi ska besöka.
Nästa stop blev i Tärnsjö där vi tog en lång härlig promenad i naturreservatet, återigen med ett leende på läpparna, vi kan gå & g & gå, utan att möta en kotte & det kanske låter konstigt men det är precis det jag älskar med naturen, promenader & att få vara ute, det är bara vi & inget annat betyder någonting just där & då, det är för mig magi.
Efter en härlig promenad där känslan att sätta sig i bilen igen när man bara ville stanna kvar där & då så begav vi oss mot Hudiksvall där vi cheka in på ett jätte mysigt världshus, givetvis hundvänligt med fina rum & fantastisk service. 
Det bleb en kortare kissrunda & kvällsmat, sen så sov vi allihop & vi sov riktigt gott fram till kl 05:00 då den alarmlösa klockan i oss allihop sa att det var dags att stiga upp & bege sig iväg. 
Med en färdig plan på vandringsled i närheten för morgonpromenaden tog vi kaffet med oss i bilen & tackade för oss.
Återigen,  naturen, jag, vi älskar det & det blev ca en timma i skogen innan vi satte av de sista 7 timarna mot Piteå, givetvis med stop på vägen, ett av dem blev vid Indalsälvens delta & älgsand naturreservat & jag måste bara säga att har ni vägarna örbi, se till att stanna där. Förutom naturen & vandringsleden så var det ett perfekt tillfälle att slänga ut några gömmor, ja givetvis måste man ju passa på att Nose Worka längs med vägen & här måste jag ju även tillägga att det är en del av varför Nose Worken är så fantastisk, du kan ta med dig denna träningsform & sport varsomhelst!
Väl på vägen igen tog vi oss de sista timmarna mot Piteå & Hortlax där en liten stuga på en hästgård med katter, höns & naturen som granne stod & vänta på oss. 
Hur hade vi det då under våra dagar i Pite? Ja, det får ni vänta med tills i morgon, jag har så mycket att berätta att det krävs ett helt eget inlägg för det. 
Men innan jag avrunar måste jag verkligen understryka hur fantastiskt fint det är i vårt avlånga land, jag har verkligen bestämt mig för att planera in & ta mig tid att upptäcka sverige genom resor & vandringar tillsammans med grabbarna men förhoppningsvis då även med resesällskap, Sofia har redan sagt ja med hela huvudet men jag hoppas kunna få med mig den tvåbenta grabben här hemma också. Redna nu har vi bestämt vilka ställen det blir, nu måste vi bara boka datum. 
Jag har fått frågan om hur grabbarna tyckte det var att åka bil så långt & jag kan med största sannorlikhet säga att de har levt som kungar båda två. Mjuka dynor bak i bilen, vatten i skålarna, goa ben, många korta bensträckare mellan de längre promenaderna som för grabbarna blev som vid varje stopp blev som att läsa ett nytt nummer av härliga hund med alla nya dofter & intryck. Att resa/bila med hund är verkligen att rekomendera om man har hundar som är trygga med att åka bil.
Nu tar vi en pause från skrivandet, dags att skicka ut kallelser inför veckans happenings, men håll tillgodo, vi berättar mer om vår resa inom kort!
 

Läs hela inlägget »

"Strukturera, planera & styr upp träningen så kommer du nå dina mål fortare" 
Detta är precis det jag fått sagt till mig men vad den här personen inte förstår är att jag är redan i mål, vi är i mål! 
Jag förstår vad hon menar men om jag frångår det som jag skulle vilja kalla enkelt, kul & lekfullt så har jag helt enkelt tappat en del av den jag är, av dem vi är som team.
Missförstå mig inte nu för jag älskar att analysera, men det gör jag gärna genom att snacka med vännen vi precis tränat med, eller den där kompisen som tycker att Nose Worken ska va så kul & lekfull som jag anser att den faktiskt är.
Jag älskar att "planera" träningen, fundera på vart vi ska sätta gömmorna om det går på fem minuter, jag tycker alltså inte om att överjobba inför ett träningspass & inte heller efter när man istället kan sätta sig ner, dricka en kopp kaffe, titta på sina bästa vänner & känna att de är nöjda, lyckliga & stolta över deras superinsats att jaga gömmor i spännande & utvecklande miljöer men det är då man kan får en sån där kommentar som ovan "vad var målet med träningen? 
Alltså, så här är det, mitt mål är att ha kul tillsammans med mina hundar oavsett vad vi gör & vad vi än gör så vill jag hålla det enkelt & lekfullt, jag tror på köttbullar, glada hejjarrop & att skämma bort dem & jag förlitar mig helt på att det kommer ta oss framåt, även om det tar längre tid för självklart har vi som mål att ta oss till klass 3, men vi har inte heller brottom & jag är inte heller personen som kan strukturera, planera & lägga fokus på en sak i taget, jag gillar att ta saker & ting som det kommer, jag gillar att hålla det enkelt. 
Nu vill jag bara understryka att det inte är något som helst fel att anteckna, analysera & skriva ner träningen utan det jag vill få fram är att vi alla är olika & att vi tack vare våra olikheter kan lära utav varandra. Någonstans önskar jag att jag kunde skriva ner en plan, precis som jag gör som instruktör, men privat är jag den ADHD person som jag är, vilket betyder att om det finns någon som helst struktur så finns den i mitt huvud. 
Häromdagen träffade vi några av våra vänner för att träna & vad jag älskar med dem är att de är precis som vi, det är enkelt & vi gör det enkelt. Det innebär inte att vi sätter ut "enkla" gömmor men vi lägger inte heller jätte stor värdering i hur de är utsatta, det handlar mer om "här hade varit spännande att sätta en gömma, vi testar & ser vad som händer" Det handlar även om att utnyttja miljön vi har runt oss som vid detta tillfälle, bryggor, gallertrappor m.m
Va vi kan se efter varje hund kört är att tack vare den entusiasm, glädje & iver hundarna har när de ska få jobba så tar de sin an även det som kan kännas lite läskigt, ibland med stöttning men mestadels helt på egen tass & att det är ren & skär arbetslycka från det att startsignalg ges tills dess att sista gömman är funnen.
Vad vill jag då få sagt med det här? 
Jo, sluta krångla till det, tänk inte för mycket, ibland behöver vi bara packa ryggsäcken med köttbullar, gå ut & träna i all enkelhet utan någon som helst plan eller med någon som helst typ av slutanalys, allt vi behöver göra är att vara här & nu med våra bästa vänner & jag kan lova att utvecklingen sker ändå!

Läs hela inlägget »

2019 > 05

Loke älskar mig men Ymer behöver mig, ja så är det & jag ska försöka förklara vad jag menar med det.
Igår var jag ledsen, idag är jag jätte ledsen, jag svek min bästa vän, min bästa vän som behöver mig, som litar på mig & föväntar sig att jag gör det bästa för honom oavsett vad vi står inför.
Ymer är min unika lilla kille med speciella behov, han är den mest kärleksfulla idivid jag träffat med ett stort behov av närhet & uppmärksamhet, utifrån sett kan han uppfattas som självständig, modig, intensiv & något brötig vilket jag förstår men i denna lilla kille finns inget som heter modig, han är i själva verket väldigt osäker, modet har kommit från en lååång resa med många positiva upplevelser, flera kilon köttbullar & härliga möten, där han får lov att supa in omgivningarna & möta nya utmaningar i takt med att han växt & lärt sig att det är okej "morsan ser till att inget händer mig"
Under 1 1/2 år har vi tagit små små steg framåt, vi har provat oss fram & kommit fram till att vi utesluter kurser där vi sitter gruppvis eller är flera hundar samtidigt, det funkar inte, oavsett hur mycket hänsyn & förståelse de andra ekipagen visar så blir det en allt för svår & trång miljö för honom & där har lägerhelger blivit räddningen när vi har ute en & en hund eller han har möjlighet att gå undan emellanåt, privatektioner är det absolut bästa men jag tror såklart på att utveckling sker genom att sakta men säkert, med fickan full av köttbullar, möta sina rädslor för att på så sätt växa & stärka sig själv som individ & självklart genom träning med våra vänner där Ymer själv fått välja vilka han vill hänga med eller ej, för det är så det är, oavsett hur snäll en annan hund är så är det Ymer som väljer om det funkar & det måste jag acceptera. Med Ymer har jag verkligen fått omvärdera saker & ting, jag måste alltid tänka för jag handlar & planera dagen oavsett vad vi ska göra & jag har nog aldrig lärt mig så otroligt mycket som jag gjort tillsammans med honom. 1 + 1 är inte alltid 2 med en Ymer om man säger så, ibland är 1 + 1 3954?!
Givetvis fick Ymer redan som valp bli en NW hund, det är ju världens roligaste hunsport & tack vare NW:n har han vuxit flera cm i självförtroendet, så otroligt mycket att miljön vid tävling har varit helt okej då han emellan det som kan verka lite läskigt gått in & briljerat i söken, det skrämmande i omgivningarna utanför har alltså minskat i takt med att han fått gå in & göra något han tycker han är bäst på & vi har alltid lämnat tävlingar/träningar med en underbar känsla där han känt sig som Batman & jag som Robin, men så hände något. 
För ett tag sedan blev Ymer överrumplad & påhoppad av en annan hund, jag var lika oförberedd som honom, hunden dök upp från ingenstans & det blev kaos, utan att gå in för mycket på själva händelsen så har vi efter det återgått till ruta 0 minus 10 steg bakom det, vi har gått från att jag kände, det är dags at ta bort det gula bandet till att bli tvärgula. Ymer har börjat reagera på allt! 
Hur ska vi nu ta oss ur det här? Min tanke var att nu backar vi bandet, sagt & gjort, men inte viste jag att det skulle bli så illa att gårdagen slutade med att tårarna sprutade & min ända känsla var att jag har svikit min hund, min bästa vän, han som behöver mig mer än någon annan. 
För skillnaden mellan Loke & Ymer är att båda älskar mig såklart & Loke behöver mig givetvis också men han är trygg i sig själv & alla miljöer, han är positivt inställd till alla mäniskor & djur, han är självständig & tycker att det ä helt okej att hänga med andra, att vara ensam hemma för han är så säker på att jag kommer hem & att jag finns där. Ymer däremot, han behöver ingen annan, så är det, det är verkligen han & jag så när jag säger Loke älskar mig men Ymer behöver mig så är det precis så det är. 
Men för att återgå så slutade helgen som vi sett fram emot i tårar & jag har bara mig själv att skylla. 
Lördag åkte vi till örkelljunga, det var dags för Ymer att debutera i klass 2 & vi började dagen med en lång promenad, han fick bada & bara var lilla Y medans vi strosa runt i skogen. Sen blevdet anmälan, banvandring & tävlingen drog igång & jag märkte redan när vi började gå mot väntplatsen att han var påverkad, det var en lugn miljö, helt perfekt upplagt för träning men kanske inte tävling för Ymers del, han blev helt slut bara av att supa in omgivningarna. Så resultatmässigt vår absolut sämsta dag men samtidigt kände jag att nä, vi hade den allra bästa av dagar, för vi gick därifrån med goa uppleveler & erfarenheter, dagen var fantastisk, med fantastisk kritik av goa Linda som dömde för dagen & Ymer gick som sagt därifrån riktigt trött men med en härlig känsla & var jag var mest nöjd med var vår underbara team känsla som dessutom gav ett SSE när jag valde att bryta helt & hållet i utomhussöket då jag såg att han är färdig, det finns ingen energi kvar, han kämpa tack vare den "will to please" hund han är men vem är jag om jag pressar honom att söka vidare.  Så totalt 40 poäng, 2 SSE, 1 felmarkering & bäst av allt goa känslor.
Vi åker hem, trötta, nöjda & glada & det är då vi beslutar att vi efteranmäler till en tävling dagen därpå, såhär i efterhand känner jag bara "jävla idiot, varför gjorde du det?" 
Men tanken var eftersom Loke inte kunde vara med under söndagen & Ymer behöver fler härliga dagar som dessa så kan vi åka utan några planer på diplom osv, vi skulle se det som träning & fortsätta jobba på de underbara känslorna. 
Söndagen kommer & vi åker först för att möta upp Anna & podda, givetvis om härliga känslor & hur viktigt det är, ja ni kan ju höra själva, det var verkligen fantastiska känslor & därsatt jag helt ovetande om att jag snart skulle åka hem i tårar.
Väl på plats så inser jag ganska snabbt att miljön är tuff, men Ymer är nöjd i bilen, det är lugnt, vi anmäler, går banvandring & jag uppmärksammar för min grupp att min hund är gul & behöver extra avstånd, bestämmer mig att ge dagen en chans då områderna var riktigt kul, domarna är toppen & arrangemanget var riktigt bra annordnat i mitt tycke, så om jag glömmer säga det, tusen tack till SBK Göteborgsavdelningen & även till Sara som gav Ymer en härlig upplevelse innan vi valde att stryka oss.
Men påväg ner till första söket, trotts att jag uppmärksammat om gul hund så finns det "nötter", egotrippade "nötter" som varken visar hänsyn eller respekterar andra hundar oavsett gula band eller ej & det är givetvis en sån person som ska ställa till det såpas mycket att Ymer inte ens tar köttbullar, DET HÄNDER ALDRIG, han blir stressad, men jag får med honom, bryter beteendet & med hjälp av Anna & arrangörer så lotsas vi in i första söket men det var som om att lilla Y inte var med mig, jag höll en ny hund i kopplet. Som jag skrev ovan så har han alltid vuxit av att komma till träningar & tävlingar, när han får gå in & arbeta är det som om allt annat står still, tiden står still & sen i samband med träff/markering så kommer superhjältekänslorna & stoltheten, men igår fick vi tyvärr inte uppleva det över huvud taget & jag valde helt enkelt att bryta & strök oss helt där & då,jag ville bara ut därifrån, krama Ymer, be om förlåtelse för nu hade jag gått för långt, Nose Worken är hans grej, hans superhjälte grej & inte ett enda diplom i världen är värt att han ska utsättas för något han inte mäktar med på detta sätt, bara för att jag egoistiskt nog tycker det är kul att tävla.
För mig är det en självklarhet att alla hundar ska få vara med & tävla, oavsett om man är gul eller ej & jag tror att de flesta håller med & jag vill även tacka från botten av mitt hjärta till alla er som faktiskt visar hänsyn, det är så otroligt mycket mer värt än vad många kanske förstår. Men till er som anser att ni äger världen & att ett tvåmeterskoppel på hunden innebär att man kan göra precis som man vill, fy skäms!
Vi strök oss i vilket fall, gick till bilen & Ymer är super stressad, det är dags att åka men jag kommer inte långt innan han börjar gny & jag förstår att något är fel, stannar bilen & hans mage har slått ut totalt, han är så stressad & jag brister ut i gråt samtidigt som Ymer försöker hitta någonstans att gå på toa.
Det blev en lång färd hem, med ångest & skuldkänslor som svämmar över innan vi möts av vår lilla flock på uppfarten, där både Loke, Diva & Jimmie stod & tog emot oss. Ymer var överlycklig, jag kände mig lättnad, äntligen var vi hemma & det blev en avslappnad kväll i trädgården, Ymer mår bra, jag mår bra men fy vilken ågren.
Så vad har jag lärt mig utav detta? På Ymers bekostnad så har jag nu insett att vi måste backa bandet ännu mer, vi får helt enkelt börja om från noll, vi lägger allt vad tävling heter åt sidan & lägger fokus på träning med härliga känslor men framförallt har jag lärt mig att lyssna på magkänslan & speciellt på Ymer, känns det inte rätt så är det förmodligen inte rätt & istället för att efteranmäla stanna upp & njuta av den fantastiska känsla vi har där & då, låta honom omfamna & pausa dagen därpå.
Att känna att man behandlat sin bästa vän orättvist är verkligen fruktansvärt, för det är vad hundrana är, de är mina allra bästa vänner, de är mina barn, vi är en familj & det är precis det vi vi i huvudsak vill fortsätta vara jag vill aldrig någonsin igen känna att jag skulle ha utnyttjat Ymer eller någon av de andra som ett redskap för framgång eller någon hobby, tvärt om, de är min framgång i livet för utan dem hade jag inte levt idag & det är jag dem så tacksam för & när det kommer till hobby så är det något vi gör tillsammans som tex Nose Work, vandringar & allt därtill, att ligga hemma på soffan, grilla en hamburgare & tugga ben i trädgården, ja det är vi i vardagen, som vilken familj som helst.
 

Läs hela inlägget »

Idag för en vecka sedan nästan exakt på minuten klev vi innanför dörrarna, vi var hemma, efter en 122 mils resa från vår tripp till Piteå, en resa som vi mer än gärna vill göra igen men då med mer tid att åka runt & njuta mer av omgivningarna, där det finns mer tid att stanna upp längs med vägen & se allt det vackra som finns omkring oss.
Dag nr 1 i Piteå, många & långa promenader, helt underbart, naturen är magisk & bäst av allt, du kan gå hur långt som helst utan att möta en kotte & det är precis det jag kallar för återhämtning, när man går in i sin egna bubbla med sina bästa vänner, hör fåglarna kvittra, solen lyser & tacksamheten infinner sig.
Men resan till Piteå handlade ju inte om semester & ledighet, vi åkte ju trotts allt för att jobba & under torsdagskvällen dukade vi upp fika, satte på projektorn & jag tog ton för att föreläsa om livet som ex  missbrukare & hur man går vidare, att hita drivkraften & livsglädjen samt vilken betydelse hundarna har i mitt liv.
Jag är så tacksam er som kom & lyssna, vilket gäng & vilket intresse, jag har nog aldrig fått så otroligt många raka & ärliga frågor samt fått höra om era egna erfarenheter av missbrukets baksida på ett eller annat sätt. Så tack från botten av mitt hjärta & stort tack till Emma som fixat & donat & gjort detta möjligt!
Efter avslutad föreläsning var det som luften gick ur mig, vi plocka undan & åkte hem, rasta grabbarna & gick in i vår lilla stuga där vi stod & tjuvkika lite när Emma gick fram & tillbaka på gården för att släppa in hästarna för kvällen samtidigt som hennes son, hundar, hönor & katter cirkulerade runt dem vilket får mig att sakna hästlivet något enormt. Att bara få snosa & känna doften av häst får mig att drömma tillbaka till åren i stallet samtidigt som jag är så nöjd & tillfreds med det liv jag lever idag, att skaffa häst när jag bor på en ö, nä, det funkar inte, då vill jag bo tillsammans med hästarna på en gård igen.
Det blev fredag morgon & klockan slog 05:00, där låg vi klarvakna i sängen & tänkte "jaha, vad ska vi göra nu?" så upp med telefonen, googla vandringsleder piteå & vi begav oss till Fårö efter ett snabbt stopp på Cirkel K för att köpa kaffe. 
Det blev en lång härlig promenad, återigen helt ensamma med naturen, solen sken, fåglarna kvittra & rätt som det var kunde vi under denna varma majdag passera en hög med snö, skitballt tyckte såklart grabbarna. 
När vi var påväg tillbaka passerade vi ett litet smultronställe & första tanken var såklart att här måste vi Nose Worka, så ut med några gömmor & vi fick till några riktigt bra sök, mitt i skogen, oåtkomligt, närliggande, problemlösning m.m 
Tiden ticka på & det var dags att bege sig tillbaka, det var ju trotts allt fredag & kvällens After Dog Work med Nose Work skulle förberedas. Det blev en tur till Pite för att handla samtidigt passade vi på att kika in i Emmas fantastiska lokaler på Pite Hundsim innan vi tog oss hemåt, tände grillen & välkomnade kvällens ekipage.
Det blev en härlig kväll hamburgare, pitepallt, nose work snack & givetvis en hel del träning. Tusen tack för en fantastisk kväll, jag är så tacksam att jag fått komma. 
Så upp med handen ni som åkt 122 mil för att föreläsa & hålla kurs i Nose Work!

 

Läs hela inlägget »

Taken var att jag skulle sätta mig ner & fortsätta berätta om vår Piteå resa men det får vänta tills i morgon då jag känner att det är dags att prata lite allvar däremellan & denna gång om psykisk ohälsa, något som tyvärr växer i dagens sammhälle samtidigt som resurserna stryps till både samtalsterapi så som hos psykolog eller kbt när det i själva verket kanske är det som behövs, även om det inte löser bakomliggande orsak så är det iallafall någon som lyssnar & kan vägleda framåt & på så sätt har vi kommit en bit på vägen, ryggsäcken börjar bli lättare.
Samtidigt om resurserna till samtal stryps så ser man en enorm ökning av olika preparat där psykisk ohälsa spelar roll så som ångest, oro, depression m.m & det är precis där jag själv befinner mig, med en väntetid på ca 2 år till samtalsterapi, trotts att det med stora bokstäver står TRAUMATISERAD på remissen & när jag pratar med vårdcentralen säger de "ja, fast du är väl inte självmordsbenägen" alltså nä, det är jag inte men jag är för första gången i mitt liv redo att börja ta hand om mig själv på riktigt & ja då får man en sjukskrivning som säger "gå hem & vila lite & ta dessa tabletter" 
Det funkar inte riktigt så, jag kan inte sitta hemma, jag mår bra av att vara aktiv & hade läkaren dessutom läst min journal så hade de inte gett ig några tabletter med tanke på min bakgrund då självmedicinering samt att övermedicinera är något som ja vad ska jag kalla det "ligger mig varmt om hjärtat"
Sjukskriven har jag varit, men inga tabletter, för jag har turen som hittat mitt sätt att läka, mitt sätt att hantera min ångest & det är via hundarna, de är min räddning som jag tidigare skrivit om. 
Men nu till sak, för detta handlar inte om att ta på sig någon offerkofta utan om att göra skillnad då Öckerö kommun är en av de kommuner som strypt resurserna till hjälp vid psykisk ohälsa, oavsett ålder, vilket för mig känns helt ursäkta uttrycket "fucked up" 
Därför kommer vi på Hubbe's tillsammans med Hönö Motorklubb att anordna en Nose Work cup där överskottet oavortat kommer gå till föreningar i kommunen som jobbar med bla ungdomar med psykiskohälsa.
Det spelar ingen roll vem du är, om det är hundar du brinner för eller motorer du vill meka med så har du rätt att må bra, att känna dig sedd men framförallt hörd. 
Det finns så otroligt mycket att säga men jag tänker avrunda med ett citat & hoppas på att så många som möjligt vill vara med & bidra till detta ändamål för tillsammans kan vi göra skillnad.

"Det syns inte utanpå hur det känns inuti"

För mer info samt anmälan till cupen klicka här
 

Läs hela inlägget »

Ena stunden är man i Piteå, 122 mil hemifrån för att nästa stund vara tillbaka i soffan med kaffekoppen i handen samtidigt som man tittar ut över trädgården där hundarna går & lullar.
Vilken resa vi haft & precis som rubriken säger så är det inte målet i sig som är det viktiga, för mig är det hela resan, från det att vi sätter oss i bilen tills dess att vi är hemma igen, flera dagar senare & jag kommer börja med att berätta om just resan, naturen & de intryck som infunnit sig längs med landsvägar & motorvägar i vårt avlånga land.
Tisdag morgon, vi steg upp i tid, precis som vanligt, gick ut i bergen för att sedan packa bil & bege oss norrut med flera stop på vägen för att slutligen landa i Hudiksvall där vi checka in för några timmars sömn innan vi begav oss vidare dagen därpå. Känslan när jag låste dörren hemma var en skräckblandad förtjusning, alltså vilket äventyr det skulle bli, bara jag & grabbarna genom sverige men samtidigt ska jag inte sticka under stolen att katastroftankarna spökade från & till "tänk om något händer & jag är 122 mil hemifrån" eller "tänk om bilen går sönder mitt i urskogarna bland björnarna, vad gör jag då" 
Men väl i bilen begav vi oss norrut med första stopp i Mariestad där vi luncha & tog en kortare promenad längs med porlande vatten & fantastisk natur innan vi begav oss vidare mätta i magen med go musig som strömade ut genom högtalarna & jag måste berätta för er att jag kommit på mig själv med att bara sitta & le vid flera tillfällen. Jag njuter verkligen bara av att se våra vackra vyer när vi glider genom kommun efter kommun, by efter by, även de sista milen då allt som kunde skådas var en stor variation av olika träd. Jag blir så inspirerad & får så otroligt mycket energi av naturen & vid just denna resa har vi mest bara glidit förbi ala smultronställen som vi nu satt upp på vår bucket list av platser vi ska besöka.
Nästa stop blev i Tärnsjö där vi tog en lång härlig promenad i naturreservatet, återigen med ett leende på läpparna, vi kan gå & g & gå, utan att möta en kotte & det kanske låter konstigt men det är precis det jag älskar med naturen, promenader & att få vara ute, det är bara vi & inget annat betyder någonting just där & då, det är för mig magi.
Efter en härlig promenad där känslan att sätta sig i bilen igen när man bara ville stanna kvar där & då så begav vi oss mot Hudiksvall där vi cheka in på ett jätte mysigt världshus, givetvis hundvänligt med fina rum & fantastisk service. 
Det bleb en kortare kissrunda & kvällsmat, sen så sov vi allihop & vi sov riktigt gott fram till kl 05:00 då den alarmlösa klockan i oss allihop sa att det var dags att stiga upp & bege sig iväg. 
Med en färdig plan på vandringsled i närheten för morgonpromenaden tog vi kaffet med oss i bilen & tackade för oss.
Återigen,  naturen, jag, vi älskar det & det blev ca en timma i skogen innan vi satte av de sista 7 timarna mot Piteå, givetvis med stop på vägen, ett av dem blev vid Indalsälvens delta & älgsand naturreservat & jag måste bara säga att har ni vägarna örbi, se till att stanna där. Förutom naturen & vandringsleden så var det ett perfekt tillfälle att slänga ut några gömmor, ja givetvis måste man ju passa på att Nose Worka längs med vägen & här måste jag ju även tillägga att det är en del av varför Nose Worken är så fantastisk, du kan ta med dig denna träningsform & sport varsomhelst!
Väl på vägen igen tog vi oss de sista timmarna mot Piteå & Hortlax där en liten stuga på en hästgård med katter, höns & naturen som granne stod & vänta på oss. 
Hur hade vi det då under våra dagar i Pite? Ja, det får ni vänta med tills i morgon, jag har så mycket att berätta att det krävs ett helt eget inlägg för det. 
Men innan jag avrunar måste jag verkligen understryka hur fantastiskt fint det är i vårt avlånga land, jag har verkligen bestämt mig för att planera in & ta mig tid att upptäcka sverige genom resor & vandringar tillsammans med grabbarna men förhoppningsvis då även med resesällskap, Sofia har redan sagt ja med hela huvudet men jag hoppas kunna få med mig den tvåbenta grabben här hemma också. Redna nu har vi bestämt vilka ställen det blir, nu måste vi bara boka datum. 
Jag har fått frågan om hur grabbarna tyckte det var att åka bil så långt & jag kan med största sannorlikhet säga att de har levt som kungar båda två. Mjuka dynor bak i bilen, vatten i skålarna, goa ben, många korta bensträckare mellan de längre promenaderna som för grabbarna blev som vid varje stopp blev som att läsa ett nytt nummer av härliga hund med alla nya dofter & intryck. Att resa/bila med hund är verkligen att rekomendera om man har hundar som är trygga med att åka bil.
Nu tar vi en pause från skrivandet, dags att skicka ut kallelser inför veckans happenings, men håll tillgodo, vi berättar mer om vår resa inom kort!
 

Läs hela inlägget »

"Strukturera, planera & styr upp träningen så kommer du nå dina mål fortare" 
Detta är precis det jag fått sagt till mig men vad den här personen inte förstår är att jag är redan i mål, vi är i mål! 
Jag förstår vad hon menar men om jag frångår det som jag skulle vilja kalla enkelt, kul & lekfullt så har jag helt enkelt tappat en del av den jag är, av dem vi är som team.
Missförstå mig inte nu för jag älskar att analysera, men det gör jag gärna genom att snacka med vännen vi precis tränat med, eller den där kompisen som tycker att Nose Worken ska va så kul & lekfull som jag anser att den faktiskt är.
Jag älskar att "planera" träningen, fundera på vart vi ska sätta gömmorna om det går på fem minuter, jag tycker alltså inte om att överjobba inför ett träningspass & inte heller efter när man istället kan sätta sig ner, dricka en kopp kaffe, titta på sina bästa vänner & känna att de är nöjda, lyckliga & stolta över deras superinsats att jaga gömmor i spännande & utvecklande miljöer men det är då man kan får en sån där kommentar som ovan "vad var målet med träningen? 
Alltså, så här är det, mitt mål är att ha kul tillsammans med mina hundar oavsett vad vi gör & vad vi än gör så vill jag hålla det enkelt & lekfullt, jag tror på köttbullar, glada hejjarrop & att skämma bort dem & jag förlitar mig helt på att det kommer ta oss framåt, även om det tar längre tid för självklart har vi som mål att ta oss till klass 3, men vi har inte heller brottom & jag är inte heller personen som kan strukturera, planera & lägga fokus på en sak i taget, jag gillar att ta saker & ting som det kommer, jag gillar att hålla det enkelt. 
Nu vill jag bara understryka att det inte är något som helst fel att anteckna, analysera & skriva ner träningen utan det jag vill få fram är att vi alla är olika & att vi tack vare våra olikheter kan lära utav varandra. Någonstans önskar jag att jag kunde skriva ner en plan, precis som jag gör som instruktör, men privat är jag den ADHD person som jag är, vilket betyder att om det finns någon som helst struktur så finns den i mitt huvud. 
Häromdagen träffade vi några av våra vänner för att träna & vad jag älskar med dem är att de är precis som vi, det är enkelt & vi gör det enkelt. Det innebär inte att vi sätter ut "enkla" gömmor men vi lägger inte heller jätte stor värdering i hur de är utsatta, det handlar mer om "här hade varit spännande att sätta en gömma, vi testar & ser vad som händer" Det handlar även om att utnyttja miljön vi har runt oss som vid detta tillfälle, bryggor, gallertrappor m.m
Va vi kan se efter varje hund kört är att tack vare den entusiasm, glädje & iver hundarna har när de ska få jobba så tar de sin an även det som kan kännas lite läskigt, ibland med stöttning men mestadels helt på egen tass & att det är ren & skär arbetslycka från det att startsignalg ges tills dess att sista gömman är funnen.
Vad vill jag då få sagt med det här? 
Jo, sluta krångla till det, tänk inte för mycket, ibland behöver vi bara packa ryggsäcken med köttbullar, gå ut & träna i all enkelhet utan någon som helst plan eller med någon som helst typ av slutanalys, allt vi behöver göra är att vara här & nu med våra bästa vänner & jag kan lova att utvecklingen sker ändå!

Läs hela inlägget »